Om månggifte mm
Igår, 31 juli var jag på Pride House, och lyssnade på äktenskapdebatten. Det var det mest egoistiska jag har hört. Det var hela tiden "Jag vill, jag vill, jag vill", ingen hänsyn till vad andra vill, inte ens vad Gud vill. Domprosten Åke Bonnier, som försökte inta ett kompromissläge, blev rejält nedsablad av den prästvigda politrucken Helle Klein oc h ytterligare en präst, som varit gift med en kvinna i 17 år och sedan levt i otukt med en man i 10 år. Religionspolisen från Förbundet Humanisterna var också där och krävde att kyrkan måste lyda staten. Helle Klein höll med och hotade kyrkomötet med att Svenska kyrkan ska fråntas vigselrätten om inte kyrkomötet bestämmer att homopar får vigas i kyrkan. Så talar en präst!
Någon i panelen hade ringt till katolska biskopsämbetet och fått veta att Katolska kyrkan tänker behålla vigselrätten, men bara viga man och kvinna. Vederbörande var mycket upprörd över denna olydnad mot Helle Kleins tvångsvigseldiktat. Äntligen något positivt i äktenskapsfrågan från Katolska tycker jag. Vi behöver en stridande kyrka. Kan faktiskt instämma i Helle Kleins beskyllning mot Bonnier för att "fega ur". I sak är han ju överens med Helle Klein. Till min förvåning hade en motståndare till homovigslarna bjudits in. Men särskilt förvånande var det kanske inte, ändå. Trots att han fick frågan två gånger kunde han inte förklara vad som är så speciellt med just heteroäktenskap
Sedan den formella delen var avklarad hamnade domprost Bonnier i diskussion med ateisterna och båda gladdes åt att den katolska biskopen Anders Arborelius och ateisthövdingen Christer Sturmark gemensamt hade angripit Svenska kyrkans vigselrätt i Dagens Nyheter. I paneldebatten sa Bonnier att Svk måste avstå från vigselrätten av ekumeniska skäl. Andra samfund kräver det. Intressant! Själva tänker katolikerna behålla vigselrätten. En kvinnlig präst i djup urringning klagade på att hon inte får predika i pingstkyrkan eftersom hon lever i ett äktenskapsliknande förhållande med en annan kvinna. Helle Klein krävde att Svk-kyrkoherden i området ska ingripa mot pingstpastorn.
Varför inte införa en statlig legitimation för frikyrkopastorer?
Jag måste ut och försöka få en matbit. När jag kom tillbaka var salen fullsatt. Dragplåstret Tiina Rosenberg skulle tala. En manlig individ, som inte heller kom in, konstaterade: "Det finns konstigt folk i vår rörelse också. Hon tror att hon är mer bög än vi bögar." Hur var det nu med kampen mot heteronormen? Kan inte kvinnor var bögare än män? Jag såg professor Tiina skymta förbi. Hon ser mer kvinnlig ut i verkligheten än på bild.
Om sanningen ska fram, hade jag fortarande inte fått tag i något att äta, och sökte mig till utgången, men hamnade två trappor ner i Pride House, och råkade hamna mitt i något slags semiarium med de polyamorösa. De verkade vara förvisade till källarplanet för att inte ge vatten på kvarn för dem som har varnat för att könsneutrala äktenskap bara är början. Och antalsneutrala äktenskap nästa steg. Det vara intressant diskussioner, faktiskt. De polyamorösa var helt mot den civilrättsliga registreringen i kd:s tappning. I stället vill de ha et "standardavtal" där exempelvis en man kan sätta kryss i rutor för vilka rättigheter varje man och kvinna, som han är gift med, ska ha. Det fanns problem att lösa. Om en affärsman är gift med flera män och kvinnor, kan det bli problem med egendomsgemenskapen, om alla ska vara delägare i firman.
Det var en slående generationskontrast. Däruppe satt sura gubb-generationen och ville ha könsneutrala tvåsamhetsäktenskap. Därnere satt naiva ungdomsgenerationen och utovade kamp mot tvåsamheten! Alla får göra precis som de vill, lovade de. På standardavtalet skulle det till och med finnas en kryssruta för heterosexuella som vill leva i livslånga paräktenskap. Men tvåsamhetensnormen ska bekämpas som en del av heteronormen. Vill någon leva helt ensam, får han göra det också. Polygamister, ensamföräldrar och singlar, aldrig gifta, änkor och änklingar i gemensam kamp!
Det lät riktigt sympatiskt! Till skillnad mot de där upp har polygamisterna upptäckt att människsosläktet faktiskt består av fler individer än bara två, och att verkligheten kan vara väldligt olika för olika människor.
Den "hbt-vänliga" prästen Karin Långström-Vinge har skrivit i Skaraborgs läns Allehanda (SLA) "Svenska kyrkan är just nu i en process där vi med största sannolikhet kommer att välkomna samkönade par att kunna ingå äktenskap i Svenska kyrkan. Det är en rättighet för 'regnbågsbarnen' att deras föräldrar kan leva som gifta med den status som det innebär i vårt samhälle."
Är det en rättighet eller inte en rättighet för "regnbågsbarnen" att ha gifta föräldrar? Kan man verkligen ha en rättighet, om man saknar rätt att själv kräva ut rättigheten?
De polyamorösta ville också ha något slags vårdnadskontrakt för barn, som ska kunna ha hur många vårdnadshavare som helst. Någon tyckte att barnen själva skulle ha rätt att välja föräldrar. Mycket sympatiskt tycker jag. Då kan ju Karin Långström-Vinges rättighet för barn att ha gifta föräldrar uppfyllas. Låt de nyfödda själva välja föräldrar!
Jag har ett radikalt alternativ till samkönade vigslar i kyrkan. Att kyrkan bara ska viga troende heteropar. (Krav för kyrkvigsel: 1. Olika kön. 2. De ska vara två. 3. De ska bekänna den kristna tron.) Alla andra konstellationer får gifta sig genom att kryssa i rutor på standardavtalet, som de sedan kan skicka inte till Skatteverket för registrering. Det blir inte giltigt i andra länder, men alla får som de vill, och det är ju demokratiskt.
När jag kom tillbaka till mitt tillfälliga hem i Storstockholm, läste jag en bok som jag lånat på bibioteket. Den handlar om månggifte i Afrika, och vilka problem det blev för de från Europa utsända missionärerna. "Bibeln förbjuder inte månggifte, men däremot skilsmässa. Men nu när jag har börjat tro på Bibeln kräver ni att jag ska skilja mig från den ena av mina båda hustrur. Och ni påstår att det är för att barnen ska växa upp i trygga familjer. Kommer barnen till den hustru som jag ska skiljas från att växa upp i en trygg familj?"
Problemet behandlades i kyrkostyrelserna i Europa som beslöt att ingen kvinna behövde skiljas från sin man, eftersom varje kvinna bara hade en man, men mannen fick inte bli döpt så länge han hade flera hustrur, utom på dödsbädden då döden strax skulle skilja honom från alla hustrurna. Så blev en man döpt på vad som förmodades vara dödsbädden, men gubben kryade på sig och avlade fler barn med sina hustrur. Då kom ett brev från kyrkostyrelsen i Europa, som anklagade missionären för att ha haft för bråttom med att döpa. Därigenom hade missionären gjort gubben till en syndare, vilket han tydligen inte var så länge han var odöpt.
Om månggiften någonsin har förekommit i Europa, så har de upphört redan under förkristen tid. Det heterosexuella paräktenskapet har urgamla anor hos oss. Mångiftena i Israel hade upphört redan under gammaltestamentlig tid. Detta är förklaringen att (åtminstone den europeiska) kristenheten inte behövt fundera på månggiftensproblematisken före missionstiden i Afrika under 1800-talet och framåt.
Helle Klein ljög, när hon påstod att det skett så stora förändringar under historisk tid (1000-talet och framåt) av äktenskapet i Sverige, att det legimerar införandet av könsneutrala äktenskap. Det är den största förändringen av äktenskapet under äktenskapets hela kända historia i vårt land och hela världen. I ett interntionellt historiskt perspektiv är könsneutralitet en större förändring än antalsneutralitet, typ en man - flera hustrur. Ytterligt få fall av en hustru - flera män är kända. Inga fall av flera män och flera hustrur är kända. Inga historiska exempel på könsneutrala äktenskap är kända.
Dessutom har Helle Klein fel, när hon påstår att kyrkan viger på statens uppdrag. Äktenskapet har alltid varit en religiös angelägenhet, redan under hednatiden, innan det fanns någon statsmakt. Statens uppgift är att skydda äktenskapet med sin lagstiftning. Det uppdraget har staten fått från kyrkan, även om det formellt må vara tvärtom. Helle Klein är illojal mot den kyrka, som hon är präst i, och borde därför fråntas prästbehörigheten.
Någon i panelen hade ringt till katolska biskopsämbetet och fått veta att Katolska kyrkan tänker behålla vigselrätten, men bara viga man och kvinna. Vederbörande var mycket upprörd över denna olydnad mot Helle Kleins tvångsvigseldiktat. Äntligen något positivt i äktenskapsfrågan från Katolska tycker jag. Vi behöver en stridande kyrka. Kan faktiskt instämma i Helle Kleins beskyllning mot Bonnier för att "fega ur". I sak är han ju överens med Helle Klein. Till min förvåning hade en motståndare till homovigslarna bjudits in. Men särskilt förvånande var det kanske inte, ändå. Trots att han fick frågan två gånger kunde han inte förklara vad som är så speciellt med just heteroäktenskap
Sedan den formella delen var avklarad hamnade domprost Bonnier i diskussion med ateisterna och båda gladdes åt att den katolska biskopen Anders Arborelius och ateisthövdingen Christer Sturmark gemensamt hade angripit Svenska kyrkans vigselrätt i Dagens Nyheter. I paneldebatten sa Bonnier att Svk måste avstå från vigselrätten av ekumeniska skäl. Andra samfund kräver det. Intressant! Själva tänker katolikerna behålla vigselrätten. En kvinnlig präst i djup urringning klagade på att hon inte får predika i pingstkyrkan eftersom hon lever i ett äktenskapsliknande förhållande med en annan kvinna. Helle Klein krävde att Svk-kyrkoherden i området ska ingripa mot pingstpastorn.
Varför inte införa en statlig legitimation för frikyrkopastorer?
Jag måste ut och försöka få en matbit. När jag kom tillbaka var salen fullsatt. Dragplåstret Tiina Rosenberg skulle tala. En manlig individ, som inte heller kom in, konstaterade: "Det finns konstigt folk i vår rörelse också. Hon tror att hon är mer bög än vi bögar." Hur var det nu med kampen mot heteronormen? Kan inte kvinnor var bögare än män? Jag såg professor Tiina skymta förbi. Hon ser mer kvinnlig ut i verkligheten än på bild.
Om sanningen ska fram, hade jag fortarande inte fått tag i något att äta, och sökte mig till utgången, men hamnade två trappor ner i Pride House, och råkade hamna mitt i något slags semiarium med de polyamorösa. De verkade vara förvisade till källarplanet för att inte ge vatten på kvarn för dem som har varnat för att könsneutrala äktenskap bara är början. Och antalsneutrala äktenskap nästa steg. Det vara intressant diskussioner, faktiskt. De polyamorösa var helt mot den civilrättsliga registreringen i kd:s tappning. I stället vill de ha et "standardavtal" där exempelvis en man kan sätta kryss i rutor för vilka rättigheter varje man och kvinna, som han är gift med, ska ha. Det fanns problem att lösa. Om en affärsman är gift med flera män och kvinnor, kan det bli problem med egendomsgemenskapen, om alla ska vara delägare i firman.
Det var en slående generationskontrast. Däruppe satt sura gubb-generationen och ville ha könsneutrala tvåsamhetsäktenskap. Därnere satt naiva ungdomsgenerationen och utovade kamp mot tvåsamheten! Alla får göra precis som de vill, lovade de. På standardavtalet skulle det till och med finnas en kryssruta för heterosexuella som vill leva i livslånga paräktenskap. Men tvåsamhetensnormen ska bekämpas som en del av heteronormen. Vill någon leva helt ensam, får han göra det också. Polygamister, ensamföräldrar och singlar, aldrig gifta, änkor och änklingar i gemensam kamp!
Det lät riktigt sympatiskt! Till skillnad mot de där upp har polygamisterna upptäckt att människsosläktet faktiskt består av fler individer än bara två, och att verkligheten kan vara väldligt olika för olika människor.
Den "hbt-vänliga" prästen Karin Långström-Vinge har skrivit i Skaraborgs läns Allehanda (SLA) "Svenska kyrkan är just nu i en process där vi med största sannolikhet kommer att välkomna samkönade par att kunna ingå äktenskap i Svenska kyrkan. Det är en rättighet för 'regnbågsbarnen' att deras föräldrar kan leva som gifta med den status som det innebär i vårt samhälle."
Är det en rättighet eller inte en rättighet för "regnbågsbarnen" att ha gifta föräldrar? Kan man verkligen ha en rättighet, om man saknar rätt att själv kräva ut rättigheten?
De polyamorösta ville också ha något slags vårdnadskontrakt för barn, som ska kunna ha hur många vårdnadshavare som helst. Någon tyckte att barnen själva skulle ha rätt att välja föräldrar. Mycket sympatiskt tycker jag. Då kan ju Karin Långström-Vinges rättighet för barn att ha gifta föräldrar uppfyllas. Låt de nyfödda själva välja föräldrar!
Jag har ett radikalt alternativ till samkönade vigslar i kyrkan. Att kyrkan bara ska viga troende heteropar. (Krav för kyrkvigsel: 1. Olika kön. 2. De ska vara två. 3. De ska bekänna den kristna tron.) Alla andra konstellationer får gifta sig genom att kryssa i rutor på standardavtalet, som de sedan kan skicka inte till Skatteverket för registrering. Det blir inte giltigt i andra länder, men alla får som de vill, och det är ju demokratiskt.
När jag kom tillbaka till mitt tillfälliga hem i Storstockholm, läste jag en bok som jag lånat på bibioteket. Den handlar om månggifte i Afrika, och vilka problem det blev för de från Europa utsända missionärerna. "Bibeln förbjuder inte månggifte, men däremot skilsmässa. Men nu när jag har börjat tro på Bibeln kräver ni att jag ska skilja mig från den ena av mina båda hustrur. Och ni påstår att det är för att barnen ska växa upp i trygga familjer. Kommer barnen till den hustru som jag ska skiljas från att växa upp i en trygg familj?"
Problemet behandlades i kyrkostyrelserna i Europa som beslöt att ingen kvinna behövde skiljas från sin man, eftersom varje kvinna bara hade en man, men mannen fick inte bli döpt så länge han hade flera hustrur, utom på dödsbädden då döden strax skulle skilja honom från alla hustrurna. Så blev en man döpt på vad som förmodades vara dödsbädden, men gubben kryade på sig och avlade fler barn med sina hustrur. Då kom ett brev från kyrkostyrelsen i Europa, som anklagade missionären för att ha haft för bråttom med att döpa. Därigenom hade missionären gjort gubben till en syndare, vilket han tydligen inte var så länge han var odöpt.
Om månggiften någonsin har förekommit i Europa, så har de upphört redan under förkristen tid. Det heterosexuella paräktenskapet har urgamla anor hos oss. Mångiftena i Israel hade upphört redan under gammaltestamentlig tid. Detta är förklaringen att (åtminstone den europeiska) kristenheten inte behövt fundera på månggiftensproblematisken före missionstiden i Afrika under 1800-talet och framåt.
Helle Klein ljög, när hon påstod att det skett så stora förändringar under historisk tid (1000-talet och framåt) av äktenskapet i Sverige, att det legimerar införandet av könsneutrala äktenskap. Det är den största förändringen av äktenskapet under äktenskapets hela kända historia i vårt land och hela världen. I ett interntionellt historiskt perspektiv är könsneutralitet en större förändring än antalsneutralitet, typ en man - flera hustrur. Ytterligt få fall av en hustru - flera män är kända. Inga fall av flera män och flera hustrur är kända. Inga historiska exempel på könsneutrala äktenskap är kända.
Dessutom har Helle Klein fel, när hon påstår att kyrkan viger på statens uppdrag. Äktenskapet har alltid varit en religiös angelägenhet, redan under hednatiden, innan det fanns någon statsmakt. Statens uppgift är att skydda äktenskapet med sin lagstiftning. Det uppdraget har staten fått från kyrkan, även om det formellt må vara tvärtom. Helle Klein är illojal mot den kyrka, som hon är präst i, och borde därför fråntas prästbehörigheten.
Kommentarer
Trackback
