Musen som röt.

Kyrkans Tidning berättade för en tid sedan att Katolska kyrkans presschef Maria Hasselgren har skrivit till biskop Eva Brunne och krävt att hon ska tysta Annika Borgs skriverier om Katolska kyrkan. Jag håller sällan med Annika Borg, och tänker nu inte dra en lans för hennes yttrandefrihet. Nej, det får väl de göra som försvara Muhammed-teckningarna. Jag håller inte med Annika Borg om att vi bör avbryta ekumeniken med Katolska kyrkan. Det har nämligen katolikerna själva gjort genom sin storvulenhet. Nej, det handlar om den Svenska kyrkans integritet. Vi måste ha rätt att ha en intern diskussion om vi ska fortsätta samarbetet med Katolska kyrkan. Det ska inte Katolska kyrkan bestämma.

Inomkyrklig ekumenik

1) Det är märkligt att man inte kan ha en inomkyrklig ekumenik, när man kan ha en yttre ekumenik, med kyrkor som bara erkänner en del av den egna kyrkans präster.

2) Det är en annan situation nu, om man skulle börja prästviga kvinnoprästmotständare igen. Man behöver ju inte ge samma löften, som gavs till de gamla kvinnoprästmoståndarna.

3) Jag har under flera år fört fram att man borde skilja prästvingningen från anställningsförfarandet, och överlåta till församlingarna att anställa vilka präster de vill  - en rätt som de redan har, men bara på papperet. Det är som om man skulle vägra ge läkarlegitimation till abortmotståndare för att inget landsting ska anställa abortmotståndare som läkare. .

4) Jag har härmed inte sagt att alla som vill ska prästvigas. 

4a) Antalet prästvigda personer bör inte vara oerhört mycket större än behovet av präster (medräknat behovet av vikarer, etc).

4b) Den som inte vill /kan samarbeta med alla kollegor,  kända och okända, får finna sig i att  ha en något mer begränsad arbetsmarknad än de fullt ut samarbetsvilliga.

Vilket ju äve gäller för läkare, som är abortmotståndare.

5.) Totalstoppet för prästvigning av kvinnoprästmoståndare i en statligt priviligierad kyrka är en allvarlig kränkning av religionsfriheten.

Liksom det vore en allvarlig kränkning av samvetsfriheten att inte låta kvinnor, som själva är abortmotståndare, välja bort läkare som utför aborter.

6) Det är en skam när en biskop äker till en endkild församling och läxar upp de folkvalda ledamöterna i kyrkorådet i en fråga, som enligt samma biskop, bara är en ordningsfråga.

7) Den teologiska åsikten att bara män kan  /ska vara präster är inget nytt för Svenska kyrkan,. utan det är snarare den motsatta åsikten som är ny - eller i varje fall realivt ny.

7a) I en statligt privilegierad kyrka, ska man ha rätt att utöva "gammal" tro. Det ska kyrkans regler tillåta.

7a) Däremot ska inte kyrkans regler tillåta vad som helst. Men nu har vi det paradoxala förhållandet att "gammal" tro motarbetas, men inte rena avgudalexcesser under kristen fernissa.


Självporträtt?

Bitte Assarmo, som gick med i Katolska kyrkan i New York 2005 sedan hon läst
för en katolsk präst i Sverige har avhandlat Svenska kyrkan  på det ständiga temat
att katoliker förföljs i Sverige,

Väldigt få kan något om katolska kyrkans dominerande och avgörande

betydelse för vår civilisations uppkomst. Hur skulle detta perspektiv
någonsin kunna få plats bland alla som bara söker litteratur för att
bekräfta sina fördomar?

Jag tror en del av förklaringen handlar om tribalism och social
osäkerhet. Att många söker sig till grupper med liknande värderingar och
intressen. Då är det uppenbart att fördomar både förstärks och
bekräftas. Tänk er att sitta i en grupp vars enda syfte är att alltid
framhäva sin egen förträfflighet och förringa andra? Knappast vidsynt,
men däremot oerhört sekteristiskt.

Våra svenska katoliker utgår från att kyrkan under antiken och medeltiden är
identisk med den nutida katolska kyrkan. De erkänner inte att även Svenska kyrkan
är en fortsättning på den medeltida kyrkan.

Vad gör de om de inte ständigt framhäver sin egen förträfflighet och förringar andra?
Jag skrev en kommentar till Bittes blogg att det citerade stycker är en utmärkt
beskrivning av de svenska katolikerna själva. Men då stängde hon av kommentars-
funktionen.



Snart förbannar jag Katolska kyrkan i Sverige.

Det låter hårt. Men jag har ju själv blivit förbannad av ett gäng unga, katolska snorvalpar. Inte torra bakom öronen, som kräver att konvertiteter ska bekänna den tridentinska bekännelsen, och fördöma och förbanna "dessa heresier" (lutherdomen) "på samma sätt" (tortyr och mord) som Katolska kyrkan gjorde under 1500-talet. Nåja, ungdomligt oförstånd! Och vilken rätt har man att döma en hel mänsklighet under en gången tid? Inkvisitionenm var en realitet, och den var förfärlig, och både Gustav Vasa i Sverige och Karl V (kejsare i Österrike och anslutna länder - det största rike som någonsin funnits i hela världshistorien) sa NEJ. Men kan man verkligen skylla inkvisitionen på enskilda människors ondska. Eller på ett kyrkosystem (påvedömet) som genomgått många historiska förvandlingar. Eller på ett religiöst budskap (kristendomen) som trots allt förts vidare från generation till generation utan att till sina centrala dogmer nämnvärt påverkas av tidsandan? 

Till om med datum var bestämt. Den 16 december 2005 skulle jag tas upp som medlem i Katolska kyrkan. Upptagningen skulle förrättas av kyrkoherden i den katolska församlingen, efter rekommmendation av kyrkoherden i en annan katolsk församling, vilken jag läst för. Det fanns bara ett orosmoln: Katolsk vision. Skulle jag verkligen slippa det andliga förfall som man möter i Svenska kyrkan? Till min stora förvåning försvarades Satansdyrkarna i Katolsk vision av andra katoliker, som menade "De är ju ändå en del av oss, till skillnad mot dom där lutheranerna". Men vad jag inte räknat med, var intresset från släkt och vänner. Det var nästan som vid de otaliga begravningarna av äldre släktingar. De fortfarande levande, som inte träffats under decennier, vill vara med. Jag hade inte möjlighet att arrangera den stora festen med så kort varsel, så jag bad att skjuta på upptagningen till den 23 december. Men då var kyrkoherden upptagen med förberedelserna till julmässan, och ville skjuta upptagningen över årsskiftet. Då kom kallduschen: Nya order från katolska biskopsämbetet. Jag måste gå ur Svenska kyrkan först, innan jag kunde bli upptagen i Katolska kyrkan. Jag skulle alltså inte vara medlem i någon kyrka, och inte ha begravningsrätt i någon kyrka, under en övergångstid av obestämd längd. Jag skrev under en blankett för utträde ur Svenska kyrkan, men glömde att posta den, dag efter dag, vecka efter vecka. Jag började tro att den heliga Ande låg bakom denna för mig ovanliga glömska. Och jag konstaterade att Katolsk vision försökte krossa varenda kristen dogm, som reformatorerna under 1500-talet inte hade givit sig på. Men fortfarande var Satansdyrkarna "en del av oss". Men inte jag, fick jag veta från de rättrogna katolikerna. Min lutherska barnatro var helt förkastlig.

Jag får fortfarande frågor från min kära A, om jag har varit i Katolska kyrkan nyligen. Nej, det har gått ett par år sedan senast. Vi var alltså två som inte konverterade. Som inte förverkligade våra klosterplaner. Jag hade inte tänkt stanna i Sverige. Jag skulle alltså bli invandrare i något annat land. Men jag har förstått, att som svensk kan man inte vänta tills man har flyttat utomlands inan man blir invandrare. Man måste börja med att bli invandrare i Sverige.

För att bli katolik i Sverige, måse man avsäga sig både sin svenska nationalitet och sin kristna tro. När jag läste för den katolska prästen, som f.ö. inte var svensk (De brukar inte vara det), frågade någon: "Har du nu blivit katolik". Jag svarade, närmast som ett skämt: "Jag har blivit luthersk katolik". Den katolska prästen sa då: "Då är det dags för upptagning". Det är stor spännvidd mellan den globala katolicismen och den svenska sektkatolicismen, som handlar om att byta religion i stället för att byta kyrkotillhörighet. Under hela lästiden hade jag jämfört den katolska katekesen med min lutherska tro, och kommit fram till att det bara handlade om att återerövra några dogmer som förlorades under den s.k. reformationen, och alltså inte om att byta religion.


Men för de flesta svenskfödda katoliker handlar det om att ta avstånd från något, inte om att bejaka något. Det handlar om att uttrycka sitt förakt för den tro som har förvaltats av Svenska kyrkan under flera hundra år.

Den katolska bloggaren Bengt Malgren har nu (för vilken gång i ordning) uppträtt som domare i Svenska kyrkans och protestantismens interna strider, och som vanligt tagit ställning mot den bekännelsetrogna delen. Malmgren kör med tricket att katoliker har en mer värd tro, och därför kan kosta på sig generositet mot heresier. Är det inte inkvisition, så är det total principlöshet, som dessa präktiga katoliker förespråkar.  

Under rubriken "Jesusmanifestationen: Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka." skriver Malmgren: 

"Visst är det så att gamla gränslinjer har tunnats ut i det ekumeniska landskapet och nya förstärkts. Evangelikala, karismatiska, katolska och ortodoxa finner varandra plötsligt i en gemensam uppslutning kring det som är den kristna trons grunder uttryckt i den nicenska trosbekännelsen som är gemensam för alla. Att man sedan gör det utifrån vitt skilda motiveringar och skilda synsätt på bibeltolkning och tradition är en annan sak. På andra sidan gränslinjen står de inom Svenska kyrkan och en del frikyrkosamfund som utifrån ett liberalteologiskt synsätt verkar vara beredda att ge upp vissa delar av tros-arvet formulerat vid koncilierna i Nicea och Konstantinopel (åtminstone är det så som det uppfattas) men ändå håller fast vid kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Katolska kyrkan som av tradition
har ett etablerat läroämbete och en mycket tydlig utläggning..."

Man lägger märke till två saker, som är typiska för Malmgrens retorik:
1. Han kontrasterar den förvirring, som han anser råder på den protestantiska sidan mot Katolska kyrkans etablerade läroämbete och "mycket tydliga utläggning".
2. Han nämner inte ens oss traditionella lutheraner - som faktiskt är den största gruppen inom den svenska kristenheten (om man bortser från de "kyrkotillhöriga", som inte har någon teologisk åsikt alls och aldrig går i kyrkan).

Jag är den förste att erkänna att Katolska kyrkan har en stor fördel i sitt läroämbete, som består av kyrkans 4.500 biskopar som är spridda över hela världen. Ett sådan läroämbete är inte lika känsligt för tillfälliga opinionsvindar, som Svenska kyrkans läroämbete på 22 personer. Men de kraftiga opinionskantringarna i Svenska kyrkan ändrar inte på det faktum att det finns en mer långlivad luthersk tradition.

Malmgrens ärende är emellertid att för att samarbeta med Svenska kyrkan måste man lägga sig platt för Stockholms domprost Åke Bonnier och biskop Eva Brunne, och stryka avsnitt ur trosbekännelserna. Och de avsnitt som ska strykas är avsnitt som handlar om Jesus - den Jesus som skulle manifesteras! Varför inte byta ut Jesus mot Dalai Lama? I själva verket spär Malmgren på Bonniers misstro. Huvudlinjen i hans kritik är ju att Jesusmanifestationen bara vänder sig till de små karismatiska grupperna i Svenska kyrkan.

Dessutom verkar Malmgren ha missat att det är den andra personen i treenigheten, Jesus, som ska manifesteras och inte den tredje personen, den helige Ande - i den mån man kan manifestera bara en av de tre personerna i treenigheten utan att manifestera även de båda andra. Men med Malmgrens sätt att skriva om Anden, får man intrycket att Jesusmanifestationen är en större upplaga av de seanser som Malmgren själv höll i Klara kyrka, då man skulle öva sig att säga "Helige Ande, kom" - ungefär som man lockar på en bortsprungen hund. 

Mitt råd är tvärtom att Jesusmanifestationen ska bekänna allt det som trosbekännelserna säger om Jesus, och inte fördjupa sig så mycket i pingstundret och andeutgjutelsen.

Slutligen hoppar Malmgren på Stanley Sjöberg, som trots att han själv är pingstpastor, valt att fokusera på det som hela kristenheten ställer upp på - och alltså inte på andeutgjutelsen (som kallas "karisma" på katolska) - för att denne slår vakt om de centrala dogmerna (enligt trosbekännelserna) om Jesus.  Men i den frågan är det Stanley Sjöberg och inte Bengt Malgren, som har visat gott omdöme och ekumeniskt sinnelag.

Men Malmgren levererar ytterligare än av sina vanliga klyschor: Att vaktslåendet om centrala, samfundsgemensamma kristna dogmer, skulle bottna i osäkerhet om sin egen tro. Katolikers tro är "mer värd" än andras tro! När man blir så styv i korken av att tillhöra Katolska kyrkan, så är det nära att jag förbannar Katolska kyrkan. Malmgren har ju också fått svar på tal på sin egen blogg, vilket han har lagt ut som om det vore typiskt för Svenska kyrkans tro: 

"La Ha said:

Exakt! Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka. Eva Brunne är vigd under bön och handpåläggning med den Heliga Andes närvaro, vilket vissa "klassiska kristna" väljer att förneka och tysta ned. Innan både hennes prästvigning och biskopsvigning har hon prövats i både sin inre och yttre kallelse av mängder av duktigt folk i Guds församling och som lesbisk präst även under hela sin tjänst. Hon har nog undersökts mer än många: och befunnits lämplig. När ex Stanley S. och andra underkänner henne, säger han/de sig egentligen kunna anse att ett hundratal andra kristna i stockholm och sverige varken har kontakt med omdöme eller DHA. Är inte det oerhört förmätet och arrogant?

Den som stoppar Brunne, bryter mot Den Helige Anden."

Som om det skulle vara särskilt svårt att lära sig den karismatiska retoriken och de katolska klyschorna. Malmgren har dessutom lagt ut en länk till någon baptistpastor, som skriver att bibeltrogna kristna inte har någon ensamrätt till ordet "bibeltrogen". Alla är ju "trogna" mot sin egen tolkning av Bibeln. Vad har den katolska sekten givit den svenska kristenheten, frågar jag. Relativisering av allt. Det finns inga kristna sanningar! Bibelns Jesus har aldrig funnits. Bibeln är ett hopplock av kyrkan själv av olika textfragment, o.s.v.

Vad dessa präktiga katoliker gör, är att de sprider förvirring bland nyfrälsta protestanter (och det är ju ändå de allra flesta nyfrälsta i Sverige) som råkar halka in på någon av deras eländiga bloggar, så att de får en aha-upplevelse: "Den där Gardell har ju rätt."

Svenska katoliker ser det som mer angeläget att driva protestanter i armarna på avgudadyrkare än att vinna anhängare till sin egen kyrka. Och denne Malmgren ska representera Katolska kyrkan i förberedelserna för Jesusmanifestationen!

Dåliga odds för katolsk come back i Sverige.

Den direkta anledningen till detta inlägg är inlägg om ekumeniken, som Bengt Malmgren har skrivit på Newsmill samt på hans egen blogg www.katolsktfonster.se/forum.

Katolska kyrkan kan aldrig göra en riktig come back i Sverige, utan förblir en dimunitiv spretande sekt, i Sverige, utan en total omvärdering av den lutherska traditionen i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är Kyrkan i Sverige. En katolsk come back i Sverige förutsätter att Bengt Malmgren upphör med sina försök att avlöva Svenska kyrkan, vilket han gör när han tillsammans med ateister och frikyrkliga sakramentsförnekare försöker ta ifrån Svk vigselrätten, som är en del av arvet efter den katolska tiden.


En återförening förutsätter naturligtvis en nedläggning av Stockholms katolska stift. En återförenad kyrka kan inte ha två stift i samma territoriella område. En återförning förutsätter också att Svk:s lutherska identitet återupprättas och att olika nationella traditioner accepteras i den återförenade kyrkan, och att t.ex. inte franska revolutionens och den italienska fascismens inblandning i kyrkans angelägenheter påtvingas Svenska kyrkan efter 216 respektive 81 år.


Svenska katoliker måste upphöra med sin besser wisser-attityd, och sluta låtsas att de problem som finns i Svk inte finns Kk. Är inte Gert Gelotte*, med sin tyckkokarteori, den katolska opinionsbildare som når flest läsare i Sverige?

När tänker andra katoliker gå ut med kritik mot tryckkokarteorin, som faktiskt framställer celibatlevande katolska präster som exploderande tryckkokare?

När tänker katolska läkare i Sverige mobilisera sin medicinska sakkunskap till försvar av Kk:s linje i kondomfrågan?

När tänker katolska politiker uppmana till en röstbojkott mot Göran Hägglunds parti för sveket i abortfrågan och mot en socialförsäkringspolitik som kommer att leda till sänkt medellivslängd?

Det är lätt att kritisera Svk för undfallenhet gentemot opinionsvindar och politiska makthavare, men vad gör katolikerna själva?


Svenska katoliker måste också göra upp med en ekumenik, som går ut på att behandla alla lika och jämställa lutheraner med muslimer, och dyrkan av gamla fruktbarhetsgudar med det kristna kärleksbudskapet. Efter att först ha kritiserat Gardell och bl.a. anklagat honom för förvanska katolska teologer, gör nu Malmgren tvärtom. Har ingenting förstått av protestantisk teologi, det som vi gemensamt tror på?


Svenska katoliker har en förvriden bibelsyn, när man påstår att Bibeln är en skapelse av (den katolska) kyrkan, och inte Guds ord som lämnades över från apostolarna till kyrkan. Enligt både luthersk, ortodox och frikyrklig bibelsyn är kyrkan mottagare av Bibeln och inte skapare av Bibeln. Med den katolska bibelsynen, att kyrkan är skapare av Bibeln, följer att kyrkan förfogar över Bibeln, precis som den kontextuella teologerna vid de svenska universiteten tror att de gör. Den katolska bibelsynen är inte lösningen på Svk:s problem, som den katolska liberalteologem Per Beskow påstår, utan snarare orsak till problemen. Mänsklig självförhävelse!


I fråga om Skriften står alltså lutheraner och frikyrkliga på samma sida. Men ifråga om Traditionen står lutheraner och katoliker närmare varandra än lutheraner och frikyrkliga. Men detta vill katolikerna inte erkänna, utan lierar sig med de frikyrkliga och kontextuella traditionsförnekarna (Åke Bonnier och Jonas Gardell) mot den traditionella lutherdomen, som är katolikernas speciella och historiska hatobjekt här i Sverige.


Jag har just läst en bok, Kampen för tron, av kyrkoherden Fredrik Sidenvall om den lutherska synen på traditionen. Det katolska Trient-konciliet hade fastslagit att åtta aspekter av Traditionen gäller för Katolska kyrkan. Martin Chemnitz, som efterträdde Luther som ledande luthersk teologi under 1500-talet granskade dokumenten från Trient. Chemnitz erkände sju av de åtta aspekterna, skriver Sidenvall. De frikyrkliga tradtionsförnekarna erkänner bara en enda av de åtta aspekterna.


Om jag får ge ett råd, så är det att Bengt Malmgren borde läsa god luthersk litteratur i stället för Gardells kristendomsförvanskning, som är uppenbart inspirerad av new age, nygnosticism och principlös, läroupplösande kontextuell teologi. En bok, som jag också kan rekommendera är Seth Erlandssons Gardells gud, da Vinci-koden och Bibeln, samt givetvis Hur skall Bibeln översättas? av samma författare. Erlandsson är huvudöversättare av Gamla Testamenten i Svenska Folkbiblen. Den som önskar en saklig framställning av argumenten för respektive mot Bibelns berättelse om Jesus rekommendras att läsa Jesus-motspänstig medmänniska (delvis missvisande titel) av Dag Sandahl.

Sandahls bok vänder sig delvis till samma publik, som kan tänkas vara intresserade av Gardells bok, människor som vill ha alla argument på bordet, som vill ifrågasätta, pröva och ta ställning själva. Eftersom den dessutom bygger på gedigen kunskap om de historiska sammanhangen, är det närmast en skandal att den har blivit utkonkurrerad av teologisk skräplitteratur - Som Gardells bok faktiskt är, om man bortser från de rent skönlitterära förtjänsterna; lögn och vacker dikt.  "Bra bok,  fel författare", lär Sandahls förläggare ha sagt. .

En annan bok, som jag också varmt rekommenderar är Hur uppstod de klassiska dogmerna? som skrevs redan 1935 av Alan Richardson, präst i den engelska kyrkan. Utgiven på svenska 1961 av Svenska kyrkans, diakonistyrelsens bokförlag. Speciellt rekommenderar jag läsning av första kapitlet, som beskriver kristendomens särart i jämförelse med de profana vishetsläror, som nu åter kommit på modet, och som nu tillskrivs Jesus. Men Richardson slår fast att Jesu lära är mer än "Jesu enkla lära", utan dessutom i högsta grad Jesu lära om sig själv, vem han var . Dessutom ges en mycket bra redogörelse för dogmhistorien.

_______

*) Gert Gelotte är katoliken, som stormar mot varenda kristen tanke i den Katolska kyrkan. Han är ledarskribent i en av  Sveriges största landsortstidningar, liberala Göteborgs-Posten. Gelotte klagar på odemokratiska beslutsstruktuer i Katolska kyrkan, men inte på odemokratiska beslutsstrukturer i den liberala pressen. Varför får inte läsarna välja ledarskribenter? Gelottes tryckkokarteori, som han har överagit från en gammal kollega i tidningsbranschen, porrförläggarenm Curt Hson-Nilsson, förtjänar egentligen ett särskilt inlägg. Det kanske kommer. Tryckkokarteorin går ut på att män, som inte får sitt regelbundna veckoligg förvandlas till exploderande tryckkokare utan säkerhetsventil, vars sexualitet pyser åt fel håll. Så är fallet med katolska präster, enligt redaktör Gelotte. Följande  grova fördomar - ursprungligen en del av marknadsföringen av Hson-förlagets alster - om manlig sexualtet fanns att läsa på Göteborgs-Postens ledarsida för drygt ett halvår sedan:

"I en prästkast där kvinnor är ett alltid närvarande hot mot celibatlöftet är det inte underligt om känslomässigt undernärda mäns sexualitet pyser åt fel håll. Sexualiteten är en oerhörd kraft. Att försöka kväsa den är som att kontrollera en kokande ångpanna genom att skruva åt säkerhetsventilen."

Man kan inte annat än dra på smilbanden åt denna säregna mix mellan katolskt / frikyrkligt äktenskapsideal och en av porrbranschens värsta marknadsföringsmyter. 

Vem tvivlar på att gifta katolska män har varje samlag inplanerat i allmanackan, och drabbas av svåra abstinensbesvär om de någon gång skulle bli utan? Det är väl inte bara för prästernas skull, som det finns så många bordeller i katolska länder? Vad menar för resten Gelotte med "fel håll" - allting som inte är vaginala samlag med den äkta hälften? För en genomsnittlig svensk tidningsläsare är "fel håll" detsamma som pedofili och andra sexualbrott, och inte sådant som är accepterat eller åtminstone lagligt i Sverige. När Gelotte kanske syftar på vanlig otrohet och "kompisknull", som säkert förekommer även bland svenska katoliker, finns risken att det av en icke-katolsk tidningsläsare tolkas som pedofili och våldtäkter. 


Dopfrågan

Elisabeth Sandlund, som är chefredaktör för tidningen Dagen, har blandat in sig själv i frikyrkornas diskussioner om de ska erkänna barndopet. Sandlund är döpt i Svenska kyrkan, var ateist under flera år, men är sedan nio år aktivt troende i Svenska kyrkan. Sin egen omvändelse från ateismen förklarar hon med att hon blev döpt som barn. Herren söker upp de sina. Så långt har Sandlund helt rätt, enligt min mening. Men frågan är ändå om det är rätt att använda sin opinionsbildande makt som chefredaktör för att tvinga fram ett erkännande av sitt eget dop. Jag har också utsatts för kränkningen att inte kallas kristen för att jag har "fel" dop. Men det här måste baptisterna klara ut själva. De olika åsikterna i dopfrågan är ju inte precis nya. Om det hade funnits någon enkel lösning, hade frågan redan varit löst. Mer väsentligt än att alla ska tycka lika, är att vi respekterar varandra som kristna.

Den katolska sekten försvarar sitt revir med näbbar och klor.

 Anders Wejryd - ärkebiskop med obruten apostolisk succession

Under de senaste veckorna har Katolska kyrkans förhållande till andra kristna diskuterats i tidningen Dagen. Debatten började med att en f.d. missionär för pingstföresen i Latinamerika, ifrågasatte tanken på ekumenik över huvud taget med Katolska kyrkan, med pingströrelsens gamla invändningar mot katolicismen som argument. Detta bemöttes av Maria Hasselgren, pressansvarig i det katolska stiftet i Sverige, med sedvanligt försvar av Katolska kyrkan, som den enda fullkomliga kyrkan, o.s.v. Alltså låsta positioner. Detta har föranlett Pär Linderoth, som är präst i Svenska kyrkan att skriva på sin egen blogg, Kaplansgården (länk finns i spalten till höger):

"Detta debattinlägg visar med all tydlighet hur svårt det är att bedriva ekumenik med ett samfund som den Romersk katolska kyrkan som, som vanligt skulle jag vilja säga, har en oerhört hög svansföring och en bristande förmåga att se med kritiska ögon på sig själv, sin egen historia, sin egen teologiska analys och sitt nu. Däremot verkar det inte för många företrädare för den Romersk katolska kyrkan vara några som helst problem se bristerna i de andra samfunden. De själva sitter inne med hela sanningen och andra samfund i bästa fall med delar av den. Detta kan man inte kalla för ekumenik. Snarare verkar det utifrån den Romersk katolska kyrkan handla om att införliva andra kyrkor, eller kanske snarare dess medlemmar i den Romers katolska kyrkan, när dessa andra kyrkor eller dess enskilda medlemmar, ur ett romersk katolsk perspektiv insäet hur fel ute de är."

Den  17/12 påstår Maria Hasselgren att Katolska kyrkan givit oss både Bibeln och trosbekännelsen. Katolikerna försöker nu tvärtemot alla försök till kristen enhet monopolisera det kristna arvet: Reformationstidens kritik rättades till av tridentinska mötet 1545 - 1563. Och är överspelad, Sedan dess har Katolska kyrkan visserligen begått misstag, men de är tydligen inte av den allvarligare arten, skriver Hasselgren. I själva verket var det ett ömsesidigt fjärmande vid båda de stora kyrkosplittringarna, under 1000-talet respektive 1500-talet. Katolska kyrkan är inte ensam arvtagare till den odelade kyrkan.


Det är över hövan fräckt att en sekt, som har sina rötter i de utländska ambassadernas spion- och agentvärld i 1600-talets Stockholm, uppträder som om den vore den enda verkliga kyrkan i Sverige. Det katolska stiftet i Sverige saknar rötter till de medeltida stiften, saknar de personella resurerna och har aldrig gått runt ekonomiskt. Utan fungerar i stort sett som en utlandskyrka för de katolska invandrarna. Jag kan med fog påstå att Svenska kyrkan har givit oss både Bibeln och trosbekännelserna. Var Svenska kyrkan under medeltiden något annat än den världsvida katolska kyrkan i Sverige? Är Svenska kyrkan idag något annat än förlängningen av den medeltida Svenska kyrkan? Svenska kyrkan har aldrig begärt utträde ur den v'ärldsvida kyrkan, och har ej heller blivit utesluten. Om något "brott" med traditionen har förekommit från svensk sida, så var tridentinska mötet ett lika stort "brott" från den påviska sidan.


Bitte Assarmo skriver 19/12 att nattvarden är den djupaste formen av trosbekännelse och att det skulle "kännas mycket märkligt för en troende katolik" att dela detta med människor som inte delar deras tro och lära. Hon buntar hop alla protestanter och skriver att den "protestantiska" apostoliska successionen är svår att reda ut, vilket hon påstår försvårar gemenskapen i nattvarden. Hon levererar dessutom en sagolik teori om att brödet och vinet i den "protestantiska kyrkan är "Kristi kropp genom tron hos dem som ber tillsammans." Uppenbarligen är Svenska kyrkan föremålet för de katolska hatkampanjerna - som delvis bedrivs under täckmantel av ekumenik med frikyrkorna.


Som om förvandlingen till Kristi kropp och blod skulle vara resultat av mänsklig tankekraft! Det finns säkerligen många protestanter, men säkerligen också många katoliker, som tror det - vilket inte hindrar Bitte Assarmo att ha nattvardsgemenskap med avfälliga katoliker. Med lutheraner som tror på Kristi verkliga närvaro i nattvarden (realpresens) går det däremot inte! Att den apostoliska successionen i Svenska kyrkan skulle vara svårutredd är rent nys. Det är svårare att belägga att den apostoliska successionen i Katolska kyrkan, att inga led har hoppats över.


Svenska kyrkan är världens enda protestantiska kyrka med en direkt och obruten apostolisk succession  från  Katolska kyrkan. Många tror att det är den apostoliska successionen i den medeltida Svenska kyrkan som på ett mirakulöst sätt har överlevt reformationen. Men den apostoliska succesion, som har bevarats i Svenska kyrkan startade i Rom den 1 maj 1524, som en avläggare till den apostoliska successionen vid påvens eget hov. Den biskopsvigning som då skedde i Rom, för Västerås stift, var påvens enda eftergift till Gustav Vasas regering. (Se även Apostolisk succession, länken till höger.)


Det har då och då uppstått rörelser inom protestantiska kyrkor, som har arbetat för en kollektiv återförening. Det finns en katolsk lobby i berörda länder, vilka motsätter sig detta och kräver individuella konvesioner. I detta syfte försöker de påverka beslutsfattarna i Katolska kyrkan i negativ riktning. Det handlar tydligen om makten i de små sekter, som de katolska kyrkorna i de protestantiska länderna är. Den hotas om det skulle bli masskonversioner. "Vi katoliker ska inte behöva göra våld på vår egen tro på Kristus i eukaristin enbart för att tillgodose människor som vill plocka russinen ur kaka", skriver Bitte Assarmo. Ja, och vi verkliga katoliker (d.v.s. bekännelsetrogna lutheraner) i Sverige vill inte ha något att skaffa med med sekterister som uttrycker sig så.


Kollektiv konversion / återförening står inte i direkt motsättning till individuella konversioner. Men med för många individuella konversioner försvagas enhetsrörelsen inom de protestantiska kyrkora, vilket leder till ökad splittring och polarisering. Lutherska präster, som konverterar, lämnar sina gamla församlingar i sticket. Församlingar som tillhör den anglikanska kyrkan, med sammanlagt 400.000 medlemmar söker nu medlemsskap i Katolska kyrkan, med sina präster i spetsen. Det kontroversiella är att prästerna vill bli erkända som katolska präster, och motsätter sig alltså omordination till katolska präster*.

Katolska kyrkan har inte något medlemsvalt kyrkomöte, utan det är de 4.500 biskoparna som bestämmer, sedan frågan beretts av någon byrå i Rom. I stället för ett direkt medlemsinflytande har det utvecklats en kraftig lobbyverksamhet, varigenom lekmän kan påverka besluten. Det finns nu "katolska" webbsidor på nätet, vilka motsätter sig kollektiva konversioner, och speciellt detta att anglikanska präster ska erkännas som katolska präster. Dessa webbsidor citeras av katolska lekmän i Sverige, som om det vore Katolska kyrkans officiella webbsidor. Men mig veterligt har Katolska kyrkan ännu inte tagit något beslut i frågan. Det brukar ta några hundra år...

Katolska lekmän driver aggresiva kampanjer mot Svenska kyrkan, där man "vittnar" om hur dåligt allting är i Svenska kyrkan, och att alla likheter med katolsk lära och liturgi bara är ett bedrägeri i syfte att lura folk att tro att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Det produceras skrönor om hur illa vi behandlar nattvarden, att vi inte alls tror på Jesu verkliga närvaro (realpresens) i nattvarden. Detta är naturligtvis försök att påverka beslutsfattarna i Rom. Den katolska fientligheten mot Svenska kyrkan, används som en förevändning av de nedrivande krafterna inom Svenska kyrkan: Vad vi än gör, så blir katolikerna inte nöjda. Så låt oss då strunta i dessa bakåtsrävare och i stället gå i spetsen för förnyelsen av det kristna budskapet.

När den katolska biskopen Anders Arborelius och pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin år 2003 skrev ett gemensamt manifest till försvar för den traditionella Jesus-bilden, som Guds son, mot de villolärar som torgfördes av den dåvarande Svk-ärkebiskopen K-G Hammar, var säkerligen alla bekännelsetrogna Svk-medlemmar glada. Men nu verkar det ha övergått i en permanent allians mot Svenska kyrkan, som gör fel vad hon än gör.

Det nutida katolska stiftet i Sverige saknar legitimitet och bör upplösas. Katolikerna kan ingå som en organisatorisk del av Svenska kyrkan, i likhet med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Svenska kyrkan är alla kyrkors "moderkyrka" i Sverige. En återförening med Rom är önskvärd, men ska ske på lika villkor, och utan att vissa svenskar (de romerska katolikerna) uppträder som något slags elit, som andra svenskar ska böja sig under. För dessa sektkatoliker är Svenska kyrkan den stora skökan som man ska gå ur. Därför gör jag det inte. Jag sökte mig till Katolska kyrkan för att återupprätta den kristna tro, som jag mottog som barn i Svenska kyrkan. Inte för att fördöma och förbanna denna tro.

Jag vill på intet sätt föregripa resultatet av de diskussioner som lär pågå mellan Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan om bl.a. nattvarden. Men gemensamma deklarationer borde gälla även i Sverige. Man har kommit fram till att det inte är någon principiell skillnad mellan katolsk och luthersk tro på Kristi verkliga närvaro (realpresens) i nattvarden, men att detta uttrycks på olika sätt. Att det fortfarande finns problem som hindrar öppen nattvard i katolska kyrkor (samt att katoliker avråds från att ta emot nattvarden i lutherska kyrkor) accepterar jag. 

Men jag accepterar inte att Katolska lekmän i Sverige, vilka utger sig för att representera Katolska kyrkan) sprider missuppfattningar om den lutherska teologin i syfte att hindra en lösning av återstående problem. När samma sektkatoliker tycker att andra kristna ska behandlas på samma sätt som muslimer - när de menar att ekumeniken inte alls handlar långsiktigt om återförening (endast individuella konversioner ska tillåtas), utan endast om politiskt samarbete som Nej till homoäktenskap. Själklart kan kristna samarbeta med muslimer i både politiska och moraletiska frågor. Men finns det inga specifikt kristna frågor, som man bara kan samarbeta om inom kristenheten?

Vad dessa sektkatoliker egentligen säger är att medlemmar i Svenska kyrkan inte är kristna. Enbart tillhörigheten till Svenska kyrkan, gör att man inte är kristen. Och förklaringen till detta är varken den "traditionella" liberalteologin eller den senaste tidens sexualiserade villoläror, utan arvet från reformationen, den traditionella lutherska tron. Alltså samma frontställning som under de s.k. religionskrigen under 1600-talet.

Påståendet att katoliker måste göra våld  på sin egen tro på Kristus i nattvarden, om de delar nattvarden med andra kristna med samma tro på Kristus i nattvarden, talar för sig själva. Här handlar det inte om vad Gud vill, utan om den egna självbilden. Att man uppfattar sig själv som en elit. Man kunde tro att svenska katoliker skulle bli glada, om beslutsfattarna i Rom, kommer fram till att en del av skrankorna mot Svenska kyrkan kan rivas. Men detta verkar ju tvärtom vara ett mardrömsscenario för våra svenska sektkatoliker. Frågan är om vi lutheraner ska fortsätta att vara dörrmatta åt katolikerna.

Ett tydligare försvar för den lutherska tron och reformationens landvinningar behövs! Inte bara i förhållande till katolikerna, utan även i förhållande till "förnyarna" inom vår egen kyrka. Kan det vara så att det andliga förfallet inom Svenska kyrkan beror på att vi har tjusats av allting nytt,som kommit utifrån, så att vi föraktar vårt eget, vår egen tradition. Då har vi ju också sänkt garden för det direkt kristendomsfientliga....

Maria Hasselgren är inte vem som helst. Hon är pressansvarig i det katolska stiftet i Sverige. Jag föreslår att allt samarbete med Katolska kyrkan ställs in, till biskopen tagit itu med sekterismen i sin egen närmaste omgivning.

Se vad jag skrivit tidigare om nattvarden. http://larsflemstroms.blogg.se/category/nattvarden.html  (Eller klicka på kategorin Nattvarden i spalten till höger.) 

_______________
*) Samma linje företräds av de prästvigda bröderna i Östanbäcks kloster, som tillhör Svenska kyrkan. Det är emellertid stor stor skillnad mellan den engelska kyrkan och Svenska kyrkan, vad gäller apostolisk succession. Svenska kyrkan är världens  enda protestantiska kyrka med en obruten apostolisk succession från biskop till biskop ! - De anglikanska prästerna hänvisar till en nödregel, som tillåter kyrkoherdar att förrätta biskopsvigningar i vissa fall. Denna nödregel kom även till användning i Sverige, som var farligt nära att mista alla sina biskopar. Men situationen räddades alltså av den nyinförda apostoliska succession, som startade i Rom 1 maj 1524.


"Det har hänt!"

Det som jag föreslår är ingen interkommunion. Och inga dispenser. Det ska noga tillses alla alla deltagare tar emot nattvarden i den kyrkans ordning, vilken de tillhör. Det är inget tillfälle att "prova på" andra kyrkors nattvard. Det som jag föreslår är ett stort ekumeniskt friluftsmöte kring hela trosbekännelsen, med gemensam sång,  bön och predikan, varefter var och en går till sin nattvard.


I inlägget "En präst - ett altare" föreslog jag en ny form av ekumenisk nattvardsgudstjänst under en sommarkonfkerens. Grundtanken är att alla ska ta emot nattvarden samtidigt, men i sin egen kyrkas eller samfunds ordning. Det är viktigt att det verkligen blir så, och att man inte t ex ställer sig i den kö som är kortast. De gemensamma respektive samfundsspecifika delarna av mötet måste arrangeras så att varje kyrka /samfund verkligen kan fira nattvard efter sin fason, så att den del av liturgin som är oskiljaktlig från nattvarden också blir samfundsspecifik.

Jag, som äger denna blogg är inspiratör. Jag har givetvis inga möjligheter att genomföra detta utan att andra tar på sig ett stort ansvar, kanske huvudansvaret. Med "vi" menas jag själv och andra som arbetar för denna sak. Vill ingen annan detta, blir det ingenting. Om andra vill, men så annorlunda så att det blir ett helt annat arrangemang, är det inte säkert att jag vill vara med. Då blir det - ur min synpunkt inget "vi", utan "dom". Och i så fall önskar jag "dom" lycka till.

Vi startar i liten skala redan nästa år, under en dag med ett par seminarier och en gemensam gudstjänst med nattvard enligt varje deltagande kyrkas ordning. Arrangemanget får inte konkurrera med andra sommarmöten, eller leda till färre deltagare i de andra sommarmötena.


Vi bjuder  in alla kristna kyrkor, samfund och kyrkliga rörelser och riktningar inom Svenska kyrkan, samt privatpersoner som stödjer temat "Det har hänt!" Vi vänder oss till lutheraner, katoliker, ortodoxer och frikyrkliga, som alla tror på en treenig Gud.

Temat "Det har hänt!" syftar på att Gud har givit mänskligheten sitt heliga ord genom den heliga Skrift, som ska förstås så att de under och övriga historiska händelser, varom Skriften berättar, har hänt som det står i Skriften. Som till yttermera visso ska förstås som den alltid har förståtts av kristna - såsom evangelister och andra bibelbokförtattare, inspirerade av den helige Ande - menade med det de skrev. Vi tillbakavisar alltså senare tiders försök till nya tolkningar.

Vi kan likväl inte begära att alla mötesdeltagare ska känna till allt som står i Bibeln i detalj och att de har reflekterat över varje detalj, eller att alla deltagande kyrkor, samfund och kyrkliga rörelser och riktningar, uppfattar allting i Bibeln på exakt samma sätt, eller drar exakt samma slutsatser för kyrkans och församlingsmedlemmarnas del. Om de hade gjort det, hade kristenheten inte varit splittrad, och denna typ av ekumeniska möten som manifesterar "enhet i mångfal" hade inte behövts. Därför måste vi precisera de vilka centrala delar av den kristna tron, som vi är överens om.

Den niceanska trosbekännelsen i dess ursprungliga lydelse är vårt grundläggande sammanfattning av Guds ord. Därom är de östliga och västliga traditionerna överens. Vi vill dessutom manifestera enhet kring vissa andra centrala delar av den kristna tron, som då ansågs onödiga att ta med i trosbekännelsen, men har aktualiserats av förhållandena i vår egen tid:

Gud skapade himlarna och jorden (alt himmel och jord) genom en serie skapelseakter, som utspelades under sex åtskiljda skapelsedagarn. Han skapade människorna till man och kvinna.

Att syndafallet har inträffat, sedan en skapad varelse, en fallen ängel (Satan) i skepnad av en orm frestat människorna. Det onda kommer inte från Gud, utan från Satan. Syndafallet har fått som konsekvens att en vanlig människa inte kan undgå att synda.

Att Gud har givit den regelsamling, som kallas "Tio Guds bud", människorna till rättesnöre.

Jesus sa "Du är Petrus. På denna klippa ska jag bygga min kyrka", o.s.v. Vissa av oss tror att han därmed skapade ett särskilt prästämbete. Vissa av oss tror att han därmed skapade ett särskilt "Petrus-ämbete", som innehas av påven. Vissa av oss tror att han därmed inte grundade något särskilt ämbete, utan att han därmed grundade kyrkan eller församlingen. Bland dem av oss, som tror att han grundade prästämbetet, råder delade meningar om hur detta prästämbete fortlever inom kyrkan, och alltså även vem som kan få tillträde till prästämbetet. Splittringen i ämbetsfrågan är alltså svår, från dem som anser att det inte alls finns något särskilt prästämbete, till dem som tror att bara män som tillhör en viss kyrka kan vara präster. Vi vill med denna manifestation visa att inte ens de starkt divergerande åsikterna i ämbetsfrågan hindrar oss att manifestera vår gemensamma kristna tro.

Styckena mellan de båda horisontella linjerna är avsedda som plattform. De exakta formuleringarna är givetvis förhandlingsbara. Avsikten är att, trots oenighet i någon enstaka fråga  - vars betydelse absolut inte ska bagatelliseras -, så kan vi manifestera enighet - på bekännelsens grund - i övriga frågor. Det som vi är eniga om är dels allting som står i trosbekännelsen, men också en viss bibelsyn, att Gud skapade världen, att syndafallet har inträffat, samt tio Guds bud. Skapelsen och syndafallet är nödvändiga som bakgrund till Golgata. Detta behövde kanske inte särskilt framhållas i gamla tider, när även icke-kristna trodde på någon form av gudomlig skapelse.

Splittringen i ämbetsfrågan gäller som bekant inte bara kvinnors tillträde till prästämbetet, utan även vilka kyrkor som har ett giltigt prästämbete (att vissa kyrkor inte har ett giltigt prästämbete, fastän de själva hävdar det), samt om Jesus verkligen har instiftat det "särskilda" prästämbetet (om han inte har gjort det, kan i princip vilken församlingsmedlem som helst utföra alla prästerliga handlingar). På samma sätt som man kan vara överens om stora delar av bekännelsen, trots olika åsikter i ämbetsfrågan i det ena avseendet (präst eller frikyrkopastor) kan man vara överens om stora delar av bekännelsen trots olika åsikter i ämbetsfrågan i det andra avseendet (kvinnors tillträde till prästämbetet).

En närbesläktad fråga är hur vi ser på den s.k. feminstteologin, hur stora omvärderingar som kan göras utan att bekännelsen blir i grunden förändrad. Trosbekännelsen ("Fadern, Sonen och den helige Ande") sätter tydliga gränser. Kyrkan är även splittrad i frågan om celibat, som det enda möjliga, för homosexuella.

Manifestationen ska visa enhet i övriga frågor med personer, vars åsikt i någon enstaka fråga, som man själv ogillar - kanske ogillar starkt. Arrangemanget måste läggas upp så att alla inte accepterar allting,  utan att enheten gäller just det som står i plattformen. Även om det är bra att skingra rena fördomar om varandra, är syftet inte att komma fram till gemensamma ståndpunkter i de kontroversiella frågorna -  utan den debatten får vara i andra fora.

Under arrangemanget ska ges möjlighet til fördjupad kunskap om bekännelsen. Det ska finnas ett "torg", där de deltagande kyrkorna, samfunden och kyrkliga rörelserna presenterar sig själva och svarar på frågor.

En präst - ett altare

I mitt första inlägg om kvinnliga präster aktualiserade jag principen En präst - ett altare. En kommentator menar att det inte hade varit möjligt vare sig vid OAS-mötet i Skövde 2006, eller vid det just nu pågående OAS-mötet i Borås. Frågan är principiellt viktig, men OAS gör som de vill. Såvitt jag vet är OAS en rörelse inom Svenska kyrkan, som Svk officiellt inte står bakom. OAS menar sig dock vara neutralt i kvinnoprästfrågan, men släpper inte in kvinnliga präster (i egenskap av präster) av hänsyn till kvinnoprästmoståndarna (bl a högkyrkliga och laestadianer).

Under OAS-mötet i Boden 2005 var det negativa tidningsrubriker om att den kvinnliga kyrkoherden hade blivit utestängd från sin egen kyrka. S-kvinnorna demonstrerade och samlade in namnunderskrifter till kyrkomötet, och krävde att riksdagsbeslutet 1958 måste skulle respekteras. (Men inte grundlagen? - Min fråga.) Det förestående valet 2006 kastade tydligt sin skugga framför sig. Prästen Karin Långström-Vinge, som är ledamot i kyrkomötet för fp, skrev att kvinnoprästmotståndare inte kan accepteras, men att det var onödigt provokativt att kalla dem "ökenråttor" (fp-känga åt s?)

Denna partipolitisering av kyrkans bekännelse har allvarligt skadat den kristna bekännelsen i vårt land och har alltså skadat alla bekännelsetrogna manliga och kvinnliga präster och lekmän, oavsett inställning i kvinnoprästfrågan. Mest av alla har de socialdemokratiska partimedlemmarna skadats. Även de tillhör ju Guds folk, men har fjärmats från Guds sanna ord. Att bekännelsetrogen kristendom framställs som "högerkristendom" skadar kyrkan, men ännu mer dem som av partipolitiska skäl - helt i onödan - vänder sig från bekännelsen. Det går utmärkt att vara bekännelsetrogen kristen och illröd politiker i samma person! Detta måste alla bekännelsetrogna krista, oavsett kyrkotillhörighet och oavsett ev. egen politisk hemvist, göra mycket tydligt.

Under OAS-mötet i Skövde 2006, stod Svenska kyrkans kyrka i Skövde öppen för bön, men inte för nattvard, som i stället firades i Katolska kyrkan och Baptistkyrkan (om jag minns rätt). Visst hade det varit möjligt för Skövde församling att bjuda in de OAS-deltagare, som så önskat, till Nattvard i Skövde kyrka med Karin Långström-Vinge, som då var präst i Skövde församling, som celebrant. Men det hade förstås varit en provokation. Men visst hade man kunnat praktisera principen en präst - ett altare!

I Vadstena fanns under medeltiden, förutom högaltaret, 20 altaren, helgade åt olika helgon. Principen ett altare per kyrka kom med reformationen, och infördes i Katolska kyrkan först efter Andra vatikankonciliet (1965-1968) som en ekumenisk eftergift till de protestantiska kyrkorna. Varje präst celebrerade själv, om jag inte har alldeles fel. Det var alltså inte som vid nattvardsgudstjänser med flera präster idag, att en av prästerna celebrerar, varefter de andra prästerna tar med sig blodet och vinet till olika "stationer" i kyrkan.
 
1968 kallade påven Johannes Paulus II ledare för världens olika religioner till möte om världsfreden. Man arrangerade då en friluftsgudstjänst, där kristna präster, buddistpräster, imamer, rabbiner och animistiska trollkarlar bad till sina respektive gudar vid varsitt altare. Och varför inte? Det bes ju ändå till olika gudar under samma himmel varje dag,. men med lite större geografiskt avstånd mellan de bedjande.

Det som jag föreslår är ingen interkommunion. Och inga dispenser. Det ska noga tillses alla alla deltagare tar emot nattvarden i den kyrkans ordning, vilken de tillhör. Det är inget tillfälle att "prova på" andra kyrkors nattvard. Det som jag föreslår är ett stort ekumeniskt friluftsmöte kring hela trosbekännelsen, med gemensam sång,  bön och predikan, varefter var och en går till sin nattvard.

Detta  behöver dock inte vara i samband med OAS-mötet, även om det vore en fördel.

RSS 2.0