larsflemstroms

Denna blogg startade som en teologisk och kyrklig blogg, men har även behandlat andra ämnen som intresserar mig, bl.a kyrkohistoria, ekonomisk historia och förhållandet religion - politik. Den kristna kyrkans kamp mot slaveriet, som började redan under apostlarnas tid, har haft en oerhörd betydelse för den utveckling av arbetsmetoder och produktivitet som ledde fram till 1900-talets välfärdssamhällen. Den verkliga stridsskriften mot slaveriet var Pauli brev till den kristna slavägaren Filemon, där han uppmanades att göra sin slav Onesimos till son och arvtagare. Slaven skulle ärva slavägarens förmögenhet och sociala ställning! 

Men det visade sig vara lättare att avskaffa slaveriet som juridisk situation än de arbetsförhållanden som rådde under slavtiden. Kyrkan engagerade sig, speciellt genom klostren, i den utveckling av produktionsmetoderna inom speciellt jordbruket, som var en förutsättning för att det arbetande folket skulle få ett bättre liv. Den ekonomiska historien visar en fortgående ökning av produktiviteten per arbetstimme genom växtförädling, nya jordbruksredskap och slutligen industrialisering. 

Detta har lett fram till ett produktonsresultat, som räcker för att alla ska kunna överleva och inte svälta ihjäl. Och dessutom till att den nödvändiga produktionen av varor och tjänster kan åstadkommas med en allt mindre insats av arbetstid. Detta talar givetvis för att det är läge för en ny stor arbetstidsreform, åtminstone i de industrialiserade länderna. 

Men vad gör våra politiker? De "skapar sysselsättning" för att stjäla vår tid. 

Ingen har något grepp om hur mycket meningslöst pseudo-arbete som finns. Det är dock inte bara personer i fas 3 och liknande meningslösheter som "sysselsätts" med arbetsuppgifter som egentligen inte behövs, utan också personer i samhällstoppen med höga löner. Däribland en stor del av den svenska journalistkåren. Här hittar vi de verkliga bidragstagarna. Obligatoriska TV-avgifter, presstöd, distributionsstöd, annonaintäkter - och ett våldsamt profiterande på andra olyckor. 

Speciellt kvällspressen och dess löpsedlar har under flera veckor bedrivet underhållningsvåldtäkter på sexbrottsoffer, kungahuset och kyrkan. Förra året var den dåvarande arbetsmarknadsministern (Hur mår han idag?) offer för Aftonbladets underhållningsvåldtäkter. 

Han borde ju i stället ha ställts till svars för sin arbetsmarknadspolitik. 

Om du rulllar tillbaka hittar du mina inlägg om arbetstidsfrågan. Där kan du läsa om rationaliseringarna, som minskat behovet av arbetskraft. Första inlägget i den frågan skrev jag i januari 2011. Den senaste tiden har jag skrivit ett inlägg om förtalslagen (Se inlägget: Två juridiska frågor). Även sanna påståenden, som är till "men" för den omtalde personen, kan vara förtal. Avslöjandet att någon varit utsatt för våldtäkt eller andra sexbrott kan vara förtal. Och naturligtvis är påståenden, sanna eller ej, att någon är "lösaktig", ofta byter partners, etc, förtal. 

Genom ett par kommentarer, som jag ej publicerade p.g.a namnuppgift, till det första inlägget (Två juridiska frågor) kom debatten på denna blogg att omfokuseras från förtalsbrott i allmänhet till ett specifikt fall. 

Kommentarorerna har påpekat att den berörda person har skrivit en bok om sitt eget fall, vilket jag inte kände till, och att det därför inte behövs något tillstånd från honom /henne att publicera hennes /han namn. Kommentatorerna menar att media har rätt att offentliggöra sådan som redan är offentliggjort genom en bok - och att författaren själv ville ha offetlighet, att hon /han ville starta en debatt. 

Men är det därmed säkert att han /hon ville att debatten skulle kidnappas av snusktidningar (Aftonbladet och Expressen) som har underhållningsvåldtäkter som affärsidé för att sälja lösnummer? Med underhållningsvådtäkter avser jag sexualisade skildringar och låtsad indignation i underhållningssyfte, att framkalla antingen moralpanik eller något slags njutning hos läsaren. 

I själva verket är detta, som delar av den svenska journalistkåren sysslar med, underhållningsvåldtäkter inte bara av dem omskrivna personerna som har varit med om rent fyskiska sexbrott. Det är även underhållningsvåldtäkter av tidningsläsarna. 

För flera år sedan hade en överklassdam skrivit en halvt själbiografisk bok, som var avsedd att vara en vidräkning med de traditionella könsrollerna och "det borgerliga kärleksbegreppet", som enligt henne leder till att kvinnor söker lyckan i kärleken till en man, i stället för exempelvis jobb och karriär. 

"Alla liggen med alla killarna", stod det på löpsedlarna. Detta var ju rent förtal, även om det eventuellt var sant att hon hade haft flera relationer i jakten på lyckan genom kärleken till en man.  Hennes försök till seriös debatt om könsroller och kvinnlig sexualtet slutade alltså i att hon blev utsastt för underhållningsvåldtäkter i media. Denna "reklam" ledde förstås till att hon tjänade bra på sin bok, men var det detta hon ville, bli allas hora?

Under den senaste veckan har kvällstidningarna skrivit att "Silvia väntade rasande" medan kungen umgicks med "bikinibrudar". Sedan kunde vi läsa om "Sveriges värsta präster", om bl.a. en präst som haft sex med en f.d. konfirmand. Skulle vara intressant att få veta hur många präster som är gifta med f.d. konfirmander.

Har kvällspressen därmed bidragit till ökat förtroende för kungahuset och kyrkan, eller till att någon behövande har fått hjälp?

Ingen, inte ens drottningen, skonas från underhållningsvåldtäkterna.

Bojkotta kvällspressen, vägra betala TV-avgiften och avskaffa presstödet. Det är dags att journalisterna börjar göra rätt för sig genom hederligt arbete i stället för att leva på underhållningsvåltäkter och bidra. Någon brist på arbetskraft efter införande av kortare arbetsdag behöver det inte alls bli.