Public service



Jag diskuterar just nu på sossebloggar. Ska skattepengar gå direkt till vinster i privata skolbolag? Somliga tycker faktiskt det. Tydligen till och med en av partiledarkandidaterna. Han höjs till skyarna av Skipstedtkoncernen, som är delägare i både Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Kapitalet styr, även om man försöker inbilla oss något annat. En av de ansvariga för den usla affischkampanjen ("Vi kan inte vänta"), som bidrog till Socialdemokrateras valnederlag har blivit ny politisk chefredaktör efter Helle Klein.

Hon har därmed gjort sig immun mot kritik för valnederlaget. För partiet ska ju inte lägghar ka sig i medias åsiktstillverkning. Det är ett exklusivt privilegium för de personer som går under benämningen "journalistisken". Vem granskar granskarna? Exemplet visar att de får inte granskas. Jag konstaterar också att det inte var "journalistiken" som störtade dikturen i Egypten. Det var de nya s.k sociala medierna. Sedan diktaturen väl var störtad började journalisterna kasta ut de regimgrogna redaktionsledningarna.

LO, som är den fackföreningsrörelse vars medlemmar har de lägsta lönerna, har under åratal pumpat in många, många, miljoner i Aftonbladet, innan man kastade in handduken och släppte in den norska mediekoncernen Skipstedt som delägare för att få lönsamhet på det sjunkande skeppet. Och det skedde genom hårdexplatering av det sexuella våldet mot kvinnor. Sådan läsning antas LO-medlemmar och socialdemokrater föredra. Och sedan får man inte vara med och inriktningen av tidningens åsiktsbildning.

Varför finns man då över huvud taget kvar som delägare? Man förnedrar sina väljare med snusket, men har inget att säga till om. det har privata tidningsägare gjort i alla tider, med subtila metoder. Jodå, jag har hört talas om lokala sosse-pampar som luft telefonluren till partikamrasten i chefredaktörstolen på den lokala sosse-blaskan, och sagt "Det får inte publiceras."
Journalister, som har kämpat mot censurerande ägare, har uppfattat sig själva som gudasända härolder för DET FRIA ORDET.

Saken ställdes på sin spets (men det vet inga utomstående förrän nu) när jag, som aktiv medlem i ett LO-förbund hade en diskussion med Journalistförbundets klubbordförande på lokalblaskan. Arg som ett bi frågade hon varför in fackförening inte stödde hennes medlemmar på sosse-blaskan. Som gick med förlust för att så få att den tilltänkta läsekretsen, LO-medlemmarna, läste den. Jag frågade: Och hur mycket betalar Journalistförbundet för att rädda de egna medlemmarnas jobb?"

Som svar blev jag upplyst om att Journalistförbundet är ett partipolitisk fackföreningsrörelse, och kunde därför inte stödja en socialdemokratisk tidning, följt av en anklagelse mot mig, som tidningsägare, att försöka styra innehållet i tidningen genom att vägra subventionera densamma med medlemmarnas fackföreningsavgifter. Vilket faktiskt inte jag bestämde. Men jag kunde förstås ha stött på någon högre instans i LO, om jag så velat.

Pressfriheten är väl inte till bara för journalister? Nej, det är en frihet för vem som helst (om man har tillräckligt mycket pengar, vill säga) att starta en tidning, och där föra fram sina åsikter. Det är alltså en frihet för tidningsägarna, och det är de borgerliga tidningsägarna mycket väl medvetna om. Problem blir det med monopol på den lokala tidningsmarknaden, då ingen konkurrenttidning finns, som kan ta upp kampen med åsiktsmonopolisterna.

Mot bakgrund av det skrivna kan man möjligen förstå journalisternas krav att tidningsägarna ska kopplas loss från nyhetsurvalet, och begränsa sin opinionsbildning till ledarsidan. Men bland socialdemokratiska bloggare har åsikten spridits att journalister över huvud taget inte får kritiseras (Vem granskar granskarna? Ingen!) och att inget parti får lägga sig i vad som skrivs på ledarsidan. En ledarskribent får inte ens kritiseras för hur hon skött sitt tidigare jobb som kommunikationschef i partiet!

Jodå, en s-politiker som hade gjort just detta, fick ordentligt på skalle för att ha brustit i respekt för yttrandefrihetens heligaste princip: att lägre makthavare inte får kritisera högre makthavare! Vad är en enkel riksdagsledamot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning?

Och finns det egentligen något politiskt obundet nyhetsurval? Journalister har omgett sig med dimridåer av fina ord: De "granskar", som om de vore en granskningsmyndighet, man har ett journalistiskt "uppdrag" - och själva uttrycket "journalistisk" låter väl nästan vetenskapligt.

Men det finaste finordet är "public service". En socialdemokratisk bloggare (kommunalråd) var upprörd över att "våra företag inte får gå med vinst." Han menade att det - i hans föreställningsvärld - statliga medieföretaget SVT ska gå med vinst. Jag skulle kunna slå vad (men jag spelar inte) om att samma s-bloggare tycker att det är helt fel att SJ - som faktiskt är ett statligt företag  - ska gå med vinst.

Men Sveriges Radio, Sveriges Televion och Sveriges Utbildningsradio (det är tre företag) ägs inte av staten, utan av en stiftelse. Och stiftelser har inga ägare, de äger sig själva så att säga. Jag tycker att detta är fullständigt skandalöst. Vem står bakom nyhetsurvalet i SVT? Vem bestämmer vilka åsikter, som tittar och lyssnare ska indoktrineras med? Det gör styrelsen, programchefer och journalister. SVT är en herrelös hund som viftar på husse, när andra hundar viftar på svansen.
Att det är SVT-medarbetarnas egna intressen som styr visar väl inte minst hur vi har indoktrinerats med public servic-begreppet, som väl av de flesta uppfattas som reklamfrihet och oberoende av annonsörer. Men SVT bryter oblygt mot avtalet med staten när man gör reklam för TV-avgiften. Som är en tvångsavgift som ska betalas av alla som äger en TV-apparat, även om man bara tittar på de andra kanalernas utbud.

Nu är det sant att Operan subventioneras med skattepengar. Och det är sant att medlemsavgiften till Svenska kyrkan och andra religiösa samfund tas in av Skatteverket, enligt dess regler. Men man behöver inte betala någon öronmärkt tvångsavgift till Operan för att man äger en musikmaskin. Och man behöver inte betala någon tvångsavgift till Svenska kyrkan för att gå på andra kyrkors gudstjänster.

Med public service menas viss samhällsinformation eller produktion av "smala" program, som kan vara svåra att finansiera med reklam. I andra länder finns ett avtal mellan staten och något TV-bolag om att bolaget ska sända sådana program i utbyte mot ekonomisk ersättning från staten eller genom mer förmånliga sändningsvillkor än andra bolag. Det finns inget hinder alls mot reklamfinansiering. Skulle man inte kunna sända "smala" program utan reklam i samma kanal som på andra tider sänder reklamfinansierade program? Och skulle man inte kunna slippa reklamen helt, genom att betala extra för de program som man faktiskt vill titta på?

Och om man i stället vill ha en tidningsprenumeration, skulle man kunna få det för TV-avgiften.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0