Redan de gamla grekerna...
Det har du väl hört förr? Många tal och debattartiklar har börjat med "Redan de gamla grekerna". Aposteln Paulus har anklagats för att vara mer påverkad av grekerna än av judarna, trots att han före sin omvändelse till kristendomen framsträdde som en fanatisk farisé. Fariséerna var en extrem sekt bland judarna, men de var stora skillnader även bland fariséerna, så man får nog akta sig för att dra alla över en kam.
Att Paulus var jude, och enbart jude visar den ansedde anglikanska teologen Tom Wright i sin bok "Vad sa Paulus egentligen". Som judisk farisé var han jude och som judekristen var han jude. Vad som hände på vägen till Damaskus var att Jesus uppenbarade för Paulus att han verkligen var Guds son. Detta var juden Paulus (som till dess hade hetat Saulus) religiösa insikt. Hans politiska insikt är mindre intressant, eftersom religionen alltid står över politiken (eller borde göra det). Men hans politiska insikt är tillräckligt intressant för att inte glömmas, vilket varit fallet under mycket lång tid.
Just eftersom Paulus har uppfattats som mer påverkad av den grekiska filosofin än av både den judiska religionen och av judendomens dåtida politiska ambitioner. Paulus insåg att Jesus var vägen - och inte ett hinder på vägen - för att göra judarnas Gud till hela världens Gud.
De mest extrema bland fariséerna, även Paulus, hade trott att detta skulle ske med vapenmakt, genom en militär seger över den romerska ockupationsmakten. Ni som vill veta mer om extrema rörelser bland judar, kristna och muslimer rekommenderas att läsa "The Battle for God. Fundamentalism i Judaism, Christianity and Islam" (Finns i svensk översättning) av religionshistorikern Karen Armstrong. Under forntiden trodde man allmänt att krigen avgjordes av gudarna, och att det var möjligt att med gudarnas hjälp besegra även en mycket överlägsen fiende. Detta motiv vinns även i Gamla Testamentet, i Davids kamp mot Goliat - som alltså kan ha inspirerat extrema rörelser i tre religioner.
Genom att minituöst följa fariséernas alla regler, även de som saknade stöd i Mose lag, skulle judarnas Gud hjälpa sitt folk till en militär seger över romarna. Mot den bakgrunden uppfattades Jesus som en förrädare mot de judiska självständighetssträvandena. Kristendomen eroderade ner den ekonomiska grundvalen för det romerska imperiet: slaveriet. Om ni inte tror mig, så läs för Guds skull Karl Marx' utmärkta analyser av klassamhällen och klasskamp i det förgångna*!
Läs också brevet till Filemon i Nya Testamentet! I det brevet instruerar Paulus den kristna slavägaren Filemon hur han ska behandla sin slav Onesimos. Han skulle behandla Onesimos som son och arvtagare. Sedan alltfler kristna slavägare börjat följa det rådet blev slavmarknaderna alltmer öde och tomma och imperiet skakades av ekonomiska kriser. Romarriket gick under.
Den kristna religionen och den kyrkan består.
Grekland var antikens ledande kulturnation. Genom Alexander den stores (356 - 323 f Kr) erövringar utvidgades det grekiska imperiet (som senare till största delen uppslukades av det romerska imperiet) till hela Östra Medelhavsområdet och österut ända till Persien. När det står om "grekerna" i Bibeln menas inte uteslutande grekerna i Grekland, utan fram för allt grekerna i Främre Orienten. Den kultur, som blomstrade upp i det väldiga riket, kallas "hellensk", när man talar om det europeiska Grekland, och "hellenistisk" när man talar om det främre orientaliska Grekland.
Efter Alexanders tid splittrades det väldiga riket i en västlig del (det europeiska Grekland) och en östlig del, som omfattade östra Medelhavsområdet, med den nordegyptiska staden Alexandria som kulturell medelpunkt. Det östliga riket kom med tiden att överglänsa det västliga riket i matematik, naturvetenskap och filosofi. Och detta kutlurarv blev muslimsk "egendom" genom Muhammeds och hans närmaste efterföljares erövringar.
Hellenismen i det europeiska Grekland kom förvisso att bli motorn i det uppstigande romarrikets utveckling - precis som hellenismen i det egyptiska Grekland kom att bli motorn i det muslimska arabimperiet flera hundra år senare. Muhammed var förvisso ett av världshistoriens största genier, religiöst, militärt och politiskt, men om inte Alexandria hade fallit i muslimernas händer hade kanske det hela slutat som en arabisk stamfejd.
Även vi som inte tror att Muhammed var en Guds profet, måste nämna hans namn med respekt - och erkänna hans betydelse även för det kristna Europas utveckling. Man kan tro att hellenismen fördes vidare av den kristna kyrkan efter Romarrikets fall. Och i någon mån är detta riktigt. Men ännu större betydelse hade den kristna återerövringen av muslimska territorier i Västeuropa. Många anser att den muslimska filosofin, rättskunskapen och statskunskapen nådde sin höjdpunkt med Ibn Rachid (av de kristna kallad Averroes).
De kristna truppernas erövring av Averroes hemstad i Spanien - varigenom hans författarskap blev känt av europeerna - blev startpunkten för den utveckling, som skulle göra Europa till den ledande värlsdelen. Under de följande århundradena skulle de europeiska rikena förvandlas från stamsamhällen till moderna centralstater. I Sverige skedde det defintiva genombrottet i och med Gustav Vasas seger i befrielsekriget 1523.
Med den kristna återerövringen av Spanien följde också återupptäckten av Aristoteles (384 - 323 f Kr), som var samtida med Alexcander den store. Den kristna kyrkan hänfördes av Aristoteles syn på förhållandet mellan form och innehåll på grund av dess likhet med Biblens (och den kristna religionens) syn på samma sak. Aristoteles verkade dessutom ha svar på alla vetenskapliga problem, som det medeltida Europa brottades med.
Luther kom att vända sig mot den överdrivna tro på Aristoteles som kom att utvecklas i den medeltida kyrkan, där Aristoteles nästan hade fått en plats vid sidan av apostlarna. Hade de svaren på de teologiska frågorna, så hade Aristoteles svaren på alla andra frågor. Någon (minns inte namnet) har skrivit på en blogg att striden mellan Luther och påvekyrkan om nattvarden egentligen handlar om att påvekyrkan (dvs den nuvarande Katolska kyrkan) sedan 1200-talet beskriver nattvardsundret (hur Jesus kan vara fysikt närvarande i bröd och vin) i aristoteliska termer.
Vid överläggningar mellan Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet har man enats om att Katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna egentligen menar samma sak (se Kjell Pettersson. "Åkallan och åminnelse"), men förklarar det på samma sätt. Luther ville inte förklara det heligaste sakramentet med hjälp av hednisk filosofi. Luther använde i stället en liknelse från arbetslivet under 1500-talet (hans var var gruvarbetare) hur glödande järn "förvandlas". Det är både järn och brinnande eld.
Och jag (som själv kommer från en gammal smedsläkt) vill tillägga: I det tillståndet kan smeden forma järnklumpen till något helt annat, från allt mellan svärd och plogbillar. Men är det inte formen, snarare än inhället, som bestämmer vad?
Även om jag också kan kritisera medeltidens överdrivna "aristotelism", har jag ingen lust att bli slagen på fingrarna av någon yngre förmåga med skrala kunskaper i teologi, filosofi och allmän och ekonomisk historia, om förhållandet mellan form och innehåll. Även om han tydligen har teologiskt mycket välutbildade rådgivare, som ringer och instruerar hur han ska svara, när han kommer till korta i diskussionerna på domprostens blogg. Varför framträder de inte själva? Håller inte deras forskning (exempelvis om kyrkan och slaveriet) för en granskning? Och varför är det så angeläget att misskreditera den kiristna religionen när det gäller just synen på slaveriet - för att vi som tror på den traditionella kristendomen ska framstå som särskilt ondskefulla människor?
Och till min kära Tant Lila kan jag bara säga: Du har alldeles rätt! Därför har Gud då och då sänt re-formatörer, som återfört kristendomen till de gamla formerna. Men det betyder ju inte att alla som nu talar om behovet av en ny "reformation" verkligen vill ha en re-formation. Tvärtom framstår behov av en verklig re-formation av Svenska kyrkan alltmer som en nödvändighet efter de falska reformatorernas framfart.
Först hade vi en ärkebiskop som sa "Jag har inte sanningen, jag söker den." Va, har inte Jeus sagt: Jag är vägen, sanningen och livet"? Då borde väl inte sanningen vara svårfunnen av en ärkebiskop - möjligen svårförstådd? Och nu har vi en ärkebiskop som inte ens säger att han söker sanningen. - Enligt flera uppgiftlämnare har han varit säskilt ovillig att söka sanningen när någon ska olagligt avskedas ur kyrkans tjänst.
Som det står på universitetsbyggnaden i Uppsala: "Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större." Och att tänka politiskt rätt är förstås störst, när man vill ha forskningsanslag till ett ämne (teologi) som enligt seriösa forskaren inom andra akademiska områden inte ens är vetenskap. Eller när man - som den nuvarande ärkebiskopen - förhandlar med staten om kyrkoantikvariska ersättningar. Men rättfärdigas medlen (att kasta all politiskt obekväm religionsutövning överbord) av det i och för sig mycket ädla syftet, att rädda det kyrkliga kulturarvet?
Redan de gamla grekerna ställde upp på kristendomens, fastän de inte kände till den, syn på form och innehåll. Så jag är i gott sällskap av både kristna och icke-kristna! Så det kommer nog att bli som jag har skrivit i mottot för denna blogg:
Gårdagens sanningar är dagens lögner,
och
dagens sanningar är morgondagens lögner,
dock
består den eviga sanningen.
Detta är en insikt som kommer med åren,
ty
alla äldre har varit yngre, men inga yngre har varit äldre.
____
*) Naturligtvis kan man läsa samma sak i "borgerlig" facklitteratur i ämnet ekonomisk historia. Men Marx, som ju själv ivrade för väpnade revolutioner, trängde längre in i frågeställningen: Varför misslyckades alla slavuppror under antiken? Marx verifierar alltså att Paulus gjorde rätt när han inte ställde sig i spetsen för ett slavuppror. Professor Jesper Svartvik och hans lärjungar må vara av motsatt uppfattning. Men skulle de, följande sin egen höga moral, verkligen uppmana den nutida svenska arbetarklassen att gripa till vapen mot hela det kapitalistiska systemet ("löneslaveriet)? Svartvik har missat en väsenlig fråga, som de kristna filosoferna under medeltiden (exvis Tomas av Aquinio, tänkte på: För att den väpnade kampen ska vara rättfärdig, måste den ha en chans att leda till något bestående gott!
Att Paulus var jude, och enbart jude visar den ansedde anglikanska teologen Tom Wright i sin bok "Vad sa Paulus egentligen". Som judisk farisé var han jude och som judekristen var han jude. Vad som hände på vägen till Damaskus var att Jesus uppenbarade för Paulus att han verkligen var Guds son. Detta var juden Paulus (som till dess hade hetat Saulus) religiösa insikt. Hans politiska insikt är mindre intressant, eftersom religionen alltid står över politiken (eller borde göra det). Men hans politiska insikt är tillräckligt intressant för att inte glömmas, vilket varit fallet under mycket lång tid.
Just eftersom Paulus har uppfattats som mer påverkad av den grekiska filosofin än av både den judiska religionen och av judendomens dåtida politiska ambitioner. Paulus insåg att Jesus var vägen - och inte ett hinder på vägen - för att göra judarnas Gud till hela världens Gud.
De mest extrema bland fariséerna, även Paulus, hade trott att detta skulle ske med vapenmakt, genom en militär seger över den romerska ockupationsmakten. Ni som vill veta mer om extrema rörelser bland judar, kristna och muslimer rekommenderas att läsa "The Battle for God. Fundamentalism i Judaism, Christianity and Islam" (Finns i svensk översättning) av religionshistorikern Karen Armstrong. Under forntiden trodde man allmänt att krigen avgjordes av gudarna, och att det var möjligt att med gudarnas hjälp besegra även en mycket överlägsen fiende. Detta motiv vinns även i Gamla Testamentet, i Davids kamp mot Goliat - som alltså kan ha inspirerat extrema rörelser i tre religioner.
Genom att minituöst följa fariséernas alla regler, även de som saknade stöd i Mose lag, skulle judarnas Gud hjälpa sitt folk till en militär seger över romarna. Mot den bakgrunden uppfattades Jesus som en förrädare mot de judiska självständighetssträvandena. Kristendomen eroderade ner den ekonomiska grundvalen för det romerska imperiet: slaveriet. Om ni inte tror mig, så läs för Guds skull Karl Marx' utmärkta analyser av klassamhällen och klasskamp i det förgångna*!
Läs också brevet till Filemon i Nya Testamentet! I det brevet instruerar Paulus den kristna slavägaren Filemon hur han ska behandla sin slav Onesimos. Han skulle behandla Onesimos som son och arvtagare. Sedan alltfler kristna slavägare börjat följa det rådet blev slavmarknaderna alltmer öde och tomma och imperiet skakades av ekonomiska kriser. Romarriket gick under.
Den kristna religionen och den kyrkan består.
Grekland var antikens ledande kulturnation. Genom Alexander den stores (356 - 323 f Kr) erövringar utvidgades det grekiska imperiet (som senare till största delen uppslukades av det romerska imperiet) till hela Östra Medelhavsområdet och österut ända till Persien. När det står om "grekerna" i Bibeln menas inte uteslutande grekerna i Grekland, utan fram för allt grekerna i Främre Orienten. Den kultur, som blomstrade upp i det väldiga riket, kallas "hellensk", när man talar om det europeiska Grekland, och "hellenistisk" när man talar om det främre orientaliska Grekland.
Efter Alexanders tid splittrades det väldiga riket i en västlig del (det europeiska Grekland) och en östlig del, som omfattade östra Medelhavsområdet, med den nordegyptiska staden Alexandria som kulturell medelpunkt. Det östliga riket kom med tiden att överglänsa det västliga riket i matematik, naturvetenskap och filosofi. Och detta kutlurarv blev muslimsk "egendom" genom Muhammeds och hans närmaste efterföljares erövringar.
Hellenismen i det europeiska Grekland kom förvisso att bli motorn i det uppstigande romarrikets utveckling - precis som hellenismen i det egyptiska Grekland kom att bli motorn i det muslimska arabimperiet flera hundra år senare. Muhammed var förvisso ett av världshistoriens största genier, religiöst, militärt och politiskt, men om inte Alexandria hade fallit i muslimernas händer hade kanske det hela slutat som en arabisk stamfejd.
Även vi som inte tror att Muhammed var en Guds profet, måste nämna hans namn med respekt - och erkänna hans betydelse även för det kristna Europas utveckling. Man kan tro att hellenismen fördes vidare av den kristna kyrkan efter Romarrikets fall. Och i någon mån är detta riktigt. Men ännu större betydelse hade den kristna återerövringen av muslimska territorier i Västeuropa. Många anser att den muslimska filosofin, rättskunskapen och statskunskapen nådde sin höjdpunkt med Ibn Rachid (av de kristna kallad Averroes).
De kristna truppernas erövring av Averroes hemstad i Spanien - varigenom hans författarskap blev känt av europeerna - blev startpunkten för den utveckling, som skulle göra Europa till den ledande värlsdelen. Under de följande århundradena skulle de europeiska rikena förvandlas från stamsamhällen till moderna centralstater. I Sverige skedde det defintiva genombrottet i och med Gustav Vasas seger i befrielsekriget 1523.
Med den kristna återerövringen av Spanien följde också återupptäckten av Aristoteles (384 - 323 f Kr), som var samtida med Alexcander den store. Den kristna kyrkan hänfördes av Aristoteles syn på förhållandet mellan form och innehåll på grund av dess likhet med Biblens (och den kristna religionens) syn på samma sak. Aristoteles verkade dessutom ha svar på alla vetenskapliga problem, som det medeltida Europa brottades med.
Luther kom att vända sig mot den överdrivna tro på Aristoteles som kom att utvecklas i den medeltida kyrkan, där Aristoteles nästan hade fått en plats vid sidan av apostlarna. Hade de svaren på de teologiska frågorna, så hade Aristoteles svaren på alla andra frågor. Någon (minns inte namnet) har skrivit på en blogg att striden mellan Luther och påvekyrkan om nattvarden egentligen handlar om att påvekyrkan (dvs den nuvarande Katolska kyrkan) sedan 1200-talet beskriver nattvardsundret (hur Jesus kan vara fysikt närvarande i bröd och vin) i aristoteliska termer.
Vid överläggningar mellan Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet har man enats om att Katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna egentligen menar samma sak (se Kjell Pettersson. "Åkallan och åminnelse"), men förklarar det på samma sätt. Luther ville inte förklara det heligaste sakramentet med hjälp av hednisk filosofi. Luther använde i stället en liknelse från arbetslivet under 1500-talet (hans var var gruvarbetare) hur glödande järn "förvandlas". Det är både järn och brinnande eld.
Och jag (som själv kommer från en gammal smedsläkt) vill tillägga: I det tillståndet kan smeden forma järnklumpen till något helt annat, från allt mellan svärd och plogbillar. Men är det inte formen, snarare än inhället, som bestämmer vad?
Även om jag också kan kritisera medeltidens överdrivna "aristotelism", har jag ingen lust att bli slagen på fingrarna av någon yngre förmåga med skrala kunskaper i teologi, filosofi och allmän och ekonomisk historia, om förhållandet mellan form och innehåll. Även om han tydligen har teologiskt mycket välutbildade rådgivare, som ringer och instruerar hur han ska svara, när han kommer till korta i diskussionerna på domprostens blogg. Varför framträder de inte själva? Håller inte deras forskning (exempelvis om kyrkan och slaveriet) för en granskning? Och varför är det så angeläget att misskreditera den kiristna religionen när det gäller just synen på slaveriet - för att vi som tror på den traditionella kristendomen ska framstå som särskilt ondskefulla människor?
Och till min kära Tant Lila kan jag bara säga: Du har alldeles rätt! Därför har Gud då och då sänt re-formatörer, som återfört kristendomen till de gamla formerna. Men det betyder ju inte att alla som nu talar om behovet av en ny "reformation" verkligen vill ha en re-formation. Tvärtom framstår behov av en verklig re-formation av Svenska kyrkan alltmer som en nödvändighet efter de falska reformatorernas framfart.
Först hade vi en ärkebiskop som sa "Jag har inte sanningen, jag söker den." Va, har inte Jeus sagt: Jag är vägen, sanningen och livet"? Då borde väl inte sanningen vara svårfunnen av en ärkebiskop - möjligen svårförstådd? Och nu har vi en ärkebiskop som inte ens säger att han söker sanningen. - Enligt flera uppgiftlämnare har han varit säskilt ovillig att söka sanningen när någon ska olagligt avskedas ur kyrkans tjänst.
Som det står på universitetsbyggnaden i Uppsala: "Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större." Och att tänka politiskt rätt är förstås störst, när man vill ha forskningsanslag till ett ämne (teologi) som enligt seriösa forskaren inom andra akademiska områden inte ens är vetenskap. Eller när man - som den nuvarande ärkebiskopen - förhandlar med staten om kyrkoantikvariska ersättningar. Men rättfärdigas medlen (att kasta all politiskt obekväm religionsutövning överbord) av det i och för sig mycket ädla syftet, att rädda det kyrkliga kulturarvet?
Redan de gamla grekerna ställde upp på kristendomens, fastän de inte kände till den, syn på form och innehåll. Så jag är i gott sällskap av både kristna och icke-kristna! Så det kommer nog att bli som jag har skrivit i mottot för denna blogg:
Gårdagens sanningar är dagens lögner,
och
dagens sanningar är morgondagens lögner,
dock
består den eviga sanningen.
Detta är en insikt som kommer med åren,
ty
alla äldre har varit yngre, men inga yngre har varit äldre.
____
*) Naturligtvis kan man läsa samma sak i "borgerlig" facklitteratur i ämnet ekonomisk historia. Men Marx, som ju själv ivrade för väpnade revolutioner, trängde längre in i frågeställningen: Varför misslyckades alla slavuppror under antiken? Marx verifierar alltså att Paulus gjorde rätt när han inte ställde sig i spetsen för ett slavuppror. Professor Jesper Svartvik och hans lärjungar må vara av motsatt uppfattning. Men skulle de, följande sin egen höga moral, verkligen uppmana den nutida svenska arbetarklassen att gripa till vapen mot hela det kapitalistiska systemet ("löneslaveriet)? Svartvik har missat en väsenlig fråga, som de kristna filosoferna under medeltiden (exvis Tomas av Aquinio, tänkte på: För att den väpnade kampen ska vara rättfärdig, måste den ha en chans att leda till något bestående gott!
Kommentarer
Trackback
