Franska kyrkor hotas av profanering eller rivning

Europas kristna kulturarv verkar nu gå i graven. I Frankrike finns runt 60 000 gamla stenkyrkor, som hotas av rivninge eller ombyggnad till gallerior eller restauranger. Kända kyrkor som Notre Dame kommer dock att bevaras med stöd av statliga kulturbidrag. Är hela den europeiska kristenheten helt tagen på sängen?

Kyrkor profaneras och plundras!



Drygt 500 kyrkor har försvunnit på norra Cypern under den turkiska ockupationen. Kvar är en enda, som är öppen för gudstjänst två gånger om året! De övriga kyrkorna har plundrats på inventarier och gjorts om till caféer, hotell, nattklubbar, militärförråd eller moskéer. Det är i princip samma utveckling som i England, där f.d. kyrkor blivit föremål för fastighetsspekulation på den kommersiella fastighetsmarknaden. Kyrkor verkar där vara särskilt attraktiva som caféer, krogar, hotell och nattklubbar. Vill vi se samma utveckling i Sverige?

Tills vidare bromsas den utvecklingen av kulturminneslagen. Paradoxalt nog är Svenska kyrkan själv den största hotet mot den nuvarande stränga tillämpningen av kulturminneslagen. Man söker dispenser. Men med grundlagens krav på likhet inför lagen, kommer en mer liberal praxis inte bara att gälla för Svk, utan för alla som råkar äga en (f.d.) kyrka. Kortsiktiga intressen och praktiska hänsyn får inte gå före bevarandet av vårt kristna kulturarv, som är så viktigt för förmedlingen av fädernas kristna tro till kommande generationer.

Så vi får verkligen hoppas att de antikvariska myndigheterna står på sig, och stöds av kulturmedvetna kristna.

Svenska kyrkan har satsat över 200 miljoner på "marknadsföring av sitt varumärke". Men finns det något bättre "varumärke" för Svk än en väl bevarad sockenkyrka? Den är inte bara ett "varumärke" för Svk, utan en symbol för allas vår kristna tro. Bevarandet av det kyrkliga kulturarvet är ett ansvar inte endast för oss i Svenska kyrkan, utan för alla kristna. I synnerhet vill jag nämna de s.k. invandrarkyrkor som fått gratis men ovärderlig draghjälp av Svk, när deras första medlemmar kom hit som flyktingar.

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=153349

Lite om bloggens framtid

Bloggen har snart varit uppe en halv månad, och har redan funnit sin trogna läsarskara. Som förstås undrar när det ska komma ett färdigt förslag om kyrkokommuner. Jag väntar på att fler ska hitta till bloggen.  Jag har börjat fundera på att göra ändringar, så att du lättare kan finna vad du söker. Det kan då t ex bli aktuellt med en särskild blogg, som nås med en länk från denna blogg, för kyrkokummunfrågan. Men inte än. Ett problem är att de inlägg i kyrkokummnfrågan, som bör läsas först, har hamnat längst ner i denna blogg. Och det går (som på en del andra bloggar) att ändra ordningen mellan äldsta och senaste inlägg. Med en särskild blogg om kyrkokommuner, skulle det bli lättare att kommentera dagsaktuella frågor.

Jag har dessutom lagt in länkar, bl a till en kvinnlig präst och till en känd kvinnoprästmotståndare. Läs gärna deras predikningar och bilda dig en egen uppfattning i förra århundradets största stridsfråga inom kyrkan. Jag vill gärna lägga ut fler länkar till kvinnliga prästers respektive kvinnoprästmotståndares predikningar, men det går tydligen bara att lägga ut fem länkar i länkavdelningen. Jag vill gärna redovisa min egen inställning, som inte är helt negativ, till kvinnliga präster. Men jag tycker att det är ett förfärligt angrepp på den kristna traditionen, att neka prästvigning för manliga teologer, med samma uppfattning som kyrkan haft under 1925 år (dvs sedan Jesus grundade kyrkan, troligen år 33, till beslutet om kvinnliga präster, år 1958).

I religionsfrihetens namn borde ju både kvinnliga präster och motståndarna rymmas inom samma kyrka. Problemet är att de inte hålla nattvardsgudstjänst tillsammans, utan att den ena tar ett steg bakåt. (De som gör detta är värd all heder.) Jag tycker att Missionsprovinsen har löst detta problem på ett utmärkt sätt, men anklagas av den stridbara och kontroverseilla prästen Karin Långström-Vinge för att stänga ute de kvinnliga prästerna och deras anhängare. Det håller jag absolut inte med om. Missionsprovinsen har i stället stängt ute sig själva från alla prästtjänster i Svenska kyrkan. En lösning, som jag länge pläderat för, är att kvinnoprästmotståndare ska ha rätt till prästvigning i Svenska kyrkan, men de ska inte sedan ha rätt till fasta tjänster i Svk:s territoriella församlingar. Men däremot i sina egna sammanhang, där prästlönerna betalas med frivilliga medlemsavgifter.

Kvinnoprästanhängare och -motståndare måste gräva ner stridsyxan och samarbeta i alla frågor, som de är överens om.

Många kvinnliga präster har stora personliga förtjänster som medmänniskor, teologer och kyrkliga ledare, oavsett om de är "riktiga" präster eller ej. Många manliga präster, som är kvinnoprästmotståndare, är oumbärliga i uppgiften att förvalta den kristna traditionen och föra den vidare till kommande generationer. Kvinnorna har hittills bidragit till detta som mödrar och uppfostrare. Kanske kan man se det kvinnliga prästadömet som ett led i samhällets omvandling (på gott och ont) av mödrarollen i stort till en yrkesmässig verksamhet. Ofta har en kvinna lagt grunden för en blivande biskops eller påves tro. Kvinnorna har alltså aldrig varit utestängda i total mening. Man kan då inte vända på det hela, och säga att det är rätt att totalt utestänga vissa manliga individer, som är kallade att bli präster. Har man den religiösa tron, att man inte kan samarbeta fullt ut med sina kvinnliga kollegor, får man ta konsekvenserna av den tron för sin personliga del.  Men kyrkan, den kristna traditionen och de lekmän, som delar kvinnoprästmotståndarnas tro, ska inte bli lidande.

En kyrklig kommun, som lyder under grundlagen, får naturligtvis inte diskriminera någon vare sig på grund av kön eller religiös tro. Hur dessa, till synes motstridiga krav, kan genomföras i praktiken, kommer jag att förklara i det färdiga förslaget till kyrkliga kommuner. Kyrkan måste bereda sig på att under mycket lång tid framöver leva med skijda uppfattningar i kvinnoprästfrågan.

www.missionsprovinsen.se/ 

http://karinlangstromvinge.blogspot.com/

Tomtetroende oeniga om tomtens ankomst

Plötsligt står han där, mitt i vardagsrummet bland alla barnen, och delar ut julklapparna. Samma sak händer i samma stund i alla andra hus runt om i världen. De små barnen tror att tomten verkligen är närvarande. Det är ingen illusion. Däför har de i inte fördjupat sig i frågan om tomtens ankomst, hur han har tagit sig in i huset.

Det finns dock tre teorier. Den ena, som har anhängare över hela världen men bara ett fåtal i Sverige, säger att tomten kommer genom skorstenen. Mot det har Svenska tomtetroende protesterat, då de menar att tomten är för stor för att komma ner genom den trånga rökkanalen. Den tredje teorin säger att det inte alls är tomten, som kommer, utan det är pappa som har klätt ut sig till minne av tomten.

Nu kan man ju tycka att de två förstnämnda teorierna tror på samma verklighet, att det verkligen är tomten. Men så enkelt är det inte, menar ett antal representanter för Internationella Tomtetrosumfundet. Det helt avgörande är på vilket sätt tomten tar sig in i huset. "Tron att vi har samma tro är en mycket farlig villolära", förklarar de och förtydligar med barsk stämma: "Ni är inga riktiga tomtar, för det är bara vi".

Men den verkliga skillnaden går väl ändå mellan dem som tror på tomtens verklighet, och de som tror att det är en illusion (pappa som har klätt ut sig). En illusion har ju ingen egen existens. Det, som är verkligt, har  däremot en egen existens, oberoende av människors förklaringar av detsamma. Alla barnen kan ha fel om tomtens ankomst, men eftersom han är verklig står han där ändå, mitt i vardagsrumet och delar ut julklapparna.

Var finns de "övertaliga" kyrkorna, och hur många är de?

Somliga präster i Svenska kyrkan vill tydligen omskolas till imamer. Under hösten 2006 skrev en Svk-präst en entusiastisk artikel i en lokaltidning att han sett historiens vingslag över Sverige, samma som man sett över östra Medelhavsområdet för tusen år sedan. Kyrkor blir moskéer.  Det är Guds försyn att Svenska k yrkan har övertaliga kyrkor, när det råder brist på moskéer i Sverige. Hur kan en präst tycka att det är bra att kyrkorna avfolkas? Hur kan man ens komma på tanken att kyrkor, byggnader som är invigda till kristna gudstjänstrum, övertas av en annan
religion? och vad säger att muslimer har större brist på gudstjänstlokaler än kristna s.k. invandrarkyrkor?

Denne präst menade tydligen att Sverige ska avkristnas för tid och evighet.

Har han ens tänkt tanken på att det kan uppstå brist på kyrkor om 20, 50 eller 100 år i bygder där kyrkbänkarna gapar tomma idag? Inte sällan s k Tegnérlador, som bara har 150 år på nacken, och byggdes för att möta framtidens behov. Man fick fel då, och vad säger att man inte kommer att få fel en gång till? Ett tecken på det är ju storstadsexpanisionen, som inkorporerar omgivande landsbygdsförsamlingar, sedan dessa under decennier tömts på sin ursprungliga bondebefolkning. Stadskvarteren omsluter de gamla kyrkbyarna. Ännu längre bort skymtas en nybyggd ortodox kyrka.  I stället för att den ortodoxa församlingen fick överta den gamla sockenkyrkan väntar i framtiden omvandling till krog eller moské, om medlemstalet i Svk-församlingen fortsätter att minska.

I Sverige finns idag knappt 300 kommuner, och 1 800 Svk-församlingar med sammanlagt c:a 5 000 kyrkor. Hur många behövs egentligen för Svk:s verksamhet?

Det är huvudsakligen tre slag av Svk-församlingar, som kan tvingas göra sig av med kyrkor av ekonomiska skäl:
1) Innerstadsförsamlingar i storstäderna, där kontoriseringen medfört ett kraftigt minskat invånarantal.
2) Invandrartäta förortsförsamlingar kring storstäderna, där människor med annan tro än Svenska kyrkans är en majoritet.
3) Typiska landsbygdsförsamlingar med många kyrkor, där mekaniseringen av jord- och skogsbruket, medfört en kraftig avfolkning. Engagemanget hos de kvarboende för att behålla traktens kyrkor är dock desto större.

Med ordet "övertalighet" menas dock att behovet av kyrkor är mindre än tillgången, oberoende av de ekonomiska möjligheterna att behålla alla kyrkorna. Det ena handlar ju om antal gudstjänstbesökare, det andra om antal betalare av kyrkoavgiften. Långsiktigt torde dock dispropostionen mellan gudstjänstbesökare och kyrkoavgiftsbetalare komma att minska, oavsett om det sker genom fler gudstjänstbesökare eller färre kyrkoavgiftsbetalare. Det handlar dessutom om geografisk närvaro, att det geografiska avståndet till närmaste kyrka i bruk inte blir för långt. Kravet på geografisk närvaro anses idag uppfyllt med en gudstjänst i månaden i var och en av församlingens alla kyrkor, vilket anses vara en alltför stor börda för många landsbygdsförsamlingar. Det krävs ju en ganska stor personalinsats för en högmässa.

Av de c:a 500 kyrkorna i Lunds stift behöver Svenska kyrkan 150 för sin verksamhet, enligt uttalande av förra biskopen i Lund. Skåne är emellertid en ganska tättbefolkad landsända,. med korta avstånd mellan kyrkorna, varför man torde klara sig med färre kyrkor i förhållande till folkmängden än de stora Norrlandsförsamlingarna. Det ter sig orealistiskt att stänga en kyrka och hänvisa gudstjänstbesökarna till en kyrka sju mil bort. I Skåne är avståndet kanske 3 km.

I en hel del städer och landsbygdssocknar finns ju dessutom två kyrkor, eftersom man har avstått från att riva den gamla kyrkan, sedan man byggt nytt. Vartill kommer sammanslagningar av församlingar Städer med två innerstadskyrkor är bl a Uppsala, Eskilstuna, Örebro och Jönköping. Dessutom finns mindre städer, vars enda församling är en sammanslagning av stadsförsamlingen och landsförsamlingen med vardera en kyrka.

Brist på gudstjänstlokaler har framförallt de s.k. invandrarkyrkorna med katolsk eller ortodox tro, men även de protestantiska frikyrkorna kan ha brist på gudstjänstlokaler lokalt, t ex i storstadsområdena. Även i bygder med vikande medlemstal kan brist uppstå, dels genom sammanslagningar av de olika frikyrkosamfunden lokalt, och dels genom att befintliga byggnader är för undermåliga för att kostas på renovering. Och om det i framtiden skulle uppstå en ny stor väckelserörelse kan brist uppstå, även där man minst anar...

Så länge andra kristna samfund expanderar huvudsakligen till följd av invandringen, påverkas inte medlemstalet i Svenska kyrkan negativt i någon större utsträckning. Om expansionen däremot sker inom den infödda befolkningen, kommer ju Svk att minska när andra ökar. I det läget vore det ansvarslöst av Svk att bristen på gudstjänstlokaler inom de mer framgångsrika samfundens enbart är deras problem. 

Vad händer om pendeln svänger en gång till, så att Svk ökar på de andra bekostnad? Vilka möjligheter har då Svk att köpa tillbaka sina gamla kyrkor, som har byggts om till jaktslott, krogar eller moskéer? Det är allas vårt ansvar att svenska folkets kyrkliga kulturarv stannar inom kristenheten!

För att läsa fler inlägg i denna serie, klicka på kategorin kyrkokommun!

Delade kyrkor?

Innan jag ens har presenterat något färdigt förslag till kyrkokummuner, har idén angripits av några katolska lekmän, som inte under några villkor kan tänka sig "delade kyrkorum" med protestanter. Bättre support kunde jag inte få. Katolik-skräcken säger ju att ger man Katolska kyrkan lillfingret så tar den hela handen. Jag har nu sett igenom mina tidigare inlägg, och ingenstans finner jag uttrycket "delade kyrkorum". Det verkar alltså vara ett fantasifoster, som den katolska protestant-skräcken ligger bakokm!  Släpper man in en enda protestant i en katolsk kyrka, så sätter han igång en ny reformation?

Ja, vem Rödluvan än är, så är skogen full av stora stygga vargar! Min skuld till missupfattningen består tydligen i att jag på något ställe har skrivit att den kyrkliga kommunen ska upplåta kyrkan (singularis) för gudstjänster på lika villkor.

Och det är klart, att finns det bara en kyrka i kommunen, och flera intressenter, så måste ju kyrkan "delas".  I dagens läge torde det dock vara mer undantag än regel, att en Svk-församling bara har en enda kyrka. Och om så är fallet, ingår ju en-kyrka-församlingarna ofta i ett kontrakt (motsvarande en kommun) med flera kyrkor. Problemet som skulle lösas, var inte dåligt utnyttjande, i sig, utan de "övertaliga" kyrkorna.  Jag avvaktar dock med att lägga fram ett färdigt förslag tills fler har hittat min nya blogg, som bara är en vecka gammal.


Skriften eller Traditionen, eller bägge?

Ordet "tradition" betyder lämna över, från en generation till nästa, och till nästa.  Med Traditionen (med stort T) menas i kristna sammanhang den lära som apostlarna lämnade över till kyrkan. Den lära, som de första kristna, de som var samtida med Jesus, lämnade över til den första generation kristna, som inte var personligen närvarande. Traditionen började mycket tidigt, och var sannolikt enbart muntlig från början. Men eftersom Traditionen själv säger att  evangelierna skrevs av apostlarna, eller nära medarbetare till dem, och eftersom Paulus räknas till apostlarna fastän han inte var en av de tolv lärjungarna, är Skriften nästan lika gammal som den muntliga Traditionen.

Det berättas att församlingen uppmanade Marcus att skriva ner sitt evangelium. Detta tyder på att Marcus-evangeliet fanns hos Marcus, i muntlig form innan han skrev sitt evangelium. Enligt denna tolkning är Skriften en del av Traditionen redan från början, och inte - som senare har påståtts - ett hopplock efter flera generationer av olika mungliga "traditioner". Marcus evengelium är det äldsta och det kortaste av evangelierna. Det bör ha varit möjligt för en i berättarkonsten tränad person att lära sig hela evangeliet utantill och läsa upp det ur minnet som en del av gudstjänsten.

Hur gjorde man i skriftlösa samhällen för att minnas och återberätta stammens historia och uppenbarelser från gudavärlden. Både judendomen och kristendomen uppstod bland omgivande hedniska samhällen. Skrivkonsten var visserligen uppfunnen, men inte allmän. Hedniska traditioner fanns sannolikt från tiden före uppfinningen av skrivkonsten. Längre bort fanns fortfarande samhällen som helst saknade skrivkonsten. Jo, i skriftlösa samhällen har funnits särskilda yrken av professionella historieberättare, levande historieböcker - och präster, som hade tränats i konsten att komma ihåg och föra berättelsen oförändrad vidare från generation till generation.

Denna konst utvecklades till en hel "vetenskap". Hur mycket är det möjligt för en människa att minnas ordagrannt? Vid vilken ålder skall den nya generationen historieberättare eller blivande präster läras upp? Hur ska man göra med det, som man inte kan minnas ordagrannt? Kan den ordagranna berättelsen innehålla stopar, som gör att man med egna ord kan åtgerge även det? Hur mycket kan man komprimera den ordagranna berättelsen, genom att undvika långa förklaringar - som i så fall måste ingå i de icke ordagranna hågkomsterna. Och hur mycket och vad ska bevaras till eftervärlden, och hur mycket och vad skall lämnas till glömskan?

När judar och greker har lärt sig skrivkonsten, är bägge folkslagen redan skickliga historier. Med skrivkonsten kan de bevara mer till eftervärlden, men fortfarande handlar det om ett urval. Redan under förkristen tid har de utvecklat nästan vetenskapliga metoder för att välja ut händelser "som förändrar historien" (såväl den rent profana historien som skildringen av Guds ingripande i historien) och lämna triviala händelser utanför. Evangelisterna arbetar med exakt samma metod, en oehörd mängd kunskap komprimeras i de ganska korta evangelierna - Skriften. Förklaringen, som sedan dyker upp som noter i de olika bibelöversättningarna, lämnas till den muntliga Traditionen.

Genom att välja ut de tolv lärjungarna, har Jesus redan rekryterat de första prästerna, som ska föra hans lära vidare. Med orden "Du är Petrus. På denna klippa ska jag bygga min kyrka", har Jesus redan inrättat prästämbetet. Judarna hade ett prästämbete. Hednafolken hade präster. Den fornnordiska asatron hade präster. Prästämbetet är inget unikt för kristendomen, utan snararer allmänmänskligt, något som är nedlagt i människans natur som en förmåga att föra en tradition vidare. Unikt är snarare föreställningen att vem som helst kan läsa och rätt förstå Bibeln, utan stöd av något som har förmedlats från tidigare generationer. Den del av Traditionen, som hjälper oss att rätt läsa och förstå Bibeln, kallas av den rysk-ortoxa kyrkan predanje.

Prästämbetet har sin särskilda betydelse i detta sammanhang som förvaltare av Skriften och Traditionen. Detta är en del av den apostoliska successionen. Man behöver inte vara präst för att föra en tradition vidare. Samma uppgift har pastorsämbetet inom frikyrkorna. Traditionsbevarandet är dock mer instituionaliserat genom prästämbetet i de s.k. historiska kyrkorna, vilket enligt min mening är nödvändigt för att bevara traditionen oförändrad under lång tid.

Kristendomen är en historisk religion. Därmed menas att de händelser, som Bibeln berättar om, verkligen har inträffat. De har setts av tusentals människor. Därför måste det också finnas (eller åtminstone; ha funnits) andra källor, vid sidan av Bibeln. Sådana källor är också en del av Traditionen. Till Traditionen räknas inom den katolska kyrkan också kyrkokfädernas skrifter, beslut av kyrkan själv, uttalanden av påvar, o.s.v.  Traditionen blev med tiden ganska vildvuxen, och alltmer ifrågasatt, särskilt av reformatorerna under 1500-talet. I den svenska bloggosfären pågår idag animerade debatter om den katolska kyrkans ofelbarhet, påvens ofelbarhet, och vilka uttalanden av kyrkan eller påven som är ofelbara.

Den protestantiska uppfattningen (och jag talar då inte om alla medlemmar i protestatniska kyrkor, utan om dem som har en traditionell protestantisk tro) är, att Skriften är det enda verk av människohand, som är ofelbar. Detta förklaras med att Skriften är tillkommen under särskild ledning av den helige Ande. Detta behöver, enligt min mening, inte betyda att allting vid sidan av Skriften är fel. Men man kan tala om olika grader av sannolikhet. En vanlig invändning mot dessa s.k. utombibliska källor är, att de är svåra att datera, så att man kan vara säker på att de inte är påhittade i efterhand. Berättelser, som tillhör den muntliga Traditionen, kan sällan dateras tidigare än till det första bevarade dokumentet, sedan berättelsen har nedskrivits. Detta hindrar dock inte att berättelsen kan ha traderats muntligt under flera generationer, som just en muntlig tradition.

Predanje skiljer sig från resten av Traditionen genom att den inte är fristående från Skriften, då den ju snarare är en bruksanvisning till Skriften. När flera tolkningar av ett bibelställe är möjliga, rent språkligt, talar predanje om vilken tolkning som är den rätta, vad evangelisten egentligen menade. Detta är inte möjligt att utröna med modern "bibelvetenskap", som i det nämraste är ren humbug. Ordet teologi betyder vetenskapen om Gud. Men teologi är traderad kunskap, inte vetenskap. Studieoobjektet för teologin, Gud, låter sig nämligen inte utforskas med vetenskapliga metoder. Därom är ateister och traditionsbundna kristna helt överens!

Vi behöver alltså predanje för att rätt förstå Skriften. Men detta är som ett puzzel. Genom kyrkans splittring, kan puzzelbitarna har spridits, så att Katolska kyrkan har en del, orotodoxa kyrkan har andra delar och slutligen kan de protestantiska kyrkorna ha sina delar. En enda kyrka sitter inte inne med hela sanningen.


Socialdemokraterna...

... och Svenska kyrkan är Sveriges två mest utskällda institutioner. Samtidigt har de flest medlemmar inom sina respektive områden. Då kan de ju inte vara så dålig som de ständiga påhoppen ger sken av. Kan det vara så att de genom sin storlek, svenskhet och vanlighet får tåla mer än andra. Ungefär som vita, heterosexuella män...  Finns det omvänt kyrkor och politiska partier som pga sin litenhet o.s.v. inte ens får diskuteras, som fäller ut alla taggar mot varje omnämnande, även det som har sagts i all vänlighet? Detta borde vara ett intressant forskningsområde. DN hade för några månader sedan en artikelserie av katoliken Maciej Zaremba, där han menade att "kränkthet" har blivit en ny folkrörelse i Sverige. Vinnare är den mest kränkta. I alla andra länder är den, som kränks, en förlorare.

Att kränktheten har blivit en vinnarstrategi är alltså intressant. Lika intressant är, att det numera ger så stora fördelar att bli kränkt, så att rätten att bli kränkt har blivit ett priviegium för ett fåtal. Till de kränkta hör Katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, o.s.v. Läste på en annan blogg att kyrkor kan indelas i "kyrkor som har kvinnliga präster" underförstått Svk. Nästa indelningsgrund är kyrkor som välsignar homopar. Ett ytterligare bevis på Svk:s dålighet är - inte politiseringen i sig - utan det socialdemokratiska inflytandet. Att den största kyrkan har många medlemmar, som tillhör det största partiet, är tydligen dubbelt så dåligt. Vi kan här bortse från frågan vilket parti / vilka partier vi helst vill se i regeringsställning. Vad jag vill fokusera på, är den trista attityden mot oss, som tillhör den ena (eller båda) av dessa båda mest utskällda svenska institutioner. Att exempelvis även moderater i Svk får klä skott för den socialdemokratiska kyrkopolitiken. Att även traditionella lutheraner i Svk får klä skott för liberalteologin.

Att man tillskrivs åsikter som man inte har, men någon annan i samma kyrka har. Är inte kyrkan till för alla? Med uttrycket "kyrkans katolicitet" menas att kyrkan är till för alla. Är Svk alltför katolsk?

Anvisningar hur denna blogg ska läsas. Söka ämnen och inlägg. Moderering, m.m..

Min blogg:           larsflemstroms.blogg.se
Min epostadress: larsflemstroms@home.se



Det finns fyra sätt att söka inlägg på denna blogg:

1. Via sökrutan övert i spalten till höger, genom att skriva in särskiljande ord eller fras i inlägg man söker.

2. Genom att klicka på rubrik i spalten Senaste inläggen. Där återfinns inlägg c:a en månad tillbaka, med senaste först.

3. Om man vet vilken månad sökt inlägg publicerades, klickar man på den månaden i spalten Arkiv.

4. Genom att söka ämne i spaltern Kategorier. Man får då upp alla inlägg i samma kategori i tidsordning, med  senaste inlägg först. 

Kommentarer kan endast sökas genom att söka respektive inlägg. Det är möjligt att skriva nya kommentarer till arkiverade inlägg. Bloggägaren får meddelande om nya kommentarer.         

Om man är speciellt intresserad av något särskilt ämnesområde, klickar man alltså på den kategorin, så kan man  läsa alla inlägg inom det ämnesområdet i sammanhang. Nya kategorier kan tillkomma om andra ämnesområden. När nya kategorier tillkommer, kan en del inlägg komma att om-kategoriseras. En nackdel med bloggen är att man inte kan sortera inläggen, så att de äldsta kommer överst.

Bloggens syfte

Blogggens huvudsyfte är att propagera för kyrkokommunidén.
Inom kategorien Kyrkokommun avser jag att skriva ett förslag till framtida kyrkokommuner. Detta inlägg är alltså fortfarande oskrivet. Hittillsvarande inlägg är avsedda att ge en historisk bakgrund, samt beskriva de politiska och juridiska förutsättningarna.  Men det är som en bok, som vanligen är avsedd att läsas i samma ordning som den skrivs. Först förordet, sedan första kapitlet, o s v. Den ärade läsaren uppmanas alltså aff  läsa de äldsta inläggen i kategorien Kyrkokommun först - särskilt viktigt om du inte hinner läsa allt!

Sedan bloggen startade har ytterligere ett syfte tillkommit: Att propagera för en ekumenisk friluftsgudstjänst med nattvard, enligt de deltagande kyrkornas och samfundens egna traditioner, enligt principen En präst ett altare. Dessa inlägg ligger under kategorin "Det har hänt".

Längst ner till höger finns länkar till andra webbsidor. Tyvärr är det inte möljligt att lägga ut alla länkar, som jag skulle önska. Urvalet av länkar är inte gjort för att stämma med bloggägarens åsikter.

Kommentarer och moderering

Jag tar tacksamt emot kommentarer till inläggen, positiva såväl som negativa. Kommentarer som innehåller negativa personomdömen om namngivna eller identifierbara personer godtas inte. Klander mot offentliga personer för deras sätt att sköta sina offentliga uppdrag godtas som regel. Men det ska vara sättet att sköta uppdraget och inte rena personomdömen. Kritik mot kollektiv av personer, om det gäller kollektivet som helhet och ingen enskild utpekas, godtas som regel, dock ej om det är hets mot folkgrupp.

Om någon anser att något är fel i sak, får han dementera detta i form av kommentar. Jag har dock ingen skyldighet att ändra i inlägget eller införa dementin i själva inlägget.

Jag har ingen skyldighet att kommentera kommentarer. Om jag håller med om det som sägs i en kommentar, och ingenting ytterligare behöver tillföras, saknas anledning att kommentera kommentaren. Att jag lämnar en kommentar okommenterad behöver dock inte nödvändigtvis innebära att jag instämmer.

Jag har ingen skyldighet att svara på frågor. Upprepning av frågor, om jag valt att inte besvara den ursprungliga frågan, kommer inte att godtas. Det skapar bara en negativ och insinuant stämning, och det är väl också syftet med sådana upprepningar.
 
I övrigt tillämpas regler för god publicistisk sed vid moderering.

Kontakt

Om du vill skicka ett meddelande, som du inte vill att andra ska läsa, till mig så kan du skicka det på denna epost-adress: larsflemstroms@home.se


Länkar (spalten till höger längst ner).

 Jag har valt att inte lägga ut alla länkar jag kommer på. Urvalet av länkar har gjorts för att ge en allsidig belysning av de ämnen jag tar upp. Det säger sig självt att jag inte håller med om allt som skrivs på de bloggar, som jag har lagt ut länkar till.

Länkar i text.

När jag försökt lägga ut länkar i inläggen, har de tyvärr inte varit klickbara. Det kan bero på den dåliga internetuppkopplingen, eller att jag inte har kommit på hur man gör. Länkar som andra personer (med bättre internetuppkoppling?) lagt ut i kommentarer har däremot varit klickbara. Du får gärna skriva kommentarer med länkar till webbsidor som berör ämnet. Modereringen omfattar även sådana länkar. Kommentarer kan komma att filteraras bort för att de innehåller länkar till webbsidor med så mycket text att den är alltför tidsödande att läsa igenom - om texten inte är oerhört intressant.

Så styrs Svenska kyrkan nu

Svk är uppbyggd precis som offentliga förvaltningar, "en stat i staten", där Svk:s högsta beslutande organ, kyrkomötet kan jämföras med riksdagen, stiftsfullmäktige med landstingsfullmäktige och församlignsfullmäktige med kommunfullmäktige. Församlingsfullmäktige väljer kyrkorådet (jämför kommunstyrelsen) som tillsammans med kyrkoherden leder verksamheten. Eftersom kommunallagen inte längre gäller är församlingarnas självständighet i förhållande till centralnivån hotad. Politikerna i kyrkomötet, har p g a biskoparnas och prästernas svaga ställning, stärkt sitt grepp om hela organisationen, även församlingsnivån.

Den s.k. dubbla ansvarslinjen mellan kyrkorådests ordörande och kyrkoherden har i flera fall lett till mycket svåra maktstrider. I några fall har kyrkoherdar lösts ut med miljonbelopp i avgångsvederlag.. Det är alltså inte främst kvinnoprästmotståndare som blir utlösta, utan vilken kyrkoherde som helst som står i vägen för en makthungrig kyrkorådsordförande.

Problemet är att Svenska kyrkan råder över ett kulturarv och en betydande förmögenhet, som ärvts efter tidigare kristna generationer, vars förvaltning och bevarande är ett allmänintresse, och inte bara en kyrklig angelägenhet - samtidigt som religionen  är varje troendes privatsak, enligt den officiella doktrinen .

Eftersom Svenska kyrkan och dess församlingsr inte längre är offentliga förvaltningar, utan  "privata rättssubjekt" (lägg ordet på minnet!), gäller inte samma krav på likabehandling, objektivitet och opartiskhet som när församlingarna var kyrkliga kommuner.

Det torde vara svårt att tillgodose allmänintresset, såsom bevarandet av kulturarvet och förmögenheten, med kravet på likabehandling av troende och respekten för religiösa samfunds integritet i en och samma organisation. Ett lösning kan vara att skilja förvaltningen av de fysiska värdena (kulturarvet och förmögenheten) från gudstjänstlivet.

Om du, som läser detta är medlem i en Svk-församling som har löst ut kyrkoherden eller någon annan präst, bör du göra polisanmälan mot kyrkorådet för brottet trolöshet mot huvudman. Församlingens pengar ska inte användas till privata maktstrider.


Vad är en kommun?

Mitt förslag är att de kyrkliga kommunerna, som fanns 1862 - 1999 med anor från medeltiden, återinförs, dock inte i exakt samma skepnad som förut. Innan vi diskuterar detta, ska jag beskriva vad en kommun egentligen är.

I Sverige har det funnits tre slag av kommuner, varav två fortfarande finns kvar, nämligen primärkommuner (samma som tidigare kallades borgerliga kommuner) och landstingskommuner. Före 2000-01-01 fanns dessutom kyrkliga kommuner. Alla kommuner (alltså även de kyrkliga kommunerna, så länge de fanns) lyder under kommunallagen (Lag 1991:950). Det har funnits flera tidigare kommunallagar sedan 1862. Lagstiftningen har förändrats ganska mycket. Det finns inget som säger att den nuvarande kommunallagen ska gälla för de kyrkliga kommunerna, om de återinförs. Det vore bättre med en särskild kyrkokommunallag, som i adekvata delar liknar kommunallagen.

En kommun är en offentlig förvaltning, med vissa myndighetsuppgifter, på regional (landstingen) eller lokal (primärkommunerna och de kyrkliga kommunerna) nivå. Med förvaltning menas att de ska utföra vissa tjänster samt sköta eller ansvara för vissa praktiska uppgifter. Med myndighetsutövning menas att de ska bestämma förmåner och skyldigheter (i den mån detta inte ankommer på staten) för enskilda (privatpersoner, företag och föreningar). Kommuner har rätt att utfärda ordningsföreskrifter, med samma verkan för enskilda som en lag.

Kommunen bygger på obligatoriskt medlemskap för alla privatpersoner, som är bosatta inom kommunens territorium.  Rätt att utträda ur den kyrkliga kommunen, fastän man bodde kvar, infördes redan 1873 (dissenterlagen) för medlemmar i Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan samt Franska reformerta kyrkan). Fri utträdesrätt infördes 1952. Detta att man kunde utträda ur en kommun var inkonsekvent, och medförde i praktiken förlust av medborgerliga rättigheter, såsom rösträtten och valbarhet i kyrkovalen, och därmed möjligheten att påverka skola och fattigvård/socialtjänst. Men möjligheten till utträde ur en kyrklig kommun av religionsfrihetsskäl är därmed fastslagen, i "gammal lag".

Kommuner har beskattningsrätt, vilken mostvaras av skattskyldighet för den enskilda. Medlemsavgifter till föreningar bygger däremot på frivillighet. Man är ju inte i lag skyldig att tillhöra föreningen. Genom de nya lagarna om trossamfund  är medlemsavgiften till Svenska kyrkan och de registrerade trossamfunden, som valt att ordna det så, bl a Katolska kyrkan, ett mellanting mellan skatt och avgift.

Kommunens verksamhet skall bedrivas under lagarna. Kommunen ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Europakonventionens och grundlagens bestämmelser och religionsfrihet gäller givetvis. De lagar som gäller är bl a grundlagen om allmänna handlingars offentlighet, kommunallagen (jag föreslår en särskild kyrkokommunallag), förvaltningslagen (hur ärendena ska handläggas) och vallagen. Kommunala beslut kan av medlem i kommunen överklagas till länsrätten. Kommunernas verksamhet står under tillsyn av en statlig myndighet. (Länstyrelsen för primärkommun. Stiften hade samma funktion beträffande de kyrkliga kommunerna.)  Att ärendena handläggs rätt står under tillsyn av JO.
 
Kommunens styrande organ (kommunfullmäktige) utses genom allmänna val, med allmän och lika rösträtt för kommunens alla vuxna medlemmar, som är svenska medborgare, eller beträffande primärkommun, har bott i Sverige en viss tid. Den som har rösträtt i kommunalvalen är även valbar till kommunala uppdrag. Man behöver inte tillhöra ett politiskt parti eller annan typ av nomineringsgrupp för att vara valbar. Kommunfullmäktige utser ledamöter i styrelser och nämnder.

Kommunallagen innehåller bestämmelser om begränsningar för kommunernas rätt att bedriva verskamhet samt ikläda sig kostnader. Olika speciallagar (t ex socialtjänstlagen) innehåller bestämmelser om verksamheter som kommunerna måste bedrivas. Jag föreslår att motsvarande bestämmelser om begränsningar i rätten att bedriva verksamheter, samt skyldighet att bedriva verksamheter, ska intas i den särskilda kyrkokommunallag, som jag föreslår.

Detta innebär att de kyrkliga kommunerna får en del obligatoriska uppgifter,  t ex att vårda och underhålla kyrkan och upplåta den för gudstjänster och för enskilda besökare, samt att sköta begravningsväsendet. Därtill kan de kyrkliga kommunerna ta på sig en del frivilliga uppgifter, som beslutas lokalt, t ex att anordna ekumeniska gudstjänster och bedriva viss gemensam diakoni. Medan andra uppgifter, även om de är frivilliga blir helt förbjudna, t ex att bestämma över lära och liturgi för de enskilda samfunden. Det kommer inte att bli möjligt att inskränka religionsfriheten för enskilda samfund eller för enskilda personer genom beslut i de kyrkliga kommunerna.

I nästa inlägg har jag tänkt beskriva mitt förslag till kyrkliga kommuner.



Vad är Svenska kyrkan nu?

Relationen mellan Katolska kyrkan och staten i de s.k. katolska länderna, och särskilt Tyskland, har varit modell för förändringen av Svenska kyrkans ställning i Sverige. Tyskland har varit särskilt intressant, eftersom den katolska och den lutherska kyrkan är jämnstora, och lika behandade, i flera delstater.

Under medeltiden var den katolska kyrkan en stat i staten, för att inte säga en stat över staten. I flera s.k. katolska länder har Katolska kyrkan ett konkordat (överenskommelse) med staten, som har givit Katolska kyrkan en särställning, som i praktiken har gjort den till en statskyrka, eller åtminstone en halvofficiell ställning. Så är fallet med Svenska kyrkan nu. Många tror att Svenska kyrkan idag är en "frikyrka" på samma sätt som t ex Pingstkyrkan. Men Svenska kyrkan styrs alltjämt av särskilda lagar, som inte gäller för frikyrkorna.

Svenska kyrkan råder idag över det kyrkliga kulturarvet, som före millennieskiftet (2000-01-01) var svenska folkets gemensamma egendom genom de kyrkliga kommunerna. Det nuvarande "trossamfundet" Svenska kyrkan kan uppfattas som en papperskonstruktion, för att inte staten skulle få det kyrkliga kulturarvet på halsen efter upplöstningen av de kyrkliga kommunerna. I stället för att kyrkorna ska stå tomma som museiföremål, till ohyggliga kostnader för staten, kan de användas för sitt ursprungliga ändamål, av en religiös gemenskap, Svenska kyrkan, som får hjälp av Skatteverket att ta in medlemsavgiften, som om denna vore en skatt.

Sedan gammalt finns i Sverige två slag av lagreglerade gemenskaper mellan människor, offentliga och privata. De offentliga är stat och kommun, med obligatoriskt medlemskap och beskattningsrätt. De privata är ekonomiska eller ideella. De ekonomiska är bl.a. aktiebolag och ekonomiska föreningar (med uppgift att genom ekonomisk verskamhet främja medlemmarnas ekonomiska intresse) . De ideella är stiftelser och ideella föreningar (med uppgift att främja medlemmarnas ideella intresse, t.ex. fackliga, politiska och religösa intressen).

Vid millenieskiftet infördes ett två slag av lagreglerade gemenskaper inom den privata sfären, nämligen registrerat trossamfund  (Lag 1998:1593) - och (trossamfundet) Svenska kyrkan (Lag  1998:1591).  Detta säger lagen om Svenska kyrkan:
 
1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.
2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

Det är bra att lagen definierar att Svk ska vara ett trossamfund inom den kristna religionen. Det kan däremot ifrågasättas att lagen definierar vilken kristen inriktning som ska råda inom Svk. Detta kan bli problem för Svk självt, om många medlemmar skulle övergå till annan lära. Det strider dessutom mot kravet på öppenhet. Något krav på bekännelsetrohet hos den enskilda medlemmen till den lutherska läran finns naturligtvis inte.

Inget annat trossamfund har fått sin tillvaro lagreglerat på detta sätt. Sveriges riksdag har inte beslutat att pingströrelsen skall  finnas, att Katolska kyrkan skall finnas, att muslimska församlingar skall finnas, o.s.v. I deras fall har riksdagen nögt sig med att bestämma att de får finnas i Sverige!

Det kyrkliga kulturarvet, och kyrkans övriga förmögenhet, är uppbyggt med hjälp av de kyrkliga kommunernas beskattningsrätt, frivilliga gåvor och testamenten samt frivilligt och påtvingat arbete (dagsverken). Naturligtvis ska staten bevaka folkets rätt till sitt kulturarv - men gör detta genom en lagstiftning som utestänger andra kristna!

Kulturminneslagen (Lag 1988:950) ålägger Svenska kyrkan ett mycket stort ansvar för den kyrkliga kulturminnesvården. Alla kyrkor,som är byggda före 2000-01-01, och som vid denna tidpunkt ägdes av Svenska kyrkan är kulturminnen, och i lag skyddade mot ändringar exteriört och interiört. Svk får viss ersättning för kulturminnesvården från staten.

Sockenkyrkorna följde församlingarna vid övergången från den katolska till den lutherska läran. Borde de inte följa församlingen även om en hel församling skulle återgå till den katolska läran? Borde man inte ha skipat rättvisa i förhållande till de protestantiska frikyrkorna, genom att retroaktivt låta sockenkyrkan följa församlingsborna, när majoriten av en församling övergick till frikyrkorna? Hur ska Svk ensamt klara av sina uppgifter i en församling, där man tappar många medlemmar?

Ett svar på frågorna är att återinföra de kyrkliga kommunerna, men denna gång med alla kristna som medlemmar och lika rätt för alla kristna samfund. Mer om detta i följande inlägg!


Har svenska kyrkan varit en statskyrka?

Fråga vilken svensk som helst. De flesta säger att Svenska kyrkan är eller har varit en statskyrka. Aktiva inom Svenska kyrkan säger att Svenska kyrkan numera är en frikyrka, lika fri som de s k frikyrkorna. Katoliker säger att Svenska kyrkan är en nybildning, som grundades av Gustav Vasa, samt att svenska staten har stulit de katolska kyrkorna och givit dem till den svenska statskyrkan. Alla har de fel, påstår jag!

De svenska sockenkyrkorna har aldrig stulits från Katolska kyrkan, eftersom de aldrig har ägts av katolska kyrkan.  De ägdes av samma socknar efter reformationen, som ägt de före reformationen. Socknarna upphörde inte att finnas till vid reformantionen. De avskaffades först 2000-01-01. Den gamla kyrkan avskaffades inte, och någon ny kyrka grundades inte vid reformationen.

Nyordningen vid reformationen bestod i att de svenska biskoparna inte längre utsågs av påven, sedan denne vägrat godkänna utnämningen av Johannes Magnus, som förblev katolik hela livet, som svensk ärkebiskop. Biskoparna blev underställda kungen i stället för påven och den lutherska läran infördes. Större delen av kyrkans (och särskilt klostrens) väldiga jordegendomar återgick till tidigare ägare eller indrogs till staten. Socknarna fick dock behålla tillräckligt mycket jord för prästernas försörjning, mm.

Påståendet att Svenska kyrkan, före den s k relationsförändringen 2000-01-01, var en statskyrka, är lika fel som att säga de nuvarande kommunerna är statliga förvaltningar. Kommunerna är ju självständiga offentliga förvaltningsorgan och myndigheter, som är underställda staten och dess lagar. 

Svenska kyrkan var före 2000-01-01 en gemenskap av kyrkliga kommuner, som var underställda staten och dess lagar genom ärkebiskopen och de övriga biskoparna och deras kanslier. Prästerna var statstjänstemän, till skillnad mot de borgerliga kommunernas tjänstemän.  Stiften kan jämföras med länsstyrelserna, som är statliga förvaltnings- , tillsyns-. och myndighetsorgan på regional nivå. Länsstyrelserna har tillsyn av bl a de borgerliga kommunerna. På samma sätt hade stiften tillsyn av de kyrkliga kommunerna.

Eftersom Svenska kyrkans versamhet huvudsakligen bedrevs genom genom de kyrkliga kommunerna (som även kallades församlingar), är det fel att säga att Svk var en statskyrka.  

 

Från socken till kyrklig kommun och församling

Ordet socken kommer från ett fornsvenskt verb, som betyder söka, vilket förklaras med att människorna inom ett visst geografiskt område sökte sig samman och byggde en kyrka. Flera av de äldsta sockenkyrkorna har ursprungligen tillhört någon stormansgård. Först senare (??) har en socken uppstått kring kyrkan. Till skillnade mot andra europeiska länder, har feodalsystemet (i egenlig mening) alldrig införts i Sverige.

Socknarna förefaller från början ha varit självständiga förvaltningsenheter för prästernas försörjning samt underhåll av kyrkorna. Inom socknarna avhandlades även världsliga angelägenheter. De medeltida socknarna är föregångare till senare tiders svenska kommuner. Tiondet är föregångare till vår tids kommunalskatt

Sjukvård och fattigvård var under medeltiden klostrens uppgift. Kyrkan och klostren behövde alltså inkomster. Förutom tiondet, fick kyrkan inkomster från donationer, testamenten och avlatsbreven. Trots att kyrkan aldrig hade lärt ut att avlatsbreven var ett sätt att köpa syndernas förlåtelse, uppfattades avlatsbreven på just det sättet av många människor. Avlatshandeln kritiserades hårt av reformatorn Martin Luther, som menade att kyrkan satte penninginsamlingen före människornas frälsning. Luther ansåg att sjuk- och fattigvård skulle skiljas från kyrkan, och handhas av profana (icke-kyrkliga) kommunala förvaltningar.

För att kyrkan inte helt skulle mista kontrollen över verksamheten skulle dock kyrkoherden vara självskriven ordförande i fattigvårdsstyrelsen - en ordning som bestod i Sverige långt in på 1900-talet. I Sverige fanns ju redan socknarna, som ett slags kyrkliga kommuner. De fick alltså nya uppgifter. De verkliga förlorarna på denna nyordning var de fattiga och sjuka. Man betalar ju hellre till sin egen själs frälsning, än man betalar kommunalskatt! Under 1800-talet omvandlades socknarna alltmer till kommuner, i nutida mening.

Genom kommunreformen 1862 klövs varje kommun (socken) i två delar, dels den kyrkliga kommunen med ansvar för kyrka, skola och fattigvård, och dels den borgerliga kommunen med ansvar för övriga kommunala uppgifter - som kom att bli alltfler. (Ordet "borgerlig" är alltså inte i detta fall detsamma som att kommunen styrs av borgerliga partier.) 

Efter mitten av 1900-talet genomfördes ytterligare kommunreformer, varigenom de borgerliga kommunerna övertog alltmer av de kyrkliga kommunernas tidigare uppgifter, såsom skola och socialtjänst. De kyrkliga kommunernas uppgifter kom därigenom att koncentreras till rent kyrkliga uppgifter. 1992 övertog dessutom Skatteverket folkbokföringen från de kyrkliga kommunerna.

De kyrkliga kommunerna avskaffades 2000-01-01, då de ersattes av Svenska kyrkans församlingar, med i stort sett samma uppgifter, som de kyrkliga kommunerna hade i slutet av 1990-talet. Samtidigt upphörde kommunallagen att gälla inom det kyrkliga området. Den kyrkliga kommunalskatten ersattes av en obligatorisk kyrkoavgift.


Hur det började

Innan riksdagen klubbade igenom  relationsförändringen mellan staten och Svenska kyrkan (lägg detta uttryck på minnet) hade jag skaffat kyrka /stat-utredningen, ett par tjocka luntor, som bl.a. gav svar på frågan "Vem äger egentligen svenska folkets kyrkor"?  Många tror att dessa kyrkor ursprungligen har tillhört den katolska kyrkan, men därefter har "stulits" av Gustav Vasa och blivit statlig egendom. Rätt eller fel? Svaret kommer i ett senare inlägg!

Eftersom jag befarade att samma skulle komma att ske med svenska kyrkor, som skett med en del utländska kyrkor som sålts och blivit krogar eller andra "syndens nästen", började jag fundera på hur detta skulle hindras. Min första tanke var att införa en H-märkning (helig byggnad eller plats) som motsvarigheten till K-märkningen, av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som inte får ändras. Vitsen med H-märkningen skulle då vara att, om  en H-märkt byggnad (d.v.s. kyrka) säljs, så får den av den nya ägaren bara användas för ursprungligt ändamål (d.v.s som kyrka). De potentiella köparna skulle därigenom begränsas till kristna samfund, såsom katolska kyrkan, ordoxa kyrkor eller protestantiska frikyrkor. Kyrkornas marknadsvärde skulle då inte påverarkas av prisutvecklingen på affärs- och kontorsfastigheter i grannskapet, t ex storstädernas citykärnor.

Under intryck av omvandlingen av de statliga affärsverket (SJ, Telia m fl) skrev jag en artikel i Svenska Kyrkans Tidning, att Svenska kyrkan (i fortsättningen: Svk) skulle delas på samma sätt som SJ, i ett förvaltningsorgan, som ansvarar för den kyrkliga infrastrukturen (kyrkor och kyrkogårdar) och ett trossamfund, som ansvarar för (de vertikala) kommunikationerna och gudstjänstlivet. Det skulle därigenom bli fritt fram för alla kristna samfund att utnyttja kyrkorna, genom köp (med H-märkning) arrende eller hyra på lika villkor. Kyrkorna och kyrkogårdarna skulle förvaltas av en särskild förvaltningsorgan, eventuellt i bolagsform, som ägs av de kristna samfunden gemensamt. En fördel skulle vara, att om Svk drabbas av ett stort medlemsras i någon församling eller landsdel, t ex genom övergång till ett annat kristet samfund, skulle detta samfund ta ansvar för kyrkan. Detta skulle bidra till en lösning på problemet med övertaliga kyrkor.

Mitt senaste förslag är att återinföra de kyrkliga kommunerna, som avskaffades 2000-01-01, är en utveckling av föregående förslag. Den kyrkliga kommunen, d v s en offentlig förvaltning vars ledning utses i kyrkovalen, skulle få samma uppgifter  som förvaltningsbolaget, i det förra förslaget. Som den ärade läsaren säkert redan har upptäckt, dyker nya idéer upp hela tiden. Något slutligt förslag är det alltså inte fråga om. Men följande inlägg ska handla om detta förslag, efter en historisk återblick.

Om dolda agendor

I min enfald trodde jag att ett förslag att göra de övriga kristna samfunden jämställda med Svenska kyrkan, skulle hälsas med glädje och möjligen misstro av typ: Går det verkligen att genomföra?  I stället blev reaktionen, att när de andra samfunden har lurats in i kyrkan, kommer kyrkporten att stängas och ingen kommer att släppas ut förän han med kniven på strupen har bekänt sig till den lutherska läran.

Motto

Gårdagens sanningar är dagens lögner,
och
dagens sanningar är morgondagens lögner,
dock
består den eviga sanningen.

Detta är en insikt som kommer med åren,
ty
alla äldre har varit yngre, men inga yngre har varit äldre


Välkommen till min nya blogg!

Välkommen till min nya blogg!

RSS 2.0