Vad kan man tro om nattvarden?

Svenska kyrkan är en luthersk kyrka och har därmed en luthersk uppfattning av nattvarden. Brödet och vinet blir Jesu kropp och blod. Jag har fått en invändning att det är vidskepelse att tro att man dricker någons blod. Jag kan då invända att jag har då aldrig känt att vinet har smakat blod, utan det har smakat vin. Och det ska det göra. Ännu ett argument för att det ska vara riktigt vin i nattvarden, så att ingen för obehagliga associationer...

I stället borde vi kanske fråga: Vad menar vi egentligen med "Jesu kropp och blod"? Vi menar ingenting som känns som kött (aningen segt och trådigt) eller smakar som blod. Vi bör snarare tänka i termerna att Jesus på ett för oss obegripligt sätt är fysiskt närvarande, kommer till och genom brödet och vinet - och tar oss med tillbaka till Golgata. Jag brukar beskriva detta så, att nattvarden upphäver rummets och tidens kategorier.

Denna fysiska närvaro förklaras kanske bäst genom att ställa denna åminnelse av Jesus mot minnet av en avliden person. Nattvarden är alltså enligt såväl luthersk som katolsk och ortodox teologi en åminnelsehögtid och inte en minneshögtid. Ordet "åminnelse" betyder något i stil med göra levande, bli verklig igen. Vilket inte är samma sak som att minnas någon bortgången eller icke närvarande.

Alla kristna håller inte med om denna syn på nattvarden. Men det är officiell teologi inom världens tre största kyrkosystem, som tillsammans har minst 7 / 8-delar (1, 75 miljarder) av världens kristna som medlemmar. Alla medlemmar tror förstås inte på sin kyrkas officiella teologi. Men det gör inte heller alla medlemmar i de reformerta och evangelikala (frikyrkliga) kyrkosystemen. En stor del av deras medlemmar tror på den lutherska nattvardsläran, i synnerhet om vi talar om frikyrkor i länder som har eller har haft lutherska statskyrkor.

Striden om nattvarden är visserligen äldre än reformationen, men fick en särskild betydelse under reformationen genom den splittring av protestantismen som denna strid ledde till. Huvudmotståndarna var Luther och Zwingli.

"Grundläggande för Zwinglis teologi är en metafysisk motsats mellan ande och materia. Anden representerar ett eget område och kan ej tänkas ingå i det kroppsliga eller yttre. Därför skiljer Zwingli strängt mellan gudomligt och mänskligt hos Kristus och anser att tron blott hänför sig till hans gudomliga natur. / - - - / Sålunda betecknas varken dop eller nattvard som nådemedel i ordets egentliga mening. Barndopet anses icke ha någon skuldutplånande verkan." (Hägglund: Teologins historia, sid 235.)

Naturligtvis påstår jag inte att Zwinglis anhängare har fel i något slags objektiv mening. Men man kan naturligtvis säga att min tro på den lutherska uppfattningen av nattvarden "inte bekräftar" Zwinglis uppfattning. På samma sätt som min tro på den kristna treenighetsläran "inte bekräftar" den muslimska trosbekännelsen att "Gud är en och Muhammed är hans profet".

Om jag verkligen tror på Gud som ett självständigt väsen, som existerar oberoende om jag tror på honom och oberoende av vad jag tror om honom, lämna en liten bakdörr på glänt för att jag själv kan ha fel. Och har jag inte därmed åtminstone i någon mån "bekräftat" den som tror annorlunda?

Men om man då, som Zwingli, gör ett mycket strikt uppdelning av ande och kropp, så förväntar man sig väl att känna blodsmak om nattvarden verkligen är Jesu kropp och blod? Och därmed framstår den lutherska synen på nattvarden som nästan barbarisk. Det kan jag förstå. Men kräver ändå respekt för min tro, på samma sätt som jag bör respektera andras tro.

Men den respekten innebär också att man får acceptera att den lutherska synen på nattvarden är Svenska kyrkans officiella lära, utsagd i både kyrkoordningen och bekännelseskrifterna. En vanlig kyrkobesökare behöver inte alls tro på denna lära, han /hon får del ändå avJesu näraro. Det är också luthersk nattvardssyn. Det som sker, det sker, oavsett om vi tror det eller ej.

Jag vänder mig inte alls mot vanliga kyrkomedlemmar, som har svårt att tro på alla läror. Utan jag vänder mig mot att vi, som faktiskt tror på det som står i bekännelsekrifterna och kyrkoordningen inte ska få fira nattvard i enlighet med kyrkans officiella tro. En ärkebiskop som talar för alkoholfri nattvard borde inte vara ärkebiskop. Han borde exempelvis vara pastor i någon frikyrka med zwingliansk sakramentssyn.

Jesus använde själv vin - riktigt vin - när han instiftade nattvarden. Han sa: "Gör detta till min åminnelse." Däremot sa han mig veterligt inte att mottagarna av nattvarden skulle inta någon särskild kroppsställning, stående, sittande, knäfallande eller liggande. Men bör vi inte välja den kroppsställning, som uttrycker den största vördnaden för det heliga och är praktiskt möjlig? Ingen begär att en rullstolsburen eller knäsvag person ska falla på knä. Och vill någon ha alkoholfri nattvard, så vill inte jag förbjuda det.

Men jag vill inte veta av något förbud mot riktigt vin. Och druvjuice är defintivt inte vin. Det är en annan produkt, precis som öl. I både druvjuice och öl ingår ämnen som även ingår i vin. Men det räcker inte. Ärkebiskop Laureintius Petri sa under den s.k. likvoriststriden under 1560-talet klart nej till att byta ut vinet i nattvarden mot öl. Som ett icke vinproducerande land hade Sverige tidvis brist på vin till nattvarden.

Druvjuice eller öl kvittar. Det är inte äkta vara.

Kommentarer
Postat av: PA

Hur kan du tvärsäkert uttala dig om att Jesus använde alkiholhaltigt vin vid instiftandet av nattvarden?

Vid den tiden i den delen av världen förekom två sorters "vin", ett alkoholhaltigt och ett i det närmaste alkoholfritt. Det vanliga vid enklare måltider var det som var utan alkohol.

2010-10-26 @ 20:03:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0