larsflemstroms

Henric Schartau 1757 - 1825
Statyn avtäcktes 2003

Henric Schartaus betydelse och inflytande på hela Svenska kyrkan är betydligt djupare och vidare än vad den västsvenska gruppen schartauaner ger vid handen. (Artikel i tidningen Barometern)

"Jag fick nåd att taga emot den avkunnade förlåtelsen, såsom Jesu ord, Jesu försäkran, grundad på hans egen blodiga försoning och bekräftad i hans Nattvard med själva försoningsoffret." Så skrev Henric Schartau om sin kallelse 1 mars 1778, i samband med nattvardsgång i Ryssby kyrka i Småland. Denna händelse blev av avgörande betydelse för Schartaus kommande gärning och liv. Detta var i bygder där den medeltida katolicismen var särskilt svårutrotad, där prästerna i det längsta trotsade överhetens förbud mot elevationen - den upphöjelse av det konsekrerade brödet som var avsedd för eukaristisk tillbedjan.

Vad menade denna lutherska präst med "försoningsoffret"? Det var ju långt före minsta tillstymmelse till någon ekumenik med de kyrkor, som talar om "mässoffret". Å andra sidan är kyrkorummets utformning i Sverige - även i kyrkor byggda efter reformationen - avsedd att symbolisera frambärandet av mässoffret. Denna symbolik har den katolska kyrkan numera frångått, som en överdriven ekumenisk gest.

Och förresten! Luhersk präst? Liksom Luther en gång värjde sig mot att bli kallad "lutheran", värjde sig Schartau mot att bli kallad "schartaun"! Redan under sin egen livstid var han alltså en "schartaun"... Vem är egentligen "schartaun"? För det mesta, när man hör ordet "schartaun" framstår det som något negativt. På sistone har jag dock hört uttryck som "typiskt schartauanskt". Men så gör ju jag! Har jag varit "schartauan" utan att veta om det själv? Hur mycket har Schartau präglat Svenska kyrkan? Är Svenska kyrkan verkligen en luthersk kyrka, eller en schartauansk kyrka?

Och var Schartau verkligen den första "schartaunen" i Svenska kyrkan? Arvet, som förts vidare i Svenska kyrkan, från den odelade medeltidskyrkan, har intresserat mig mycket. Men det är svårt att peka ut "det" och "det" och "det". I Svenska kyrkan? I den tidiga, av amerikanska idéer ännu opåverkade frikyrkan? Hoppare-sekten överlevde -.som en frikyrklig rörelse - en bit in på 1900-talet. Å ena sidan sägs den ha en Svk-präst (dock ej Schartau) under 1700-talet som upphov. Å andra sidan sägs "hoppandet"  vara en folklig kvarleva från 1300-talets åkallan av läkekonstens skyddshelgon.

Schartau har anklagats för pelagianism (som är extrem katolsk gärningslära) och hyllats som den största religionspsykologen genom tiderna. Som själavårdare tillämpade han moderna psykoanalytiska metoder, som inte alls var kända under hans tid.Hans nådesförkunnelse var en psykoanalytisk exposé av frälsningens förlopp hos verkliga människor under hans samtid.Och så vidare...

Som "ortoxa" lutheraner mycket riktigt har påpekat har Schartaus "nådens ordning" likheter med katolsk "gärningslära". Ja, "nådens ordning" påminner om kapitelindelningen i den nuvarande katolska katekesen. Jag tänker då särskilt på kapitelrubriken "Människan svarar Gud". Att så sker var en central tanke i Schartaus nådesförkunnelse, och i grunden något "olutherskt".

Nu finns förstås de, som säger att Schartau inget hade kommit på själv, utan att han hade utländska förebilder än den ena än den andra. Anhängare säger att detta var en central tanke i den tyska lutherska tron, som Schartau bara hade "utvecklat" en aning, motståndarna att han var inspirerad av de gräsligaste och mest olutherska frikyrkorörelserna. Men så sägs ju alltid om det svenska kulturarvet, att det inte är svenskt. 

Desto  mer märkligt är att denna nådelära mottogs av en annan berömd Svk-präst, Lars Levi Laestadius, men inte från någon professor vid universitetet. Denne lappmarkspräst har berättat att han själv blev undervisad i läran av en ung samekvinna, som tagit kontakt efter gudstjänsten. Hon hade rest över hela Norrland för att göra kunskapen om människans frälsning känd! Hade Schartaus tankar spridit sig så långt norrut? Eller hade hon kommit på det själv? Eller hade läran gått i arv  bland de samer, som kristnades under medeltiden?

Detta sägs vara typiskt schartauanskt:
- att inte synda på nåden.
- att ta avstånd från all skrytsam religiositet. Detta kunde yttra sig i rädsla för att gå till nattvarden, för då kunde ju alla se hur höga tankar man hade om sig själv. I min ungdom fanns präster, som hyllade dem som satt längst bak i kyrkan, eftersom de inte skröt med sin tro. Och det är min plats i kyrkan. Så är jag då schartaun?

Dock måste framhållas att detta inslag av "gärningslära" i en luthersk miljö, där konkreta "goda gärningar" inte räknas, kunde lägga ett tungt ok på människans axlar. Det gällde ju att svara Gud. Man måste verkligen prestera en stark tro. Kanske inte Schartaus egen mening. Men det har berättats i släkten hur min mormor, prästdotter, tygdes av det schartauanska oket. Långt innan jag läst något om Schartau har jag uppfattat detta som en "protestantisk gärningslära". Den monetära uppoffring, som avlatsbreven krävde, har ersatts av en psykisk uppoffring.

Slutligen, i vår egen tid, ledde denna prestationsångest, till att vi avskaffade synden.
- Gå och synda inte härefter!
- Nej, jag ska inte synda. Det finns ingen synd!

Kanske pendeln nu har nått det syndförnekande ytterlighetsläget, och börjat svänga tillbaka??

Senare  tids andliga  upplösning i Svenska kyrkan är kanske en motreaktion mot gångna tiders överdrivna schartaunism. Men nu kommer en motreaktion mot motreaktionen, Svenska kyrkan försöker återfinna sin identitet, och så möttes de till slut. Det blev ärkebiskop K G Hammar, symbolen för det andliga förfallet i Svk, som avtäckte statyn av Henric Schartau, symbolen för den andliga uppbyggelsen i Svk.

Hur uppfattar du själv Schartaus roll i Svenska kyrkans utveckling? Kommentera gärna! Jag tar gärna emot kommentarer. Se till höger, spalten Kategorier,  Anvisningar, vilka principer som gäller för modereringen!