Klimathotet, värmepannan och vattenbristen.

Från den här fina sjön får jag mitt dricskvatten. Men så här fin är inte sjön idag. Den håller på att försvinna.  Det har varit några insändare i tidningen från folk i vattenbranschen, som påstår att vattenverket bara tar en tjugondel av vattnet. Vart tar resten vägen? Om inte hela klimathotet är en bluff, så används det för att bluffa kommuninvånarna. 
 
Det mesta tyder på att det är då små vattenkraftverken, som tömmer sjöarna innan sommaren kommer, och med den det årliga elöverskottet, när solpanelerna producerar som mest. Snopet för alla villaägare, som har använt ROT-avdrag till simbassänger på villatomterna. Nu får de inte fylla bassängerna med kranvatten. 
 
Detta är "energiomställningen". Kärnkraften ska ju "fasas ut" och ersättas med sol, vind och vattenkraft. Och då får man ju köra slut på vattnet i sjöarna innan efterfrågan på el sjunker ännu mer. Med vattenransonreringen visar politikerna att de "tar klimathotet" på allvar. Och på köpet blir vi svenskar så upptagna med våra egna problem, så att vi inte riktigt kan ta in den pågående svältkatastrofen i Afrika, där det verkligen är vattenbrist. 
 
För några år sedan räknade jag på kostnaden och energibesparingen på att byta värmepanna i ett c:a 35 år gammalt hus. För att det överhuvud taget skulle löna sig måste den nya värmepannan kompletteras med en värmeväxlare (luft-vatten). Förutsatt att räntan skulle ligga kvar på nuvarande nivå, skulle det dröja 20 år innan det skulle bli någon besparing i pengar. 
 
Jag har naturligtvis inte bestämt att någon ska byta värmepanna. Det är  något som politikernat försöka tvinga fram, med prismanipulationer på energi. Detta drabbar äldre, som inte kan räkna hem vinsterna under sin återstående livstid. Grannarna, som är yngre personer, hade bytt värmedpannor för att kunna lagra energi under enventuella tillfälliga köldknäppar. Dagens värmeväxlare slutar fungera vid minus 20 grader, när behovet är som störst. 
 
I södra Sverige är det sällan under minus 20 grader, men i Norrland har många blivit lurade. Naturligtvis handlar det inte om att göra Sverige mer "hållbart", utan om att diverse firmor ska tjäna på folks godtrogenhet. Men om man ska bygga ett nytt hus idag, eller göra en grundligare ombyggnad av sitt gamla, ska man givetvis välja de energisnåla lösningarna. En ny värmepanna, med intag från värmeväxlare torde knappast kosta mer en modell utan. Har man ingen värmeväxlare kan man ju plugga igen intagen, till ett senare tillfällle, tills man själv eller en senare ägare skaffar värmeväxlare. Men att enbart byta värmepanna ger ju ingen vinst. 
 
Är det "macho-kultur" att ha kunskap och intresse för sådana saker? 
 
Det berörda huset, som jag räknade på, är utan tvivel mycket välbyggt och välisolerat, med ett bra från-luftsystem, vilket givetvis minskar vinsten på ytterligare energibesparingsåtgärder. För hus som är byggda före 1980 och kan en tilläggsisolering löna sig., om det aldrig har gjorts. Slutligen kan sägas att en luft-luftvärmeväxlare kan köras baklänges , så att det blir kallare inomhus. Kanske en användninga av elöverskottet under heta sommardagar. Men då får man inget varmvatten.  
 
Här kan man tycka att politikerna borde ge rejäla bidrag till äldre människor, som äger gamla och dåligt isolerade hus, så att de kan räkna hem vinsten av energibesparingen under sin egen livstid. Men beskattnings- och bidragssystemet är uppbyggt för att gynna unga Mp-väljare med höga inkomster. Det äller även de föreslagna förändringarna av beskattningen av bilismen. Äldre utpekas som miljöbusar, som ska straffbeskattas - även så om de satsade på den bästa tekniken som fanns när de byggde sitt hus eller köpte sin bil. 
 
Och nu tillåter man alltså kraftbolagen att tömma våra sjöar För då kan man skrämma upp väljarna ännu mer "klimathotet" 

Könsuppdelad skolbuss värre än giftgasattack

Drygt 70 personer, vara 20 barn uppges ha dödats av giftgasattacken i Idlib i Syrien i förrård. En svensk debattör, som tydligen inte vill peka ut någon skyldig, säger att det var "en avskyvärd händelse". Var det en olyckshändelse? Det kan väl kanske inte uteslutas att en raket från ett anfallande stridsflyg har träffat en gasbehållare som läckt ut giftgas. Men jag finner den förklaringen något osannolik.
 
Så kom då avslöjandet igår om att en könsuppdelad skolbuss kör elever till och från en muslimsk friskola. Glömd är redan giftgasattacken i Syrien. Samma debattör, som dagen före stämplade giftgasattacken som en avskyväridg händelse skriver idag att könssegretation inte hör hemma i svenska skolor - och inte  i resten av sahället heller. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt vill sätta sig ner och förhandla om förbud. Pojkar och flickor ska alltså tvingas sitta tillsammans. 
 
Onekligen en delikat fråga, när ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen om mänskliga rättigheter medger föräldrar rätten att uppfostra sina barn i sin egen reliigiösa eller filosofiska övertygelse. Men det gäller bara ateister, som representerar politiska partier i Svenska kyrkans högsta beslutande organ - kyrkomötet?! Genom religiös intolerans mot muslimer i Sverige visar vi ingen solidaritet mot kristna i muslimska länder, som drabbas av just religiös intolerans. 
 
Sjöstedt kan kanske göra upp med Liberalernas Jan Björklund om förbud mot religiösa friskolor i en ge och ta-förhandling i utbyte om att Sjöstedt och Vänsterpartiet slutar kampanja mot vinstdrivande skolbolag, som indoktrinerar barnen i "ekonomisk vetenskap", som inget anna är en lovsånger till kapitalismen. 
 
Frågan är bara när Sjöstedt ska sätta stopp för den könssegregerade kollektivtrafiken i Kalmar län, exempelvis särskilda skolbussar för flickor för att de inte ska bli tafsade på och avstigning genom framdörren på bussen för kvinnor. Jag känner inte till att detta förekommer någon annanstans i Sverige, men har blivit verklighet i Kalmar län, sedan Vänsterpartiet lyckas driva ingenom betalningsfria resor för asylsökande.unga män. 
 
Naturligtvis också för asylsökande kvinnor, men hur många av dem utnyttjar möjligheten? 
 
Vad skränfockar av inom de åtta riksdagspartierna åstadkommer med sin intolerans mot muslimer och islam är ett ökat överseende mot ren islamofobi hos det svenska majoritetsfolket samt en ökad radikalisering hos den muslimska minoriteten. Gamla kommunister och nazister samt extrema liberaler kan ta varandra i hand. Som de håller på, kan vi få veritabla raskrig på svenska gator. 
 
Vi borde i stället isolera de våldsbejakande extrema islamisterna, genom att ena precis alla andra - även muslimer med en med en mer traditionell och konservativ muslimsk tro - mot dessa, som verkligen är farliga 

För känslig för den här världen?

Det kan man vara. Och det kan vara besvärligt, för både personen själv och för omgivningen. Hur gör man för att lugna en såda person? Genom att tala om den ytterst obetydliga sannolikheten att något ska inträffa? Genom att tala om meningslösheten att oroa sig för sådant, som man ändå inte kan påverka. Det verkligt påfrestande, det som kan utlösa s.k. posttraumatiska stressyndrom är nog sådant som man kunde påverka, men alla ansträngningar var förgäves. Rädslan för att bli övergiven kan leda till att man faktiskt blir övergiven. Det kan föra till ett kontrollbehov, som kan slita sönder en relation.En sådan person är nog värd att hedras och älskas, men vad gör man, när man möts av "anfall är bästa försvar" fastän det inte fanns något angrepp att försvara sig mot? När allt man gör tolkas som onda avsikter och maktutövning? Till slut ger man upp. 
 
Tillägg:
 
Det här inlägget är inte alls avsett att misskreditera någon. Hur kan man misstolka så? Handlar det om en förväntan att bli misskrediterad? Det är ju så oerhört frustrerande. Har jag inte skrivit att en sådan person är värd att hedras och älskas? 
 
 

Bussolyckan

Jag har själv varit med om en liknande olycka på en liknande väg genom ett liknande landskap i Norrlands inland. Vid den här årstiden och samma väderlek. Jag var ensam i bilen och körde med normal fart. Plötsligt var det som om en jättehand tog tag i bilen och kastade den mot ett broräcke, som den att döma av skadorna på bilen hade träffat i nästan rät vinkel. Totalt ur kurs, alltså. Därför tittade jag på bilderna från bussolyckan, och ser att bussen just hade passerat ett skogsslut på höger sida och kommit ut i ett parti med bara enstaka träd längs en sjö. I båda fallen fanns alltså ett vattendrag vid sidan av vägen, där det hände.
 
Jag var själv helt oskadd och motorn gick fortfarande, så att jag kunde fortsätta färden. Bottenplattan på bilen var emellertid knäckt och bildade en vinkel. Jag fortsatte att köra med bilen i väntan på reparation av bottenplattan, men efter några dagar havererade motorn. Något liknande kan alltså ha hänt med bussen, med skillnad att det inte fanns något broräcke på platsen. Ett tjälskott eller en isfläck, kan ha fått bussen ur kurs, och den har vält när föraren försökt räta upp den i körriktningen. Vad är tjälskott? Det är stora stenar i vägbanan, vilka lyfts uppåt av isbildning under stenen. När resten av vägunderbyggnaden är mjuk och varm p.g.a. tjällossningen är tjälskotten hårda och kalla. Tidigt på morgonen eller förmiddagen kan dessutom dimma från en sjö ge ett helt annat lokalt klimat än på angränsande vägsträckor bara några meter bort.
 
Trots att jag var helt oskadd, kom denna olycka, som ju medförde att jag inte längre hade någon bil. att helt förändra mitt liv för all framtid. Det är lätt att döma andra som totalt misslyckade, när man vet så lite om dem. En liknande olycka och flera döda. Blev jag chockad? Inte som jag själv har uppfattat det. Men motorhaveriet blev droppen.Det var så mycket annat, som jag måste göra då, och inte orkade ta itu med. Från den dagen var jag sjukskriven under lång tid framöver. Nu kan jag känna mig lättad för att slippa skuldkänslor för andras död.
 
Tillägg:
 
Jag har naturligtvis inte fantiserat om orsaken till bussolyckan. Men det finns inget som tyder på att föraren har somnat vid ratten eller har drabbats av en hjärtinfarkt. I så fall hade ju bussen kört ner i diket, eller i varje fall kommit utanför asfaltkanten med minst ett hjul på höger sida. Att döma av bilderna från olycksplatsen, har bussen vält med alla hjulen kvar på vägbanan. Dessutom har haverikommissionen redan i ett tidigt skede bestämt att vägen ska vara avstängd tills en teknisk undersökning av själva vägen har gjorts. Det har dessutom skett en annan svår bussolycka på nästan samma plats för några år sedan. 

Bortvald

Så var det. Som äldre orkar man inte med lika många engagemang som förut. Man måste välja bort något. För mig spelar det ingen roll, men jag trodde att det skulle ge mer att behålla engagemanget i en kulturförening än att vara något slags ombud för ett parti, som man är så missnöjd med så att man har gått ur. Hon kunde ha skippat kulturföreningen och varit aktiv fullt ut i partiet. Det är ingen måtta hur hon har försökt bestämma över mig under sju år, att jag absolut inte fått ha några engagemang vid sidan om henne, om det så är att dricka kaffe med gubbarna. Kaffe med tanterna hade varit helt otänkbart. Har det inte varit svartsjuka, har det varit avundsjuka för att jag är "ute och roar mig", när hon sitter ensam hemma och har tråkigt. Men då borde hon väl uppskatta mitt sällskap i stället för att dra igång hemska gräl om när jag skulle åka hem? Hon minns aldrig sin del i de grälen, och inte heller vad hon har skrivit om mig på olika bloggar. Är det konstigt att jag har försökt få stopp på det?

Inget nytt på könskampfronten från gamla rödstrumpor

 
 
 Mrs skrev för någon vecka sedan på sin blogg om ett par äldre herrar, som har pucklat p varandra  med samma argument under fler år, om och om igen:
 
Karl (fingerat namn)  håller ståndaktigt fast och rapar samma saker om och om igen- och får samma svar om och om igen. Karls ålder känner jag, och jag misstänker att jag känner någon/några andras. Så klart att de är senila! Så pinsamt! 
 
Men hur är det med Mrs själv? Nej, jag påstår inte att hon är senil. Det är hon inte. Men det är inte bara män, som kan bli gaggiga på äldre dar. Det är samma visa om könskampen, som hon fick höra från några S-kvinnor som knackade dörr i den fashionabla förorten under sent 60-tal /tidigt 70-tal. Det var ju inte precis rätta platsen att tala om den utsugna arbetarklassen, men däremot om de förtryckta medelklasskvinnorna. 
 
Och det upprepas hela tiden. På sin blogg har hon avslöjat att hennes dagboksanteckningar från våra sju år är fulla av "Bråk om" och att det har alltid handlat om makt. 
 
Det handlar om en otrolig machokultur och om ett inkräktande på mitt revir, för det är väl mitt hem? Där måste jag väl ha bestämmanderätten!
 
Men, som det heter, så kan man inte både äta upp kakan och ha den kvar. Jag är ingen älskare, som kommer och gör sitt jobb och är nöjd om han får betalt för inbokad tid, även om besöket blev mycket kortare än så.  En dag i februari fick jag nog och åkte hem. 
 
Det kan hon fortfarande inte förstå. Nej, hon är inte senil, men hetsar upp sig för minsta småsak, och har sedan glömt vad hon själv har sagt. I början av vår bekantskap kunde hon skriva fyra svavelosande mejl met hätska anklagelser, och ringde sedan och var väldigt generad och uppmanade mig att inte läsa mejlen. 
 
Det är kanske inget fel att ha ett hett temperament, men ...Om bara utbrotten går över lika fort som de kom. Det gör de inte längre.
 
Det räcker att ha en annan åsikt än hon, eller att föreslå något, så är det "machokultur". Hon är kanske van med män, som bestämmer själva utan att ens fråga? Nu vill hon bestämma utan att fråga. Det omvända könsförtrycket. 
 
Exempel på att jag har inkräktat på hennes revir: 
 
Vem bestämmer om jag ska kasta min gamla TV? Vem bestämmer om jag ska byta min värmepanna? Vem bestämmer vilka träd och buskar jag ska ha i min trädgård?Jodå, tack för träd och buskar,som jag fick, i alla fall!
 
1. Hon hade själv bestämt att vi skulle åka ner till återvinningstationen med hennes gamla TV, som inte kunde  användas längre,. sedan det analoga nätet hade släckts ner. Hon hade själv driagit fram den tilll altandörren och bett mig att bära ut den till bilen. Det var en hel del jobb med detta, när hon plötsligt ändrade sig och ville behålla den gamal TV:n som något slags museiföremål.
 
2. Hon hade sett att grannar hade bytt värmepanna och var nervös för att det var något fel på hennes egen. Men det var inget fel på hennes värmepanna och förmodlgen inte heller på grannarnas, förutom att de saknade intag från värmeväxlare, som de skaffat sig. Själv är hon stenhård motståndare till värmeväxlare, och varför skulle hon då byta värmedpanna. . En helt onödig utgift på c:a 30.000 kr, som inte skulle ge någon besparing alls. Nu har hon dessutom haft besök av rörmokare, som har konstaterat att det är inget fel på värmepannan. Beslutet att inte byta är hennes eget. 
 
3. Jodå, jag hade köpt nya träd och buskar med mina pengar), men de har inte tagit sig trots markberedning, vattning och gödsling. Efter att ha prövat allt, återstår bara att ett stort träd i närheten suger upp allt vatten och växtnäring. En lösning kunde vara att ersätta det stora trädet, med ett nytt träd av samma sort. Det finns flera på tomten, som har självsåtts med frön från det stora trädet  Arbete och pengar bortkastade! 
 
På grund av könskamp!
 
Till råga på allt envisas denna människa med att stödja ett seniorförbund, som har ett familjeideal typ pappa, mamma, barn, när hennes griller om könsmaktordningen att karlar är troll som ska utrotas passar bättre hos Gudrun Schymans extremfeminister.
 
 

Det var sej och dillsås!

Restaurangen har tröttnat på alla "Jag vill äta upp dej" och har rättat felskrivningen (?) på matsedeln. 
 
Om det inte vore 1 april skulle man kunna tro att det är en felskrivning på hennes blogg, när Mrs har skrivit: 
 
Även om vi nu är gamla kan man kanske ana mönster långt tillbaka med ett barn som bar sig illa åt, och sedan blev allt bra bara man sade "förlåt". Och så blev det självklart att man blev förlåten.

Det är så långt från verkligheten som man kan komma. Men själv var Mrs ett mycket bortskämt barn, om man får tro på vad hon själv har skrivit. 

Men snälla, ta sig samman nu och försök förstå att om man så tydligt visar att någon inte är önskvärd och tjatar om när han ska åka hem, så åker han kanske hem till ensamheten.

Kanske inte så lätt att förstå för den som, enligt egen uppgift, har varit bortskämd med att friarna har stått på kö. Det har hon ju själv skrivit på sin blogg. 

Och dessutom har hon valt att feltolka det som jag har skrivit om förlåtelse. Jag har skrivit att ömsesidig förlåtelse kan vara ett sätt att lämna det gamla bakom sig och gå vidare i livet, när ingen kan erkänna ens för sig själv att hon /han har gjort fel. 

 

 

 

 


Hemskheter

"Vi har fortfarande problem med statistiken. Vi arbetar på det. Lovar" Så har det stått på bloggen de senaste dagarna, där uppfiften brukar finnas om antal besökare. Häromdan försvann halva inlägget, när jag skulle publicera det. 
 
Här i huset finns ett slags elektroniisk anslagstavla. Man hinner bara läsa hälften, innan den växlar till ett annat budskap. Men detta hann jag läsa: 
 
Restaurangen erbjuder: Fiskgratäng med dej och sillsås-. jag undrar hur dej smakar
 
Och så läser jag att utanförskapet bara blir värre: Är du nykter? Du är inte ensam...
 
Alla vet ju att det är fattigpensionärer, som inte har råd att berusa sig, som åker runt och bränner bilar och kastar sten på poliser. 
 
Och som vanligt skylls våldsbeteendet hos vissa missbrukare på att de är "sjuka": De är farligast när de är nyktra. 
När hörde jag senast en KD-politiker kalla missbruk av alkhol och narkotika för "självmedicinering"?
 
Somliga har gått den långa vägen från helnykterister till lobbyister för legal förskrivning av knark. 
 
En nubbe till dejen botar pensionärerna, så att sköter sig. 
 
 
 
 
 

Helt egotrippad

Mrs har kommenterat föregående inlägg på den här bloggen på sin egen blogg, där hon har skrivitL
 
" Jo, vi skickade några mejl för ett tag sedan, och jag hade inte svarat om Mr hade ringt. För precis som jag sade när han stod i dörren på väg ut - Om du går nu, så är det definitivt slut!

Det handlade inte alls om att inte vara önskvärd, och jag grälar inte inför folk, så jag vet inte vad det är för trams han skriver idag."
 
Svart på vitt. Jag var inte önskvärd. Under två dagar hade hon tjatat om att jag skulle åka hem tidigare än vi kommit överens om, Och nu var vi inne på tredje dagen
 
Om du går nu, så är det definitivt slut! 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag förstår inte heller

Men när det var ett ständigt tjat om jag ska åka tidigare än vad vi senast har kommit överens om, så kände jag mig inte önskad. Ännu mer förvirrat blev det eftersom den senaste överenskommelsen hade gjort efter en massa tjat om att jag borde stanna längre än vad som sagts från början. När mitt förslag att skjuta upp grälet till efter besöket, som redan var på väg, helt nonchalerades och jag inte såg något slut på grälet innan de skulle komma, måste jag bestämma mig snabbt. Och det var dessutom lördag.
 
Skulle det fortsätta så här ända till måndag morgon? Och man vet ju inte vad kvinnor kan ta sig till för att ömka sig själva och få mannen att framstå som klandervärd. Nog för att det har hänt förut att jag har stannat tills det har gått över. Eller tagit en promenad tills det gått över. Vid de tillfällena har jag knappt hunnit utanför dörren, innan hon har ringt och krävt att jag skulle komma tillbaka. Efter högst en timme. Den här gången ringde hon inte, vilket jag givetvis tog som en bekräftelse på att hon inte ville att jag skulle komma tillbaka.
 
Jag kollade att tåget inte var försenat och väntade till tio minuter före avgångstid innan jag köpte billjett i biljettautomaten. Sedan dröjde det ytterligare ett par timmar innan jag köpte den dyra´biljetten för den längsta delsträckan. Det var egentligen efter det biljettköpet som det var för sent att återvända. Vad ska jag tro, n
är jag nu läser att relationen borde ha tagit slut för länge sedan. . 
 
Två saker är säkra. Det ena är att jag inte har inte avslutat något. Det andra är att man får stå sitt kast, om andra gör vad de har blivit tillsagda att göra. Visserligen blev det två dagar tidigare. Men budskapet var tydligt. Jag kände mig väldigt oönskad just då, och förstod inte alls vitsen med att hålla masken. Och jag såg ingen möjlighet att göra det, när hon drog igång ett nytt gräl bara en dryg timme innan de skulle komma. 
 
Och sedan säger jag som förut, att ska man leva för varandra, så ska det vara ömsesidigt. När man inte längre orkar med allting som man vill göra. "Lägg dig inte i mitt liv." Nehej. Men säger man så får man stå sitt kast, om man får som man vill. ..Det där med att åldras tillsammans. Inte. 
 
Läs även min politiska blogg: motdrevet.blogg.se
 

Stackars väderkvarnar.

Efter mitt senaste inlägg, skrivit tidigare i kväll, har Mrs övergått till att slåss mot väderkvarnad. Men saken är inte så enkel som hon tror. Så här har hon skrivit på sin blogg, endast 33 minuter efter publiceringen av mitt inlägg:
 
"Han verkar tro att vi har någon sorts pågående rättegång, där ena parten ska utgå med segern att ha haft rätt. Eller samsas i någon sorts förlikning."
 
Snabb ryck, må jag säga. På dem bara. Väderkvarnarna alltså. Det tragikomiska är bara att hon tror att allting är könskamp. Stereotyperna kommer tillbaka, när rödstrumporna blir gamla ...Alla män har onda avsikter. Vill de inget värre är de ute för att sätta kvinnorna på plats!
 
Tillägg:
 
Även detta, senaste inlägg (delvis citerat ovan) är nu raderat på hennes blogg, efter bara någon timme. Nej, detta är ingen tävling, som går ut på att någon ska vinna över den andra, Jag vill i stället minnas de ljuva åren, de lyckliga åren, som jag saknar så mycket......

Slutet på följetongen?

Mrs har raderat de inlägg på sin blogg, vilka jag har kommenterat i mina tre senaste inlägg. I ett kort inlägg har hon skrivit 
 

tisdag 21 mars 2017

 

Slutar bemöta

Det går inte att bemöta saker som inte är verklighet. Jag slutar därför kommentera.

Upplagd av nya xxx kl. 01:38 2 kommentarer:

 

2 kommentarer

1 – 2 av 2

Anonym kao sa...

Hej.

Hur menar du?

// Kao

 

21 mars 2017 13:27

Blogger xxxx sa...

Hej Kao!

Jag hade kommenterat på min blogg vad som skrevs på en annan blogg, men när detta blev alltför långt från verkligheten var det meningslöst, tyckte jag. Inläggen är dessutom borttagna.

 

21 mars 2017 15:45

 

Jag undrar bara vad som inte är verklighet? Några axplock av vad jag har skrivit:

"Jag vill alltså inte på något sätt dementera vad en annan bloggare har skrivit om sig själv i inlägget "Rättelse" på sin egen blogg. Det är naturligtvis en partsinlaga, men även en partsinlaga kan ju vara sann. Den lilla upplysningen om mig att jag skulle ha känt mig förbigången är naturligtvis också i sig sig sann. Men än rättvis bild hade krävt mer. Fanns det en reell orsak till att jag kände så?" - Är  det inte sant som hon har skrivit i de nu raderade inläggen på sin blogg?

"Men den som vill rätta en felaktig uppgift, vill väl i alla fall själv bli trodd?"  - Är detta långt ifrån verkligheten? Vii hon inte bli trodd?
 
"Jag har i sak inga invändningar mot dessa "ättelser".- Borde jag ha det?
 
Jag beklagar att hon har raderat inläggen på sin blogg. De var ju - som jag har skrivit i de tidigare inläggen på min blogg - inte osanna i sak. Och överskred dessutom inte någon gräns för vad som man får skriva, när man lägger fram sin egen syn på något som har hänt, och som man tycker har återgivits felaktigt av någon. Kan det vara så att myntet har två sidor, och att två delvis skiljaktiga beskrivningar av något båda kan vara sanna?
 

Förtydligande

Jag vill alltså inte på något sätt dementera vad en annan bloggare har skrivit om sig själv i inlägget "Rättelse" på sin egen blogg. Det är naturligtvis en partsinlaga, men även en partsinlaga kan ju vara sann. Den lilla upplysningen om mig att jag skulle ha känt mig förbigången är naturligtvis också i sig sig sann. Men än rättvis bild hade krävt mer. Fanns det en reell orsak till att jag kände så?
 
Jag skulle kunna skriva ett längre inlägg om psykologers "yrkessjukdomar". Men det vore kanske orättvist mot personer, som verkligen är psykologer. Det är ju inte alls säkert att alla beter sig, som i denna lilla berättelse:;
 
En student var lite sen på väg till en föreläsning, som skulle hållas av en psykolog. I hissen upp till föreläsningssalen fanns en annan man. Utan att veta att den andre mannen var föreläsaren själv, frågade studenten, som var rädd för att komma för sent: "Vad är klockan?". Psykologen svarade "Det känner du väl själv". 
 
Sens moral: Ingenting är på riktigt. Allting är bara känslor. Tro aldrig på vad någon säger. Misstro alla!
 
Men den som vill rätta en felaktig uppgift, vill väl i alla fall själv bli trodd?
 
Naturligtvis har ingen kallat mig "dålig människa". Utan det har varit grova okvädningsord, som brukar användas om sådana människor. Och naturligtvis dök känslomoset upp igen.  Nej, det är inget som någon har sakt. Det är bara känslor och fantasier, som jag har. 
 
Detta har Mrs skrivit i sitt senaste inlägg på sin blogg. Själv minns hon ingenting. Jag vet inte vad man ska göra med en sådan människa. Alltid ha en dold bandspelare, så att hon får höra vad hon själv har sagt i fulll affekt. Är det ångest? 
 
Idag har jag druckit kaffe med gubbarna. Det gillar inte Mrs, som brukar klaga på att jag "roar" mig, medan hon sitter ensam. och inte har någon att prata med, sedan hom kallat den trognaste vänninan för "byns värsta skvallerkärring". 

KORRIGERING

När det jag skriver, innehåller anspelningar på verkliga händelser där en annan - inte namngiven person - varit involverad, återger jag naturligtvis inte alla detaljer exakt. Detta för att ingen, som inte redan känner till saken mycket väl, ska kunna lista ut vem det är. På en annan blogg, där jag i flera tidigare inlägg har kallats "Mr" - då i vanligltvis mycket posiliva sammanhan, t.ex. hur trevligt det ska bli att träffa "Mr" - kan man idag läsa att boggägaren nu måste bemöta "felaktigheter" på Mr:s blogg. 
 
Jag har i sak inga invändningar mot dessa "rättelser". Men därmed har bloggägaren erkänt "Det var jag". Vilket jag tycker var aningen osmart. Men för all del. Mig bekommer det inte. Men jag måste ändå invända mot den psykoloogiserande attityden:  Om någon känner sig förbigången, kan ju orsaken vara att han faktiskt har blivit förbigången. Och därför har börjat tvivla på den organisationens eller partiets ymninga prat om alla människors lika värde. 
 
Jag har levt under sju år nu, som någon "därnere", som inte lever i den verkliga världen, där regler följs och viktiga beslut tas, i kontexten ""vi häruppe och dom därnere". Samt gliringar att jag inte skulle vara någom riktig arbetare för att min far inte var arbetare - som om det vore ett mentalt tillstånd, som inte har med social position att göra, eller en genetiskt ärftlig egenskap att vara arbetare. Mindre intelligent och reagerar känslomässigt på ett primitivt sätt. Förstår inte att man tillhör underklassen. Detta är ett vanligt synsätt bland nuvarande och före detta akademikersossar, som menar sig vara självskrivna för ledande uppdrag inom den så kallade arbetarrörelsen. 
 
Jag har deltagit i mycket föreningsaarbete, mest föreningsarbete som har krävt mycket stora ideella insatser. Och då har jag lärt mig att ta vara på nya medlemmars entusiasm och vilja att göra stora insatser, medan glöden finns kvar. Ofta är det ju personer, som nyligen har brutit upp från något, och har gott om tid. Det har de inte längre, om de har hittat något ennat engagemang, medan de väntar på att bli upptäckta. 
 
Och en folkrörelse - och ett folkrörelseparti - bygger väl sin verksamhet på medlemmarnas ideela engagemang? Avsaknaden av ideela krafter kan vara självförvållade av organisationens ledande företrädare. Inom Kristdemokraterna handlar det både om frikyrklig sekterism och ren mobbning och utfrysning. Halva partiet mobbar den nuvarande partiordföranden p.g.a. fel kyrkliga bakgrund, då hon har gått i Livets ords skola. 
 
Men det handlar om någonting annat också. I en relation måste man ha tid med varandra. Och det ska vara ömsesidigt. Varför ska jag kasta bort min tid på någon som inte har tid med mig, p.g.a. fler uppdrag än hon orkar med? 

Ensam hemma

Nu har jag varit hemma i tre veckor.. Det kändes skönt de första dagarna. När man får höra att man är oönskad ,och vilken dålig människa man är, och ett nytt gräl är under uppsegling om när jag ska åka hem, fanns det bara en sak att göra: Åka hem. Det har hänt förut att sådant har gått över. Och det har hänt förut att jag har väntat tills det har gått över. Men bara för att få ovett nästa gång för att inte ha respektera t uppmaningen att åka hem. Och nu väntades besök om bara en timme, och jag visste inte vad som skulle ske då.
 
När jag uppfattade situationen så att jag inte var önskvärd Om jag ändå var det, fanns ju dock möjligheten att ringa och be mig komma tillbaka. Vanligtvis hinner jag inte långt innan det sker. Men ingen ringde. Det hann gå nästan tre timmar innan jag fick biljett till den längsta delsträckan. Så visst hade jag kunnat avbryta hemresan. Men fortfarande har "ingen" ringt, utom den närmaste släkten. 
 
Vi har däremot haft mejkontakt under något intensivt dygn, ganska nyligen. Att förlåta och glömma är en bra kristen metod, när man inte kan komma överens om vem som har gjort fel. Så jag gjorde en liten trevare om att jag kanske hade missförstått situationen (fastän jag inte alls tycker det), men svaret blev en kalldush. Återigen har jag fått höra vilken dålig människa jag är. Det är inte så att jag tror på det själv, men det har börjat dyka upp halvt omedvetna självanklaglser under det senaste året. 
 
Händelser ur mitt liv, som när jag skulle lasta in en kartong med semlor i en vagn. och vände kartongen upp och ner. När jag minns detta, känner jag mig som om jag vore världens värsta förbrytare. Eller när jag av obetänksamhel lade handen på en stolpe under lastning av betongelement, som vägde flera ton. Och en vindpust grep tag i betongelementet, så att det landande på min hand. Kranföraren, som såg vad som hänt, vågade inte göra något under ett par minuter, men drog sedan beslutsamt åt sig  spaken till lyftarmen, så att betongelementet lättade ett par millimeter. Jag fick loss handen ur handsken, som satt kvar. Blodet forsade, men ingenting inne i handen var skadat. När jag nu minns detta, tänker jag att det hade varit rätt åt mig, som är en så dålig människa, om jag hade förlorat handen. 
 
Under veckan som gick var jag på ännu en läkarundersökning, denna gång i den  privata vården. Jag antar att det är med stor vånda, som landstinget har gått med på den etableringen.   Det var andra gången sedan jag kommit hem. Den här gången hittades ingenting farligt. Det är min läkare på vårdcentralen, som skriver remisser till  olika specialister., och har koll på vart man kan komma utan orimligt långa väntetider. Det som upptäcktes förra gången var väl inte helt ofarligt, men inte alldeles akut. Så nu väntar jag på en ny kallelse till det stora sjukhuset, som drivs av landstinget.
 
Vi blir alla äldre, och då behöver vi varandra mer än någonsin. Men då måste man ha tid med varandra. När man känner att krafterna inte räcker till hur många engagemang som helst, måste man välja. Och vad är viktigare än den man älskar? Det är vad saken gäller. Jag har fått nog av att alltid ha lägsta prioritet, när tiden inte räcker. När oavlönat arbete för ett parti, som man har gått ur, har högre prioritet. Spelar ingen roll vilket parti. Även om det är livsviktigt att landet får en ny regering, så frågar man först, och inte bara skickar ut saker som ska göras.
 
Så hade det partiet kanske inte behövt göra, om man i stället hade satt värde på medlemmarna, och givit uppdragen åt dem som ViILL arbeta ideellt. Då hade man kanske inte haf någon brist på frivilliga. Det är så man driver ideellt arbete. När det inte finns något anställningsförhållande, finns heller ingen arbetsgivarens rätt att ge order om vad som ska göras.
 
Den som erbjuder sig att göra ett ideellt arbete, måste få ett sådant tämligen omgående. Erbjudandet gäller bara en kort tid, innan den nya medlemmen har hittat något annat engagemang.  Spelar ingen roll hur mycket han sympatiserar med organisationens eller partiets syfte. Min syn på folkörelse-arbete är att alla som vill, har en uppgift. 

Ta hand om sig själv.

Ta hand om sig själv måste vi väl alla göra. Spcecellt om man är gammal och sjuk. Det kommer liksom smygande, utan att man märker det själv. Förrän någon doktor upptäcker sjukdomarna, om ens då. Vi ska nu inte överdramatisera det här, som någon omtänksam person har gjort. Jag är innerligt tacksam för omtanken. Men det kan kännas som en extra börda, när man måste trösta den omtänksamma. 
 
Detta när man liksom har nog med att ta hand om sig själv. Nu har de omtänksamma fått veta att hon är sjuk själv, men hur sjuk och vilken sjukdom vet jag inte. Mrn tydligen någon bristsjukdom, eftersom svaret dröjde. Det är lätt att projucera sin egen sjukdom på andra, speciellt när man inte själv vet att man är sjuk. Ja, det är nog bäst att ta hand om sig själv. Och låta andra ta hand om sig själva, så änge de kan. Att bära andra bördor är inte det lättaste. 
 
Ingen behöver bära mina bördor. An så länge klarar jag det själv. Men jag saknar närhetenJag bor visserligen ensam, men i huset är jag omgiven av hundra gamlingar. Och ingen av de cirka 50 kvinnorna går upp mot mitt livs stora kärlek. Vad säger man? Att gräset är grönare på andra sidan...
 
I förra veckan var jag hos en specialistläkare på det stora sjukhuset och fick min dom. Men så farligt är det inte. Jag överlever. Men märker att jag mer och mer sugs im i vårdapparaten. Jo, jag har en sjukdom, som kan bli allvarlig, om  den inte behandlas. det bör ske under våren. 

Borttaget inlägg

Den uppmärksamma läsaren har kanske lagt märke till att jag har tagit bort ett inlägg, som jag publicerade i går kväll, den 12 mars. Det var en dementi av vissa uppgifter på en annan blogg. Dementin gäller förstås fortfarande, men det finns ingen anledning att upprepa vad saken handlade om. Detta eftersom de berörda inläggen på den andra bloggen var raderade under förmiddagen idag. Bra gjort!

Nytt inlägg

Jag har skriit ett nytt inlägg på min politiska blogg: motdrevet.blogg.se Läs det!
 
Jag skrev en gång i en kommentar på en annan blogg: 
 
Vi kan inte starta krig för att hjälpa några tusen förföljda människor. Utan dem tar vi hit som flyktingar. 
 
I detta påstående ligger en underförstådd fråga; Hur stor kan en katastrof vara, innan det behövs militära lösningar? 
 
Och observera då att tonvikten ändå kan ligga på civila insatser. Men de militära lösningarna insatserna kan vara nödvändiga för att nå fram med de civila insatserna och skydda den civila personalen. Militära insatser kan också behövas för att hindra beväpnade banditer från att stjäla hjälpsändningar. 
 
Vad kan Sverige göra, om de stora länderna ingenting gör, eller gör alldeles för lite? Eller om det är en enda röra, och hjälparlädernna för krig mot varandra genom ombud? 
 
Det kan nog i en del fall vara en bister sanning, att vi inget kan göra för att hejda dödandet. Men ibland kan vi göra något, åtminstone tillsammans med andra. 
 
Sverige får inte skämma ut sig genom att varje gång det behövs en insats säga:  "Om ni tar hand om den militära delen, så tar vi hand om den civila". Men ibland gör vi, Sverige inte ens det, 
 
Svenska flyktinghjälpare, som är så duktiga på hemmaplan och delar ut nallebjörnar till flyktingar som redan är i säkerhet i Sverige - varför finns de inte på plats utanför Mosul, och delar ut mat och vatten till flyktingar, som just har sluppit ut ur kalifatets helvete?
 
Det är egentligen en stor skam att irakiska soldater, som behövs i kriget, måste avdelas för att ta hand om flyktingar. 
 
Och vem ska ta hand om alla krigsinvalider, när kriget är över? Men det var så sant, att de syriska läkarna behövs för att rädda sjukvården i Sverige Vi ger dem permanenta uppehållstillstånd, och gör allt i vår makt för att de ska leva sina nya liv i Sverige. 

Alla dessa kvinnodagar

 
Men han duger kanske bättre än någon som är "hundra"?
 
På en blogg, som jag brukar skriva kommentarer på, har bloggägaren, som är en man, skrivit att det inte behövs någon särskild kvinnodag, att alla dagar borde vara kvinnoagar. En kvinna och åtta män, som aldrig annars håller med bloggägaren instämmer. Själv har jag lyckats avhålla mig från att kommentera det inlägget. Så svår bloggmissbrukare är jag inte. Skulle jag instämma med sedvanligt manligt ogillande av kvinnors krav - eller skulle jag ta risken att bli kallad "feminist" - ovh bli utskrattad? Av manliga "feminister", som mutar in ett litet revir som de hoppas få ha för sig själva går det tjogtals på dussinet. 
 
Det finns feminister, som går till överdrift och tillskriver män alla tänkbara onda egenskaper. Ibland rena hatkärleken. Sådant kan förstöra den mest kärleksfulla relation. Jag har tidigare varit inne på hur lätt man blir misstänkliggjord för att man tillhör en generation män, som haft fäder som tillhörde en ännu äldre generation män. Då måste man väl vara en representant för patriarketet. 
 
När blev jämställdhet, att mannen ska ha lika mycket att säga till om som kvinnan, ett patriarkat? När kvinnan ska ha 100 % av bestwämmandet, och inte ens tål att höra alternativa förslag till det hon redan har bestmt, då har vi fått ett nytt patriarkat. 
 
Mannen ifråga, den andre bloggägaren som vill att varje dag ska vara en kvinnodag, säger sig vara motståndare till kvotering i alla sammanhang. Enligt honom ska den, som har det största engagemanget (vilket är lätt när man haar en fru som sköter marktjänösten) och har bäst kvalifikationer (vilket är lätt att ha, när man har sluppit grafiditet och amning och inte behövt sköta man och barn) ha jobbet och positionen. Och därmed vara den som bestämmer hur kvinnokampen ska föras. Och vad kvinnor inte ska kräva. 
 
Det har han ju skrivit tydligt: kvotering. Men vad är det för fel att kvotera in män i kvinnodominerade yrken och ttill kvinnodominerade positioner? Låt oss bara slippa manliga barnaföderskor. Men jag har själv haft ett yrke, som förr i tiden var helt kvinnodominerat. En kvinnlig professor (kvoterad?) har skrivit en doktorsavhandling, om vad somm händer när tidigare kvinnoyrken blir "masulinerade". Lönen och statusen för yrket ökar. 
 
Det är inte rimligt att tänka sig att över 90 % av de mest kvalificerade för yrken traditionellt hög lön och hög status, skulle vara män. Eller att inga män alls skulle klara jobb som kräver lite kvinnlig känsla och erfarenhet. Och vem gör meritvärderingen, om varje läge "den mest kvalificerade" ska få jobbet eller uppdraget?
 
Men den otäcka elitismen, kommer vissa människor (vanligen de som inte har de vassaste armbågarna (amycket ofta kvinnor, men även en del män - troligen de bästa männen)  dömas till arbetslöshet och maktlöshet på livstid .
 
Bekämpa meritokratin - under årets alla dagar!  Leve kungen, som inte har fått sin position på egna meriiter! Han duger lika bra för det. 

Allting är inte relativt - men en del.

Sedan jag öppnade bloggen, har den haft fler besökare än jag räknat med. Den har högre placering på blogglistorna än före stängningen, fastän antal besökare fortfarande är färre än före stängningen i absolulta tal. Den högre placeringen är alltså relativ. 
 
Jag har skrivit om fackförbundet Saco;s lögnpropaganda om "lönetappet". Men har akademikerna verkligen tappat lön, mätt i absoluta tal? Och i förrgår framträdde Liberalernas ledare Jan Björklund och krävde ökad lönespridning för att det skulle löna sig att utbilda sig. Att det inte skulle löna sig, är väldigt relativt. Det lönar sig kanske bättre att köpa aktier än att "investera" i en utbildning.  Ett annat sätt att göra utbildning lönsam kan vara att sänka lönen för lågutbildade. Allt är ju relativt, men det är inte heller riktigt sant. 
 
När jag senast läste lönestatistik upptäcke jag en enorm lönespridning inom gruppen busschaufförer, frän 14.000 kr per månad till  250.000 kr per månad. Men så lite som 14,000 kr /mån tjänar väl ingen heltidsanställd? Och vilket bussbolag betalar ut månadslöner på 250.000 kr till sina anställda chaufförer? 
 
Kanske är det ägaren själv, som tar ut en så hög lön? Som kanske hoppar in själv och kör enstaka turer, när det fattas chaufförer, och därför titulerar sig "busschaufför". Omräknat till timlön för den tid, han faktiskt kör buss, kan alltså busschaufförer ha en lön på sådär 100.000 kronor i timmen. Allt är ju relativt. 
 
Så är det förstås för akademiker också. Är deras levnadsstanard verkligen ett mått på vilken lön de har från sitt yrke? Skillnaden i levnadsstandard mellan akademker med samma yrke och samma lön kan vara stor idag. Och var ännu större under tiden före det allmänna studiestödssystemet, då man antingen måste ha rika föräldrar, som försörjde de blivande akademikern under studietiden.
 
Eller måste ha en välbeställd släkting som gick i borgen för ett studielån, som måste betalas tillbaka med skyhög ränta. Högutbildade harr fördomar om lågutbilade, vanligast idag att lågutbildade skulle vara blodtörstiga rasister, som skulle mörda invandrare om de fick veta sanningen om kostnaderna för invandringen. 
 
Lågutbildade har fördomar om högutbildade, att alla högutbildade skule vara stormrika, eller har svåra missbruksproblem e. dyl om de inte är det. Höginkomsttagare, utan överklassbakgrund och / eller någon akademisk examen, kan vara enormt avundsjuka på dem,som har det. 
 
Liberalerna, som inte längre är något folkparti utan ett utpräglat elitparti, tänker alltså gå till val med kravet på ökad lönespridning..De kommer inte ens att få med sig alla väljare inom den relativt lilla gruppen högavlönade akademiker.  

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0