F.d. luthersk präst avslöjar: "Hur jag blev den katolik jag redan var."
Om Neuhas inte hade varit amerikan, inte hade haft katolska lekkamrater som barn, inte hade blivit präst och man byter ut George Washington (Amerkas Förenta Staters grundare) mot Gustav Vasa, hade det kunnat handla om mig. Från början till slutet. Från det jag bestämde mig för att bli katolik tills jag bestämde mig för att inte bli det. Till dess att jag bestämde mig för att bli den katolik jag redan var, genom att inte gå med i biskop Arborelius pseudo-katolska sekt. Svenska kyrkan är den enda katolska kyrkan i Sverige. Det är jobbigt. Svenska kyrkan idag är en fallen kyrka. Men den enda vi har. Så här positivt beskriver Neuhas betydelsen av den lutherska tiden i sitt liv:
"När jag 1990 av kardinal John O'Connor upptogs till full gemenskap med katolska Kyrkan - den 8 september, Marias födelse - lämnade jag en kort redogörelse som svar på frågan Varför? Särskilt med tanke på mina lutherska vänner sade jag, 'Ni, med vilka jag rest i det förgångna, ni skall veta att vi fortfarande reser tillsammans. I fråga om Kristi och Kyrkans mysterium har ingenting gått förlorat, och det brutna skall bli helat. Om - som jag är övertygad om - min gemenskap med Kristi kyrka nu är mera fullständig, så följer därav att min enhet med alla som är i Kristus nu är desto starkare. Vi reser fortfarande tillsammans.'
-- --
Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för allt gott jag fått i den lutherska gemenskapen. Där blev jag döpt, där lärde jag mig be, där lärde jag känna Bibeln och trosbekännelsen, där fick jag näring av Kristus till Kristus, där kom jag att lära känna den ytterst oförtjänta kärlek från Gud genom vilken vi förvånande nog lever. För min teologiska skolning, för oräknelig vänskap, för genomkämpade debatter, för ömsesidig tröst i motgången, för kamratskap i tjänsten - för allt detta känner jag stor tacksamhet... Detsamma gäller mina trettio år som luthersk präst. Det finns ingenting i tjänsten som jag ångrar utom mina synder och tillkortakommanden. Att jag blir präst i romersk-katolska kyrkan kommer att bli ett slutförande och en rätt ordination av det som tog sin början för så många år sedan. Ingenting av det goda blir förkastat, all blir fullbordat."
Sä tänkte jag också. Inget avståndstagande utan en komplettering. En fullbordan., Men svenska sektkatoliker krävde att jag skulle fördöma och förbanna den lutherska "heresin", att jag skulle förbanna Kristus och fördöma allt gott som Kristus har gjort med vårt land och vår svenska kyrka.
När jag i min iver att re-katolisera Sverige föreslog att Arvid Martyren skulle helgonförklaras fick jag till svar av redaktören för Katobs (som nu har publicerat Neuhas' artikel): "Nej, det går inte. Han dödades ju av kung Kristians män". Jag svarade: Sverige är nog det enda landet i världen, där man inte kan bli helgon för att man har dödats av sitt eget lands fiender."
Återinvigningen av Arvids kloster 6 juni 2008 blev inte den försoningsfest som jag hoppats på. På webbplatsen Katolsktfonster kunde man läsa att Arvid och de andra munkarna i Nydala föll offer för "Gustav Vasas härjningar mot klostren". Detta gjorde mig bedrövad, efter att utförligt ha skildrat hela historien i flera inlägg på just Katolskfonster. Jag skickaded genast en begäran om rättelse. Inget blev rättat, förrän en annan person flera dagar senare påpekade felaktigheten. Med den uttryckliga motiveringen att flera personer hade begärt rättelse. Svenska katoliker verkar ha sällsynt svårt att släppa sin Gusta Vasa-fobi.
Sedan undrar jag om det verkligen var nödvändigt att hämta den nya munkarna till Sveriges äldsta kloster från andra sidan jordklotet. Jag tar risken att bli anklagad för rasism av hatiska katoliker för att jag skriver detta. Jag kunde nog tänka mig att själv. Men så var det detta med den lutherska "heresin", som skulle fördamas och förbannas.
Jag hade skrivit en hel del på olika bloggar. Samma tankar som Neuhaus:
"Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för allt gott jag fått i den lutherska gemenskapen. Där blev jag döpt, där lärde jag mig be, där lärde jag känna Bibeln och trosbekännelsen, där fick jag näring av Kristus till Kristus, där kom jag att lära känna den ytterst oförtjänta kärlek från Gud genom vilken vi förvånande nog lever."
Tanken på den lutherska gemenskapen som en stadig grund, som man kan bygga sin katolska tro på, föll inte i god jord i Sverige, utan mottogs med ilska av flera medlemmar i de katolska sekten här i landet. Som en farlig heresi. Som ett erkännande av Svenska kyrkan som en kristen kyrka. Ja, jag tänkte precis som Neuhaus.
