Autodidakt och pressetik:
Jag skriver om detta ämne, eftersom det (på förekommen anledning) har disktuerats på en annan blogg. Jag vill börja med att kraftigt dementera alla eventuella missuppfattningar om att jag skulle vara oense i sak med den andra bloggaren om pressetiken. Den saken har den andra bloggaren uppfattat rätt, men problemet är att de, som ska följa och övervaka pressetiken inte alltid gör det själva. Jag ska också försvara autodidakter, där vi möjligen kan ha lite olika åsikter. Jag vill dock inte kalla någon, som inte behärskar ens elementära delar av sitt ämne för autodidakt. En sådan person är nog snarare en amatör.
Jag startade min andra blogg, som jag tyvärr skriver på allt för sällan, motdrevet.blogg.se, som en försvarskskrift för alla som nedtrampade av journalister, vars "yrkesetik" heter "Den enes död, den andres bröd". Detta är bokstavligen sant. Journalister, som inte ens blir fällda i någon domstol, inte ens i någon låtsas domstol som Pressens Opinionsnämnd, har faktiskt drivit sina offer i döden. Ett exempel på detta var en justitieminister under 1980-talet., vilken hittades död i sin lägenhet. Hur många fler har journalister förstört livet för, fastän den fortfarande lever i fysisk bemärkelse?
Genom att uppträda som om man vore en domstol, torde Pressens Opinionsnämnd av de flesta uppfattas som en domstol och Pressombudsmannen som om han vore en myndighetsperson. Enligt min mening borde denne "ombudsman" åtalas för brottet "föregivande av allmän ställning", men det finns en liten detalj, som gör att alla brottskriterier inte är uppfyllda. Han kallar sig själv för "Allmänhetens pressombudsman", och inte "Allmänna pressombudsmannen", vilket hade varit ett brott. Naturligtvis är det en lögn att kalla sig "allmänhetens", men journalister har ju rätt att ljuga.
Pressombudsmannen är en branschföreträdare, och inte någon riktig åklagare. Pressens Opinionsnämnd är en domstolsliknade privat institution, vars egentliga uppgift är att skydda pressen från verkliga rättegångar, där någon kan dömas till ansvar. De, som inte ens får sin sak prövad av PO, exempelvis för att det har gått för lång tid (vilket det ofta gör, när man har fått sitt liv förstört av journalister) vet sällan att det kanske inte är för sent att få en rättegång vid en verklig domstol. Problemet belyses i en ledaratikel i Svenska Dagblandet, som jag hittade på nätet:
På 90-talet blev han utpekad som huvudperson i en skalbolagsaffär. ”Åklagare” var Ola Sigvardsson i Dagens Nyheter. Som jag förstår (skribentens) framställning ledde anklagelserna bara till ”domar” i medier men aldrig till något annat. Ett av avsnitten i berättelsen har rubriken ”Dömd i DN ohörd”.Hur skulle man idag med historiskt perspektiv se på den pressetiska hanteringen av detta? (Den utpekade:) Jag funderade på att kontakta Pressens ombudsman för att diskutera fallet, men PO var nu ingen mindre än Ola Sigvardsson, så jag avstod.”
En åklagare, som själv är misstänkt för brott (exempelvis falskt åtal) får naturligtvis inte uppträda som åklagare i målet mot sig själv i en riktig domstol*. Och straffet för en sådan åklagare skulle naturligtvis bli strängare än att tvingas göra självkritik i samma forum, som han begick brottet i. Enligt nämnda ledaratikel har pressombudsmannan, i rollen som journalist, själv brutit mot de "pressetiska regler", som han är satt att övervaka.
Den andra bloggaren har skrivit om en "f'ällning" i Pressens Opinionsnämnd: Den blev inte fälld för att innehållet var lögn, utan för att de omtalade inte samtidigt fick ge sitt genmäle! Detta med genmäle är mycket grundläggande inom journalistiken. Har man missat det har man inte mycket journalistisk kunskap!
Så kan det förstås vara. Journalister har rätt att ljuga, men den som det ljugs om bör (inte: ska) erbjudas möjlighet att göra ett genmäle. Inte sällan presenteras sådana genmälen som en ytterligare grund för att stämpla den omskrivna personen som klandervärd: Han försvarar sig, förnekar att han har gjort sig skydlig till det som han anklagas för. .
Alla som arbetar som journalister är (enligt tidningsutgivarna) skyldiga ett känna till de pressetiska reglerna. I varje fall kan man tycka att ett mediaföretag, som anlitar en journalist att skriva redaktionella artiklar, ska uppmärksamma vederbörande på de pressetiska reglernas existens och skyldighet att känna till dem, även om det så bara är någon "free lance". Annars bör artikel npubliceras som en debattartikel eller insändare, som har granskats av en yrkeskunnig journalist. Formellt utbildad eller autodidakt, men någon som kan sitt yrke.
"
Pressetik och juridik är två skilda saker. Medan juridiken handlar om lagtolkning, så handlar pressetiken om hänsyn, respekt och förhållningssätt vid utövandet av den publicistiska uppgiften. Det betyder att det som är pressetiskt klandervärt inte alls behöver vara brottsligt.”
Detta står på sidan 6 i '"Spelregler för press, TV, radio", utgiven av Pressens samarbetsnämnd före uppräkningen av de pressetiska reglerna En underförstådd uppmaning till journalister att strunta i de pressetiska reglerna, om de står i vägen för yrkeskarriären eller lydnaden gentemot arbetsgivaren. Aftonbladet är den tidning, som har fällts mest för brott mot de pressetiska reglerna, men det bara fortsätter. Den ansvarige utgivaren för Aftonbladet, när de uppmärksammade övertrampen har skett, Jan Helin, har belönats med jobbet som programdirektör för SverigesTelevision. Helin är ingen autodidakt. Han har en gedigen journalistutbildning. från bl.a. Mittuniversitetet.
De långa, avancerade journalistutbildningarna är väl kanske jämförbara med juristutbildningen, där blivande advokater får lära sig hur de själva, eller deras klienter, kan begå i princip kriminella handlingar utan att riskera straff, genom att undvika någon liten detalj, som gör handlingen straffbar. Den andra bloggaren, som jag har referarat till, har kanske inte fått lära sig detta under sin egen journalistutbildning, som mig veterligt bara var ett halvår.
Kanske lite mer än autodidakt, som betyder självlärd. I själva verket torde många autodidakter ha en ganska gedigen lärarledd undervisning bakom sig. Även om det inte har lett fram till en akademisk examen, kan man ha akademiska betyg (motsvarande en termins studier) i enskilda ämnen och ha läst enskilda kurser, på gymnasie- och /eller universitetsnivå, vilka har legat till grund för fortsatta studier som autodidakt. Erfarenhet som nämndeman vid en domstol är ett värdefullt komplement till att enbart ha läst juridik, eftersom man då vet hur lagar tolkas och tillämpas av domstolarna. Det kan skija sig ganska mycket från vad som bokstavligen står i en lagtext. Vi bör kanske också göra klart för oss att man inte kan bli domare eller advokat enbart genom teoretiska studier vid något universitet.
Med stort A i biologi enligt fordringnarna för studentexamen på gymnasiets allmänna linje, biologisk gren samt yrkesutbildning för lantarbetare anser jag mig ha en god grund för fortsatta studier i biologi som autdidakt. Jag har vidare läst socilologi, psykologi, nationalekonomi och föregagsekonomi på akademik nivå vid Hermods. .Jag har ett akademiskt betyg i statsvetenskap samt ytterligare två akademiska betyg och har dessutom läst kursen juridik för statsvetare samt historievetenskaplig källkritik,. båda vid universitet.
Trots att Hermods saknade examinationsrätt, var det prov efter varje avsnitt, som skulle skickas in och rättas av en universitetslärare, som extraknäckte för Hermods. Jag har därmed dokumenterade kunskaper motsvarande ett par akademiska betyg i de ämnena. Jag har verkligen ingen anledning att känna mig underlägsen eller vara avundsjuk på någon som har fler akademiska betyg än jag. Det är snarare den personen, som är avundsjuk på mig, för att en "obildad" person som jag kan ha så goda kunskaper i flera ämnen och kan uttrycka sig på ett vetenskapligt korrekt sätt.
Det är verkligen inte att låtsas vara någon som man inte är. Jag har aldrig påstått mig ha akademiska betyg, som jag inte har, inte ens i de ämnen där jag har kunskaper på motsvarande nivå. Att jag i debatter ibland skrier "enligt min mening" är inte ett sätt att överdriva min egen betydelse, utan en markering - som i och för sig är vanlig i akademiska sammanhang - att en egen åsikt inte är helt i överenstämmelse med en allmänt vedertagen uppfattning. Exempelvis inom forskarvärlden. I varje fall finns forskare som inte instämmer med mig om "klimathotet". Som jag tänkt skriva om i nästa inlägg.
Med detta har jag naturligtvis inte försökt påskina att jag själv är någon forskare, d.v.s. person som bedriver forsksning yrkesmässigt och har en mer gedigen utbildning för detta än vad jag har. "Forskar" gör vi väl lite till mans, och jag har dock läst grundläggande forskningsmetodik på akademisk nivå. Inom all förskningsmetodik får man lära sig undvika vanliga felkällor.
Fördelen med studier som autodidakt är att man kan komponera kurslitteratur relativt fritt och läsa mycket vid sidan om, inom avsnitt som man själv finner intressant, utan att stressas av något prov som måste klaras vid en viss dag. Man kan vidare kombinera olika ämnen, och tillämpa ett mer tvärpolitiskt angreppssätt. Som exempel, för min del, vid studier i etologi (läran om djurs beteenden), som kräver kunskaper i både biologi och psykologi.
Det finns både likheter och skillnader mellan människor och djur. Kanske ger detta ett annorlunda synsätt på begreppet "begåvning". Somliga påstås ju vara mindre "begåvade" än andra. Men är de, som själva anser sig mer begåvade än andra, verkligen de mest "begåvade"?
_______________________________
*) Jag känner inte till något fall då en åklagare har dömts för brottet falskt åtal. Det räcker inte att den åtalade har blivit frikänd av en domstol, för att åklagaren själv ska dömas. Åklagaren bör ha känt till eller förstått att den åtalade var oskyldig. Det finns också ett lindrigare brott, som kan begås av åklagare, och kallas obefogat åtal. Det kan bli aktuellt vid slarv av åklagaren, exempelvis om den åtalade inte ens har förhörts, eller - om han har förhörts - har vägrat svara på polisens eller åklagarens frågor.
Att tiga, när man är misstänkt för ett brott, är i sig inget brott, och utgör ej heller något bevis för att man har begått brottet som man är misstänkt för. När media agerar utomrättslig domstol, räcker det att man vägrar uttala sig för en journalist, för att bli straffad med negativ publicering. Journalister begår ofta helt ostraffat handlingar, som kan straffas med fängelse, om de begås av offentliga tjänstemän som åklagare och domare. Att anmäla någon till polis eller åkagare i avsikt att han ska straffas fastän han är oskyldig, är också ett brott, som kallas falsk angivelse.
Falsk tillvitelse är ett lidrigare brott än falsk angivelse, men har också till syfte att någon ska bli dömd för ett brott som han inte har begått, och är därmed ett grövre brott än förtal. Enskilda journalister kan inte dömas för dessa brott, utan det är den ansvarige utgivaren som kan dömas. En journalist eller f.d. journalist kan naturlitvis dömas för dessa brott, om de begås i privatlivet, utanför anställningen som journalist. De pressetiska reglerna ger här ingen vägledning om vad som är tillåtet, eller ej.
