larsflemstroms

I Sverige har vi en lite apart uppfattning om vad som är extremism. Jag började fundera över detta för många år sedan, när jag läste att många kommunister klarade sig under den nazistiska ockupationen av Grekland under andra världskriget. Förklaringen var att blod är tjockare än vatten samt att i familjer med extremistiska åsikter hade ofta hela syskonskaran extremistiska åsikter. Men inte nödvändigtvis av  samma slag. Nazisterna varnade sina syskon som var kommunister, när de skulle gripas.

Detta har vi inte behövt uppleva i Sverige. Vi har inte en aning hur långt olika personer är beredda att gå för att genomdriva sina åsikter. Extremismen knyts till åsikten och inte till handlingen.

Detta är ju bekvämt, för därigenom slipper alla som har mitten-åsikter stämplas som extremister.

Skulle en anhängare till yttrandefrihet kunna döda en motståndare till yttrandefrihet för att värna yttrandefriheten. En fråga som inte ens får ställas i detta, yttrandefrihetens förlovade land.

I stället har jag läst till leda att t.ex. liberala ledarskribenter tycker att t.ex. även sverigedemokrater måste få komma till tals. Och detta med argumentet: "Jag avskyr dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att säga dem."

Hur skulle det gå till? Självmord?

Det är lätt att säga sådant, som man vet att man aldrig behöver göra.

Och vore det inte lite extremt, ändå? Visserligen i gott syfte, men är inte alla terrordåd med politiska eller religiösa motiv i gott syfte - åminstone enligt terroristens egen mening?

Hur långt kan man gå för att genomdriva sin egen åsikt? Det är vad det handlar om.

Alla kan ha fel i någon fråga. Fel i förhållande till den allmänna opinionen. Fel i förhållande till de politiska makthavarna tycker. Fel i förhållande till vad de professionella opinionsbildarna tycker. Fel i förhållande till någon obektiv sanning (om någon sådan kan fastställas). Men man är inte en farlig extremist för det.

Man är inte beredd att mörda läkare som utför aborter, bara ör att man tycker att abort är fel. Och man är inte beredd att mörda abortmotståndare, bara för att man tycker att abort borde vara en mänsklig rättighet.

Man är inte heller en farlig extremist för att man är stridbar. För att man är beredd att kämpa för sin åsikt med alla demokratiskt acceptabla medel.

Visst finns det extrema åsikter. Men farliga extremister, som är beredda att driva igenom sina åsikter till varje pris,  finns i alla läger.

Syndaläran är central i kristen teologi. Om inte hela mänskligheten hade fallit i svår synd, så hade väl inte Jesus behövt dö på korset? Jag tänkte skriva ett analyserande och utredande inlägg om detta ämne, med utgångspunkt från ordet "natur". Syndens natur (i djupare mening, i motsats till den konkreta handlingar som kanske är synd) och människans syndanatur (vår benägenhet att synda). Det finns flera Jesus-ord som belyser vår syndanatur, som kritiserar vår självrättfärdighet.

Då kan man ju peta in ordet "vår" för att visa sitt syndamedvetande, att vi inte alls tillhör de självrättfärdiga. Som bekant har man rumpan bak hur man än vänder sig. Så när jag skrev inledningen, det första inlägget i detta ämne, så grep jag av en stark känsla av självrättfärdighet, att det egentligen handlar om att rättfärdiga mig själv, genom att erkänna att jag är minsann själv en syndare.

Men återigen: Jesus hade inte behövt dö på korset om inte jag hade varit en syndare. Om jag så hade varit den enda syndfria människan, så hade ju alla andra människor också kunnat göra sig syndfria. Och då hade Jesus inte behövt dö på korset. Jesus dog på korset för hela mänsklighetens synder och enbart för mina synder. Han offrade sitt heliga liv enbart för mig. Så svår är min synd.

Men jag har ju aldrig mördat, misshandlat, rånat eller haft sex med barn. Jag har ju inte begått några riktigt, riktigt allvarliga synder. Så då är det alltså självrättfärdigheten?

Är jag så självgod, så att Jesus behövde dö för den sakens skull?

I stället för en kort inledning till ett för kristen teologi väsentligt ämne, så blev det en lång inledning som var en parodi på hur jag själv brukar uttrycka mig. Alla läsare av bloggen har inte genomskådat det. "Han brukar ju uttrycka sig så, det har jag länge misstänkt, och nu läser jag det i klartext utan de vanliga finurliga krumbukterna". Ungefär så.

Vad vet vi om Peagius? Han som i dispyt med Augustinus hävdade att människor kan frälsa sig själva genom goda gärningar. Gärningsfromhet. Genom att "göra något för andra" kan vi få eget liv.

Men det är en förenkling av Pelagius' lära. Pelagius var född och uppvuxen i ett välbergat kristet hem. Han hade föräldrar som var goda kristna föredömen. Ingen kriminell far, ingen mor som var en hora. Han behövde inte stjäla för att överleva. Och hans syster (om han hade någon) behövde inte sälja sex för att överleva. Han syndade inte. I varje fall begick han inga svåra synder, som Jesus behövt dö för.

Men det där med girigheten? Ja, den synden kunde han också undgå genom att ge av sitt överflöd till de fattiga. Det var ett pris som han måste betala för att få evigt liv. Och då behövde ju inte de fattiga synda så mycket för att överleva. Så kunde han bidra till att minska hela mänsklighetens synd.

Frågan inställer sig, om Jesus verkligen hade behövt dö på korset, om fler hade gjort som Pelagius. Minskat hela mänsklighetens samlade synder genom sin egen givmildhet.

Men blev då inte "pelagianismen" en konkurrende lära till Jesu egen lära?

Och har vi verkligen gjort upp med pelatianismen?

När jag första gången hörde uttrycket "de sju dödssynderna", trodde jag att det handlade om mord, grov stöld, våldtäkt, kanske äktenskapsbrott (åtminstone om man är gift). Men vilka var de övriga? Jag hoppades verkligen att det inte skulle vara något som jag själv har gjort. Och naturligtvis kretsade mina tankar kring mina sexuella synder. Så är det för många män, som inte har mördat  etc. För de som har mördat etc, framstår knappast deras utomäktenskapliga samlag som några allvarliga synder. Om man har tagit någons liv, kan väl inte något som kan ge liv, öht vara någon synd?

Döm då om min förvåning när jag upptäcket att "de sju dödssynderna" är "abstrakta kategorier" och inte konkreta handlingar:

Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Visserligen kan dessa abstrakta kategorier uppfattas som samlingsbenämningar på konkreta handlingar. Men verkligt förvirrande blir det när man upptäcker att samma konkreta handlingar kan vara synder i ett sammanhang men icke-synder i ett annat sammanhang.

Men även de konkreta handlingar, som exempelvis omnämns i tio Guds bud, är samlingsbenämningar.

Vad menas egentligen med "äktenskapsbrott"?

Under 1950-talet hade man veritabla syndakatologer inom Pingströrelsen. Att kvinnor använde läppstift var en synd.

Inom Svenska kyrkan nöjde man sig med att undervisa om tio Guds bud. Enstaka exempel gavs, men inga uttömande kataloger. Att lata sig på arbetstid, att inte göra rätt för sin lön, var stöld från sin arbetsgivare. Att inte betala sin arbetare än rättfärdig lön var inte stöld, i varje fall nämndes inte det som en särskild synd. Och att ha sex med någon som man inte var gift med, var ett slags stöld från den som man sedan eventuellt skulle bli gift med. Men på det stora hela gavs varken inom Svenska kyrkan eller Pingströrelsen någon egentlig förklaring av vad som menas med "synd".

Och är då inte denna brist på analys och undervisning för 50 år sedan en orsak till de svåra konflikter som skakar kristenheten idag?

Vad döljer sig under fikonlöven? Kanske att Adam och Eva ännu inte har fått sina könsorgan?



Bloggen har hittills idag haft nästan dubbelt så många besökare som vanligt. Vad hade ni väntat, en porrnovell? Eller är det bara så att vi hela tiden anklagar oss själva och i synnerhet andra för synd, utan att egentligen ha tänkt efter vad som i kristendomen menas med begreppet "synd"?

Det är ju lätt att säga "Vi är alla syndare". Lite svårare att förstå vad vi därmed har sagt.

"Ty så älskade Gud världen så att han utgav sin ende son..."

Var det verkligen nödvändigt, om vi kan göra oss syndfria av egen kraft?

Måste Jesus verkligen dö för att vi ibland missar målet?

Måste Jesus verkligen dö för att vi ibland pillar på våra egna eller andras könsorgan?

Sedan undrar jag förstås varför Adam och Eva hade könsorgan. Om de inte hade syndat hade de ju inte haft någon användning för sina könsorgan. De hade ju evigt liv före syndafallet. Och hade alltså inte behövt fortplanta sig om de inte hade syndat.

Fick de sina könsorgan som ett extra tillbehör efter det att de hade syndat?

I varje fall syndade de inte genom att ha sex med varandra. Det var något annat.

De åt av Kunskapens träd. De trodde sig veta något.

Kan kunskap vara synd?

Denna blogg är reklamfinansierad. Man kan köpa bort reklamen för en mindre kostnad.

Men om jag hade gjort det hade kanske bloggens läsare inte haft en aning om landstingens kondomkampanj och hur 13-åringar uppmanas att prova på alla möjliga sexuella varianter. Och jag hade kanske inte fått inspriation att skriva om den s.k. befolkningsexplositionen och naturliga preventivmetoder. De fungerar lika bra som artificiella preventivmedek, men har inte deras biverkningar. Men de naturliga metoderna kräver dock att man är ganska intim med varandra. Och det fungerar kanske bäst om man inte byter partner så ofta.

Så det är nog som påven säger! Må så vara att han, gubbstrutten, knappast har någon personlig erfarenhet av vad han talar om. Men katoliker springer ju och biktar sig stup i kvarten, så nog vet r katolska präster  hur det går till i praktiken med sexualiteten!.

Om det är något som riskerar att utså splittring mellan invandrare och svenskar - och rent förakt mot kristna från muslimers sida - så är det denna förförelse av ungdom, som landstingen ligger bakom och få kristna ledare vågar säga något om. Och denna tystnad är faktiskt värd förakt. Borde man inte bli mer upprörd över denna vuxenvärldsens förförelse av ungdomar (under 15 år dessutom) än vad fullvuxna män och kvinnor gör? Om man nu ska gradera synder.

I muslimska föräldrars ögon är det inte sekulariserad politiker utan kristna som förleder deras minderåriga barn till sexuella synder. Kan man då gifta sig med en muslimsk kvinna? Eller ska det råda fullständig segregation på äktenskapsfronten?

Denna blogg är reklamfinansierad, skrev jag. Föregående inlägg förklarade varför det är fel att skymfa en annan religions profet. Och det är väl klart som korvspad att den som är gift med en muslimsk kvinna inte får skymfa hennes älskade profet! Kan en kristen man verkligen behandla sin muslimska fru så illa? Och tror någon verkligen att hon kommer att konvertera till kristendomen, om hon kränks av sin kristna man? Resultat blir sannolikt att hon slutar som en förgrämd muslims kvinna, som är utstött ur två gemenskaper. Den kristna och den muslimska. Att hon börjar hata sitt nuvarande hemland - Sverige. Och att hennes släktinar föraktfullt fräser: "Sa vi inte till dig din lilla hora, att kristna män inte är att lita på?"

Det är för sitt bidrag till denna jugoslavisering av Sverige, folkgrupp mot folkgrupp, som den s.k. konstnären Lars Vilks hyllas av liberala ledarskribenter i den svenska landsortspressen. Samma ledarskribenter som i andra sammanhang stormskäller på Sverigedemokraterna. Är de bättre själva?

Men det ligger ju i tiden att dra förakt över den kristna religionen, med alla upptänkliga medel. Även till priset att det blir i Sverige som i f.d. Jugoslavien under 1990-talet. Hur liberalt är det?

Reklamfinansieringen av denna blogg fungerar så att sökmotorer söker upp ord och uttryck i mina inlägg, och matschar annsonser till vad man finner. Under flera dagar har det nu legat en annons för en muslims äktenskapsförmedling, med bilder på unga, vackra muslimska kvinnor. Tänk er det! Äktenskapsannonser för muslimska kvinnor på en kristen blogg!

Det är stort tycker jag. Muslimska kvinnor söker kristna män! Om det nu var så det var tänkt. Men låt oss då visa att en kristen man kan vara ett bra parti för en muslimsk kvinna. Själv skulle jag gärna gifta mig med någon av dessa europeiska skönheter med orientaliskt ursprung, vars porträtt finns i annonsen Om det inte vore så att jag redan fattat tycke för en kristen kvinna i min egen ålder. Men det hade inte spelat någon roll om hon hade varit muslim. För så renlärigt kristen som denna blogg är hon inte! Och ibland kallar hon sig "häxa" när hon skriver. Alltid retar det någon - dock inte mig! Kärleken fäster inte avseende vid sådant.

Så visst borde det vara möjligt för en kristen man att ingå äktenskap med en muslimsk kvinna. Återstår förstås problemet att övertyga hennes släktingar om att kristna män inte föraktar muslimska kvinnor för deras tro! Och det har Lars Vilks och hans koppel av skällande hundar i de liberal tidningarna verkligen lyckats utså tvivel om!

Chefredaktör Anders Ahlberg (bilden) viftar på svansen när de liberala ledarskribenterna i de stora tidningarna rycker i snöret!

Anders Ahlberg, så heter den nya chefredaktören för Kyrkans Tidning. De senaste ledarna i den tidningen har blivit en uppvisning i de de liberala lederarskribenternas försök till indoktrinering av svenska folket i upplysningstidens och fransksa revolutionens syn på mänskliga rättigheter samt Stalins syn på religionsfrihet. Ahlberg menar att det är dags att ta bort kravet att kungen /drottningen ska tillhöra den rena evangeliska läran.
Som om det ärftliga kungadömet därmed skulle bli jämlikt med resten av överheten. Vi har ju en statsminister som är ateist.

Därför kallar jag Ahlberg för kronfjanten.

Först förolämpar han kronprinsessan inför hennes förestående vigsel i Storkyrkan. Sedan läxar han upp Sveriges muslimer med att det inte bör vara något problem för dem att deras profet skymfas.

Han antyder att det bara är "fundamentalister" som ser detta som ett problem. Han skriver:

"För det första: En majoritet av muslimer, i synnerhet i den demokratiska världen, ser inte Vilks bild som ett problem, de gillar den eventuellt inte, men det stannar vid det.

Dock kan inte denna liberala majoritet dra sig undan. Den måste ta fundamentalisterna på allvar, och sätta gräns. Att skylla västerländska medier för dåligt omdöme är inte en framkomlig väg."

Jovisst är det dåligt omdöme att publicera en bild, som inte är nödvändigt stöd för en förståelsen av en text. Och dessutom i sig själv inte säger något särskilt. Men skymfar en annan religions profet och kränker dem som tror att denne profet är Guds sändebud.

Gränsens ska givetvis sättas mellan fredliga protester och våld samt mordhot. Inte mellan ett outtalat "ogillanden" och definition av något som ett problem.

I själva verket är Ahlbergs gränssättning ett försök att inskränka muslimers yttrandefrihet.
Kronfjanten skiljer inte mellan rätten att framföra en protst och skyldighet för den som protesten riktar sig mot att rätta sig efter protesten.

Återigen visar det sig att intoleransens maskerar sig som undervisning i tolerans!  Och inte blir det bättre av kronfjantens sätt att blanda in kristendomen:

"För det andra: Kristendom är inte per definition åsiktstolerant. Toleransen och åsiktsfriheten har vuxit fram i den liberalisering som de västliga kulturerna genomgått från upplysningen och framåt.  Vi ska inte ta den för given. Toleransen måste försvaras."

Tydligen också mot Kyrkans Tidning, "torsdagsdepressionen" Kristna och muslimer må ha olika religioner. Och vi ska ha rätt att kritisera varandras religioner. Men vi har inte rätt att opåkallat symfa det som den andra religionen håller heligt. Ahlbergs politiskt korrekta fjanterier visar att vi behöver försvara religionsfriheten gemensamt - över religionsgränserna - mot ett alltmer intolerant upplysningstidsidea, som inte erkänner religionsfriheten som en särskild rättighet.

I Sverige fanns före 1948 en lag som kriminaliserade hädelse. 1948 - 1970 fannas en lag som gjorde det straffbart att skymfa "det som hålls heligt av här i riket verksamt trossamfund". Om den lagen hade funnits kvar hade den i de flesta situationer satts ur spel av grundlagens bestämmelser om yttrandefrihet. Jag menar dock att lagen, om den hade funnits kvar, kunde ha varit tillämplig beträffande sådant som enbart är skymf, och inte ett utryck för en åsikt av något slag. Då liknande lagar finns i andra EU-läner kan den inte anses ha stridit mot yttrandefriheten i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, om den funnits kvar. 

De liberala chefrekaktörer, som envisas med att skymfa muslimernas profet, driver yttrandefriheten in absurdum. Det är inte nödvändigt att visa bilderna i en debatt om yttrandefrihetens gränser. Utan det handlar snarare om att skapa sensation i kommersiellt intresse, att utvidga medias makt. 

Någon särlagstiftning för muslimers rättigheter ska vi inte ha. Men det är dags att sätta ner foten - över alla religionsgränser.  

1) Det är märkligt att man inte kan ha en inomkyrklig ekumenik, när man kan ha en yttre ekumenik, med kyrkor som bara erkänner en del av den egna kyrkans präster.

2) Det är en annan situation nu, om man skulle börja prästviga kvinnoprästmotständare igen. Man behöver ju inte ge samma löften, som gavs till de gamla kvinnoprästmoståndarna.

3) Jag har under flera år fört fram att man borde skilja prästvingningen från anställningsförfarandet, och överlåta till församlingarna att anställa vilka präster de vill  - en rätt som de redan har, men bara på papperet. Det är som om man skulle vägra ge läkarlegitimation till abortmotståndare för att inget landsting ska anställa abortmotståndare som läkare. .

4) Jag har härmed inte sagt att alla som vill ska prästvigas. 

4a) Antalet prästvigda personer bör inte vara oerhört mycket större än behovet av präster (medräknat behovet av vikarer, etc).

4b) Den som inte vill /kan samarbeta med alla kollegor,  kända och okända, får finna sig i att  ha en något mer begränsad arbetsmarknad än de fullt ut samarbetsvilliga.

Vilket ju äve gäller för läkare, som är abortmotståndare.

5.) Totalstoppet för prästvigning av kvinnoprästmoståndare i en statligt priviligierad kyrka är en allvarlig kränkning av religionsfriheten.

Liksom det vore en allvarlig kränkning av samvetsfriheten att inte låta kvinnor, som själva är abortmotståndare, välja bort läkare som utför aborter.

6) Det är en skam när en biskop äker till en endkild församling och läxar upp de folkvalda ledamöterna i kyrkorådet i en fråga, som enligt samma biskop, bara är en ordningsfråga.

7) Den teologiska åsikten att bara män kan  /ska vara präster är inget nytt för Svenska kyrkan,. utan det är snarare den motsatta åsikten som är ny - eller i varje fall realivt ny.

7a) I en statligt privilegierad kyrka, ska man ha rätt att utöva "gammal" tro. Det ska kyrkans regler tillåta.

7a) Däremot ska inte kyrkans regler tillåta vad som helst. Men nu har vi det paradoxala förhållandet att "gammal" tro motarbetas, men inte rena avgudalexcesser under kristen fernissa.

Det känns konstigt när personer som är yngre än jag, som är i sina bästa år, plötlsigt dör. Jag syftar nu inte på dem, som exempelvis dör i bilolyckor. Utan dem som bara dör. Jag har läst om personer, som menar att de har varit döda, men återvänt till jordelivet. Allting har blivit vitt, och sedan har de sett sig själva, sina döda kroppar alltså, ovanifrån. Någon sådan "utanför kroppen-upplevelse" har jag aldrig varit med om.

Döm om min förvåning när läkaren sa att jag hade haft "en äldre genomgången hjärtinfarkt". Det borde jag väl ha vetat om. Men jag minns när folk sa "Var rädd om hjärtat". Som om det var jag som inte var rädd om mitt hjärta! Jag kan säga att det var mordförsök. Inte i juridisk mening förstås. Efteråt stod det i tidningen att jag (jo namnet namnet fanns med) hade "knuffat" någon (hans namn stod ockå). Sanningen var att han hade rusat mot mig flera gånger, för att provocera mig att gå till motangrepp. Innan han gjorde det hade han hämtat vittnen på att han skulle bli misshandlad. Det var han alltså säker på att han skulle bli. Men han blev inte ens "knuffad". Men det var en person, som inte hade dragit sig för mord, om det inte hade varit straffbart.

Igår hade jag varit i kyrkan. Jag hade tänkt att inte missa gudstjänsten fastän natten hade blivit sen. Men det kändes inte riktigt bra att gå till kyrkan. Jag kände att jag liksom gjorde det av tvång. Efteråt tog jag bussen till en billig restaurang. Det kändes riktigt bra. Men på bussen hem, kände jag att något inte var bra. Så kom bussen ut på ett fält, där snön var låg vit. Jag blev bländad av den vita snön. Så bländad som jag aldlrig har varit. Så jag satte på mig solglasögon, som råkade ligga i fickan. Men det hjälpte inte, så jag vände blicken in mot bussen.

Det hjälpte inte heller. Allting blev vitt. Och sedan suddades allting ut, så att jag knappt såg konturerna av bussens interiör. Allting var bara vitt. Jag undrade om de skulle hitta mig död i bussgaraget. Men jag lyckades komma av bussen, när jag kom hem. Jag vinglade till, men lyckades gå och blev väldigt andfådd av den korta promenaden. Sedan låg jag på sängen tills jag kände mig tillräckligt bra för att halvitta med armbågen stödd mot en stol. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om det var något allvarligt.

Det blev ett samtal som varade 26 minuter. Frågor, frågor, frågor. Jag sa att jag skulle ta bussen till sjukhuset. Men fick till svar att jag inte fick åka buss. Jag  blev kopplad till SOS Alarn. Frågor, frågor, frågor. Jag sa att jag redan hade svarat på frågorna. Men SOS Alarm sa att jag kanske inte var berättigad till ambulanstransport, utan jag kanske skulle åka sjukresa med taxi. Jag envisades med att då skulle jag kunna ta bussen. Men jag fick inte åka buss. Jag blev kopplad till en sjuksköterka, som skulle bedöma om jag verkligen behövde åka till sjukhuset. Frågor, frågor, frågor,

Jag sa att det var tredje gången jag fick samma frågor. Och nu skulle jag ta bussen till sjukhuset. Men jag fick inte åka buss, sa sjuksköterskan. Dom skulle skicka en ambulans, som skulle ta EKG på plats. Det skulle ta mellan en halvtimme och en timme innan ambulansen skulle komma. Ingen brådska! Ambulansen kom och man tog EKG. Ambulanssjuksköterska beklagade att man inte hade kommit medan "det var aktuellt", men nu var EKG normalt. Men blodtrycket var för högt. Jag borde åka med till sjukhuset för utredning.

Jag sa nej. Ambulanssjuksköterskan förtydligade. Jag borde åka till sjuhuset för utredning. Men jag hade bestämt mig. Jag ville inte följa med. Jag ville inte ta upp en plats på sjukhuset, om de inte skulle hitta något allvarligt. Det kommer plötslig, och har gått över om någon halvtimme. Och sedan hittar de ingenting på sjukhuset.

Det är svensk sjukvård idag. Patienterna ska inte komma till sjukhuset och störa doktorerna i deras forskning. Det viktigaste är att doktorerna forskar,  så att sjukhuset får behålla sin status som universitetssjukhus. Det är nödvändigt att vi har ett univeersitetsjukhus i varenda buske, när arbetsplatserna i industrin blir allt färre.  Forskare i stället för industriarbetare. För att rädda landstingets skatteunderlag.

Allting är så bra uttänkt. 26 minuter tog det att bestämma om man skulle skicka en ambulans. Och när ambulansen kom, hade patienten tröttnat och ville inte åka med. EKG hade hunnit bli normalt. Så det var alldeles onödigt att ambulansen kom.

Jag undrar om de här något yngre personer, som dog, också hade försökt få ambulanstransport. Och jag undrar varför landstinget har så många dödsfall i hjärtinfarkt. Det skyller man på befolkningssammansättningen. För att få ambulans måste man tydligen vara så frisk så att man kan förklara varför. Man måste hota med att åka buss i stället. Samtal med tre olika personer under sammanlagt 25 minuter, för att de ska bestämma om de ska skicka in ambulans.

Det är otäckt att det kommer så plötsligt. Att inte veta hur stor risken är.

Jag har nog bloggat för mycket.

Förre ärkebiskopen K G Hammar har skrivit en bok, som heter Jag har inte sanningen. Jag söker den. I den boken har han bl.a. skrivit att han tror inte på Bibeln. Vad tror han då? Jag svarar med en interiör från den lärda världen:

En student och en psykolog, som skulle undervisa studenten i psykolig, åkte med samma hiss. Men det visste inte studenten, som var rädd att komma för sent till föreläsningen.

- Hur mycket är klockan, frågade studenten.
- Hur mycket tycker du, svarade psykologen. Alla svar är rätt, om du känner att det så.

På närvarolisten skrev studenten Inga Bröst.