När unga präst-oskulder förfördes av erfarna prästänkor
Det är skrutt med nutidens prästfruar - åtminstone att döma av den märkliga debatt som just nu pågår på en högkyrklig prästblogg - i svallvågorna efter debatten om den högkyrkliga prästens ordval när han samtalade med ett par kvinnliga kyrkomötesdelegater. Där någon på fullt allvar menar att prästfrun, eller någon kvinnlig diakon, måste vara med som medlyssnerska när någon kvinna biktar sig för en manlig präst.
En bättre lösning enligt mig vore om prästfrun ligger avklädd och redo i den äkta sängen när den manliga prästen kommer hem från bikten!
Besöksstatistiken för denna blogg visar att sex engagerar. Det kommer säkert medlemsstatistiken för Katolska kyrkan också att visa, den dag då man har tröttnat på pedofildebatten och fokuserar på förbjudna relationer mellan präster och vuxna kvinnor. Som bekant smakar förbjuden frukt bäst. Nu ska jag skriva om det märkliga änkepensionssystem som florerade i Svenska kyrkan från reformationen och en bra bit in på 1800-talet, och kanske längre!
KONSERVERINGEN AV PRÄSTÄNKOR.
Det kallades så. Under medeltiden fick prästerna inte gifta sig. I stället för fru hade de en hushållerska - och så har det varit i Katolska kyrkan åtminstone en bra bit in på 1900-talet. Och så är det kanske fortfarande i en del länder. Hushållerskorna uppfyllde prästfruarnas alla plikter, och prästgårdarna kryllade av prästernas "oäkta" barn. Det var skillnad mellan ordenspräster (prästvigda munkar) och församlingspräster. För församlingsprästerna handlade celibatet inte om sexuell avhållsamhet, utan om att inte producera en legal avkomma, som kunde ärva prästen.
Formellt var hushållerskan anställd hos prästen, och behöll förmodligen sin tjänst när prästen hade avlidit och ersatts av en ny präst. Under den s.k. reformationen under 1500-talet fick prästerna rätt att gifta sig med sina hushållerskor - eller med vem de ville. Men det var nog starka påtryckningar på prästerna att gifta sig med sina hushållerskor, så att inte församlingarna arbetslösa hushållerskor att ta hand om. Och så kom församlingarna att ställa villkor vid anställning av präster att den nya prästen skulle gifta sig med den gamla prästens änka.
Man kan tänka sig mötet mellan en ung präst-oskuld och en sexuellt erfaren medelålders eller äldre prästänka som redan hade haft en eller två eller flera män i sitt liv. Som exempel hade Henric Schartau 17 barn att försörja på sin prästlön, sina egna och sin företrädares. Samma mor hade de. För övrigt har få präster betytt så mycket för Svenska kyrkans identitet som just Henric Schartau, som du kan läsa mer om på denna blogg. http://larsflemstroms.blogg.se/2008/august/vem-ar-egentligen-schartaun.html
När sedan den gamla prästänkan /prästfrun dog, var det den medelålders eller äldre prästens sak att ragga upp och gifta sig med någon ung oskuld och lära upp henne i det sexuella samlivets konst. I det profana samhället var det däremot regel att både mannen och kvinnan var oskulder när de gifta sig. Och så har det förmodligen också varit med prästäktenskapet, sedan systemet med konservering av prästänkor avskaffats. Nutida prästfruarnas uppför sig - att döma av prästfruarnas skriverier på den högkyrkliga prästbloggar - som initiativlösa våp, som oroar sig för att deras män ska förföras av kvinnor som de har själavårdssamtal med.
Annat var det alltså med gamla tiders prästfruar. De visste hur en man skulle förföras! De visste säkert också hur en präst skulle fjättras vid den äkta sängen, så att han avhöll sig från sexuella relationer med andra kvinnor.
Mina två föregående inlägg, om kvinnor som förför män samt om kvinnliga förförelsekonster, som tydligen har tilldragit sig så stort intresse, var närmast föranledda av den märkliga inställningen hos vissa av nutidens "gudfruktiga" män, att det är fel om kvinnan tar initativet, vare sig det gäller en permanent eller tillfällig förbindelse.
Det är inte fel om kvinnor förför män. Men bäst förstås om det är ömsesidigt. Jag vill förföra och jag vill bli förförd av henne som jag älskar. Konstigare än så är det inte. Och om någon tycker att det är fel, skyller jag inte ifrån mig på att hon har förfört mig. Jag har ju låtit mig förföras - och dessutom har ju jag förfört henne. Ömsesidigt och jämställt! Hur jämställt det är i prästgårdarna kan man ju däremot undra. Nutida prästfruar borde kanske lära sig av gamla tiders prästfruar. Det måste ju ha hänt förr, under de nästan två tusen år som gått med ett helmanligt prästadöme, att kvinnliga församlingsmedlemmar har blivit förälskade i präster. Sådant måste man kunna hantera om man är präst.
En sak som jag särskilt undrar över är hur det går till innan en kvinnlig präst gifter sig. Hur inleds den relation, som leder till att prästen gifter sig, om lekmän (eller andra präster) inte får förföra präster, och kvinnor och inte får förföra män. Då kan ju ingen ta första steget.
Lars.
Vem är det du beskyller för att tycka illa om kvinnor som tar initiativ? Jag hoppas att du inte menar mig, jag uppskattar Mycket kvinnor som tar initiativ eftersom jag själv är mycket dålig på det. Däremot så är det väl ganska utbrett, att man tycker illa om män/kvinnor som försöker bryta sig in i ett redan fungerande förhållande. Märkligt, det är många som gör det, men ingen verkar tycka om det. Är det kanske så att det är ok att utsätta någon annan, men förkastligt när man själv blir utsatt?
Jag tycker inte att sex är fel, och inte initiativ heller. Det jag däremot tycker är fel är att göra någon annan människa illa, för det gör ONT när någon far illa. Särskilt illa tror jag det gör när man blir sexuellt bedragen, eftersom det engagerar så många människor så starkt. Du har ju själv talat om vad du tycker: "alltid bara en åt gången och aldrig två samtidigt". Om man har ett någorlunda gott och fungerande förhållande så ska man nog hålla sig till sin partner, jag vet nämligen inte NÅGON som har blivit glad av att deras partner haft sex med en annan. Om det inte gäller partnerbytare förstås, och kanske inte ens då......
Lars.
När den stormande kärleken lagt sig
När vardagen går sin gilla gång.
Då kommer hon att förstå att du är en man.
Då kommer hon att feltolka allt du säger.
Då kommer hon att förutsätta att du ljuger och bedrar.
Det blir inte roligt för dig då.
Till En vän
Du har tydligen väldigt dåliga erfarenheter av relationer med kvinnor. Ditt resonemang är nästan så att man skulle kunna tro att du är bög.
Men ALLA kvinnor är väl inte sådana? Eller du har kanske kommunikationsproblem själv? Sådana lär nog inte Lars Flemström lida av!
Till sign En vän
Tänk att ett inlägg om unga präst-oskulder som förförs av erfarna prästänkor kan engagera så. Det var nära besöksrekord i går och hittills idag har bloggen haft dubbelt så många besökare som vanligt!
Vem är du: En till åren kommen präst-oskuld, som lever i ett oinspirerande äktenskap, men inte vill skilja dig p.g.a. omgivningens reaktioner? En älskarinna kan förstås vara en lösning. Men först bör du väl kolla att din tilltänkta älskarinna verkligen vill vara tredje hjul under vagnen?
Är det inte lite väl magstarkt att sprida ut på andras bloggar att din tilltänkta älskarinna vill spräcka äktenskap? Är det inte rimligt att den som man inleder en relation med har avslutat eller avslutar eventuella tidigare relationer eller äktenskap? Har du kanske fått ett sådant besked och inte vill acceptera det?
Varför annars dessa upprepade (detta är inte den första) anonyma varningar till mig på olika bloggar?
Är det inte lite väl närgånget?
Nej Lars.
Denna kommentar var specifikt riktad till dig. Men du kommer inte att lyssna, inte att försöka se, för du är kär. Det du nu faller för, det kommer du att hata. Det hon nu gör mot andra, det kommer hon att göra mot dig. Man kan redan se att du börjar tappa ditt eget tänkande och låter dig ledas till hennes vridna syn på omvärlden. Beklagar. Jag tror du förtjänar bättre.
Hur kan du vara säker på att det inte är hon som har ställt upp på min "vridna" syn på omvärlden?
Och om hon verkligen är så hemsk, som du vill göra gällande, så borde du tacka Gud för att du får slippa henne! Eller lider du av kastrationsångest? I så fall tycker jag att du ska prata med söta frun om hur hon ska stimulera dig. Så du slipper se förföriska Mata Hari-typer i varje kvinnlig gudstjänstbesökare!
Men snälla "En vän" vad är det du skriver om? Inte behöver du spela en sådan hjälte att du skyddar Lars så, och jag antar att det är mot mig, för jag tror inte att Lars dubbelspelar. Och vem är du?
Det finns tydligen saker i mitt liv som jag inte har en susning om.
Lars kan säkert själv ta ansvar för både sig själv och för oss. Borde du inte be oss lycka till i stället, som andra människor gör?
