Prästerna och testamentsrätten

Gustav Vasa anklagade även kyrkan för att ha kränkt arvsrätten för de anhöriga till prästerna. I nästan all nutida litteratur föramstår Gustav som en kolerisk och argsint herre, som dundandrade på. Men hur var det egentligen? För mig framstår Gustav som rättslärd, alternativt att han hade rättslärda rådgivare. Bibelord som "Överheten bär icke svärdet förgäves" och Thomas av Aquinos tvåsvärdslära visar att kristendomen och kyrkan erkände statens rätt att skipa rätt.

Man läser ibland i utländsk litteratur att en far har gjort sin son arvslös. Ännu i denna dag gäller dock i svensk lag att arvlåtaren inte har full testamentsrätt (laglotten), vilket är en kvarleva av den nordiska sedvanerätten under hednatiden. Hur mycket starkare var då inte denna rätt under Gustav Vasas tid?

Kyrkan hade internt genomfört att kyrkan ärvde sina präster, som levde i celibat och alltså saknade "äkta" barn, som kunde ärva dem. Gustav hävdade att prästernas närmaste släktingar var rättmätiga arvingar, vilket stämmer bra med den dåtida arvsrätten i flera parenteler (detta ord anger olika graden av släktskap: första parentelen, andra parentelen, o.s.v). Det fanns, enligt dåtida lag, betydligt fler parenteler med arvsrätt än idag.

Gustav tog alltså ställning för prästernas släktingar, vilket särskilt när det gällde jord gynnade staten, som därigenom återfick beskattningrätten till jorden. Striden mellan kungen och särskilt biskop Brask gällde alltså vilken lag, som skulle gälla i Sverige. Biskopen lär själv ha stulit ansenliga mängder kyrksilver ur kyrkor i Östergötland, när han gick i landsflykt. Med gudomlig rätt? Möjligen trodde han det själv...

Kan man verkligen bygga sin teologiska åskådning (ecclesiologi) och kyrkotillhörighet på historiska händelser för snart 500 år i ett svårt krigshärjat land med föråldrad lagstiftning och oröättvisa ägoförhållanden till följd av att fungerande civila myndigheter saknats under krigen, och hatet mot den statschef, som fick landet på fötter igen? Man blir häpen när en av de mest tongivande katolska opnionsbildarna i dagens Sverige motiverar sin konversion med att ha fått veta "sanningen och Gustav Vasas härjningar mot kyrkan".

Kommer han att gå tillbaka till Svenska kyrkan, efter att ha läst mina inlägg? Skulle vi inte i stället kunna enas om att Brask var en bra teolog men en usel jurist och statsvetare? Och Gustav Vasa tvärtom...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0