larsflemstroms

  - om Dagens Nyheters krig mot kristendomen och Svenska kyrkan.
Tingsten och Ingemar Hedenius' kristendomskritik..



Slips eller fluga? Under 1950-talet var det lätt att skilja mellan högerpartister (som moderaterna kallades då) och folkpartister. Bilden visar DN:s chefredaktör Herbert Tingsten iförd den typiska fp-symbolen: fluga! Cigaretten i mungipan är uttryck för självmedvetenhet. Denne man behövde ingen gud, utom sig själv - och Ingemar Hedenius var hans profet.


Dagens Nyheter har sedan tidningen startades lett kampen mot kristendomen och Svenska kyrkan. PC Jersild är en knastertorr ateist, som brukar få någon intellektuell knorr på sina alster. Han är djuuup! Naturligtvis hyllar han Ingemar Hedenius, som föddes för 100 år sedan. Ingemar Hedenius är mannen som fullbordade avkristningen av Sverige. Men han väntade förstås på att de gamla lagparagrafen mot hädelse avskaffades 1948. Dessförinnan var det rent kriminellt att häda Skriften och Svenska kyrkans sakrament. Så Dagens Nyheters hjälte Ingemar Hedenius väntade tills brottet var avskaffat innan han blev Sveriges värsta brottsling in spe genom tiderna.
 
Ingemar Hedenius startade påpassligt sin kampanj mot Svenska kyrkan 1949. Med  boken "Tro och vetande".Han låtsades vara en stor vetenskapsman, som avslöjade teologerna som fuskare inom vetenskapen. Han svängde sig med fina ord, som den vanliga tidningsläsaren på den tiden inte förstod, den tidens akademiska modeord. Så lyckades han lägga hela Svenska kyrkan på schavotten. Men inte utan hjälp av DN:s chefredaktör Herbert Tingsten. Han med den pipiga rösten, som man alltid hörde i radio under 1950-talet. Med sin genomträngande pipiga röst var det bara Tingsten som hördes, fastän man anade att någon skrovlig mansröst försökte tränga igenom från bakgrunden. Tingsten var en mästare på att alltid vara den enda som hördes. Vad diskussionerna handlade om? Vet inte! Hela retoriken gick ju ut på att tala om hur korkad den andre var.

Publicisten Tingsten
Som chefredaktör för DN körde Tingsten, som återvänt till folkpartiet efter ett kort gästspel hos socialdemokraterna, samma linje. Först publicerade han ett angrepp från Hedenius på prästernas tro. Sedan utlyste han debatt. Och förorättade präster skrev så att pennorna glödde. En del svar var väl genomtänkta, och publicerades inte. Andra var enbart koleriska, och publicerades. Och därefter fick Hedenius göra ett slutinlägg, som avslöjade hur korkade alla präster var. Detta med logikens allra enklaste regler, som man fick lära sig i gymnasiet förr i tiden Därefter startade debatten om, med ett nytt inlägg av Hedenius.

Tingsten hade en fenomenal förmåga att få ett nytt välbetalt jobb, när han bytte partipoltisk hemvist. Han gick ur folkpartiet under 1930-talet i protest mot fp:s ovilja att uppfylla det gamla liberala kravet att avskaffa monarkin. Och  blev professor i "retorik och vältalighet" på kuppen. (Samma ämne hette "statskunskap" när jag läste det. Och nu heter det "statsvetenskap". Det låter mer prestigefyllt!) Tingsten gick ur Socialdemokraterna i protest mot ateisten och kyrkoministern Arthur Engbergs ovilja att avskaffa statskyrkan. Och blev chefred för DN på kuppen! Javisst, den principfaste ateisten rekryterades omgående.

DN hade kämpat för kristendomens avskaffande redan innan vare sig Engberg, Tingsten eller Hedenius var födda. Så slaget var väl förberett. När DN-medarbetaren Maciej Zaremba skrev i sin DN-artikelserie 1999 att urvattningen av Svenska kyrkans lära var resultat av en djävulsk plan av Engberg, iscensatt av socialdemokratiska kyrkopolitiker, förteg Zaremba DN:s, Tingstens och Hedenius roll i det hela. Man biter ju inte den hand, som man blir utfodrad av.

Hädaren Hedenius
Att gyckla med religionen hade ju tidigare inte varit riktigt tillåtet, varför det nakna kristendomsföraktet hos Tingsten och Hedenius under 1950-talet hade samma nyhetens behag som sexrevolutionen 15 år senare. I båda fallen var det kristenhetens företrädare som ojade sig.

Zaremba skriv i sina famösa DN-artiklar om Svenska kyrkan 1999 att en katolik med lätthet hade kunnat bemöta Hedenius kvasivetenskapliga retorik. Avkristningen av Sverige är den lutherska lärans fel, enligt Zaremba. Men Hedenius avfärdade katolicismen som den grövsta vidskepelse och fick hånflabbarna på sin sida.. De katolska sydeuropérna, som den tidens svenskar motvilligt beundrade för sina kulturminnen från antiken, framställdes av Hedenius som en hop vildar som dyrkar avlidna människors benknotor. Svenskarna kunde sträcka på sig.

Hedenius' far och farfar var läkare. På farfaderns tid var den medicinska vetenskapen inte särskilt omfattande, och en ganska medioker person kunde göra sig ett namn inom den medicinska forskningen. Och det gjorde farfadern. Under Hedenius' fars tid hade läkarvetenskapen utvecklats betydligt, läkarnas antal hade växt, och för att göra sig ett namn inom den medicinska forskningen måste man tillhöra eliten. Men fadern hittade en egen nisch, där konkurrensen var mindre: Han engagerade sig i socialpolitiken. Men den handlade förstås inte så mycket om medicinsk vetenskap. Sedan blev han kungens livmedikux.

Hedenius var bara en av de många bland finfolket som gjorde upp med strängt religiösa fäder inför öppen ridå. Det kittlade hyenas hos skandalpressläsarna. Sonen till kungens livmedikus.

"Och far min kunde ingenting...", skrev Hedenius om bakgrunden till att han blev en ledande avkristnare. Han växte upp i ett strängt religiöst hem. En krävande far, som själv ingenting kunde, enligt sonen. Hedenius dröm var att bli läkare, att bli ett känt namn, som farfadern, inom den medicinska världen. Men konkurrensen om platserna på läkarlinjen hade skärpts ytterligare. För många var prästkallet ett andrahandsval. Så också för den blivande ateistprofeten Ingemar Hedenius. Men även inom prästyrket var konkurrensen hård. De flesta slutade som kyrkoherdar ute på landet, långt från den akademiska berömmelsen.

Filosofi ingick i prästutbildningen. Och här fann Hedenius en nisch, där konkurrensen inte var så hård. Filosofi-ämnet hade råkat i vanrykte bland teologerna, sedan filosofiprofessorn Axel Hägerström avskaffat värdeomömena god - ond, rätt - fel, etc. Så avancerade Hedenius till professor i praktiskt filosofi. Från den positionen utkämpade han duellerna med sina forna studiekamrater från prästubildningen.

Så blev han läkarvetenskapens banérförare i kampen mot kristendomen. Filosofins sägs ju vara alla vetenskapers moder. Som filosofiprofessor var Ingemar Hedenius medicinprofessorernas överläkare. Hos Olof Kinberg, Sveriges första professor i rättspsykiatri, fann Hedenius förklaringen till det onda i tillvaron. Vilket till slut blev Hedenius' fall. Kinberg var ökänd för sina rasbiologisa teorier. Kinberg var en hängiven lärjunge till Lombroso, den italienske läkaren som under 1800-talet hade givit ut en katalog med förbrytarutseenden, till domstolarnas hjälp.

Att människor begår brott förklarade Hedenius med brottslingens "genetiska dispostion och social miljö i kombination med vid brottstillfället verkande inre och yttre stimuli."
 
För den vetenskapstroende ateisten Ingemar Hedenius var människan en maskin, som med lätthet kunde omprogrammeras från brottslig till laglydig.. Fängelserna kunde rivas. Doktor Kinberg hade länge haft effektiva metoder att avslöja och bota  brottslingar. Men ett av vänsteridéer anstycket samhälle hade vägrat lyssna. Den nya tidens ateister fnyste åt Hedenius' vetenskapstro, som de kallade reduktionism och biologisk determinism.

Men dessförinnan hade alltså DN haussat upp Hedenius som det stora geniet. Och ännu idag hyllas han som "filosofen". En modern Aristoteles!

DN-kolumnisten Jersild
Och Hedenius är tydligen den stora förebilden för den nuvarande DN-kolumnisten P C Jersild, som f.ö. själv är psykiatriker. För drygt en vecka sedan skrev P C Jersild under rubrik "Änglarnas återkomst": 

"Om Hedenius stod som segrare 1949, är läget ett annat sextio år senare. Hedenius framställs nu på sina håll som en okänslig debattslugger, naivt vetenskapstroende och okänslig för existentiella värden. Men man glömmer då att han verkade i en tid med en allenarådande, högdragen Kyrka till vilken medborgarna tvångsanslöts - och att den teologiska forskningen styrdes mer av tro än vetande."

Här visar sig Jersild ha en ännu mer naiv vetenskapstro än den filosofiskt och teologiskt ubildade Hedenius.

Hedenius, linje var inte att ersätta tro med vetande inom teologin. För Hedenius var teologin en icke-vetenskap - Och så långt håller jag med - som borde avskaffas som akademiskt ämne - Men så långt håller jag inte med. För i så fall bör väl juridiken också avskaffas?

 Helvetet var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan. DN låg bakom det också. Därefter behövdes en ny förklaring till det onda i tillvaron. Det fixade rättspsykiatrikern Olof Kinberg: Djävulen ersattes av "Sjukdomen". Och Kinberg upphöjdes, fastän 50 år senare, av Hedenius till tidernas största medicinska upptäckare


Gudsvetenskapen och bibelvetarna
Utan den enorma expansionav den akademiska världen, som skett efter Hedenius' tid, och som han inte kunde förutse, hade förmodligen teologin blivit avskaffad som akademiskt ämne. Och då hade vi sluppit "bibelvetare", som tolkar Bibeln i återskenet av gamla hednareligioner, som Bibeln egentligen var en stridsskrift mot. Då hade vi sluppit de många felöversättningarna i Bibel 2000, som nära nog förkunnar en ny religion.

Om Hedenius hade nöjt sig med att gå till storms mot teologiprofessorernas falska anspråk på att bedriva något slags "gudsvetenskap" så hade det varit bra. Teologin må ha en del hjälpvetenskaper, men i sig är teologin ingen vetenskap. Det vi vet om Gud, är sådant som han har uppenbarat för oss, och alltså ingenting som vi har upptäckt genom något slags teologisk forskning. Objektet för "gudsvetenskaplig forskning", Gud, är inte utforskbart med vetenskapliga metoder.

Denna uppenbarelse ägde rum för sådär 2000 år sedan, eller ännu tidigare. Och har förmedlats som en kunskap, som har förvaltats av kyrkan och kristenheten, och har lämnats över till oss av tidigare kristna generationer. Denna ovärderliga kunskap håller nu på att förskingras av en kvasivetenskap, som tror att vår generation är bättre rustad än alla tidigare kristna generationer att erhålla sann kunskap om Gud. Vilken tro har dagens unga kristna? Jag låter P C Jersild besvara frågan:

"Mycket har hänt sedan 1949. Sverige har ingen statskyrka längre. Helvetet, som var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan, finns knappast längre på Svenska kyrkans agenda. Inte heller tron på himlen och ett konkret liv efter döden tycks vara aktuell. Tongivande företrädare accepterar homoerotisk kärlek, äktenskapet är inte längre sakrosankt. Den drake Hedenius drog i härnad mot är på väg att förvandlas till ett sällskapsdjur."

Jersild avslutar sin kolumn i DN med att "Religionernas negativa inflytande har inte avtagit utan tilltagit."  I det religiösa vacuum, som uppstått efter DN-giganternas kamp mot Svenska kyrkans traditionella lära, breder nya rörelser ut sig, inom och utom Svk.
---

Om du, som är ung kristen idag, är nyfiken på fädernas tro*, den tro som jag mottog som barn, rekommenderar jag ett besök på ett antikvariat, där du finner kristen litteratur från första hälften av 1900-talet. Där kan du läsa om en Jesus som dog för våra synder - inte om en Jesus som avskaffade synden och upphöjde synden till kulthandling i kyrkan. Där kan du läsa om en kärlek som inte är synonym till sex. Och där kan du läsa om män som älskade varandra. Det var före den stora begreppsförvirringens tid.
-----------
*) Idag skulle vi antagligen säga "mödrararnas tro", vilket inte alls hade varit fel. För ofta var det mödrarnas tro, som barnen ärvde.