larsflemstroms

Bättre hälsa leder inte till ökat behov av sjukvård.

Kvinnoarbete förr. Mjölkerskor utanför ladugården där de arbetade.
Ett lantbruk med en ladugård av denna storlelk sköts idag av
ensam bonde (vanligen en man) utan någon anställd personal alls.



- -
En rejäl arbetstidsreform är självfallet både en jämlikhets- och jämställdhetsfråga. Förutsättningarna är nu helt annorlunda än när frågan först väcktes under 1970-talet.

De invändningar som gjordes av bl.a. Olof Palme - att arbetskraftbehovet inom vård och omsorg skulle komma att öka med det allt bättre hälsoläget hos gamla - har inte infriats. Tvärtom har stora personalnedskärningar gjorts inom både sjukvården och den kommunala äldreomsorgen.

Något var feltänkt. Bättre hälsa leder inte till ökat behov av sjukvård, även om man skulle råka leva lite längre! Vartill kommer att medicinska framsteg, snabbare och bättre behandlingsmetoder sällan omtalas i termer av "rationaliseringar". Därtill kommer att vi faktiskt har fått en bättre arbetsmiljö, med följd att andelen mycket vårdkrävande patienter med svåra yrkesrelaterade sjukdomar har minskat.

Vi har däremot fortfarande många lindriga och medelsvåra arbetsskador, som hindrar de drabbade att arbeta till normal pensionsålder, utan att dessa patienter är särskilt vårdkrävande. Vi kan alltså konstatera

1) att trycket på sjukvården inte alls ökat, såsom Palme m.fl. befarade under 1970-talet, utan tvärtom har minskat.

2) att de fortsatta arbetsmiljöförbättringarna kommer att leda till ökat utbud av arbetskraft under den övre pensionsgränsen (67 år).

3) att antalet äldre över den övre pensionsgränsen, som fortfarande har arbetsförmåga också kommer att öka - och därmed tillgången på "reservarbetskraft" som kan rycka in extra vid arbetstoppar och sjukfrånvaro.

Den övre pensionsgränsen* bör inte höjas ytterligare, eftersom man då låser in denna "reservarbetskraft" på fasta anställningar samtidigt som man hindrar ungdomar att etablera sig på arbetsmarknaden. Ungdomsarbetslösheten uppges av Ekonomifakta vara 22 %, men är naturligtvis i verkligheten mycket högre. Sverige har för närvarande en mycket hög utvandring av arbetslösa ungdomar, som söker jobb i andra länder, särskilt Norge, där de svenska ungdomarna tar jobb som norska ungdomar inte vill ha. Samtidigt som svenska arbetsgivare klagar på att inga svenskar vill göra samma jobb i Sverige. Dessa ungdomar ingår inte i den svenska arbetslöshetsstatistiken.

Detta innebär, vad den unga arbetskraften anbelangar, att en förkortning av arbetstiden från 8 till 6 timmar per dag helt, eller nästan helt, skulle kunna kompenseras genom nyanställning av arbetslösa ungdomar.

Arbetslösheten uppges nu vara 8 %, vilket är 1 /4-del av det arbetskraftbehov, som skulle uppstå vid en sänkning i ett enda steg av arbetstiden från 8 till 6 timmar per dag. Enligt ekonomifakta grundas dessa tal på andelen "sysselsatta" av hela arbetskraften i åldern 15 - 74 år. I begreppet "sysselsatta" ingår en betydande andel dold arbetslöshet samt undersysselsatta och felsysselsatta personer - samt t.o.m. personer som utför oavlönat arbete under minst 1 timme, må vara i någon närståendes företag. I begreppet "felsysselsatta" inräknar jag bl.a. fas 3 samt personer som utför "hushållsnära tjänster", svart eller delfinansierat med skattemedel genom RUT-avdrag**.
Statistiken blir missvisande även genom att räkna in "sysselsatta" i åldersgruppen 67 - 74 år (t.ex. en gammal pappa som oavlönat rycker in i sonens företag någon timme då och då). För denna åldkersgrupp finns ingen arbetslöshet, eftersom pensionärer utan arbete inte räknas som arbetlösa. Med denna statistik, vars syfte är att försköna verkligheten, försöker man skjuta i sank kravet på en arbetstidsförkortning. Hur stort det verkliga utbudet av arbetskraft skulle bli, om efterfrågan på arbetskraft ökar, vet ingen idag.

Arbetstidsreformen måste sättas in i sitt sammanhang, bl.a. att det måste till resoluta åtgärder för att de arbetslösa, de undersysselsatta och de felsysselsatta verkligen får de nya jobben. Det behövs även en fortsatt produktivitetsutveckling, i  synnerhet i de branscher som har släpat efter i effektivisering hittills. De ökade timlönerna, som vi får med en arbetstidsförkortning med bibehållen lön per månad, kommer att ge incitament till ökad produktivitet även i de branscherna.

Att arbetstidsförkortningen måste sättas in i sitt sammahang innebär handlar då inte bara om utbildning och kompetensutveckling utan också om en annan syn på arbetskraftens anpassbarhet och rörlighet. Jag vill lancera begreppet "korskompetens", d.v.s. att man kan hoppa in på ett liknande jobb som det man har utbildning för efter en kortare introduktion. Personer som alternerar mellan olika företag och branscher, t.ex, genom anställning i ett bemanningsföretag, lär sig snart att själva se vad som ska göras när de kommer till en ny arbetsplats, utan att någon behöver tala om det för dem. Det har jag själv erfarenhet av. Jag har jobbat i ett av de första bemaningsföretagen på den svenska arbetsmarknaden.

Det behövs också konkreta åtgärder (även om det skär i hjärtesjälen hos många sossar) för att undanröja arbetsgivares rädsla för att anställa "fel" person. Varför vågar norska arbetsgivare anställa svenska ungdomar, som svenska arbetsgivare inte vågar anställa? Det finns flera förklaringar. De har andra arbetslagar, men sannolikt inte så enormt annorlunda, i Norge. Och i Norge är de svenska ungdomarna inte den enda i gänget som har jobb. De svenska ungdomarna i Norge lägger sig inte till med samma sena nattvanor som i Sverige.

Bättre hälsa leder inte till ökat behov av sjukvård! Det är inte de friska som behöver läkare. Men alla dessa åtgärder - som påstås gå ut på att "rehabilitera" de arbetslösa, men vars verkliga syfte är att ta bort folk ur arbetslöshetsstatistiken - sänker de arbetslösa. När stolta "handledare" berättar för inbjudna arbetsgivare om hur de "rehabiliterar" arbetslösa, så tror ju självfallet att det arbär något fel på de arbetslösa. Det är ju lätt att tro att den som måste vårdas, "rehabiliteras" är allvarligt sjuk. Den som behöver en "handledare" kan inte jobba självständigt, och duger alltså inte på en arbetsplats där man måste arbeta självständigt - och det måste man på praktiskt taget alla arbetsplatser idag.

Under den moderatledda regeringens spira har arbetslösheten vuxit ut till en 100 % skattefinansierad jättebransche med handledare, utbildningsanordnare för handledare, jobbcoacher, o.s.v. Man kan undra vad ett företag som heter "Jobbfabriken" producerar för nyttigheter. Tillverkar "jobb" - som inte skulle finnas om inte massarbetslösheten funnes!