Surkärringar och sötgubbar

Fantasirik skönlitteratur
 
 
Jag förstår inte riktigt varför en gammal gubbe på ett äldreboende hela tiden kallar jämnåriga för "gamla kärringar". Men det är kanske seniliteten som blommar. Dessutom är det jag som fortfarande är aktiv i politiken och som ordförande i en välkänd skrivarklubb. Han verkar mest ägna sig åt att lyssna på nostalgiska sånger och prata om gamla tider med andra åldringar.
 
Om jag inte hade vetat att det här handlar om mig, hade jag trott att det handlar om någon gammal stamhövding i Sydafrika. Lyser inte självhävdelsebehovet igenom, behovet att nedvärdera andra för att behålla självförtroendet? 
 
Undrar vilka nostalgilåtar hon själv lyssnar på. Kanske något från könskampens storhetstid under 1970-talet: Åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras...
 
 Finns ingen fiende, måste han uppfinnas. Om man är en äldre man, är man per defintion en kvinnoförtryckare,,, Något har gått i baklås.Om inte grammofonskivan har hakat upp sig. 
 
Märkligt att de mest förtryckta kvinnorna, är de som har den högsta utbildningen, kan uttrycka sig väl, bättre än de flesta, och har klättrat högst på samhällsstegen.
 
                                                        - x -
 
Jag har nyligen läst två våldtäktsdomar. Den ena kvinnan på samhällets absoluta botten. De fem gruppvåltäktsoffren blev frikända och fick skadestånd från staten för att de suttit häktade. Kvinnans "brott": hon lyckades inte uttrycka sig tillräckligt väl. Både gärningsmän och offer tillhörde samhällets bottenskikt. Det var otvivelaktigt en grov våldtäkt, bevisat genom läkarundersökning samma dag,men kanske aningen svårutrett vem sm hade gjort vad.
 
Den andra kvinnan höll på att skriva sin doktorsavhandling, och ville ha tilfälligt sex men ingen relation. Hon var nyskild. Både gärningsman och offer tillhörde samhällets toppskikt. Vem skulle rätten tro på? Det saknades både ögonvittnen och teknisk bevisning, och dessutom gjordes polisanmälan nästan sju år senare. Kulturprofilen, ty det var han, dömdes till fängelse i två år, vilket är minimistraffet för våldtäkt. 
 
Hovrättens dom väntas i morgon, och det mesta tyder på att fängelsedomen kommer att fastställas. I båda fallen kvinnliga domare, tillhörande övre medelklassen. Lägg nu märke till att jag inte påstår att kulturprofilen är oskydlig. Jag kan inte veta vad som har hänt för sju år sedan på en plats, där jag aldrig har varit,  och i en överklassmiljö, som jag aldrig har tillhört. För nog får man intryck av en skandalös dekadens i de fina salongerna - där litterära prestationer bedöms och belönas. 
 
Var för sig kan båda domarna uppfattas som både rimliga och välskrivna, med hänvisningar till en massa rättsfall hit och dit. Men sedda i ett sammanhang är de ett tecken på allvarlig rättsröta, där kön och klass avgör skuldfrågan. Och värst av allt: En "knarkhora" kan inte våldtas, även om hon är fullständigt mörbultad, misshandlad.
 
                                                          - x -
 
Strax före midsommar skrev kvinnan, som jag har citerat i första stycke, att hon var som en av de där kvinnorna som väntar utanför fängelserna på att deras män ska friges från straffet, som de fått för att ha misshandlat dem. Ville hon ha sagt att hon älskar mig lika mycket, som dessa kvinnor älskar sina våldsamma män?
 
Att ens jämföra mig med dessa män, är rent förtal, varför jag reagerade mycket kraftigt (med ord på min egen blogg) mot detta blogginlägg.  Man kan kanske jämförapsykisk misshandel med fysisk. 
 
Men det är bara inte sant det som hon påstår. Hon förtränger sin egen skuld. Jag har blivit kallad både "råtta" och "spagetti" (det senare är en sexuell kränkning). Hon förväxlar mig med andra män, som hon haft i sitt liv, och troligen också med romanfigurer. som hon har läst om. Det är förstås bra med flödande fantasi, om man har planer på att debutera som skönlitterär författare. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0