larsflemstroms

Under sistförlidna kväll hade TV ett kort reportage om Ronneby blodbad. Ännu ett debattinlägg om de hemska svenskarna. Det är verkligen omvända världen mot berättelserna om den danska kungen Kristian Tyrann och hans fogdar. Märkligt nog var det den danska överheten - inte det danska folket - som svartmålades i den svenska historieskrivningen. Den svenska hären hade under nordiska sjuårskriget brutit in i det då danska Blekinge. Ronneby var då en stor handels- och sjöfartsstad. Men hur stor? Alla städer var små sett med nutida mått. Stocholm hade c:a 5.000 invåndare vid tiden för Stockholms blodbad. Ett nittiotal högre ståndspersoner avrättades på Stortorget i Stockholm. Vissa källor tyder på att mängder med "vanligt folk" fick sätta livet till. Men uppgifterna är osäkra. Den danske kungens illdåd - i samförstånd med den avsette svenske ärkbeviskopen Gustav Trolle - framstår som en mindre händelse jämfört med Ronneby blodbad. Reportaget började med att Ronnebyån färgades röd av blod och avslutades med att blodet nu - 450 år senare - har sköjts bort. Den svenske kungens, Erik XIV, egen beskrivning lästes okritiskt upp. Enligt honom hade 2000 män dödats, plust kvinnor och barn. De hade sökt sin tillflykt till Heliga kors kyrka i Ronneby. Det var ett helgerån, ett brott mot kyrkofriden. Hur många invånare hade Ronneby vid den tiden? Och hur många rymdes i kyrkan? Speakersrösten sa att det var "etnisk rensning". Dessa hemska svenskar igen! Räckte det inte att det var en massaker? Svenskar och danskar har inte olika etnicitet. Skillnaden mellan det sveska och danska språket var mndre än i nutiden. Svenskar och danskar hade samma religion. . Ronneby var en svår konkurrent till Kalmar för exporten av varor från svenska Småland, vilket innebar att minskade intäkter för den svenska staten. Detta kan ha varit ett motiv för massakern. Ett annat motiv kan ha varit att Ronneby-borna gjorde väpnat motstånd mot den svenska hären. Det var dessutom vanligt att dåtidens krigarkungar gav sig på fiendens civilbefolkningar. På så viss tillfolkade man fienden stor skada, även i de fall civilbefolkningen i sig inte var någon fiende. Att offren släpades ut ur kyrkan var helt klart ett brott mot kyrkofriden. Detta kan ha varit en hämnd för Långredagsmassakern utanför Uppsala 44 år tidigare. Det var ett slag under frihetskriget mot danskväldet. En uppländsk bondehär drabbade samman med den danska yrkesarmén, som besegrades, till stor del tack vare det dåliga vädret, som hindrade danskarna att använda sin moderna vapen. Man beräknar att samanlagt mellan 4.000 och 7.000 soldater deltog i drabbningen. Hur många som dödades är oklart. Källorna går isär om vad som sedan hände. Enligt en uppgift hade svenskarna börjat plundra de fallna danskarna, då resterna av den danska armén plötsligt återvände till slagfältet. Enligt en annan uppgift hade den svenska bondehären upplösts efter segern, och påbörjat vandringen hemåt till det väntande vårbruket. Detta var nackdelen med bondehärarna. Man krigade på vintern och skötte jordbruket under sommaren, då danskarna återtog förlorad terräng. Enligt den versionen jagade de beridna danskarna ifatt de hemvändande svenskarna, som splittrade på olika byar inte kunde försvara sig mot övermakten, utan mejades ner. Detta skall ha skett under långfredagen 1520. Ärkebiskop Gustav Trolle nekade de dödade svenskarna en kristen begravning, utan liken fick ligga kvar under bar himmel under lång tid. Denna hantering, eller snarare brist på hantering, av de avlidna ansågs vara som ett helgerån, som kan ha haft betydelse för den stora folkresning under Gusta Vasas ledning, vilken ägde rum följande vinter och ledde till svenskarnas slutgiliga seger över danskväldet.