Reträtten från det mångkulturella Sverige

 
Reträtt är en militär manöver, som går ut på att överge de mest framskjutna positionerna. Reträtten är ordnad och disciplinerad, åtminstone inledningsvis, men kan övergå i panik och flykt. På bilden ses en beslutsam general, framför den nya svenska nationsflaggan, som aldrig kom att hissas. Det är stunden innan paniken bryter ut i de svenska leden. 
 
Åtta riksdagspartier är överens.Mångkulturalismen ska ersättas med integration. Invandrarna ska anpassa sig till svenska seder och bruk. "I Sverige tar vi i  hand när vi hälsar, säger statsministern", med den mycket svenska svenska flaggan i bakgrunden. Den med ett gyllene kors mot en blå himmel, utan halvmånar och annat "osvenskt". 
 
För att ingen ska mumla något om "diskriminering", ska både kristna och muslimska friskolor anpassa sig och införa ateistisk undervisning. Valfriheten inom skola, vård och omsorg ska likriktas. Olika leverantörer, men samma innehåll. Exakt samma innehåll. Ingen könsuppdelning tillåts. Vårdbehövande äldre ska inte ha rätt att välja bort hemtjänspersonal på grund av utseende.Personalen får inte se ut som de själva gjorde när de var yngre.
 
Det är drömmen om smältdegeln. Som vi kanske minns från den gamla skolans geografiundervisning. Vi fick läsa om små önationer som var smältdeglar, där svart och vitt smälte samman till ljusbrunt, och alla kulturella särarter smälte samman till en monokultur. Det är vad som håller på att hända med det mångkulturella Sverige just nu. Åtta riksdagspartier leder avvecklingen av mångkulturen och införandet av den nya monokulturen. Sju riksdagspartier har anslutit sig till det åttonde riksdagspartiets kulturpolitik. 
 
I varje land kan det bara finns en "kultur", i betydelsen ett enda sätt att vara. I Sverige tar vi i hand när vi hälsar. I Sverige måste alla skolflickor lära sig att visa sig nästan nakna inför främmande pojkar och män. Men då gäller förstås "se men inte röra". I Sverige kramas vi, men med kläderna på. 
 
Reträtten från det mångkulturella samhället har börjat, ännu så länge disciplinerat och ordnat. Men moralpaniken breder ut sig. Inom kort övergår reträtten i flykt. Flykt från det mångkulturella samhället. Men protesterna mot det nya monokulturella samhället, som håller på att införas, börjar höras, först som en tyst mummel. 
 
Att många kulturer, olika sätt att vara, rätten att vara sig själv, var en god, men kanske något naiv tanke. Vad har vi fått? Ett samhälle, som ingen känner samhörighet. Moralens upplösning. Eskalerande våld i förorterna. 
Ett segregerat samhälle.Åtta riksdagspartier tror att det finns en väg tillbaka. Om vi bara drar oss tillbaka från de mest framskjutna positionera, ordnar till klädseln och ställer upp oss på raka led längre bak, så återfår vi det mångkulturella samhället, där alla uppförde sig väl. På samma sätt. 
 
Åtta riksdagspartier vägrar inse att det är för sent. Ska Sverige överleva som nation, måste vi vänja oss vid tanken på skiljda stadsdelar för olika etniska och religiösa grupper. Som i andra länder, där många folkslag har att samsas i samma nationalstat, och kanske rentav har sina egna lagar. Åtta riksdagspartier vägrar inse att konformism och likritning föder motstånd. Ett  motstånd som ofta yttrar sig i en överbetoning av den egna etniska gruppens kulturella särart. . 
 
 

Innovativ språkförnyelse: koldioxidneutral

Naturvårdsverket utlovar ett koldioxidneutralt Sverige till 2050. Och regeringen utlovar en fossilfri bilpark redan till år 2030. Detta kräver dock en förtida utskrotning av de nya bilar, som säljs i år, och nästa år, och nästa år. Detta ska tvingas fram genom en höjd fordonsskatt redan i år. I stora delar av Sverige finns fortfarande inga elbilar att köpa på begagnatmarknaden. Inte ens elhybridbilar. 
 
Dessvärre är Sverige inte överens med EU om definitionen av begreppet fossila bränslen. Definitionen av ordet koldioxidneutral är enligt Wikipedia: 
 
Koldioxidneutral,är ett förenklat populärvetenskapligt begrepp som innebär att den koldioxid som en förbränning av ämnet ger ifrån sig, tidigare har tagits upp från luften då ämnet eller ett tidigare stadium till ämnet har växt. På så sätt ingår koldioxiden i ett kretslopp där mängden koldioxid i luften inte förändras.
 
Enligt denna definition är kol, olja och naturgas koldioxidneutrala bränslen. Tvisten mellan Sverige och EU handlar dock om torven, som är ett förstadium till omvandlingen av växter till stenkol. Torven är en viktig komponent i ett energisystem utan vare sig (andra) fossila bränslen eller kärnkraft. El måste ju produceras med något även under toppförbrukning när det inte blåser och solen inte lyser. 
 
Det talas nu emellertid mycket om en nyupptäckt energikälla: Minivindkraftverk som drivs med politiskt munvänder. Kan inhandlas i varje leksaksbutik. 
 
Att nysådda växter inte tar upp lika mycket koldioxid som de nedhuggna regnskogarna gjorde övergår politikernas förstånd i ett Sverige, som lämnat det gamla bondesamhället för flera generationer sedan. Men i ett perspektiv på hundratals miljoner år stämmer det kanske. Men borde man inte räkna på växternas (åter-) upptag av koldioxid omedelbar efter förbränningen, i stället för före förbränningen?
 
 

Avslöja journalistkräken som hänger ut småbarn som mördare.

I förhandsreklamen inför TV-serien om mordet på 4-årige Kevin, har man sänt nyhetsinslag från det aktuella året,där nyhetsuppläsaren med eftertryck säger att "Barn mördar barn".  TV-serien var i och för sig välgjord, men har hittills enbart fokuserat på polisens i och för sig mycket allvarliga "misstag". Den mest kritiserade polisen har  berättat hur han känt sig pressad av media att hitta en mördare och inte lyckats få något vettigt svar från det troliga vittnet, en femåring, och till slut fått för sig att femåringen och hans sjuårige bror dolde något. 
 
Det är föga sannolikt att femåringen över huvud taget sett någpt, utan tvärtom ytterst sannolikt att han inte ens varit på platsen för tiden vid mordet. Den, som frågar ett barn vem som är mördaren, tar risken att barnet pekar ut någon som i barnets fantasi ser ut som en mördare. Det blir en gissningslek, där det gäller att gissa rätt. Barn leker sådana lekar, både med varandra och med vuxna. Ta bara "gömma nyckel" som exempel. Barnet får uppmuntrande tillrop "Det bränns" om barnet gissar på en plats i närheten av nyckeln. 
 
Nu blev det inte ens en rättegång, eftersom de misstänkta inte var straffmyndiga. Men journalister borde veta att principen om offentliga rättegångar är avsedda för att skydda den misstänkte mot dåliga rättegångar, mot att bli oskyldigt dömd.  Men i stället uppfattas de offentliga rättegångarna som ett privilegium för en yrkeskår som lever efter principen "den enes död - den andres bröd". Journalister missbrukar de offentliga rättegångarna och även offentligheten i övrigt till att skada ännu mer, till att skada både brottsoffer och misstänkta gärningsmän - som på grund av offentligheten löper ännu större risk att bli dömda oskyldiga. 
 
Journalister ser som en del av sin yrkesroll att snaska i ruskiga och gärna chockerande detaljer. Nu var det "Barn mördar barn.". Utan dessa sensationsrapporteringar hade de numera vuxna barnet kanske kunnat leva ett bättre liv än att ständigt vara utsatta för andras blickar "Där går en mördare". 

Gammal kärlek genomrostar aldrig?

 
 
Kvinnan i mitt liv verkade inte tycka att rubriken är romantisk nog. Och själv tyckte jag ett tag att den var allför optimistisk. Men vad annat finns att säga efter de senaste månadernas turbulens? Vi är gamla och kärleken är ny (relativt) och därför bör "gammal kärlek" uttydas som kärleken mellan gamla människor. Men även kärleken har hunnit bli gammal, för den har hållit längre än vad ungdomens häftiga men snabbt förtinande förälsker brukar göra.

 Den har nog haft sina törnar på grund av långa singelliv. och vanan att inte behöva fråga och rätta sig efter någon annan. Men reparatören har alltid funnits inom oss. Det är innebörden av "älska i nöd och lust". Man måste ta ansvar och fylla igen de hål som rostangreppen har orsakat. 

 

Det måste ske med varsam hand. Jag lärde mig aldrig svetsa som ung, men gick en kurs vid ungefär 40 På bilden ses ett lämligt aggregat för känsliga reparationer. Principen är enkel, lätt på handen, men svår att tillämpa i praktiken. Lika svårt är det att förlåta. Det, som man helar, måste ju hålla, men man får inte bränna igenom det som ska helas.
 
Det finns ju dom, som ständigt ropar "förlåt", "förlåt", som om den kommande förlåtelsen är en del av planeringen av synden. Och andra, som inte ens för sig själva kan erkänna att de har gjort något fel. Då kanske tillägget "och sådant som jag inte själv förstod var en synd".  Den ömsesidiga förlåtelsen kan vara bra, när man inte lyckas reda ut vems fel det var.

 Kom Jesus, Gud i mänsklig gestalt, bara för att tala om för oss hur vi ska leva. Vad skulle det tjäna till? De flesta synder begås ju i medvetande om att man gör fel. Förlåtelsen fullbordar helandet. 


"Vicken fin hund. - Skönt att vara ute med husse?".

En sak, som jag tycker mer och mer illa om, är att kommunen som hyr våra gemensamma lokaler från bostadsbolaget, när lokalerna inte används för någon kommunal versamhet, till föreningar, vars medlemmer uppenbarligen inte vet hur ma uppför sig i ett bostadshus. Betalar dessa föreningar för sig? De bär sig åt som om de ägde stället, och att vi som bor här är en sämre sorts männinskor. Det är en konstig syn på äldre som visas upp. Kanske det är dags att ta ner skylten, som antyder att huskomplexet skulle vara något slags institution. Har varit det, men är nu ett helt vanligt bostadshus för äldre människor. 
 
Det skiljer sig inte från andra hysteshus, som inte har någon nedre åldersgräns. I eller i närheten av bostadsbolagets samtliga hyreshus finns gemensamma lokaler för de boende. Vad jag känner till disoponeras de gemensamma lokalerna enbart av hyresgänsterna inom området. 
 
Vid den här årstiden, när mänga har brist på D-vitamin efter den mörka årstiden, sitter många av mina grannar ute i solen. Vi hälsar på varandra utan några fåniga kommentarer. De sparas till hunden. Jo några grannar har hund. Idag, när jag satt där ute för att få lite sol på mig, kom främmande lokalanvändare i en strid ström, alla med sina kommentarer om att det är skönt att sitta i solen. Hälsade gjorde de däremot inte.
 
Till slut fick jag nog, och frågade "Brukar du kommentera vad yngre personer gör , på samma sätt". Så försvann de in i lokalen, där vi brukar drick kaffe, öppnade fönstren och höll sångövningar. Jag hörde hur fönstren ovanför stängdes, trots solgasset, som gör det olidligt hett i våra lägenheter. Vi, som hade suttit ute i solen och uppskattat den relativa tystnaden gick in, var och en till sig. 
 
 

Trött på osakligheter

Det är jag också. Jag skriver inga osakligheter med avsikt. Men man kan ha olika åsikter om vad som är sakligt, rätt. Och det förekommer missuppfattningar. Det är särskilt lätt att missförstå en text, om man inte orkar läsa hela. 
Kommentarsfältet på den här bloggen är öppen för den som vill korrigera eventuella osakliigheter i det som jag har skrivit. Kan du övertyga mig om att jag haft fel, så är det inga problem. Kan du inte övertyga mig, så förbehåller jag mig rätten att själv bestämma om "rättelsen" ska publiceras eller ej. Även en i sak felaktig "rättelse" kan tillföra diskussionen nya fakta.

Koldioxid

 
Utan koldioxid vore skulle det inte finnas något liv på jorden. Trädet på bilden består av kolföreningar, vatten och mineralämnen. Genom fotosyntesen, som sker i de gröna växtdelarna ombildas koldioxid till kolföreningar och syre. Om vi hugger ner trädet och eldar upp det, bildas koldioxid, som tas upp av andra gröna växter, i ett evigt kretslopp.
 
Om inte blixten slår ner i trädet på bilden kan det bli över tusen är gammalt. Men till slut dör gamla träd och och förmultnar. Det är en process, som frigör kolatomer, så att koldioxid bildas, som vid förbränning. Koldioxiden i luften har bildats genom förmultning och skogsbränder, och slutligen också genom eldning.
 
Genom förbränning, förmulting och andra naturliga proecesser  ökar koldioxidhalten i atmosfären. Genom fotosyntesen (= växternas upptag av koldioxid) minskar den.. Om utsläppen av kodioxid genom förbränning, förmultning och andra naturliga processer är lika stora som växternas återupptag av koldioxid, så är koldioxidhalten i atmosfären konstant.
 
Vad händer om vi hugger ner trädet på bilden och eldar upp det och ersätter det med ett nytt träd från en plantskola? Jo, det kommer att dröja flera hundra år, innan det nya trädet blir lika stort som det gamla och tar upp lika mycket koldioxid. Inte nog med att utsläppen av koldioxid ökar. Dessutom minskar växternas återupptag av koldioxid. Eldning med fossila bränslen som kol, olja och naturgas ger visserligen ökade utsläpp, om inte användningen av nyavverkade bränslen minskar i samma mån, men påverkar inte växternas återupptag av koldioxid.
 
Härav paradoxen att en allmän övergång från fossila bränslen till s.k. förnybara bränslen faktiskt kan leda till en ökad halt av koldioxid i atmosfären. Mig veterligt finns inga något sånär tillförlitliga beräkningar av människans påverkan på koldioxidhalten i atmonsfären. Men gissningsvis har de mycket omfattande skogsavverkningarna en större påverkan än användningen av fossila bränslen. Det är vidare oklart om koldioxiden har någon betydelse för klimatet, och hur stor denna påverkan i så fall har.  
 
- -
 
I en bloggdebatt uppmanade jag bloggägaren, som tror att alla problem är lösta om vi slutar använda fossila  bränslen, att fråga sin dotter, som fortfarande går i skolan och borde veta något om koldioxidens kretslopp. Och fick följande svar: "Jag behöver inte fråga henne om vad som är rätt eller fel Lars – Att gräva upp fossiler och förbränna dem är att öka koldioxidutsläppen oavsett hur du vrider på saken." 
 
Jag förstår att den mannen, som framställer sig som ett politiskt geni och snart kommer att vara en av hela världens  ledande socialdemokrater,  inte ville avslöja sin okunnighet i naturvetenskapliga ämnen för sin dotter, Genom att fråga henne. om den absolut vanligaste biologiska processen i naturen.  Som han inte ens verkar känna till. 
 
Detta meningsutbyte mellan mig och den bloggägaren föranledde en tredje bloggare att skriva på sin blogg, om mig:  "Behovet att spela i överläge och trakassera blogginnehavaren för att förminska honom är så uppenbart."  Vem försöker förminska vem? 

De pressetiska reglerna - ett snömos.

Att den som angrips ska ha rätt till genmäle i samma artikel torde vara den av de pressetiska reglerna som det mest sällan bryts mot. Det måste erkännas. Så, det finns nog anledning att tvivla på att den som bryter mot denna regel verkligen är "riktig" journalist. Därför brukar det stå: Vi har sökt NN, som dock inte har varit anträffbar...", när genmäle saknats. Men varför har man då inte väntat med publiceringen?
 
Så här lyder en av de pressetiska regllerna: Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.Detta är absolut inget krav på att det som skrivs ska vara sant. Som omständigheterna medger? Om det finns risk att konkurrentblaskan hinner före med den påstådda skandalen - som kanske inte ens har inträffat - på löpsedeln? Eller om tidningsföretaget inte vill betala lön för den tid, som en riktig faktakontroll hade tagit. 
 
Många tror att att det är en garanti för saklighet att en tidning står under pressokbudsmannens "tillsyn". Eller att en anmäld artikel var sann i sak, om den har friats av Pressens opinionsnämnd. Helt fel. 
 
Så här lyder en annan av de pressetiska reglerna: "Sträva efter att ge personer som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter." Rena snömoset. För det första är "Sträva efter" inget exakt begrepp. Och för det andra gäller det bara "faktaredovisande material". Om artikeln är utformad som en kulturartikel, kanske skriven av en kulturpersonlighet som ett kåseri? Jo, den kan nog bli "fälld" i Pressens opinionsnämnd ändå. Men därmed torde saken vara utagerad, om inte anmälaren tar risken att gå vidare till domstol. 
 
Den ansvariga utgivaren kan bli dömd för förtal. även om brottet har begåtts av en journalist, som den ansvariga utgivaren har litat på, utan dennes vetskap. Detta är makalöst i ett rättssamhälle, att vissa brottslingar går fria och någon annan straffas - må vara att den som straffas brukar ha en mycket hög lön och antagigen också får böterna och eventuellt skadestånd betalda av tidningsföretaget. 
 
Jag har läst någonstans, fastän jag inte minns var, att pseudomyndigheten Pressens opinionsnämnd inrättades, vilket skedde för 100 år sedan, för att dämpa kraven på en modern lagstiftning, som verkligen ger förtalade personer en chans till upprättelse. Alla ärenden i Pressens opinionsnämnd borde naturligtvis gå vidare till en riktig domstol. 
 
 

Ingen ytterligare kommentar

"Min mentala utmattning efter flera års kamp, nedvärderingar och påhopp börjar släppa."
 
Jag kunde ha skrivit det själv. Men det är någon annan som har skrivit om mig. Mannen är ju alltid skyldig, och kvinnan alltid ett offer. Naturligtvis blir jag inte glad av att läsa sådant, och det var också anledningen till att jag  för några dagar sedan skrev till vederbörande "Du ät inte till någon glädje".. Det hade varit så enkelt att vara mig till glädje. Det hade räckt med att avstå från "kampen" och nedvärderingarna, Är anfall i något slags förebyggande syfte verkligen det bästa försvaret, om man vill ha fred?
 
Jag har ingen ytterligare kommentar.  

Autodidakt och pressetik:

Jag skriver om detta ämne, eftersom det (på förekommen anledning) har disktuerats på en annan blogg. Jag vill börja med att kraftigt dementera alla eventuella missuppfattningar om att jag skulle vara oense i sak med den andra bloggaren om pressetiken. Den saken har den andra bloggaren uppfattat rätt, men problemet är att de, som ska följa och övervaka pressetiken inte alltid gör det själva. Jag ska också försvara autodidakter, där vi möjligen kan ha lite olika åsikter. Jag vill dock inte kalla någon, som inte behärskar ens elementära delar av sitt ämne för autodidakt. En sådan person är nog snarare en amatör. 

 

Jag startade min andra blogg, som jag tyvärr skriver på allt för sällan, motdrevet.blogg.se, som en försvarskskrift för alla som nedtrampade av journalister, vars "yrkesetik" heter "Den enes död, den andres bröd". Detta är bokstavligen sant. Journalister, som inte ens blir fällda i någon domstol, inte ens i någon låtsas domstol som Pressens Opinionsnämnd, har faktiskt drivit sina offer i döden. Ett exempel på detta var en justitieminister under 1980-talet., vilken hittades död i sin lägenhet. Hur många fler har journalister förstört livet för, fastän den fortfarande lever i fysisk bemärkelse?

 

Genom att uppträda som om  man vore en domstol, torde Pressens Opinionsnämnd av de flesta uppfattas som en domstol och Pressombudsmannen som om han vore en myndighetsperson. Enligt min mening borde denne "ombudsman" åtalas för brottet "föregivande av allmän ställning", men det finns en liten detalj, som gör att alla brottskriterier inte är uppfyllda. Han kallar sig själv för "Allmänhetens pressombudsman", och inte "Allmänna pressombudsmannen", vilket hade varit ett brott. Naturligtvis är det en lögn att kalla sig "allmänhetens", men journalister har ju rätt att ljuga.

 

Pressombudsmannen är en branschföreträdare, och inte någon riktig åklagare. Pressens Opinionsnämnd är en domstolsliknade privat institution, vars egentliga uppgift är att skydda pressen från verkliga rättegångar, där någon kan dömas till ansvar. De, som inte ens får sin sak prövad av PO, exempelvis för att det har gått för lång tid (vilket det ofta gör, när man har fått sitt liv förstört av journalister) vet sällan att det kanske inte är för sent att få en rättegång vid en verklig domstol. Problemet belyses i en ledaratikel i Svenska Dagblandet, som jag hittade på nätet: 

 

På 90-talet blev han utpekad som huvudperson i en skalbolagsaffär. ”Åklagare” var Ola Sigvardsson i Dagens Nyheter. Som jag förstår (skribentens) framställning ledde anklagelserna bara till ”domar” i medier men aldrig till något annat. Ett av avsnitten i berättelsen har rubriken ”Dömd i DN ohörd”.Hur skulle man idag med historiskt perspektiv se på den pressetiska hanteringen av detta? (Den utpekade:) Jag funderade på att kontakta Pressens ombudsman för att diskutera fallet, men PO var nu ingen mindre än Ola Sigvardsson, så jag avstod.”

 

En åklagare, som själv är misstänkt för brott (exempelvis falskt åtal) får naturligtvis inte uppträda som åklagare i målet mot sig själv i en riktig domstol*. Och straffet för en sådan åklagare skulle naturligtvis bli strängare än att tvingas göra självkritik i samma forum, som han begick brottet i. Enligt nämnda ledaratikel har pressombudsmannan, i rollen som journalist, själv brutit mot de "pressetiska regler", som han är satt att övervaka. 

Den andra bloggaren har skrivit om en "f'ällning" i Pressens Opinionsnämnd: Den blev inte fälld för att innehållet var lögn, utan för att de omtalade inte samtidigt fick ge sitt genmäle! Detta med genmäle är mycket grundläggande inom journalistiken. Har man missat det har man inte mycket journalistisk kunskap!

 

Så kan det förstås vara. Journalister har rätt att ljuga, men den som det ljugs om bör (inte: ska) erbjudas möjlighet att göra ett genmäle. Inte sällan presenteras sådana genmälen som en ytterligare grund för att stämpla den omskrivna personen som klandervärd: Han försvarar sig, förnekar att han har gjort sig skydlig till det som han anklagas för. . 

 

Alla som arbetar som journalister är (enligt tidningsutgivarna) skyldiga ett känna till de pressetiska reglerna. I varje fall kan man tycka att ett mediaföretag, som anlitar en journalist att skriva redaktionella artiklar, ska uppmärksamma vederbörande på de pressetiska reglernas existens och skyldighet att känna till dem, även om det så bara är någon "free lance". Annars bör artikel npubliceras som en debattartikel eller insändare, som har granskats av en yrkeskunnig journalist. Formellt utbildad eller autodidakt, men någon som kan sitt yrke. 

"

Pressetik och juridik är två skilda saker. Medan juridiken handlar om lagtolkning, så handlar pressetiken om hänsyn, respekt och förhållningssätt vid utövandet av den publicistiska uppgiften. Det betyder att det som är pressetiskt klandervärt inte alls behöver vara brottsligt.”

 

Detta står på sidan 6 i '"Spelregler för press, TV, radio", utgiven av Pressens samarbetsnämnd före uppräkningen av de pressetiska reglerna En underförstådd uppmaning till journalister att strunta i de pressetiska reglerna, om de står i vägen för yrkeskarriären eller lydnaden gentemot arbetsgivaren. Aftonbladet är den tidning, som har fällts mest för brott mot de pressetiska reglerna, men det bara fortsätter. Den ansvarige utgivaren för Aftonbladet, när de uppmärksammade övertrampen har skett, Jan Helin, har belönats med jobbet som programdirektör för SverigesTelevision. Helin är ingen autodidakt. Han har en gedigen journalistutbildning. från bl.a. Mittuniversitetet. 

 

De långa, avancerade journalistutbildningarna är väl kanske jämförbara med juristutbildningen, där blivande advokater får lära sig hur de själva, eller deras klienter, kan begå i princip kriminella handlingar utan att riskera straff, genom att undvika någon liten detalj, som gör handlingen straffbar. Den andra bloggaren, som jag har referarat till, har kanske inte fått lära sig detta under sin egen journalistutbildning, som mig veterligt bara var ett halvår. 

 

Kanske lite mer än autodidakt, som betyder självlärd. I själva verket torde många autodidakter ha en ganska gedigen lärarledd undervisning bakom sig. Även om det inte har lett fram till en akademisk examen, kan man ha akademiska betyg (motsvarande en termins studier) i enskilda ämnen och ha läst enskilda kurser, på gymnasie- och /eller universitetsnivå, vilka har legat till grund för fortsatta studier som autodidakt. Erfarenhet som nämndeman vid en domstol är ett värdefullt komplement till att enbart ha läst juridik, eftersom man då vet hur lagar tolkas och tillämpas av domstolarna. Det kan skija sig ganska mycket från vad som bokstavligen står i en lagtext. Vi bör kanske också göra klart för oss att man inte kan bli domare eller advokat enbart genom teoretiska studier vid något universitet. 

 

Med stort A i biologi enligt fordringnarna för studentexamen på gymnasiets allmänna  linje, biologisk gren samt yrkesutbildning för lantarbetare anser jag mig ha en god grund för fortsatta studier i biologi som autdidakt. Jag har vidare läst socilologi, psykologi, nationalekonomi och föregagsekonomi på akademik nivå vid Hermods. .Jag har ett akademiskt betyg i statsvetenskap  samt ytterligare två akademiska betyg och har dessutom läst kursen juridik för statsvetare samt historievetenskaplig källkritik,. båda vid universitet. 

 

Trots att Hermods saknade examinationsrätt, var det prov efter varje avsnitt, som skulle skickas in och rättas av en universitetslärare, som extraknäckte för Hermods. Jag har därmed dokumenterade kunskaper motsvarande ett par akademiska betyg i de ämnena. Jag har verkligen ingen anledning att känna mig underlägsen eller vara avundsjuk på någon som har fler akademiska betyg än jag. Det är snarare den personen, som är avundsjuk på mig, för att en "obildad" person som jag kan ha så goda kunskaper i flera ämnen och kan uttrycka sig på ett vetenskapligt korrekt sätt. 

 

Det är verkligen inte att låtsas vara någon som man inte är. Jag har aldrig påstått mig ha akademiska betyg, som jag inte har, inte ens i de ämnen där jag har kunskaper på motsvarande nivå. Att jag i debatter ibland skrier "enligt min mening" är inte ett sätt att överdriva min egen betydelse, utan en markering - som i och för sig är vanlig i akademiska sammanhang - att en egen åsikt inte är helt i överenstämmelse med en allmänt vedertagen uppfattning. Exempelvis inom forskarvärlden. I varje fall finns forskare som inte instämmer med mig om "klimathotet". Som jag tänkt skriva om i nästa inlägg. 

 

Med detta har jag naturligtvis inte försökt påskina att jag själv är någon forskare, d.v.s. person som bedriver forsksning yrkesmässigt och har en mer gedigen utbildning för detta än vad jag har. "Forskar" gör vi väl lite till mans, och jag har dock läst grundläggande forskningsmetodik på akademisk nivå. Inom all förskningsmetodik får man lära sig undvika vanliga felkällor. 

 

Fördelen med studier som autodidakt är att man kan komponera kurslitteratur relativt fritt och läsa mycket vid sidan om, inom avsnitt som man själv finner intressant, utan att stressas av något prov som måste klaras vid en viss dag. Man kan vidare kombinera olika ämnen, och tillämpa ett mer tvärpolitiskt angreppssätt. Som exempel, för min del, vid studier i etologi (läran om djurs beteenden), som kräver kunskaper i både biologi och psykologi.

 

Det finns både likheter och skillnader mellan människor och djur. Kanske ger detta ett annorlunda synsätt på begreppet "begåvning". Somliga påstås ju vara mindre "begåvade" än andra. Men är de, som själva anser sig mer begåvade än andra, verkligen de mest "begåvade"?

 

_______________________________

*) Jag känner inte till något fall då en åklagare har dömts för brottet falskt åtal. Det räcker inte att den åtalade har blivit frikänd av en domstol, för att åklagaren själv ska dömas. Åklagaren bör ha känt till eller förstått att den åtalade var oskyldig. Det finns också ett lindrigare brott, som kan begås av åklagare, och kallas obefogat åtal. Det kan bli aktuellt vid slarv av åklagaren, exempelvis om den åtalade inte ens har förhörts, eller - om han har förhörts - har vägrat svara på polisens eller åklagarens frågor.

 

Att tiga, när man är misstänkt för ett brott, är i sig inget brott, och utgör ej heller något bevis för att man har begått brottet som man är misstänkt för. När media agerar utomrättslig domstol, räcker det att man vägrar uttala sig för en journalist, för att bli straffad med negativ publicering. Journalister begår ofta helt ostraffat handlingar, som kan straffas med fängelse, om de begås av offentliga tjänstemän som åklagare och domare. Att anmäla någon till polis eller åkagare i avsikt att han ska straffas fastän han är oskyldig, är också ett brott, som kallas falsk angivelse.

 

Falsk tillvitelse är ett lidrigare brott än falsk angivelse, men har också till syfte att någon ska bli dömd för ett brott som han inte har begått, och är därmed ett grövre brott än förtal. Enskilda journalister kan inte dömas för dessa brott, utan det är den ansvarige utgivaren som kan dömas. En journalist eller f.d. journalist kan naturlitvis dömas för dessa brott, om de begås i privatlivet, utanför anställningen som journalist. De pressetiska reglerna ger här ingen vägledning om vad som är tillåtet, eller ej. 


Glädjelöst

Nu har Mrs gått igång igen på sin blogg. Anledningen tycks vara ett mejl, som jag hade skrivit under natten, sedan jag vaknat efter en mardröm. Det var något om Mrs och Pride och någon homofob som hade stött henne, vilket jag fått skulden för. I mejlet hade jag skrivit "Du är inte till någon glädje", vilket tydligen kom som en total överraskning för henne. Men det var en kommentar till ett mejl, som jag fått från henne tidigare under dagen: 
 
"Det är kanske bäst att din läkare inte ens vet vem du är. Det är väl inte så bra att felmedicinera sina patienter som hon verkar göra med dig! Du sover ju hela tiden! Så ska väl inte mediciner fungera.
Är hon färdig läkare eller är det en AT-läkare som praktiserar? Sådana kan man råka på ibland. Man får se upp i offentlig vård! Man vet aldrig vilka man möter där. Eller när de driver läkemedelsföretagens intressen. Det är svårt att hitta kompetenta läkare till vårdcentraler."
 
Men det mejlet var ändå ovanligt snällt. Det brukar vara grova förolämpningar, och sådana blir jag inte glad över. Det är precis som om hon inte kommer ihåg vad hon skriver. Men det är ju bara att titta på "skickade mejl". Är det konstigt att jag blir trött?
 
Jag är väldigt trött på att hon ständigt låtsas vara en "fin dam", som vet hur man uppför sig. Varför gör hon inte det, om hon vet? Och varför tar hon kontakt, om hon inte vill ha kontakt? Det är något motsägelsefullt över hennes uppförande mot mig. 
 
 

Efterfrågas: Kyskhetsbälte, som stoppar terrorister

Att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch-Thor var först med förslaget att stoppa terrorister med en modern variant av det gamla kyskhetsbältet förvånar inte. Att Miljöpartiets Gustav Fridolin var första parti som ställde upp för förslaget om kyskhetsbälte för potentiella syndare förvånar inte heller, när man känner till partiets kriminalpolitiska historia. Under partiets första session i riksdagen kom en av partiets ledamöter med ett briljant alternativ till fängelse: ett slags elektronisk halsboja med giftampuller.
 
Halsbojan skulle på något sätt stå i kontakt med GPS-systemet, som då inte ens var uppfunnet. Men det hade kanske fungerat med en radiomottagare, kontinuerligt stod i kontakt med en radisändare, som kontinuerligt sände ut radiosignaler. Om bäraren lämnade "fångkommunen", skulle en giftampull skickas in i halpulsådern på bäraren, så att denne dog. Det var alltså fråga om något slags kommunarrest, förenad med automatiskt dödsstraff vid överträdelse. Om det var en så farlig person, så att dödsstraffet för överträdelse av kommungränsen var befogad, var han likväl fri att begå vilka brott han ville innanför kommungränsen. 
 
Det är väl ungefår så Fridolin har tänkt. Om Ebba över huvud taget hade tänkt, innan hon kastade fram förslaget, är okänt. Men båda har kanske trott att de elektroniska fotbojor, som används av Kriminalvården, övervakar hur bäraren rör sig och slår larm om denne avviker från ett inprogrammera rörelsemönster. Ja, nog hade det var tekniskt möjligt med en anordning som slår larm, om någon förflyttar sig med 50 - 60 kilometer i timmen på en gågata. Men det hade nog behövts giftampuller för att stoppa färden, innan polisen hunnit fram. 
 
Hur skulle fotbojan annars kunna förhindra ett terrordåd med ett fordon? Inte ens en halsboja med giftampuller skulle kunna stoppa en självmordsbombare, som söker upp en folksamling i promenadfart. 
 
På något sätt är det hela fel tänkt, om över huvud taget något har tänkts. De personer, som ska bära den här sofistikerade hals- eller fotbojan är ju f.d. asylsökande som har fått avvisningsbeslut, d.v.s. ett besked om att de måste lämna landet inom en viss tid. Ska de nu hindras att göra detta friivilligt, så att de måste tvångsavvisas? Och det är ju något som Mp är motståndare till, såvitt jag vet. 
 
Fattas nu bara att SD ställer upp på förslaget. Men då kommer det förstås att handla om en anordning som hindrar den, som har varit på semester i hemlandet som han flytt ifrån, att återvända till Sverige. Med hjälp av Mp:s giftampuller... 
 

Ville hon träffa mig igen?

Med på firandet var en annan "gumma", som var direkt påflugen med rena korsförhöret av mig, var jag bor, hur jag har hamnat där och var jag har bott förut. När hon då - i brist på svar från mig (?) - övergick till att säga att hon själv har bott i Pipersholm (fingerat ortsnamn) råkade jag nämna, för att lätta upp stämningen att jag har bott i närmaste större tätort,.som vi kan kalla Storköping. Men det skulle jag inte ha sagt. En ny skur av frågor, 'var i Storköping? Nej inte i själva Storköping, utan utanför. Var utanför. Jag funderade på om jag skulle svara Dånhammar, som inte är någon särskilt exakt ortsangivelse.
 
De, som jag har frågat, tycker att det var direkt opassande, detta intresse för värdinnans man. Tänk dig bara reaktionen från värdinnan, om jag hade visat lika stort intresse tillbaka.... Tydligen är den intresserade kvinnan så intresserad av mig, så att hon läser min blogg, trots att den varit stängd över ett halvår, när jag skrev ovanstående text. Och är inte värdinnans reaktion märklig. I vanliga fall, räcker det med att kassörskan i en butik ler mot en kund (mig) för att hon ska fara ut i anklagelser mot mig. 
 
Tror hon på något slags teckenspråkskommunikation mellan mig och alla kvinnor, som jag möter? Ja, i vanliga fall är det så. Den här gången handlade det inte om något gemensamt intresse, typ etsningar på något konstmuseum, utan snarare "Jag är jätteintresserad av dina etsningar". 
 
Opassande.
 
 

Åter

 
Häromdagen gick jag den vanliga rundan, som jag brukar gå i Stockholms innerstad, när jag är där. Jag var alltså inte med på den stora kärleksmanifestationen, då tusentals människor visade att de bara gjorde som de brukar göra. Naturligtvis. När det varnas för bomber, så kommer man samman och  visar att man inte är rädd. Man stror blommor på trapporna upp, så att folk halkar och blir nertrampande, om det utbryter panik. Jag blev nästan osams, med dem jag hälsade på. Tyckte det var ansvarslöst att uppmana så många människor att samlas på samma ställe, när man inte vet om det var en ensam terrorist, eller flera i samförstånd. 
 
Genom att göra något ytterst ovanligt, att medvetet utsätta sig själv och andra för livsfara, så besegrar man terrorismen.. Statsministern upprepade den numera slitna teorin om vad terrorsterna vill: Få oss att sluta med våra vanliga liv. 
 
Nu är jag åter. Och allting är som vanligt. Och fästmön skriver att jag har förstört hennes födelsedag och att hon inte är någon fästmö. Det är som vanligt. Hon måste vara flera hundra år, eftersom hon fyller år tre gånger i veckan. Men jag har inte förstört någon dag för henne. Hon tjatade om att jag skulle åka hem, och det gjorde jag. 
 
Ångrar hon sig? 
 
Vi firade hennes födelsedag, samma dag som hon fyllde år. Två dagara senare firade vi någont, jag vet inte riktigt vad. En av damerna pratade bara med mig, rena utfrågningen, en massa närgångna frågor. Fästmön (hon var i alla fall fästmö då) märkte ingenting, men jag tycker att det är dålig stil att lägga beslag på värdinnans man. 

Inte som vi?

Jag kommenterar ofta på socialdemokratiska bloggar. Ett inlägg på en S-blogg har rubriken "Vilka får man döda", som är en mycket relevant rubrik i abortdebatten. Men inlägget handlar inte om aborter, utan om att människor, som dödar andra, måste vara "sjuka". Slutklämmen i det inlägget lyder:

 

Slutligen en helt annan men relaterad fråga som jag också ibland funderar på. I vår rättsordning ingår att en mordåtalad mentala status ska fastställas genom en rättspsykiatrisk utredning. Inte så sällan meddelas att vederbörande är frisk och kan dömas till fängelse. För mig framstår det som märkligt, det betyder ju att vi anser att någon som med berått mod dödar en annan människa är frisk – jag fattar helt enkelt inte det.

 

För att travestera ett numera slutet uttryck frågar jag Hur sjuk är den svenska sjukvården, när det anses "friskt" att det ingår som ett obligatoriskt inslag i en del av vårdpersonalens arbetsuppgifter att döda sina patienter? För det är väl barnen, som ska födas, som är barnmorskornas patienter? För kvinnliga patienter finns väl gynekologer? Om graviditet verkligen är en sjukdom, som borde väl dödandet av de ofödda barnen vara gynekologers uppgift? 

 

Nåväl, jag har besvarat inlägget på S-bloggen, som handade om lastbilsmördaren:

 

Det är din gruppmentalitet, som kräver en av alla föraktad grupp att skylla på, att ingen av din sort kan ha begått detta, gärningspersonen måste tillhöra någon annan grupp, i detta fall "de sjuka". Det är denna gruppmentalitet som ligger bakom rasförföljelse och annat förtryck av minoriteter som skiljer sig på något särskilt sätt från majoriteten. Det är förvisso en hisnande tanke att fullt friska människor, sådana som du själv, är kapabla att begå sådana här dåd. Men tänk om det faktiskt är så?

 

Vilken verklighetsuppfattning har denne man haft, som levt illegalt i vårt land och brutit mot våra lagar, och har sett bomber mot hans egna meningsfränder bland IS-krigarna i Syrien och Irak, som enligt hans förmodan kämpar för en ytterst rättfärdig sak? Med sjukförklaringarna av de grövsta brottslingarna följer inställningen att det är synd om dem, att de måste tas om hand i stället för att straffas. Vi får då en uppluckring av rättsmedvetandet och den preventiva effekten av lagstiftningen. Samtidigt som vi stärker vår egen självkänsla som tillhöriga en bättre sort. Var inte den här mannen uzbek? En "sjuk" uzbek, dessutom?

 

Har man inte rentav haft en väldigt "sjuk" president, Islam Karimov (som dog häromåret), i Uzbekistan, som är en avskyvärd diktatur? I förlängningen av det resonemanget ligger att hela det uzbekiska folket är ett "sjukt" folkslag. Drar vi ut linjerna ytterligare, finner vi att flertalet av de östeuropeiska judar, som förintades i nazisternas koncentrationsläger var ättlingar till invandrare från de orientaliska delarna av det gamla Tsarryssland, alltså ett främmande och föraktat folkslag, som dessutom förmodades sprida sjukdomar.

 

Frågan var alltså Vilka får man döda? Uzbeken som genomförde lastbilsdådet hade sitt svar, Redan födda får dödas, när syftet (enligt hans egen världsuppfattning) var gott. 

 

Någon utövare av bluffvetenskapen rättspsykiatri kommer kanske att finna honom sjuk? Detta är att vänta eftersom åklagarens utredning av dåden är en del av diagnosunderlaget för de rättspsykiatriska undersökningarna. 


S-kongressen har sagt ja till (anti-) religiös indoktrinering i skolan.

Kongressombuden har slagit följe med Jan Björlund (L) som vill ha vinstdrivande privatskolor, med ett tydligt konfessionellt innehåll (lovsånger till kapitalismen) under kvasivetenskaplig täckmantel. Fattar de inte att allting är politik? Har de glömt Göran Palms epokgörande succébok "Indoktrineringen i Sverige"?

Ingen rädder för terrorister här

 
 Svenska arméns hemliga vapen?
 
 
Kan man verkligen skrämma bort terrorister genom att tusentals människor samlas på samma plats, tätt sammanpackade, uppsluppna och glada?
 
I fredags stängde polisen in tusentals personer i en storstad, för att man befarade att en mordlysten terrorist gick lös bland alla dessa människor. Sedan lät man alla dessa tusentals människor gå hem över broarna, trots att en terrorist nyligen hade mejat ner gående på en bro i London med en bil.
 
Men ingenting hände. Man vänjer sig snabbt.
 
Och igår utllyste en hög kommunal chef ett stormöte för att ge folket chansen att visa sin oräddhet. Efter terrordåd i andra länder, har myndigheterna avrått från stora folksamlingar. 

Den svenska godheten satt på prov

Inte ens efter fredagens hemska händelser kan svenska politiker avhålla sig från att blåsa upp den svenska godheten som bättre än alla andras. Jag skriver den svenska godheten, inte svenskarnas godhet. För visst var den överväldigande majoriteten av de personer, som öppnade sina hjärtan och sina hem under fredagskvällen, etniska svenskar. Åtminstone att döma av medias rapportering. Det märkliga är att det folkslag, som våra politiker och journalister nu öser beröm över, av samma politiker och journalister brukar anklagas för rasism. 
 
Och hur många främmande människor med orientaliskt utseende, och dessutom iklädda hijab (den muslimska slöjan), om hon dessutom hade sällskap med sin man, erböjds en sängplats. Om jag skulle skriva att jag skulle inte erbjuda sängplats åt sådana personer, om jag hade haft en stor lägenhet i centrala Stockholm, så skulle det inte dröja innan jag skulle utpekas som rasist av någon f.d. kommunist inom journalistkåren. Så det skriver jag inte. Naturligtvis skulle jag, som alla andra godhjärtade svenskar, erbjuda sängplatser åt ett helt gäng skäggiga imamer med vidhängande väl påklädda fruar,  som bevistat fredagsbönen i Stora moskén i Stockholm. Det svenska godhets-hyckleriet kräver att jag skriver detta, och nu är det gjort. 
 
Därmed kan sägas att den svenska godheten sattes på prov och klarade inte provet. Omtanken sträckte sig inte längre än till andra svenskar, företrädesvid de som bodde i Stockholmstrakten och hade någorlunda god kännedom om staden och var man skulle söka hjälp. Själv skulle jag p.g.a. ålder och ett visst rörelsehinder inge kunnat gå hela vägen till mina anhöriga, men jag kunde dock ringa och be att bli hämtad. Om jag inte redan hade fått skjuts av någon för mig okänd hjälpare. Ändå känner jag en lätt panik vid tanken. Får det verkligen gå till så här, att man stänger inne tusentals människor, som bara vill komma hem eller till något annat resmål, i en storstad där en livsfarlig terrorist just har tagit livet av fyra människor och skadat femton?
 
En engelsman i min egen ålder intervjudes på Stockholms centralstation vid 5-tiden i lördags morse. Han berättade att han skulle ha åkt till Göteborg vid 16-tiden i fredags, och nu hade fått plats på ett tåg, som skulle gå 11,25 och komma fram först efter fem timmar. Det var inget snabbråg.  Han skulle alltså komma fram drygt 24 timmar senare än planerat. Detta är en komplett skandal, som återigen visar att Trafikverket måste fråntas ansvaret för våra järnvägar. Trafikverket visar aldrig något samhällsansvar, vad gäller tågtrafiken. 
 
Ett par från Sri Lanka, som efter en lång resa kommit till Arlanda och skulle fortsätta med tåg till Göteborg, fick tillbringa natten på Stockholms central. sedan de blivit utkörda från ett hotell i närheten. En annan utlänning klagade på att han fått betala "oerhört mycket" för ett hotellrum. Så här behandlar man inte människor, och skulden måste i viss mån läggas på polisen, men i ännu högre grad på Trafikverket och Stockholms stad, som hade öppnat övernattningsställen i närheten av Centralstationen, men tydligen bara för svenskar. 
 
Särskilt märkligt är det, när de stockholmska myndigheterna skryter med att de har övat sådana här situationer. Hur kan man vid en sådan övning glömma alla turister och andra utlänningar? Sverige har skämt ut sig inför hela världen. Men den hårt kritiserade rikspolischefen missade förstås inte chansen att visa upp sig som effektiv och sammanbiten, som en konstapel Kling eller Klang. 

En reva i mörkläggningsgardinen

I morse skrev jag att svt hade mörklagt attentatsmannens nationalitet. Bara strax efteråt kom det första erkännandet från svt att han är uzbek. Förklaringen till denna reva i mörkläggningsgardinen kan vara att detta redan var känt av alla, som läser utländsk nyhetsmedia - och Aftonbladet, som just hade lämnat tryckpressarna. Det gäller att vara först med nyheter, som inte längre kan hemlighållas. 
 
Rikspolischefen tvingades vid sin presskonferens vid lunchtid avslöja attentatsmannens identitet och att han varit känd av Säpo under en tid p.g.a. "underrättelser". Inrikesministern besvarade undvikande på en fråga från en reporter, om vi samarbetar även med Ryssland i kampen mot terrorismen. 
 
Det borde vi göra. Det var nämligen uzbeker som genomförde attentatet i S:t Petersburgs tunnelbana bara ett par dagar före attentatet i Stockholm. Uzbekistan är mest känt i Sverige för det halvstatliga svenska telekombolaget Teliasonera:s skumraskaffärer med den uzbekiska presidentdottern Gulnara Karimova-.
 
Landet borde också vara känt för tvångsarbetet på bomullsfälten och för att världens värsta miljökatastrof, sjön som försvann, utspelas i Uzbekistan och det norra grannlanet Kazaktstan. Aralsjön var lika stor som Bottenhavet mellan mellan Norduppland och Umeå, men vattnet har avletts till bomullsodlingarna i Uzbekistan och det södra grannlandet Turkmenistan. 
 
Kvar av den forna sjön är bara några f.d. djupgravar i söder och en mindre uppdämd vik i Kazakstan, där den maritima miljöm har återskapats med stöd av EU-pengar, samt enorma saltöknar. Varifrån saltet sprids med vindarna till Sydryssland och Ukraina, så att åkrarna där på sikt kommer att bli obrukbara. Detta är ett betydligt värre hot mot regionens livsmedelsförsörjning än det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl.
 
Samtliga här nämnda länder har varit delrepubliker i Sovjetunionen, och hårda strider förekom fortfarande under 1930-talet mellan sovjetiska trupper och uzbekiska samt turkmenska rebeller. Bomullsodlingarna startade som ett sovjetiskt projeket redan under 1920-talet, men någon större krympning av Aralsjön förekom inte före 1960, då man tog i bruk en enorm bevattningskanal i Turkmenistan. Bomull är en ren naturpdodlukt, som kräver enomra vattenmängder. 
 
"Klimathotet" ,framstår för mig alltmer som en lögn, som prids av mörkläggnings-media för att dölja de verkliga orsakerna till de verkliga klimatförsämringarna på olika platser på vår jord. De verkliga klimatförsämringarna berör visserligen enorma ytor, men är likväl regionala och inte globala. Och beror inte på ökande koldioxidhalter i atmosfären, som sagorna om "klimathotet" gör gällande. 
 
Under dagen har dock nya uppgifter kommit fram om den uzbekiska terrorismen, bl.a. att fattiga uzbeker utgör en mycket stor del av IS-invandrarna till Syrien och Irak. Men personer från andra länder, som har kommit till Syrien och Irak och har mördat eller kört iväg ursprungsbefolkningen där och stulit dras hem för att bilda ett "kalifat" får som bekant inte kallas "invandrare". Vi ska luras att tro att de är "resande" på en tillfällig utflykt, när de i själva verket är illegala invandrare i Syrien och Irak, från bl.a. Uzbekistan, Algeriet och Sverige..
 
Vart ska de nu ta vägen, när de förlorar mark i Syrien och Irak? Det är som ett domino-spel. Den första brickan, som faller, slår omkull nästa bricka. som slår omkull den tredje bricka, och så vidare. Den svenska politiken har länge nog gått ut på att vänslas med terrorister, och att acceptera IS' fördrivning av ursprungsbefolkningen -, oavsett om de är muslimer,. kristna eller yasidier  - för deras hemtrakter. De fördrivna, som har lyckats ta sig hela vägen till Sverige, erbjuds nya hem i Sverige. 
 
Varför kan vi inte samarbeta med Ryssland, när en så stor del av problemet finns på Rysslands bakgård, nämligen de muslimska f.d. sovjetiska delrepublikerna i Centralasien? Efter en kortvarig glädje över kommunismens fall i f.d. Sovjetunionen, har "väst" med stöd inte minst av den förra svenska utrikesministern Carl Bildt dragit igång ett nytt kallt krig mot Ryssland, för att motivera Nato: fortsatta existens. Detta har lett till svält bland de talrika uzbikiska gästarbetarna i Ryssland. Det finns en stor uzbekisk enklav i S:t Petersburgområdet, som har regelbundna förbindelser med Stockholm. 
 
När Carl Bildt med hjälp av svt:s terrorexpert utpekar någon "sjuk" persom som ansvarig för "vansinnesdådet" i Stockholm, så är det syndabockjakt för att dölja Bildts egen skuld i egenskap av svensk f.d. utrikesminister. Det mest beklagliga just nu, är att fortsättningen av Bildts kallakrigspolitik mot Ryssland har blivit en del av den nuvarande svenska regeringens "feministiska" utrikespolitik. 
 
Och nu är det en jäkla soppa i Syrien, även om Trump har gjort vad han måste göra: markerat att kemisk krigföring inte är tillåten, vilka motiv man än må ha för sina krigsansträngningar. Hur länge till ska etablerade media lyckas föra svenska folket bakom ljuset genom att döja sanningen? Nu blev det i alla fall en liten reva i mörkläggningsgardinen. 

Sjuka fantasier av en f.d. statsminister och en terrorexpert

Några timmar före den fruktansvärda händelsen i Stockholm fick jag ett riktigt beröm av en annan bloggar, som skrev att det finns ingen, som har läst mina "oändliga blogginlägg under många år" som inte tycker att jag är "skärpt och analytisk". Tack för det! Att samma bloggare sedan skriver att  man ibland kan " ifrågasätta analysen om man noga läser vad som står är en annan sak.", ja det är en annan sak. Ingen kan väl ha rätt jämt. Det vore ju kusligt. Och när man gör en analys, innan facit finns, kan det ju bli fel.
 
Om man alltid får rätt, har man nog inte gjort någon egen analys, utan bara skrivat av andras analys. Och hur bllir det om den är fel? Det är inte alltid som de officiella förklaringarna stämmer med verkligheten. Olycksbussen i Härjedalen hade fel på hjullagret på höger framhjul. Men varför hade föraren inte märkt någonting förrän efter 60 mil och drygt 8 timmars körning? .Om viloreglerna har följts, så var körtiden något kortare än normalt för en persobil.  Detta motsäger dock inte antagandet att ett kraftigt tjälskott kan ha slagit sönder hjullagret. Bussen kan därefter ha fortsatt några mil, innan hjulet har låst sig. Det torde dock vara helt klart att bussbolaget har räknat på för korta körtider, som ett konkurrensmedel.
 
Jag minns terrordåden i Norge. Mycket kort efter gripandet av Breivik gick den norska polisen ut med uppgiften att den gripne var "etnisk norsk" - uppenbarligen för att få stopp på spekulationerna om att det var ett islamistiskt dåd. Den svenska polisen vägrar fortfarande efter flera timmar att svara på svt:s frågor om den gripne är svensk. Om den var en etnisk svensk , borde väl svensk polis och svt ha gjort som norrmännen och avslöjat den gripnes nationalitet, just för att undvika spekulationer och felaktiga utpekanden.
 
I stället har svt under morgonen anklagat "rasistmedia" för att ha påstått att den gripne är en invandrare. Jag gör ett undantag från min princip att inte läsa sådana alster, och läser att han är en uzbekisk medborgare med IS-sympatisörer och hänvisar till Aftonbladet. Jag loggar in på Aftonbladet, och läser just det. Aftonbladet har därmed brutit mot Publicistklubbens etniska regler, enligt klubbens stora annons i landsortspressen för ett par månader sedan, att inte avslöja brottslingars etnicitet. 
 
Carl Bildt, som var utrikesminister i alliansregeringen och statsminister under 1990-talet, uttalade sig i går och stämplade gärningsmannen som "sjuk, sjuk, sjuk.". Han upprepade detta flera gånger med motiverigen att gärningsmannen inte skulle hedras med att det var ett politiskt dåd- I medias (denna gång med undantag för rasistpressen och Aftonbladet) självpåtagna censur, startar alltså den f.d. statministern den sedvanliga syndabocksjakten. 
 
En av media ofta anlitat "terrorexpert" förklarar att det kan vara en "mentalsjuk vettvilling" och skrävlar om någon som mördade folk med ett järnrör för många år sedan, med tillägget "Han hade uppenbara mentala problem". Detta had "terrorexpeten" läst i den svenska tidningspressen, med Aftonbladet och Dagens Nyheter i spetsen, som då drev en lögnkampanj mot psykiskt sjuka. Kampanjjournalistiken var bara alltför genomskinlig, så jag begärde ut domen mot mördaren från Stockholms tingsrätt. Jag fick ut domen helt ocensurerad, vilket numera är ovanligt. 
 
Det var ingen psykiskt sjuk person, som hade blivit avvisad från en psykiatrisk vårdinrättning, som DN hade ljugit ihop till och med på ledarplats. Så jag ringde upp ledarskribenten och frågade varför hon hade ljugit, och fick det fantastiska svaret att han hade "en psykisk sjukdom enligt tidningens definition". I själva verket var han en gammal alkoholist, vars lever plötsligt hade pajat med följd att metabolismen av alkholen i kroppen hade upphört ganska tvärt, så att han hade fått en black out, och alltså inte varit medveten om vad han gjorde, medan han gjorde det.
 
Det är en allvarligare form än grey out, som också kan drabba personer med stor tillvänjning vid alkohol, så att de tål alkoholhalter, som är direkt dödliga för andra människor. Som exempel hade en person, som starkt alkholpåverkad hade satt sig i bilen utanför en krog i Malmö för att köra till sitt hem i samma stad, men vaknat morgonen efter på en parkeringsplats i Stockholm - utan att minnas hur han hade kommit dit. Han visste vad han gjorde, medan han gjorde det, men mindes ingenging efteråt. 
 
Denna typ av minnesförlust får inte förväxlas med svårigheter att minnas vad man har gjort eller sagt, medan man har varit starkt uppörd. Detta är en fullt normal reaktion under stort hormonpådrag, och man kan nog friska upp minnet med lite hjälp. Denna typ av hormonpådrag har biologiskt till uppgift att öka muskkelprestatinonen hos ett djur eller människa, som uppfattar en akut fara, då man måste försvara sig eller fly. 
 
Vi måste skilja mellan psykiska sjudomar, missbruksskador och biologiskt adekvata reaktioner hos nyktra och (psykiskt) friska personer. 
 
Om en psykiskskt sjuk person över huvud taget hade lyckats starta en lastbil, hade han inte kommit långt innan han hade kört på något. Och samma gäller naturligtvis en person med black out. En person med grey out skulle förstås teoretiskt ha klarat av att utföra dådet, men ett enkelt blodprov hade varit nog. för att avslöja missbrukaren. Dådet tyder på stor körskicklighet och dessutom kunskaper om lastbilars dynamiska egenskaper. 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0