larsflemstroms

Innan jag ens har presenterat något färdigt förslag till kyrkokummuner, har idén angripits av några katolska lekmän, som inte under några villkor kan tänka sig "delade kyrkorum" med protestanter. Bättre support kunde jag inte få. Katolik-skräcken säger ju att ger man Katolska kyrkan lillfingret så tar den hela handen. Jag har nu sett igenom mina tidigare inlägg, och ingenstans finner jag uttrycket "delade kyrkorum". Det verkar alltså vara ett fantasifoster, som den katolska protestant-skräcken ligger bakokm!  Släpper man in en enda protestant i en katolsk kyrka, så sätter han igång en ny reformation?

Ja, vem Rödluvan än är, så är skogen full av stora stygga vargar! Min skuld till missupfattningen består tydligen i att jag på något ställe har skrivit att den kyrkliga kommunen ska upplåta kyrkan (singularis) för gudstjänster på lika villkor.

Och det är klart, att finns det bara en kyrka i kommunen, och flera intressenter, så måste ju kyrkan "delas".  I dagens läge torde det dock vara mer undantag än regel, att en Svk-församling bara har en enda kyrka. Och om så är fallet, ingår ju en-kyrka-församlingarna ofta i ett kontrakt (motsvarande en kommun) med flera kyrkor. Problemet som skulle lösas, var inte dåligt utnyttjande, i sig, utan de "övertaliga" kyrkorna.  Jag avvaktar dock med att lägga fram ett färdigt förslag tills fler har hittat min nya blogg, som bara är en vecka gammal.

Ordet "tradition" betyder lämna över, från en generation till nästa, och till nästa.  Med Traditionen (med stort T) menas i kristna sammanhang den lära som apostlarna lämnade över till kyrkan. Den lära, som de första kristna, de som var samtida med Jesus, lämnade över til den första generation kristna, som inte var personligen närvarande. Traditionen började mycket tidigt, och var sannolikt enbart muntlig från början. Men eftersom Traditionen själv säger att  evangelierna skrevs av apostlarna, eller nära medarbetare till dem, och eftersom Paulus räknas till apostlarna fastän han inte var en av de tolv lärjungarna, är Skriften nästan lika gammal som den muntliga Traditionen.

Det berättas att församlingen uppmanade Marcus att skriva ner sitt evangelium. Detta tyder på att Marcus-evangeliet fanns hos Marcus, i muntlig form innan han skrev sitt evangelium. Enligt denna tolkning är Skriften en del av Traditionen redan från början, och inte - som senare har påståtts - ett hopplock efter flera generationer av olika mungliga "traditioner". Marcus evengelium är det äldsta och det kortaste av evangelierna. Det bör ha varit möjligt för en i berättarkonsten tränad person att lära sig hela evangeliet utantill och läsa upp det ur minnet som en del av gudstjänsten.

Hur gjorde man i skriftlösa samhällen för att minnas och återberätta stammens historia och uppenbarelser från gudavärlden. Både judendomen och kristendomen uppstod bland omgivande hedniska samhällen. Skrivkonsten var visserligen uppfunnen, men inte allmän. Hedniska traditioner fanns sannolikt från tiden före uppfinningen av skrivkonsten. Längre bort fanns fortfarande samhällen som helst saknade skrivkonsten. Jo, i skriftlösa samhällen har funnits särskilda yrken av professionella historieberättare, levande historieböcker - och präster, som hade tränats i konsten att komma ihåg och föra berättelsen oförändrad vidare från generation till generation.

Denna konst utvecklades till en hel "vetenskap". Hur mycket är det möjligt för en människa att minnas ordagrannt? Vid vilken ålder skall den nya generationen historieberättare eller blivande präster läras upp? Hur ska man göra med det, som man inte kan minnas ordagrannt? Kan den ordagranna berättelsen innehålla stopar, som gör att man med egna ord kan åtgerge även det? Hur mycket kan man komprimera den ordagranna berättelsen, genom att undvika långa förklaringar - som i så fall måste ingå i de icke ordagranna hågkomsterna. Och hur mycket och vad ska bevaras till eftervärlden, och hur mycket och vad skall lämnas till glömskan?

När judar och greker har lärt sig skrivkonsten, är bägge folkslagen redan skickliga historier. Med skrivkonsten kan de bevara mer till eftervärlden, men fortfarande handlar det om ett urval. Redan under förkristen tid har de utvecklat nästan vetenskapliga metoder för att välja ut händelser "som förändrar historien" (såväl den rent profana historien som skildringen av Guds ingripande i historien) och lämna triviala händelser utanför. Evangelisterna arbetar med exakt samma metod, en oehörd mängd kunskap komprimeras i de ganska korta evangelierna - Skriften. Förklaringen, som sedan dyker upp som noter i de olika bibelöversättningarna, lämnas till den muntliga Traditionen.

Genom att välja ut de tolv lärjungarna, har Jesus redan rekryterat de första prästerna, som ska föra hans lära vidare. Med orden "Du är Petrus. På denna klippa ska jag bygga min kyrka", har Jesus redan inrättat prästämbetet. Judarna hade ett prästämbete. Hednafolken hade präster. Den fornnordiska asatron hade präster. Prästämbetet är inget unikt för kristendomen, utan snararer allmänmänskligt, något som är nedlagt i människans natur som en förmåga att föra en tradition vidare. Unikt är snarare föreställningen att vem som helst kan läsa och rätt förstå Bibeln, utan stöd av något som har förmedlats från tidigare generationer. Den del av Traditionen, som hjälper oss att rätt läsa och förstå Bibeln, kallas av den rysk-ortoxa kyrkan predanje.

Prästämbetet har sin särskilda betydelse i detta sammanhang som förvaltare av Skriften och Traditionen. Detta är en del av den apostoliska successionen. Man behöver inte vara präst för att föra en tradition vidare. Samma uppgift har pastorsämbetet inom frikyrkorna. Traditionsbevarandet är dock mer instituionaliserat genom prästämbetet i de s.k. historiska kyrkorna, vilket enligt min mening är nödvändigt för att bevara traditionen oförändrad under lång tid.

Kristendomen är en historisk religion. Därmed menas att de händelser, som Bibeln berättar om, verkligen har inträffat. De har setts av tusentals människor. Därför måste det också finnas (eller åtminstone; ha funnits) andra källor, vid sidan av Bibeln. Sådana källor är också en del av Traditionen. Till Traditionen räknas inom den katolska kyrkan också kyrkokfädernas skrifter, beslut av kyrkan själv, uttalanden av påvar, o.s.v.  Traditionen blev med tiden ganska vildvuxen, och alltmer ifrågasatt, särskilt av reformatorerna under 1500-talet. I den svenska bloggosfären pågår idag animerade debatter om den katolska kyrkans ofelbarhet, påvens ofelbarhet, och vilka uttalanden av kyrkan eller påven som är ofelbara.

Den protestantiska uppfattningen (och jag talar då inte om alla medlemmar i protestatniska kyrkor, utan om dem som har en traditionell protestantisk tro) är, att Skriften är det enda verk av människohand, som är ofelbar. Detta förklaras med att Skriften är tillkommen under särskild ledning av den helige Ande. Detta behöver, enligt min mening, inte betyda att allting vid sidan av Skriften är fel. Men man kan tala om olika grader av sannolikhet. En vanlig invändning mot dessa s.k. utombibliska källor är, att de är svåra att datera, så att man kan vara säker på att de inte är påhittade i efterhand. Berättelser, som tillhör den muntliga Traditionen, kan sällan dateras tidigare än till det första bevarade dokumentet, sedan berättelsen har nedskrivits. Detta hindrar dock inte att berättelsen kan ha traderats muntligt under flera generationer, som just en muntlig tradition.

Predanje skiljer sig från resten av Traditionen genom att den inte är fristående från Skriften, då den ju snarare är en bruksanvisning till Skriften. När flera tolkningar av ett bibelställe är möjliga, rent språkligt, talar predanje om vilken tolkning som är den rätta, vad evangelisten egentligen menade. Detta är inte möjligt att utröna med modern "bibelvetenskap", som i det nämraste är ren humbug. Ordet teologi betyder vetenskapen om Gud. Men teologi är traderad kunskap, inte vetenskap. Studieoobjektet för teologin, Gud, låter sig nämligen inte utforskas med vetenskapliga metoder. Därom är ateister och traditionsbundna kristna helt överens!

Vi behöver alltså predanje för att rätt förstå Skriften. Men detta är som ett puzzel. Genom kyrkans splittring, kan puzzelbitarna har spridits, så att Katolska kyrkan har en del, orotodoxa kyrkan har andra delar och slutligen kan de protestantiska kyrkorna ha sina delar. En enda kyrka sitter inte inne med hela sanningen.

Svk är uppbyggd precis som offentliga förvaltningar, "en stat i staten", där Svk:s högsta beslutande organ, kyrkomötet kan jämföras med riksdagen, stiftsfullmäktige med landstingsfullmäktige och församlignsfullmäktige med kommunfullmäktige. Församlingsfullmäktige väljer kyrkorådet (jämför kommunstyrelsen) som tillsammans med kyrkoherden leder verksamheten. Eftersom kommunallagen inte längre gäller är församlingarnas självständighet i förhållande till centralnivån hotad. Politikerna i kyrkomötet, har p g a biskoparnas och prästernas svaga ställning, stärkt sitt grepp om hela organisationen, även församlingsnivån.

Den s.k. dubbla ansvarslinjen mellan kyrkorådests ordörande och kyrkoherden har i flera fall lett till mycket svåra maktstrider. I några fall har kyrkoherdar lösts ut med miljonbelopp i avgångsvederlag.. Det är alltså inte främst kvinnoprästmotståndare som blir utlösta, utan vilken kyrkoherde som helst som står i vägen för en makthungrig kyrkorådsordförande.

Problemet är att Svenska kyrkan råder över ett kulturarv och en betydande förmögenhet, som ärvts efter tidigare kristna generationer, vars förvaltning och bevarande är ett allmänintresse, och inte bara en kyrklig angelägenhet - samtidigt som religionen  är varje troendes privatsak, enligt den officiella doktrinen .

Eftersom Svenska kyrkan och dess församlingsr inte längre är offentliga förvaltningar, utan  "privata rättssubjekt" (lägg ordet på minnet!), gäller inte samma krav på likabehandling, objektivitet och opartiskhet som när församlingarna var kyrkliga kommuner.

Det torde vara svårt att tillgodose allmänintresset, såsom bevarandet av kulturarvet och förmögenheten, med kravet på likabehandling av troende och respekten för religiösa samfunds integritet i en och samma organisation. Ett lösning kan vara att skilja förvaltningen av de fysiska värdena (kulturarvet och förmögenheten) från gudstjänstlivet.

Om du, som läser detta är medlem i en Svk-församling som har löst ut kyrkoherden eller någon annan präst, bör du göra polisanmälan mot kyrkorådet för brottet trolöshet mot huvudman. Församlingens pengar ska inte användas till privata maktstrider.

Mitt förslag är att de kyrkliga kommunerna, som fanns 1862 - 1999 med anor från medeltiden, återinförs, dock inte i exakt samma skepnad som förut. Innan vi diskuterar detta, ska jag beskriva vad en kommun egentligen är.

I Sverige har det funnits tre slag av kommuner, varav två fortfarande finns kvar, nämligen primärkommuner (samma som tidigare kallades borgerliga kommuner) och landstingskommuner. Före 2000-01-01 fanns dessutom kyrkliga kommuner. Alla kommuner (alltså även de kyrkliga kommunerna, så länge de fanns) lyder under kommunallagen (Lag 1991:950). Det har funnits flera tidigare kommunallagar sedan 1862. Lagstiftningen har förändrats ganska mycket. Det finns inget som säger att den nuvarande kommunallagen ska gälla för de kyrkliga kommunerna, om de återinförs. Det vore bättre med en särskild kyrkokommunallag, som i adekvata delar liknar kommunallagen.

En kommun är en offentlig förvaltning, med vissa myndighetsuppgifter, på regional (landstingen) eller lokal (primärkommunerna och de kyrkliga kommunerna) nivå. Med förvaltning menas att de ska utföra vissa tjänster samt sköta eller ansvara för vissa praktiska uppgifter. Med myndighetsutövning menas att de ska bestämma förmåner och skyldigheter (i den mån detta inte ankommer på staten) för enskilda (privatpersoner, företag och föreningar). Kommuner har rätt att utfärda ordningsföreskrifter, med samma verkan för enskilda som en lag.

Kommunen bygger på obligatoriskt medlemskap för alla privatpersoner, som är bosatta inom kommunens territorium.  Rätt att utträda ur den kyrkliga kommunen, fastän man bodde kvar, infördes redan 1873 (dissenterlagen) för medlemmar i Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan samt Franska reformerta kyrkan). Fri utträdesrätt infördes 1952. Detta att man kunde utträda ur en kommun var inkonsekvent, och medförde i praktiken förlust av medborgerliga rättigheter, såsom rösträtten och valbarhet i kyrkovalen, och därmed möjligheten att påverka skola och fattigvård/socialtjänst. Men möjligheten till utträde ur en kyrklig kommun av religionsfrihetsskäl är därmed fastslagen, i "gammal lag".

Kommuner har beskattningsrätt, vilken mostvaras av skattskyldighet för den enskilda. Medlemsavgifter till föreningar bygger däremot på frivillighet. Man är ju inte i lag skyldig att tillhöra föreningen. Genom de nya lagarna om trossamfund  är medlemsavgiften till Svenska kyrkan och de registrerade trossamfunden, som valt att ordna det så, bl a Katolska kyrkan, ett mellanting mellan skatt och avgift.

Kommunens verksamhet skall bedrivas under lagarna. Kommunen ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Europakonventionens och grundlagens bestämmelser och religionsfrihet gäller givetvis. De lagar som gäller är bl a grundlagen om allmänna handlingars offentlighet, kommunallagen (jag föreslår en särskild kyrkokommunallag), förvaltningslagen (hur ärendena ska handläggas) och vallagen. Kommunala beslut kan av medlem i kommunen överklagas till länsrätten. Kommunernas verksamhet står under tillsyn av en statlig myndighet. (Länstyrelsen för primärkommun. Stiften hade samma funktion beträffande de kyrkliga kommunerna.)  Att ärendena handläggs rätt står under tillsyn av JO.
 
Kommunens styrande organ (kommunfullmäktige) utses genom allmänna val, med allmän och lika rösträtt för kommunens alla vuxna medlemmar, som är svenska medborgare, eller beträffande primärkommun, har bott i Sverige en viss tid. Den som har rösträtt i kommunalvalen är även valbar till kommunala uppdrag. Man behöver inte tillhöra ett politiskt parti eller annan typ av nomineringsgrupp för att vara valbar. Kommunfullmäktige utser ledamöter i styrelser och nämnder.

Kommunallagen innehåller bestämmelser om begränsningar för kommunernas rätt att bedriva verskamhet samt ikläda sig kostnader. Olika speciallagar (t ex socialtjänstlagen) innehåller bestämmelser om verksamheter som kommunerna måste bedrivas. Jag föreslår att motsvarande bestämmelser om begränsningar i rätten att bedriva verksamheter, samt skyldighet att bedriva verksamheter, ska intas i den särskilda kyrkokommunallag, som jag föreslår.

Detta innebär att de kyrkliga kommunerna får en del obligatoriska uppgifter,  t ex att vårda och underhålla kyrkan och upplåta den för gudstjänster och för enskilda besökare, samt att sköta begravningsväsendet. Därtill kan de kyrkliga kommunerna ta på sig en del frivilliga uppgifter, som beslutas lokalt, t ex att anordna ekumeniska gudstjänster och bedriva viss gemensam diakoni. Medan andra uppgifter, även om de är frivilliga blir helt förbjudna, t ex att bestämma över lära och liturgi för de enskilda samfunden. Det kommer inte att bli möjligt att inskränka religionsfriheten för enskilda samfund eller för enskilda personer genom beslut i de kyrkliga kommunerna.

I nästa inlägg har jag tänkt beskriva mitt förslag till kyrkliga kommuner.

Relationen mellan Katolska kyrkan och staten i de s.k. katolska länderna, och särskilt Tyskland, har varit modell för förändringen av Svenska kyrkans ställning i Sverige. Tyskland har varit särskilt intressant, eftersom den katolska och den lutherska kyrkan är jämnstora, och lika behandade, i flera delstater.

Under medeltiden var den katolska kyrkan en stat i staten, för att inte säga en stat över staten. I flera s.k. katolska länder har Katolska kyrkan ett konkordat (överenskommelse) med staten, som har givit Katolska kyrkan en särställning, som i praktiken har gjort den till en statskyrka, eller åtminstone en halvofficiell ställning. Så är fallet med Svenska kyrkan nu. Många tror att Svenska kyrkan idag är en "frikyrka" på samma sätt som t ex Pingstkyrkan. Men Svenska kyrkan styrs alltjämt av särskilda lagar, som inte gäller för frikyrkorna.

Svenska kyrkan råder idag över det kyrkliga kulturarvet, som före millennieskiftet (2000-01-01) var svenska folkets gemensamma egendom genom de kyrkliga kommunerna. Det nuvarande "trossamfundet" Svenska kyrkan kan uppfattas som en papperskonstruktion, för att inte staten skulle få det kyrkliga kulturarvet på halsen efter upplöstningen av de kyrkliga kommunerna. I stället för att kyrkorna ska stå tomma som museiföremål, till ohyggliga kostnader för staten, kan de användas för sitt ursprungliga ändamål, av en religiös gemenskap, Svenska kyrkan, som får hjälp av Skatteverket att ta in medlemsavgiften, som om denna vore en skatt.

Sedan gammalt finns i Sverige två slag av lagreglerade gemenskaper mellan människor, offentliga och privata. De offentliga är stat och kommun, med obligatoriskt medlemskap och beskattningsrätt. De privata är ekonomiska eller ideella. De ekonomiska är bl.a. aktiebolag och ekonomiska föreningar (med uppgift att genom ekonomisk verskamhet främja medlemmarnas ekonomiska intresse) . De ideella är stiftelser och ideella föreningar (med uppgift att främja medlemmarnas ideella intresse, t.ex. fackliga, politiska och religösa intressen).

Vid millenieskiftet infördes ett två slag av lagreglerade gemenskaper inom den privata sfären, nämligen registrerat trossamfund  (Lag 1998:1593) - och (trossamfundet) Svenska kyrkan (Lag  1998:1591).  Detta säger lagen om Svenska kyrkan:
 
1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.
2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

Det är bra att lagen definierar att Svk ska vara ett trossamfund inom den kristna religionen. Det kan däremot ifrågasättas att lagen definierar vilken kristen inriktning som ska råda inom Svk. Detta kan bli problem för Svk självt, om många medlemmar skulle övergå till annan lära. Det strider dessutom mot kravet på öppenhet. Något krav på bekännelsetrohet hos den enskilda medlemmen till den lutherska läran finns naturligtvis inte.

Inget annat trossamfund har fått sin tillvaro lagreglerat på detta sätt. Sveriges riksdag har inte beslutat att pingströrelsen skall  finnas, att Katolska kyrkan skall finnas, att muslimska församlingar skall finnas, o.s.v. I deras fall har riksdagen nögt sig med att bestämma att de får finnas i Sverige!

Det kyrkliga kulturarvet, och kyrkans övriga förmögenhet, är uppbyggt med hjälp av de kyrkliga kommunernas beskattningsrätt, frivilliga gåvor och testamenten samt frivilligt och påtvingat arbete (dagsverken). Naturligtvis ska staten bevaka folkets rätt till sitt kulturarv - men gör detta genom en lagstiftning som utestänger andra kristna!

Kulturminneslagen (Lag 1988:950) ålägger Svenska kyrkan ett mycket stort ansvar för den kyrkliga kulturminnesvården. Alla kyrkor,som är byggda före 2000-01-01, och som vid denna tidpunkt ägdes av Svenska kyrkan är kulturminnen, och i lag skyddade mot ändringar exteriört och interiört. Svk får viss ersättning för kulturminnesvården från staten.

Sockenkyrkorna följde församlingarna vid övergången från den katolska till den lutherska läran. Borde de inte följa församlingen även om en hel församling skulle återgå till den katolska läran? Borde man inte ha skipat rättvisa i förhållande till de protestantiska frikyrkorna, genom att retroaktivt låta sockenkyrkan följa församlingsborna, när majoriten av en församling övergick till frikyrkorna? Hur ska Svk ensamt klara av sina uppgifter i en församling, där man tappar många medlemmar?

Ett svar på frågorna är att återinföra de kyrkliga kommunerna, men denna gång med alla kristna som medlemmar och lika rätt för alla kristna samfund. Mer om detta i följande inlägg!

Ordet socken kommer från ett fornsvenskt verb, som betyder söka, vilket förklaras med att människorna inom ett visst geografiskt område sökte sig samman och byggde en kyrka. Flera av de äldsta sockenkyrkorna har ursprungligen tillhört någon stormansgård. Först senare (??) har en socken uppstått kring kyrkan. Till skillnade mot andra europeiska länder, har feodalsystemet (i egenlig mening) alldrig införts i Sverige.

Socknarna förefaller från början ha varit självständiga förvaltningsenheter för prästernas försörjning samt underhåll av kyrkorna. Inom socknarna avhandlades även världsliga angelägenheter. De medeltida socknarna är föregångare till senare tiders svenska kommuner. Tiondet är föregångare till vår tids kommunalskatt

Sjukvård och fattigvård var under medeltiden klostrens uppgift. Kyrkan och klostren behövde alltså inkomster. Förutom tiondet, fick kyrkan inkomster från donationer, testamenten och avlatsbreven. Trots att kyrkan aldrig hade lärt ut att avlatsbreven var ett sätt att köpa syndernas förlåtelse, uppfattades avlatsbreven på just det sättet av många människor. Avlatshandeln kritiserades hårt av reformatorn Martin Luther, som menade att kyrkan satte penninginsamlingen före människornas frälsning. Luther ansåg att sjuk- och fattigvård skulle skiljas från kyrkan, och handhas av profana (icke-kyrkliga) kommunala förvaltningar.

För att kyrkan inte helt skulle mista kontrollen över verksamheten skulle dock kyrkoherden vara självskriven ordförande i fattigvårdsstyrelsen - en ordning som bestod i Sverige långt in på 1900-talet. I Sverige fanns ju redan socknarna, som ett slags kyrkliga kommuner. De fick alltså nya uppgifter. De verkliga förlorarna på denna nyordning var de fattiga och sjuka. Man betalar ju hellre till sin egen själs frälsning, än man betalar kommunalskatt! Under 1800-talet omvandlades socknarna alltmer till kommuner, i nutida mening.

Genom kommunreformen 1862 klövs varje kommun (socken) i två delar, dels den kyrkliga kommunen med ansvar för kyrka, skola och fattigvård, och dels den borgerliga kommunen med ansvar för övriga kommunala uppgifter - som kom att bli alltfler. (Ordet "borgerlig" är alltså inte i detta fall detsamma som att kommunen styrs av borgerliga partier.) 

Efter mitten av 1900-talet genomfördes ytterligare kommunreformer, varigenom de borgerliga kommunerna övertog alltmer av de kyrkliga kommunernas tidigare uppgifter, såsom skola och socialtjänst. De kyrkliga kommunernas uppgifter kom därigenom att koncentreras till rent kyrkliga uppgifter. 1992 övertog dessutom Skatteverket folkbokföringen från de kyrkliga kommunerna.

De kyrkliga kommunerna avskaffades 2000-01-01, då de ersattes av Svenska kyrkans församlingar, med i stort sett samma uppgifter, som de kyrkliga kommunerna hade i slutet av 1990-talet. Samtidigt upphörde kommunallagen att gälla inom det kyrkliga området. Den kyrkliga kommunalskatten ersattes av en obligatorisk kyrkoavgift.