Regeringarnas eller konkurrenternas fel?


Att skylla problemen inom järnvägstrafiken på konkurrenterna till de statliga tågjättarna SJ och Green Cargo är grov demagogi. Det är vänsternostalgi, som SD har hängt på med uttalanden som tyder på att man vill göra den framtida svenska järnvägstrafiken till en kopia av Hitlers Deutche Reichsbahn.

S, V och Mp varnas! Vill ni återinföra någon form av statligt monopol, så kom åtminstone med några egna idéer. I föregående inlägg kan ni läsa om mina. I detta inlägg kan ni läsa om varför det gick snett. Det beror inte på konkurrensen, utan på tillkomsten av ytterligare monopolbolag - under avregleringens täckmantel.

Det går bara inte att jämställa en statlig affärsverksamhet, - som förutsätts kunna konkurrera med andra trafikslag - med rättsväsen och försvar. Det gör Jimmie Åkesson idag, och det gjorde Hitler då. Det var "socialismen" i nationalsocialismen! De civila transportbehoven fick stå tillbaka för de militära. Och sedan fick de militära transportbehoven stå tillbaka för transporterna av judar till koncentrationslägren. Hade det varit idag hade både näringslivet och krigsmakten struntat i den statliga järnvägsmyndigheten och valt landsvägen i stället.

Problemen inom den nutida svenska järnvägstrafiken är inte nya, utan började faktiskt under Lasse Peterssons tid som generaldikrektör för ett SJ som hade ensamrätt till det statliga järnvägnätet. Jag minns förseningar på ett halv dygn i början av 1980-talet. Då hade Lasse P visserligen ersatts av Bengt Furbäck. Men de svåra störningarna under Furbäcks tid som gd för SJ berodde på sviterna efter Peterssons nedläggningspolitik och vanskötsel. Furbäck fick tågen att gå i tid, SJ var t.o.m. bäst i Europa på hålla tidtabellen under några år av Furbäcks tid som gd. Men det blev dyrt. Furbäck fick skulden, vilket jag tycker var direkt skamligt.

När Furbäck fick sparken hade han tagit alla nödvändiga initativ, men fick alltså inte skörda frukten av sitt arbete. Det gjorde i stället efterträdaren Stig Larsson, som marknadsförde sig själv som ett affärsgeni utan like.

"Under hans tid tycks SJ ha blommat ut, förvandlats från ett mossigt, eftersatt järnvägsföretag / - - - / till ett modernt, effektivt företag. Larsson var medial, hade en stor pr-avdelning med 15 medarbetare. "100 punkter på tre år" och andra kampanjer gav SJ en ny fräsch image.

Med Stig Larsson följde alla influenser från 80-talets näringsliv. Man var så okritisk och trodde det var metoden för affärsmässighet och lönsamhet, säger en person som i många år jobbat nära ledningen i SJ.

Det var början av 1998 och Stig Larssons efterträdare fanns redan på plats, handplockad även han från näringslivet: Daniel Johannesson, med tio år som vd på Kinnevik. Johannesson beskrivs som en "balansräknings-Elvis", fenomenal med siffror, mindre kunnig om transport-verksamhet, ja inte ens särskilt intresserad.

Han hade redan sett igenom luftslottet som Larsson byggt upp: SJ vittrade sönder underifrån.

I tio år har Larsson sålt ut tillgångar för åtta miljarder, bland annat företagen Swebus och ASG, men också fastigheter, hotellverksamhet - och tåg. Dessutom såldes alla lok, vagnar och X2000-tåg genom avancerade sell-leaseback affärer med amerikanska företag som i sin tur skatteplanerade med tillgångarna.

1998 stod två principer mot varandra: dittills hade SJ varit som ett konglomerat, en koncern med företag i de mest skiftande branscher. Fastigheter, restauranger, kasinon, rederier, hotellverksamhet, verkstäder, godstrafik och persontrafik.

1998 stod två principer mot varandra: dittills hade SJ varit som ett konglomerat, en koncern med företag i de mest skiftande branscher. Fastigheter, restauranger, kasinon, rederier, hotellverksamhet, verkstäder, godstrafik och persontrafik.

Daniel Johannesson drev på den nya doktrinen: SJ måste bolagiseras. Och styckas - konglomerat var en styggelse. Det var själva förutsättningen för att han tog jobbet. Men motorn bakom SJ:s uppdelning var en man som anställdes hösten 1998 - på näringsdepartementet: Dag Detter. Detter blev chef för enheten för statligt ägande."

Läs hela artikeln http://www.dn.se/ekonomi/drommen-om-marknaden-drev-sj-till-ruinens-brant

Och bakom Detter stod näringsministern Björn Rosengren (s) med ett förflutet som fackföreningsordförande för  Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund inom TCO och därefter landshövding. Hans erfarenheter från affärsverksamhet torde varit noll, men nu hade han plötsligt all statlig affäreverksamhet i sin hand. Han lurade småsparararna med Telia-aktien, som en sjönk som en sten. Han slog sönder Posten och drev igenom bolagiseringen av SJ. Men det blev inte mer konkurrens för det. Stationshusbolag konkurrerar inte med tågreparationsbolag. Han gjorde ett kraftigt försvagat SJ beroende av vinstdrivande monopoföretag.

"Visserligen ägdes aktierna av staten, men ägaren kunde lika gärna vara privat. Bolagiseringen drevs igenom av näringsministern Björn Rosengren med stor kraft.

Det nya SJ förlorade kontrollen över underhållet, och dåvarande vd:n avgick bland annat på grund av detta. Flera X 2000 fick senare tekniska problem på grund av underhållsbrist.

Ett syfte med att bolagisera underhållet var att få konkurrens för att pressa priset och öka kvaliteten. Problemet var bara att det hittills knappt funnits någon konkurrent. Euromaint ägs nu av riskkapitalbolaget Ratos och gjorde förra året en rekordvinst."

Läs hela artikeln: http://www.dn.se/ekonomi/sj---ett-politiskt-experimentbolag

Var finns konkurrensen? Euro Maint, som använder vinsterna i Sverige till expansion utomlands, ville ha långa och dyra avtal. Det fanns inga konkurrenter som SJ kunde vända sig till. Förra vintern hade SJ och Euro Maint inte kommit överens om hallhyra för avisning av de X2000-tåg som skulle in på reparation, med följd att flera tåg slutade fungera.

Att SJ:s tåg var de tåg som fungerade sämst, kan man inte skylla på de privata tågbolagen och den blygsamma konkurrens som finns mellan tågbolag idag. Det är alltså såhär man tänker sig konkurrens inom Sveriges Kommunaltjänstemannaförbud? Monopol.

Felet ligger hos SJ:s ägare, staten. Inte hos SJ:s konkurrenter. Felet ligger hos regeringarna, de socialdemokratiska regeringarna sedan 1998 och de borgerliga regeringarna efter 2006 - som inte gjort minsta försök att rekonstruera de statliga företag, främst SJ, som Rosengren har slagit sönder i sin monolkapitalitiska lekstuga. Fler monopol i stället för konkurrens.

Den borgerliga regeringens enda lösning är ökad konkurrens - mellan tågbolag. Det tror jag inte alls skulle vara till skada, om det genoförs på ett ansvarsfullt sätt. Men det löser inte SJ:s problem. Och privata tågbolag kan inte ersätta SJ under överskådlig tid. De kan komplettera SJ. Se mina åtgärdsförslag i 15 punkter i föregående inlägg!

Den nya socialdemorkratiska partiledningen vill ha ett moratorium för fortsatta avregleringar av järnvägstrafiken. Moratorium betyder uppskov under en begränsad tid. Det är bra. Då kan vi kanske se ett rekonstruerat och starkt SJ, som kan pressa sina kostnader i stället för att betala monopolpriser till Euro Maint, i effektiv konkurrens med privata tågbolag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0