Vad händer hos katolikerna?
Det är nog viktig att andra kristna håller upp den spegel, som katolikerna behöver, för att se vad som är fel i deras egen kyrka. Men vi måste avstå från de enkla förklaringarna, att det t.ex. är celibatets fel. Ingen behöver bli pedofil för att han inte klarar celibatet. Och den förklaringen är särskilt ohållbar, när de värsta övergreppen har förekommit i länder med legat prostitution och kortare avstånd mellan storstäderna än i Sverige.
Å andra sidan måste katoliker skilja mellan det som "bara" är synd och det som är ett allvarligt brott i det berörda landet. För den sekulariserade allmänheten är en sexuell förbindelse mellan en präst och en vuxen nunna ett tacksamt ämne att raljera över, men inte något som är oerhört allvarligt.
Det är däremot, visserligen, allvarligt om en präst utnyttjar sin ställning som präst till att ha sex med någon som är sexton - sjutton år, men det är faktiskt inte pedofili. För det första måste begreppet "pedofili" begränsas till verkliga fall av pedofili, och för det andra, måste man nog i debatter inför öppen ridå eller med utomstående, begränsa till det som verkligen är klandervärt i icke-katolikers ögon. Och då kan man jämföra omfattningen av övergreppen i Katolska kyrkan med exempelvis omfttningen av sexuella övergrepp på svenska daghemsbarn under 1990-talet, innan det profana samhället uppmärksammade och tog itu med problemet.
Det står tämligen klart att det finns ett systemfel inbyggt i den Katolska kyrkan, men det gäller inte systemet som helhet eller läran. Vad som måste diskuteras, är sådant som kan åtgärdas, och det är omfattningen av problemet. Att det öht finns pedofiler i samhället, kan man inte göra mycket åt, men man kan hindra dem att nästla sig in på prästutbildningar och i yrkesverksamhet med barn. Katolska kyrkan har gjort samma misstag som det profana samhället gjorde i början, när pedofilproblemen uppdagades. Man trodde att det var enstaka händelser och inget som skulle upprepas.
De specifika systemfelen i Katolska kyrkan anser jag vara huvudsakligen:
1) Katolska kyrkan har inte den lutherska kyrkans tradition, som rentav är en luthersk "dogm" att kyrkliga auktoriteter får och skall ifrågasättas och kritiseras. I stället har man liksom viftat bort de varningssignaler som har funnits. Även om det äpplet kan kännas surt för en katolik, så får nog katoliker erkänna att även de kan ha något att lära sig av andra kyrkor!
2) Medan de lutherska kyrkorna har varit en del av en statsapparat, där även präster har ställts inför världsliga domstolar för tjänstefel (allt från vigselvägran till katolska inslag i predikningar), har Katolska kyrkan länge varit en stat i staten, med sina interna domstolar och fängelseceller i klostren. Katolska kyrkan kan visserligen döma kyrkans tjänare, men är fråntagen möjligheten att utdöma straff, som verkligen är avskräckande - åtminstone för dem som är låtsaskatoliker. En som inte har tron, är inte heller rädd för skärselden, etc.
Katolska kyrkan har för sent upptäckt att allting som är brott enligt statens lagar måste överlämnas till den världsliga rättvisan för att utdöma och verkställa avskräckande straff. Och det är ju också nödvändigt för att avslöja pedofilringar o dyl utanför kyrkan, som har förgreningar in i kyrkan.
- Om man vill ifrågasätta celibatet, det helmanliga prästämbetet, synen på homosexualitet, etc av andra orsaker, ska man ifrågasätta detta av just andra orsaker, och inte blanda ihop med pedofilfrågorna. Pedofilproblemet är alldelses för allvarligt för att användas som slagträ i andra diskussioner.
