Dompen
Sedan över ett år har jag kommenterat på domprostens blogg (www.akebonnier.blogspot.com). Den senaste längre debatten på dompens blogg handlade om s.k polyamorösta äktenskap. Dompen har nu återkommit med en länkt till debatten mellan honom och en representant för RFSU under årets Pride-vecka. Två personer har tagit kontakt och menat att jag inte borde ha kommenterat. Den ena menar att jag har dragit intresse till dompens blogg, som i stället borde få självdö i brist på intresse. Den andra personen menar att dompen öht inte borde ha deltagit i polyamorösi-debatten under Pride-veckan , samt att det hela egentligen handlar om "sanktionerad otrohet".
Jag anser att ska man delta i en offentlig debatt om "polyamösa relationer" så bör man åtminstone veta vad det begreppet står för. Det hade dompen uppenbarligen inte tagit reda på, trots att det utförligt förklaras på RFSU:s hemsida och dessutom på Wikipedia. Själv blev jag ganska väl informerad under fjolårets Pride-vecka av personer som själva levde i, eller stod i begrepp att leva i en något slags polyamoröst äktenskap. RFSU-kvinnan, som dompen debatterade med, verkade däremot att vilja dölja vad det egentligen handlar om, samtidigt som hon ivrigt försvarade "seriell otrohet" (eller vad det ska kallas) inom monogama förhållanden.
Jag har också fått kritik för att jag betecknat personerna som själva var / är "polyamorösa" som toleranta, vänliga och trevliga. Jag vidhåller emellertid att det är en fördom att personer som lever i synd måste vara otrevliga och intoleranta. Kan det inte tvärtom vara så att toleransen (med egna och andras synder) ibland kan gå till överdrift? Och är inte det fallet även med domprosten, som pliktsyldigt konstaterade att kyrkan inte stödjer detta idag, utan att redovisa någon personlig mening i frågan.
Every sunday at eleven.
Om du undrar vad som händer vid den tidpunkten, så ska du få det rätta svaret:
Då stänger kioskbutikskedjan Seven-Eleven!
Du trodde väl inte att det är högmässa varje söndag? I landets alla kyrkor? Eller att ens kyrkorna är öppna. Däremot har Seven-Eleven öppet klocka elva varje söndag f.m. Det är snart bara kyrkan som har stängt under gudstjänsttid!
Domprosten i Stockholms stift har som bekant börjat med nya djärva grepp för att locka besökare till församlingens kyrkor.
Om någon polyamorös tar med sig hela familjen, inklusive "satelliter", så blir domkyrkan fullsatt! Enlit RFSU:s webbplats är en "satellit" en utomstående person, som har medigivits att ha sex med någon enstaka medlem av familjen. "Otrohet" kallas det om en familjemedlem har sex med en utomstående utan tillstånd av den övriga familjen.
Det är domprosten emot. Hans inlägg på sin egen blogg "Polyamorös och trogen" är just nu uppe i 95 kommentarer.
Idag gick jag inte i kyrkan. Man vet ju inte riktigt vad som händer i kyrkan numera... Kyrkomötet får väl införa en särsklild ceremoni för antagning och invigning av satelliter, så att det inter blir diskussioner om att någon är otrogen.
Jag har försökt bemöta domprostens utspel med att kyrkan inte behöver tycka lika som det profana samhället. Men jag fick en påringning från en god vän, som upprört frågade: "Lever du i samma fantasivärld som Åke Bonnier? Polly är väl ingenting som diskuteras i det profana samhället?"
Stängt!Vad kan kyrkan bekräfta?
I en kommentar till föregående inlägg påstås att äktenskapet är en bekräftelse av makarnas kärlek till varandra, att det var så redan före beslutet om samkönade vigslar, och att detta står i Kyrkohandboken. Jag har sökt efter Kyrkohandboken på nätet utan resultat, men däremot har jag funnit Kyrkoordningen, och där står inget om detta. Det står däremot att båda ska ge sitt samtycke till äktenskapet samt lova att älska varandra tills döden skiljer dem åt., etc. Det står inte uttryckligen att makarna ska bekräfta sin kärlek till varandra, men det är rimligt att uppfatta deras löfte om livslång kärlek, etc, på det viset.
Om prästen, som ska viga, har välgrundad anledning att misstänka att de blivande makarna inte älskar varandra utan att de exempelvis vill ingå ett skenäktenskap, ska han vägra viga, enligt min mening.
Men är då de vigslar som faktiskt förrättas i kyrkan verkligen en bekräftelse från kyrkans sida på makarnas kärlek? Och vem avgör, för kyrkans räkning, att de blivande makarna verkligen älskar varandra? Har verkligen prästerna den kompetensen?
Det är frågan som diskuteras i föregående inlägg.
Och har man förnekat att ett par, eller en hel hop människor som kanse lever i ett polyamoröst förhållande, kan älska varandra, om de inte får gifta sig i kyrkan? Det är också en fråga som diskuteras i föregående inlägg.
Genom att göra de samkönade vigslarna till en fråga om att bekräfta den homosexuella kärleken, har man bäddat för den situation som nu har uppstått, att opportunistiska präster känner med fingret i luften om inte kyrkan måste bekräfta alla slags "kärlekar".
Jag diskuterar nu inte om beslutet om samkönade vigslar var rätt eller fel. Men de vanligaste motiveringen, att det handlade om att bekräfta homosexuellas kärlek, var det definitivt.
Efter den senaste veckans hejdlöst opportunistiska uppsläpp av s.k. försöksballonger för att testa om opinionen är mogen för att upphöja rena sodomin (d.v.s. polymarösa förhållanden), som domprosten i Stockholm Åke Bonnier står bakom, är jag nu själv starkt tveksam mot att gifta mig i Svenska kyrkan. Och även mot att begravas i Svenska kyrkan. Men gå ur tänker jag inte göra. Det framstår som allt tydligare att Svenska kyrkan håller på att infiltreras av en annan religion. Och det ska möta motstånd.
Kär eller bara kåt, det är frågan som prästen ska besvara!
"Så när jag säger att sex är bra så länge man inte skadar sig själv eller någon annan vill jag komplettera påståendet med att sex hör ihop med en kärleksrelation, hör ihop med kärlek till den man har sex med. Sex är alltås inte förbundet med äktenskapet så bröllopsnatten har därvidlag tappat sin betydelse."
Detta är världens äldsta marknadsföringsknep i det som påstås vara världens äldsta yrke, att skapa en romantisk stämning med kärlekens röda färg, etc så att den potentiella kunden blir kär i den prostituerade kvinnan. Då faller de moraliska skruplerna lika enkelt som efter ett prästbesök på Pride House. Att prostitution inte har med sex att göra, har vi läst på Långström-Vinges blogg (länk i spalten till höger):
"Läs förresten Gudrun Schymans utmärkta bloggpost Prostitution har inget med sex att göra:
'Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det är en lag som förbjuder någon att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för något som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet.'Det märkliga är alltså att de stridbara Skövdeprästen citerar Schyman utan att själv komma med minsta invändning. Kan man då dra någon annan slutsats än att Långström-Vinge håller med Schyman om att prostitution bara är fel om det inte längre handlar om sex? Vad är det för slags "prostitution" - kanske präster som ställer upp på vad som helst och vränger kyrkans lära för att passa de politiska trenderna? Det är uppenbart att Schyman inte vill backa från gamla positioner under den så kallade sexuella revolutionen. Att kunden betalar för sig är alltså det enda hon kunnat hänga upp sitt motstånd på. Men att det omöjligt skulle handla om sex bara för att plånboken kommer fram? Och varför skulle det inte till och med kunna handla om kärlek, åtminstone i den betydelse som ordet numera har fått i Svenska kyrkan?
"
Kär eller bara kåt, det är frågan som prästen ska besvara! Och glöm då inte att "All kärlek är bra kärlek!"
I dagens nummer av Kyrkans Tidning avfärdar domprost Åke Bonnier kritiken med att den polyamorösa kärleken är något nytt och ovant, själv hade han inte ens hört begreppet, och att kritikerna helt enkelt inte hunnit sansa sig. Han flaggar tydligt för att polyamorösa "äktenskap" kan komma att ingås i kyrkan.
Men är då sex bundet till en kärleksrelation eller kan man, utifrån kyrkans synvinkel, låta sexualiteten få vara något härligt som man kan leva ut fullt ut utan att ha en fast relation, frågar Bonnier på sin blogg och besvarar själv frågan med: "Jag menar att sex ska vara något som man ger och får inom ramen för ett kärleksförhållande där kontrahenterna uttrycker kärlek till varandra."
Men för mig var inte ens begreppet en nyhet. Jag hörde det förra året i källarplanet på Pride House, sedan jag hör äktenskapsdebatten med bl.a. domprosten och Åke Bonnier och pastorsadjunkten Helle Klein. Den senare tog på sig maktfasonerna som pålitisk chefredaktör för Aftonbladet och hotade kyrkomötet med att Svenska kyrkan skulle fråntas vigselrätten om inte kyrkomötet skulle säga ja till samkönade kyrkvigslar. Kyrkans lära bestäms som bekant i medias styrelserum, och sex säljer. Läs bara vad de unga kvinnliga kolumnisterns skriver!
Det finns de som viker ut sig i bild och de som viker ut sig verbalt - gärna med några slängar mot den manliga sexualiteten. Och Bonnier och Klein är ju båda i den branschen...
Att man kan ha erotiska känslor till flera personer är ingen nyhet. Kär eller bara kåt är frågan som prästen ska besvara inför vigseln, viga eller vägra viga är frågan: "Ni är inte kära utan bara kåta, som det blir inget bröllop, åtminstone inte i min kyrka" kan alltså bli prästens svar. Både när en man ska gifta sig med en kvinan eller nära tre män ska gifta sig med två kvinnor.
Historiskt finns åtskilliga exempel på rika män som har haft ett kärleksfullt förhållande med en prostituerad kvinna. av lägre klass. Han har kanske varit hennes enda stamkund. Och i hemlighet har pengar förts över till de barn, som har avlats i sådana förhållanden. Hemma har han haft en oälskad hustru ur sin egen klass.
Kanske har hon haft två eller tre sådana stamkunder. Som har varit "buksvågrar". Så kallas män som har sex med samma kvinna. Har domprosten inte ens hört det begreppet? Då har det varit riktigt polyamoröst. Men naturligtvis förstår jag att den nutida polyrörelsen menar att allt ska ske öppet och legalt och att medlemmarna ska vara ekonomiskt självförsörjande, eller att man ska ha ett system för inkomstutjämning inom "familjen".
Vad finns att säga? Det är ju inte förbjudet. Men ska allting som lagen tillåter upphöjas till kulthandlingar i kyrkan? Och behöver inte äktenskapet en fastare grund än att kyrkan genom sina ceremonier "bekräftar kärlek"? Och vilken kompetens har utanför sina egna äktenskap sexuellt oerfarna präster at bedöma om andra är kära eller bara kåta? Den äktenskapssyn som Bonnier och Långström-Vinge företräder är i själva verket mycket exkluderande.
Och vad säger vi om påståendet att kärlek /sex är bra så länge man inte skadar sig själv eller någon annan? Det är en vacker tanke, att och en själklar grund för en avkristnad stats lagstiftning. Men är det kristendom - eller politisk ideologi?
Men religionens roll är kanske att bekräfta den statsbärande politiska ideologin som gudomlig?
Religionssociologi!
Polyrörelsens symbol: en regnbågsfärgad papegoja. Platt fall efter Pride
I fjol lyssnade jag på äktenskapsdebatten i Pride House, som är pride-spektaklets anständiga framsida. Alla är pågklädda. Det mest oanständiga som hände på Pride House var professor Tiina Rosenbergs ankomskt. En man sa urskuldande till mig: "Det finns konstigt folk i våran rörelse också. Hon tror att hon är mer bög än vi bögar". Ja, det är svårt det där med identiteter, att vara den man är.
I år tittade jag på Pride-paraden. Inte för att jag var intresserad, utan för att det är så pinsamt att bli beskylld för att inte veta vad man talar om. När man inte har sett med egna ögon alltså. De vanligaste bemötandena av kritiken går ut på att 1) "vi" (d.v.s. deltagarna i paraden) får vara de som "vi" innerst inne är, och 2) att det är media som fokuserar på det frånstötande, och att medias bild är falsk.
Jag har undrat hur många heterosexuella som springer i paraden och viftar på skinkorna och önskar att de vore något annat...
Jag såg inte någon som viftade på skinkorna, däremot en gosse som gick med rumpan bar och såg ut att vara i behov av toapapper.
Däremot såg jag en man med jättestora påklistrade bröst och några kvinnor med verkliga bröst, vilka dock hade spökat ut sig så att de närmast framstod som frånstötande... Kanske ett sätt av damerna ifråga att markera sin läggning och göra sig ointressanta för män?
Fackföreningen Unionen demonstrerade för kravet Nej till heteronormativa fikaraster. En arbetsgivarrepresentant som satt i ett fönster på ett av affärshusen vid Skeppsbron applåderade entusiastiskt.
Jag såg väldigt lite av det som jag sett i media från tidigare års Pride-parader. Antingen har hbt-folket själva tappat geisten eller så är bilderna från tidigare år fejkade.
Själv fick jag den där otäcka känslan Känns det så här att dö (trogna läsare minns kanse när ambulansen kom och mätte mitt EKG), och undrade om tidningen Dagen skulle ägna mig några rader, exempelvis "Kristen bloggare fick hjärtinfarkt av att se Pride". Så jag måste gå för att få fart på blodomloppet. Så jag gick i motsatt riktning mot paraden (så jag missade inget) och lyckades komma på ett tåg till den tillfälliga bostaden i förorten.
Och där var det platt fall, vill jag säga. En berusad kvinna hade fallit rakt bakåt och slagit huvudet i gatstenen och blödde. Vi var flera personer som ringde SOS Alarm, men det kom inten ambulans, så någon ringde igen, men det kom ingen ambulans, så någon ringde igen... "Fallet är inte prioriterat", var den förklaring som gavs. (Mina trogna läsare minns kanske att det behövdes överläggningar med tre personer under 40 minuter, samt hot från min sida att jag skulle ta bussen till sjukhuset, innan SOS-Alarm beslöt sig för att skicka en ambulans - för att ambulanspersonalen skulle avgöra om jag hade rätt att åka ambulans till sjukuset.)
Nog för att jag tycker att Pride-spektaklet skämmer ut Sverige som kristet land och turistnation. Men det hela är otroligt upphaussat av media. Det kallas nyhetsvärdering. Sex säljer.
Mannen av folket fick prinsessan och halva kungariket!
Victoria och Daniel gifte sig inte i Själevads kyrka, som fått utmärkelsen Sveriges vackaraste kyrka. Men Prästbordet (så heter kyrkbyn i Själevads socken) var slutpunkten för den långa tågresan till min barndoms sommarparadis vid Bäckfjärden.
Så har då idag "mannen av folket" fått kronprinsessan och halva kungariket. Herr Westling har alltså tappat efternamnet och tituleras nu "prins Daniel" samt "hertig av Västerötland (=halva kungariket) samt "riddare av serafimerorden". Har han tagit ridlektioner? Det måste man om man ska vara riddare, för det är väl detsamma som att vara ridare (=ryttare)?
Själv är jag fortfarande mannen av folket, som har hittat sin "prinsessa". Nu förväntar jag mig att tituleras "hertig av Blekinge" (titeln är väl fortfarande ledig?) om jag gifter mig med henne. Dessutom är jag ju direktor mm för Klipphamnsinstitutet, som är en kopia av Claphaminstitutet, som är ett jippoinstitut för titelsjuka personer som beviljar sig själva fina utnämningar.
Som bekant blev kungen tillrättavisad av ärkebiskopen för tilltaget att han ville överlämna sin dotter till den blivande prinsen. Detta slutade nu med en kompromiss, som innebar att kungen ledde fram prinsessan till den blivande prästen, som väntade - tillsammans med prinsessans yngre bror - ungefär halvvägs till altaret.
Någon expert på etikett förklarade i ett efterföljande program att det inte var någon brudöverlämning, utan en statschef som ledde fram sin efteträdare till.... mannen av folket? Folket?
Så efter valet i höst blir det regeringschefen Fredrik Reinfelt som leder fram sin efterträdare Mona Sahlin till de bägge männen av folket Peter Eriksson och Lars Ohly?
Var står det att det är kyrkans "grundhållning" att brudpar ska gå in tillsammans? Vigseln är inte någon "bekräftelse" av något som redan är. Utan ett uppbrott från något och början på något nytt. Jämställdlheten kan tillgodoses genom att brudöverlämningen kompletteras med brudgumsöverlämning.
Bruden förs fram till altaret av sin far och brudgummen av sin mor, som ett tecken på att de lämnar respektive föräldrahem och bildar nytt. Jag hoppas verkligen att detta, dubbel överlämning, ska bli en ny svensk tradition. Enkel överlämning (brudöverlämning) är ju redan gammal svensk tradition, som börjat komma ur bruk.
Härav följer att de, som gifter sig för andra eller tredje gången, förs in av sin äldsta son respektive dotter. Förutsatt att skilsmässa omgifte tillåts - vilket inte borde vara självklart för kyrkan. I Katolska kyrkan är det helt förbjudet, i den lutherska traditionen är det tillåtet i vissa fall. Den lutherska kyrkan borde vägra medverka till omgifte i de fall, någon bryter upp från ett pågående äktenskap i syfte att gifta sig med någon annan, som man inlett en ny relation med under pågående äktenskap.
Eftersom min mor inte längre är i livet och jag inte har någon dotter, har jag bett min yngsta syster att överlämna mig till min fästmö, om det nu blir så att vi gifter oss. Vi förlovade oss den 8 juni, och har båda varit medlemmar i Svenska kyrkan i över 65 år.
Det måste äntligen slås fast att staten och kyrkan inte behöver, inte kan och inte får tycka lika. Alla medborgare i staten är ju inte medlemmar i kyrkan. Och man kan ju vara medlem i kyrkan, även om man inte vill leva enligt kyrkans lära till 100 %. Men kyrkan ska inte göra synden till en kulthandling i kyrkan. Och att bryta någon annans äktenskap, eller sitt eget äktenskap i syfte att gifta sig med någon annan, är synd - trots att staten tillåter det.
Men den lutherska traditionen förbjuder alltså inte den som är offer för den andra partens otrohet /äktenskapsbrott att gifta om sig. Men låt oss alltså slå fast att kyrkvigseln (eventuellt till skillnad mot borgerlig vigsel) är början på något nytt och inte något slags välsignelse av ett redan ingånget äktenskap.
Även den gamla traditionen att dop ska ske i bakre delen av kyrkan, varefter den nydöpta personen förs fram till altaret, bör återinföras!
Genom att hålla på de GAMLA traditionerna, som inte kostar något ekonomiskt, slipper vi att de kyrkliga handlingarna utvecklas till "tillställningar" som bara rika människor har råd med!
Att den kungliga vigseln inte bara var en bekräftelse av något redan existerande stod helt klart när ärkebiskopen kallade den nygifte Daniel för prins Daniel. Nu ska det sägas för första gången, sa ärkebiskopen.
Nog borde den blivande prinsen ha letts fram till altaret av sin mor och överlämnats av henne till tronföljaren kronprinsessan Victoria? Men jämställdhetssnacket, som iscensatts av den så kallade bibelvetaren Annika Borg, förbjöd väl det också?
Bevarandet av gamla traditioner hindrar inte att de moderniseras.
Frikyrkopastorer miste vigselrätt
Förlovningsringar av silver.
Evangeliska Frikyrkan, EFK, har med stor majoritet beslutat avstå från vigselätten på grund av riksdatsbeslutet att religiösa vigelförrättare ska ha rätt, men inte skyldighet, att viga samkönat. Maken till feghet! Vågar EFK-arna inte stå för sin övertygelse?
Så nu får EFK-paren gifta sig borgerligt inför någon miljöpartist, som skriver motioner om gruppäkenskap där alla knullar alla! Detta kallas att "bevara äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna"! Ja, hur kan de vara säkra på att inte bli vigda av en vigselförrättare, som inte viger samkönat? Det är faktiskt ett krav för att få uppdrag som borgerlig vigselförrättare...
Själv funderar jag på att hoppa över vigseln och fira silverbröllop direkt med min nya kvinna. Det är i alla fall vad vi klarar ekonomiskt. Och vi är ju båda i den rätta åldern för det!
När unga präst-oskulder förfördes av erfarna prästänkor
Det är skrutt med nutidens prästfruar - åtminstone att döma av den märkliga debatt som just nu pågår på en högkyrklig prästblogg - i svallvågorna efter debatten om den högkyrkliga prästens ordval när han samtalade med ett par kvinnliga kyrkomötesdelegater. Där någon på fullt allvar menar att prästfrun, eller någon kvinnlig diakon, måste vara med som medlyssnerska när någon kvinna biktar sig för en manlig präst.
En bättre lösning enligt mig vore om prästfrun ligger avklädd och redo i den äkta sängen när den manliga prästen kommer hem från bikten!
Besöksstatistiken för denna blogg visar att sex engagerar. Det kommer säkert medlemsstatistiken för Katolska kyrkan också att visa, den dag då man har tröttnat på pedofildebatten och fokuserar på förbjudna relationer mellan präster och vuxna kvinnor. Som bekant smakar förbjuden frukt bäst. Nu ska jag skriva om det märkliga änkepensionssystem som florerade i Svenska kyrkan från reformationen och en bra bit in på 1800-talet, och kanske längre!
KONSERVERINGEN AV PRÄSTÄNKOR.
Det kallades så. Under medeltiden fick prästerna inte gifta sig. I stället för fru hade de en hushållerska - och så har det varit i Katolska kyrkan åtminstone en bra bit in på 1900-talet. Och så är det kanske fortfarande i en del länder. Hushållerskorna uppfyllde prästfruarnas alla plikter, och prästgårdarna kryllade av prästernas "oäkta" barn. Det var skillnad mellan ordenspräster (prästvigda munkar) och församlingspräster. För församlingsprästerna handlade celibatet inte om sexuell avhållsamhet, utan om att inte producera en legal avkomma, som kunde ärva prästen.
Formellt var hushållerskan anställd hos prästen, och behöll förmodligen sin tjänst när prästen hade avlidit och ersatts av en ny präst. Under den s.k. reformationen under 1500-talet fick prästerna rätt att gifta sig med sina hushållerskor - eller med vem de ville. Men det var nog starka påtryckningar på prästerna att gifta sig med sina hushållerskor, så att inte församlingarna arbetslösa hushållerskor att ta hand om. Och så kom församlingarna att ställa villkor vid anställning av präster att den nya prästen skulle gifta sig med den gamla prästens änka.
Man kan tänka sig mötet mellan en ung präst-oskuld och en sexuellt erfaren medelålders eller äldre prästänka som redan hade haft en eller två eller flera män i sitt liv. Som exempel hade Henric Schartau 17 barn att försörja på sin prästlön, sina egna och sin företrädares. Samma mor hade de. För övrigt har få präster betytt så mycket för Svenska kyrkans identitet som just Henric Schartau, som du kan läsa mer om på denna blogg. http://larsflemstroms.blogg.se/2008/august/vem-ar-egentligen-schartaun.html
När sedan den gamla prästänkan /prästfrun dog, var det den medelålders eller äldre prästens sak att ragga upp och gifta sig med någon ung oskuld och lära upp henne i det sexuella samlivets konst. I det profana samhället var det däremot regel att både mannen och kvinnan var oskulder när de gifta sig. Och så har det förmodligen också varit med prästäktenskapet, sedan systemet med konservering av prästänkor avskaffats. Nutida prästfruarnas uppför sig - att döma av prästfruarnas skriverier på den högkyrkliga prästbloggar - som initiativlösa våp, som oroar sig för att deras män ska förföras av kvinnor som de har själavårdssamtal med.
Annat var det alltså med gamla tiders prästfruar. De visste hur en man skulle förföras! De visste säkert också hur en präst skulle fjättras vid den äkta sängen, så att han avhöll sig från sexuella relationer med andra kvinnor.
Mina två föregående inlägg, om kvinnor som förför män samt om kvinnliga förförelsekonster, som tydligen har tilldragit sig så stort intresse, var närmast föranledda av den märkliga inställningen hos vissa av nutidens "gudfruktiga" män, att det är fel om kvinnan tar initativet, vare sig det gäller en permanent eller tillfällig förbindelse.
Det är inte fel om kvinnor förför män. Men bäst förstås om det är ömsesidigt. Jag vill förföra och jag vill bli förförd av henne som jag älskar. Konstigare än så är det inte. Och om någon tycker att det är fel, skyller jag inte ifrån mig på att hon har förfört mig. Jag har ju låtit mig förföras - och dessutom har ju jag förfört henne. Ömsesidigt och jämställt! Hur jämställt det är i prästgårdarna kan man ju däremot undra. Nutida prästfruar borde kanske lära sig av gamla tiders prästfruar. Det måste ju ha hänt förr, under de nästan två tusen år som gått med ett helmanligt prästadöme, att kvinnliga församlingsmedlemmar har blivit förälskade i präster. Sådant måste man kunna hantera om man är präst.
En sak som jag särskilt undrar över är hur det går till innan en kvinnlig präst gifter sig. Hur inleds den relation, som leder till att prästen gifter sig, om lekmän (eller andra präster) inte får förföra präster, och kvinnor och inte får förföra män. Då kan ju ingen ta första steget.
Katolsk contra protestantisk äktenskapssyn
Det finns ingen för alla protestanter gemensam syn på äktenskapet. Förutom att alla traditionella tolkningar verkar vara rörande överens om att all sexuell utlevelse före och utanför det heterosexuella äktenskapet är en synd. Och även efter det första äktenskapet, bör väl sägas i dessa skiljsmässo- och omgiftestider. Det hjälper alltså inte om man gifter om sig, alternativt själv gifter sig första gången med någon som redan har varit gift. Så varför ska man gifta om sig alternativt gifta sig över huvud taget, om det är synd i alla fall?
Och om jag så skulle hitta en kvinnlig oskuld i passande ålder (65+) och gifta mig med henne, så skulle det inte ändra på faktum: Att jag har syndat varje gång tidigare - åtminstone enligt traditionell kristen äktenskapssyn. Men var hittar man kvinnliga oskulder i den åldern: I nunneklostren? Och vore det då ingen synd att lura någon att bryta sitt celibat för ett ofruktsamt (dvs barnlöst) äktenskap?
En sak kan jag inte tänka mig. Att gifta sig för att knulla "syndfritt". Det vore otukt med äktenskaplig inramning. Men sådant sysslar de med i frikyrkorna. Inte undra på att de har så svårt att hålla ihop sina äktenskap, så att skiljsmässor och omgiften har blivit nästan accepterade. Jag undrar just vad den äldstebroder i pingstkyrkan hade i sikte, när han hade ett "uppriktigt" samtal med mig, jag var då 56 år, och frågade om jag inte borde ägna mig åt äktenskapets fröjder, alltså gifta mig med någon nyskiljd pingstkvinna. För det var väl inte någon gammal oskuld, som han tänkte erbjuda mig. Sådana finns nämligen inte i Frikyrko-Sverige, där näst intill äktenskapstvång råder. Många singlar, skiljda eller aldrig gifta, har vittnat om den äktenskapsterror, som de blivit utsatta för efter att ha deltagit någon tid i gudstjänstlivet i någon frikyrka.
Frikyrkofolket har sex på hjärnan. Man måste ha sex. Men man ska gifta sig först, oavsett om det är första, andra eller tredje gången. Då är knullen syndfria. Och dessutom står det ju i Bibeln att en församlingsföreståndare ska vara en kvinnas man. Det katolska prästcelibatet är obibliskt - framhåller man ofta. Likväl kräver man att homosexuella ska leva i celibat. Då blir avhållsamheten plötsligt "biblisk". Det som är synd, om man är heterosexuell. I Frikyrko-Sverige är inte bara all sexualitet utanför äktenskapet synd.
Det är dessutom synd att vara ogift. - Utom om man är homoxeuell förstås. Och alltså tisslas och tasslas det om att varje ogift vuxen person nog är homosexuell. Så det är åtskilliga genuint heterosexuella personer som har fått känna på diskrimineringen av homosexuella i Frikyrko-Sverige. På grund av förmodad homosexualitet. Och värst är Kristdemokraterna. Fördomarna flödar. Och dessutom tycker ju kd att oskyldiga barn ska straffas för föräldrarnas synder. Jag kan på teoretiska grunder hålla med om att barn som föds utanför äktenskapet har avlats i synd.
Men jag håller inte med kd om att barnen ska straffas med döden (abort) för att föräldrarna inte har "ordnat upp" sitt förhållande. Kd är det ena partiet i Sveriges riksdag, som förespråkar (som lösning på ekonomiska problem) något, som enligt partiets egen väljarkår är mord. Samma parti har kämpat hårt för att livstidsstraff för mördare ska omvandlas till tidsbegränsade straff. Till skillnad mot Katolska kyrkan, som faktiskt anser att synder kan graderas i allvarliga och mindre allvarliga synder, så är alla synder lika allvarliga för frikyrkofolket.
Så det är ju föga förvånande att kd förespråkar en straffrättslig nivellering, dvs att det inte ska vara så stor spännvidd mellan strafftiderna för de olika brotten. Kd:s moraliska kollaps inom straffrättens område vore annars värd ett särskilt inlägg. Men det har ju funnits tydliga tendenser inom kd att ersätta straffen med "vård" (som om brott, sjukdom och synd vore samma sak), och låta vårdbehovet styra strafflängden.
Den frikyrkliga äktenskapssynen är föga genomtänkt, och anpassas kontinuerligt till frikyrkofolkets faktiska livsstil, så att ingen som har haft 2 - 3 olika sexualpartners kan anklagas för synd. Förutsatt att allt skett inom äktenskapet eller eventuellt inom en förlovning som föregått äktenskap. Jag ser inte saken riktigt så. Jag har syndat. Men å andra sidan vill jag gärna gradera synderna och påstår alltså att jag inte har begått någon allvarlig synd. I varje fall finns det värre synder, och alla vi människor är ju snärjda i synd. Om jag inte hade syndat på det ena området, så hade jag syndat på något annat område, och hade kanske varit värre.
Om jag hade kunnat avstå från de synder, som jag faktiskt har begått, utan att begå några andra synder i stället, så hade jag väl kunna avstå från alla synder och kunnat leva ett helt syndfritt liv. Och om jag hade kunnat leva ett helt syndfritt liv, så hade alla människor kunnat leva helt syndfria liv. Och då hade Jesus inte behövt dö på korset för att vi syndare (som tror på honom) ska få evigt liv.
Det diskuteras om äktenskapets eller dess ingående (kyrkvigsleln) är ett sakrament. Inget är ett sakrament för att kyrkan säger det. Kyrkan kan inte införa eller avskaffa sakrament - lika lite som de svenska lanstingen kan ta beslut att införa eller avskaffa sjukdomar. Man kan däremot ta beslut att bekämpa och i bästa fall utrota sjukdomar. Ett sakarament är något som har instiftats av Gud - oavsett vad människor tycker om det. Men det finns också religiösa ceremonier som har konstruerats av människor. Luther försökte bringa klarhet i detta. Han införde stränga definitioner för att något ska kallas sakrament. Och otvivelaktigt är dopet och nattvarden sakrament, enligt Luther. Han var mer tveksam om även äktenskapet, prästvigningen och bikten är sakrament.
Det kan man ha olika åsikter, precis som man kan ha olika åsikter om planeten Pluto verkligen är en planet. Det har astronomerna ansett sedan år 1930, då "den nionde planeten" (Pluto) upptäcktes. Men nu har astronomerna blivit tveksamma. På samma sätt som Luther var tveksam till om äktenskapet, prästvigningen och bikten verkligen är sakrament.
Den praktiska konsekvensen av detta är att det som Gud har instiftat och sammanfogat, bör människor inte upplösa. Katolska kyrkan är helt kompromisslös i fråga om att äktenskap inte kan upplösas. Makarna kan däremot leva åtskiljda. Men likväl består äktenskapet - tills döden skiljer de åt. Om man inte uppfattar äktenskapet som ett sakrament, kan man mena att ett sådant löfte kan man bara avge en gång livet, och att det således är fel att gifta sig mer än en gång. Därefter får man - om man har upplöst sitt äktenskap - leva i en trogen relation, som kanske liknar ett äktenskap. Men är det verkligen synd?
Den äldre svenska lagstiftningen torde spegla den lutherska synen på upplösning av äktenskap. Nämligen att människor kan upplösa äktenskap, dvs att det ligger i mänsklig förmåga att upplösa det som Gud har förenat. Detta kunde ske, enligt äldre svensk lag, genom otrohet, övergivande (t.ex. att en man övergav sin hustru och emigrerade ensam till Amerika). Vid mitten av 1900-talet tillkom, enligt lagen, en ytterligare skiljsmässogrund: lång och varaktig söndring. Dessa ansågs av vissa präster oförenligt med Svenska kyrkans lära. De vägrade viga personer som skiljt sig på den grunden till nytt äktenskap. Och för det dömdes de för tjänstefel av den jordiska rättvisan.
Den som var offer för otrohet kunde de däremot viga till nytt äktenskap. Enligt äldre svensk lag var äktenskapsbrott ett brott enligt lagen. Det fanns alltså en brottsling och ett brottsoffer.
Enligt katolsk teologi kan kan ett giltigt äktenskap inte upplösas. Däremot kan ett äktenskap ogiltigförklaras - men det är ytterst sällsynt att så sker. Mig veterligt kan endast påven ogiltigförklara äktenskap. Detta kan ske när ett enligt lagen ingånget "äktenskap" inte uppfyller kriterierna för äktenskap. Enligt katolsk teologi är den sexuella föreningen, "de två ska bli ett kött", en nödvändig ingrediens i ett giltigt äktenskap.
Utan samlag - inget äktenskap! Om jag har förstått den katolska äktenskapssynen rätt.
Det är inte nödvändigt att samlaget leder till barn. Men för att man ska leva i ett giltigt äktenskap, måste man "göra barn", dvs göra det som "naturen" kräver för att det ska bli barn. Och därför ska makarna inte aktivt försöka hindra att det blir barn genom att använda artificiella preventivmedel, såsom p-piller eller kondomer.
Katolska kyrkan rekommenderar i stället naturliga preventivmetoder. Och detta stödjer jag. Naturliga preventivmetoder ger ungefär samma "skydd" mot graviditet som regelbunden användning av kondom i praktiken, d.v.s i genomsnitt två-tre "oplanerade" barn vid en normal samlagsfrekvens under kvinnas hela fertila tid - så att befolkningstillväxten särkras, utan att det blir en "befolkningsexplosition". Jag har skrivit om detta på denna blogg under sommaren 2009. Klicka på kategorin Sexualitet och fortplantning i spalten till höger!
Muslimska kvinnor söker kristna män för evt äktenskap?
Men om jag hade gjort det hade kanske bloggens läsare inte haft en aning om landstingens kondomkampanj och hur 13-åringar uppmanas att prova på alla möjliga sexuella varianter. Och jag hade kanske inte fått inspriation att skriva om den s.k. befolkningsexplositionen och naturliga preventivmetoder. De fungerar lika bra som artificiella preventivmedek, men har inte deras biverkningar. Men de naturliga metoderna kräver dock att man är ganska intim med varandra. Och det fungerar kanske bäst om man inte byter partner så ofta.
Så det är nog som påven säger! Må så vara att han, gubbstrutten, knappast har någon personlig erfarenhet av vad han talar om. Men katoliker springer ju och biktar sig stup i kvarten, så nog vet r katolska präster hur det går till i praktiken med sexualiteten!.
Om det är något som riskerar att utså splittring mellan invandrare och svenskar - och rent förakt mot kristna från muslimers sida - så är det denna förförelse av ungdom, som landstingen ligger bakom och få kristna ledare vågar säga något om. Och denna tystnad är faktiskt värd förakt. Borde man inte bli mer upprörd över denna vuxenvärldsens förförelse av ungdomar (under 15 år dessutom) än vad fullvuxna män och kvinnor gör? Om man nu ska gradera synder.
I muslimska föräldrars ögon är det inte sekulariserad politiker utan kristna som förleder deras minderåriga barn till sexuella synder. Kan man då gifta sig med en muslimsk kvinna? Eller ska det råda fullständig segregation på äktenskapsfronten?
Denna blogg är reklamfinansierad, skrev jag. Föregående inlägg förklarade varför det är fel att skymfa en annan religions profet. Och det är väl klart som korvspad att den som är gift med en muslimsk kvinna inte får skymfa hennes älskade profet! Kan en kristen man verkligen behandla sin muslimska fru så illa? Och tror någon verkligen att hon kommer att konvertera till kristendomen, om hon kränks av sin kristna man? Resultat blir sannolikt att hon slutar som en förgrämd muslims kvinna, som är utstött ur två gemenskaper. Den kristna och den muslimska. Att hon börjar hata sitt nuvarande hemland - Sverige. Och att hennes släktinar föraktfullt fräser: "Sa vi inte till dig din lilla hora, att kristna män inte är att lita på?"
Det är för sitt bidrag till denna jugoslavisering av Sverige, folkgrupp mot folkgrupp, som den s.k. konstnären Lars Vilks hyllas av liberala ledarskribenter i den svenska landsortspressen. Samma ledarskribenter som i andra sammanhang stormskäller på Sverigedemokraterna. Är de bättre själva?
Men det ligger ju i tiden att dra förakt över den kristna religionen, med alla upptänkliga medel. Även till priset att det blir i Sverige som i f.d. Jugoslavien under 1990-talet. Hur liberalt är det?
Reklamfinansieringen av denna blogg fungerar så att sökmotorer söker upp ord och uttryck i mina inlägg, och matschar annsonser till vad man finner. Under flera dagar har det nu legat en annons för en muslims äktenskapsförmedling, med bilder på unga, vackra muslimska kvinnor. Tänk er det! Äktenskapsannonser för muslimska kvinnor på en kristen blogg!
Det är stort tycker jag. Muslimska kvinnor söker kristna män! Om det nu var så det var tänkt. Men låt oss då visa att en kristen man kan vara ett bra parti för en muslimsk kvinna. Själv skulle jag gärna gifta mig med någon av dessa europeiska skönheter med orientaliskt ursprung, vars porträtt finns i annonsen Om det inte vore så att jag redan fattat tycke för en kristen kvinna i min egen ålder. Men det hade inte spelat någon roll om hon hade varit muslim. För så renlärigt kristen som denna blogg är hon inte! Och ibland kallar hon sig "häxa" när hon skriver. Alltid retar det någon - dock inte mig! Kärleken fäster inte avseende vid sådant.
Så visst borde det vara möjligt för en kristen man att ingå äktenskap med en muslimsk kvinna. Återstår förstås problemet att övertyga hennes släktingar om att kristna män inte föraktar muslimska kvinnor för deras tro! Och det har Lars Vilks och hans koppel av skällande hundar i de liberal tidningarna verkligen lyckats utså tvivel om!
Från moralpanik till fnatt
Men samma höga moral förbjuder väl varje antydan om att hon själv lever, som hon tycker att andra ska göra?
I tidningen Amos finns en frågespalt, där pr Borg svarar på läsarnas frågor. En fråga lyder:
"FRÅGA: I sommar har jag varit på flera bröllop, det har varit en bröllopsboom i bekantskapskretsen och i släkten! Men vid flera av dem har bruden letts in av sin pappa och överlämnats till brudgummen. Vi har diskuterat det här hemma och undrar om det är något nytt eller något gammalt? Det är både fint och lite konstigt…
Lotta och Anders"
"SVAR: Ni ställer en fråga som är viktig. Och själv håller jag på att bli galen på alla önskemål om så kallad brudöverlämning.
Det är ganska lite jag som präst inte kan tänka mig att göra för att tillmötesgå det som är riktigt viktigt för människor. Men det finns en sak. För hur öppen och liberal jag än är, så värjer jag mig mot det för svenska sammanhang och traditioner nya och inlånade fenomenet att kvinnor ska ledas in av sina fäder och överlämnas till sina män när de gifter sig.
Det här är en tradition som finns på andra håll i världen och har sin upprinnelse i en tanke att mannen nu blir kvinnans förmyndare, i stället för fadern. Det finns också ett tankegods här som handlar om att signalera oskuld och att det ska vara första gången man får vara samman, sexuellt.
Vårt vigselritual bygger på det motsatta. De tankar som genomsyrar vigseln är att paret går in tillsammans. Symboliken blir väldigt stark: nu handlar det om dessa två människor och deras kärlek. En stund lämnar man släkt och vänner för att på så sätt visa att man bildar något nytt, en ny familj. Det är mycket högtidligt och starkt. Och vår svenska gamla tradition!
Jag hoppas denna ”trend” med brudöverlämning snart försvinner."
Varför vägrar hon inte viga? Som präst har hon ju den rätten. Eller är hon rädd för att anklagas för att diskriminera invandrare? Tydligen är hon beredd att kompromissa med sina höga moraliska principer för att framstå som politiskt korrekt! Eller är hon bara smart, och vill visa att sverigdemokraterna inte behövs i kyrkomötet för att bevara "vår svenska gamla tradition"? Som om brudöverläming inte har förekommit i Sverige också... (Det underbara med Sverigedemokraterna är att de vill vrida klockan tillbaka till när de ledande sverigedemokraterna själva var unga barnrumpor, d.v.s ända till förra seklet, exempelvis 1999.)
Men då nu har väl moraltanten ändå fått fnatt! Hon skriver ju själv att hon håller på att bli galen. Samma reaktion som när hon ser påven i TV-rutan. Varför kontrar hon inte med att införa "brudgumsöverlämning" som en ny svensk tradition? Brudgummen iförd tofflor leds fram till altaret av sin mamma. Medan bruden iförd skor med stilettklackar leds in av sin far. Jämställt och bra!
Varför får inte Kent, 61, gifta sig med sin mamma?
De kan ju ändå inte få barn tillsammans! Och det kan inte heller en homosexuell kvinna som gifter sig med en egen mor. Hon kan förstås få barn genom insemination. Men motiveringen till förbudet mot äktenskap mellan nära släktingar, att barnet kan ärva anlag för någon ärftlig sjukdom från båda föräldrarna gäller ju inte i det fallet. Är det "heteronormen" som spökar?
Dom prosten Åke Bonnier i Stockholm har skrivit ett passionerat försvar för samkönade äktenskap på sin blogg:
"Störst av allt är kärleken skriver aposteln Paulus i 1 Kor 13:13. Det är underbara ord som ingår i en text som med största sannolikhet handlar om den gudomliga kärleken. Den är verkligen störst av allt. Gud älskar och har visat sin kärlek till oss människor på flera sätt men tydligast i Jesus Kristus och Hans liv, död och uppståndelse. / - - - / Ett sätt att visa på den gudomliga kärleken är att ingå äktenskap där två personers uppgift är att leva i ett troget och livslångt förhållande där man får växa till sin ande och själ tillsammans (jo också kroppen får växa på ett sådant sätt som är hälsosamt), där man kan utvecklas tillsammans, gråta tillsammans, skratta tillsammans.
Svenska kyrkan stödjer trofasta förhållanden med livslång inriktning. Det är vår grundhållning oavsett kön. Vi vill att två människor som älskar varandra djupt och innerligt och som inte skadar varandra eller sig själva ska kunna leva ihop under juridiska former som är lika för både heterosexuella och homosexuella par. / - - - / Svenska kyrkan menar, enligt kyrkomötets beslut, att det är viktigt att alla par behandlas på samma sätt, att alla par har samma kyrkliga rättigheter."
Sign Christina, som är gift och barnlös har kommenterat:
Men visst är det så att barnlöshet i viss mån är socialt oacceptabelt! Det ses av många som onormalt att inte ha ett gäng ungar! Man ses inte som fullvärdig kvinna eller människa för den delen heller. För det är tydligen bara genom att vara gravid och föda barn som jag i kan ses människa fullt ut! Det är helt sjukt hur barn har blivit till en skyldighet!
Christina menar också att hennes särkönade äktenskap, " som tyvärr aldrig kommer att innefatta några barn" , har blivit mer accepterat och respekterat tack vare den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Tror jag inte ett dyft på. Sign Halbprister har kommenterat:
"Det som hr Bonnier bejakande skriver om Sv kyrkans syn på enkönade äkenskap, är och förblir människotankar och inte Guds tankar. Och det oberoende av hur mycket humanitet och kärlek som ryms däri. Det låg mycket rimlighet och omtanke i Petri invändelse mot Jesus. Men hans tankar var likväl inte Guds utan människotankar."
Mitt svar:
Halbprister
Verkligen sant och det var ju dagens predikotext denna söndag.
Christina
Har barn blivit en skyldighet? Och jag som trodde att abort har blivit en skyldighet! Det säger ju Svenska kyrkan också, försvararar aborterna utan minsta reservation, trots att Jesus sa "Låten barnen komma till mig".
Och hur kan du påstå att barnlöshet har blivit mer accepterat tack vare den könsneutala äktenskapslagen? Ja, om homopar inte hade rätt till insemination. För övrigt mycket diskriminerande mot manliga homopar!
Vad jag menar är att hela äktenskapsidén, som ju ändå bygger på att makarna har sex med varandra är väldigt orättvis. Men Gud är inte alltid rättvis. "Vi förstå hans vägar bättre ovan där", som de sjunger i frikyrkorna.
Men varför ska då kyrkan, självtaget och i strid med Guds ord, förmera denna orättvisa genom att inkludera vissa (för att de antas ha sex med varandra) och exkludera andra (för att de inte har sex, eller har sex med för många, eller bara har sex med sig själva)? Varför inte låta singlar gifta sig med sig själva i kyrkan. Det handlar ju bara om att "bekräfta kärleken", och kan man inte älska sig själv (både sexuellt och icke-sexuellt)?
Varför får inte Kent gifta sig med sina mamma? Jo, det stod på Aftonbladets löpsedel - och var helt klart ett inlägg i debatten om Försäkringskassan: "Kent, 61, tvingas flytta hem till mamma." Politisk chefredaktör för Aftonbladet är "prästen" Helle Klein, som var med i debatten på Pride House, och hotade ledamöterna i kyrkomötet med att hon ska se till att Svenska kyrkan fråntas vigselrätten, om inte kyrkomötet skulle säga ja till de samkönade vigslarna.
Så nu tycker jag hon ska skrida till verket och frånta kyrkan vigselrätten om inte Kent får gifta sig med sin mamma i kyrkan!
Detta sexualiserade fruktbarhets-kärleksbegrepp gör mig arg. Antingen ska kyrkan hålla sig bara till det som är instiftat av Gud, eller också ska kyrkan inkludera allt! Varifrån kärleks-tramset kommer, kan du loäsa i föregående inlägg på denna blogg. Ren nyhedendom!
Och eftersom Stockholms stift ska vara medarrangör till nästa års Pride House förväntar mig ett svar på min hittills obesvarade fråga: Vad svarar ni den ensamme bögen (och heterosexuella i motsvarande situation), som jagar runt på gaybarerna i hopp om att finna den stora kärleken, utan att finna den och därför byter partner två - tre gånger om året?
Tror ni inte att även hans "inriktning" kan vara att varje ny relation ska bli inledningen till ett troget och livslångt förhållande?
Och slutligen: "Oäkta" barn har idag samma rättigheter som barn födda inom äktenskapet. Så varför öht gifta sig, om teologin ska rättas efter riksdagsbesluten?
Vederhäftig kritik mot kärleks-tramset kan du läsa på Nineves blogg:
"Ska alla som älskar varandra kunna ingå äktenskap? De flesta i kyrkomötet svarar ja. Detta innebär i praktiken att Svenska kyrkan endast kommer erkänna att det finns kärlek inom de sexuella relationerna, i homo och hetro parrelationer. I debatten är ju dessa = 'alla som älskar varandra'. Diskriminerande tycker jag, mot alla människor...."
Se spalt till höger eller klicka här: http://nineves.blogspot.com/2009/10/finns-karlek-utanfor-aktenskapet.html
Verkligen huvudet på spiken. Personer som inte lever i en sexuell relation, behandlas som icke-människor. Nineve ger också exempel på hur singlar diskrimineras:
"Personer som inte passar in i det duonormativa samhället diskrimineras ständigt. Behöver nog inte säga så mycket om de som är tre eller fler, de går fetbort direkt, usch sånt vill vi inte ha i vårt samhälle. Är man en utsätts man för en diskriminerande prissättning på allt man endast behöver 1 av i ett hushåll, på dessa saker får man betala dubbla priset, exempelvis TV licens. Är man en får man heller inte lika förmånliga priser på färskvaror då man inte i samma utsträckning har möjlighet att utnytja mängdrabatter och köpa storpack. Gifta sig får man inte heller."
Fler exempel på diskriminering av singlar finner du under kategorin "Duonormativet" på Nineves blogg. Du kan också klicka här: http://nineves.blogspot.com/search/label/Duonormativet
Läs på Nineves blogg vilken diskriminerande attityd som varuhuschefen på Åhléns i Göteborg har mot singlar, och jämför med vad domprosten skriver på sin blogg:
"Vi vill att dessa par ska kunna få förbön och välsignelse i en gudstjänst i kyrkan. Vi vill sedan stötta dem på olika sätt genom återsamtal, genom dopsamtal, genom att vara livsguider för dem i deras gemensamma liv."
Alltså bara "dessa par". Det räcker tydligen inte ens att man är ett par. Utan man måste dessutom leva i en sexuell relation för att få all denna exklusiva service av kyrkan. Det framgår ju klart att vigslarna blir en dyr historia för kyrkan, men "dessa par" betalar inte mer än andra i kyrkoavgift. Borde inte kyrkan föregå med gott exempel och ta ut halv kyrkoavgift av singlarna, som får betala dubbel TV-avgift och enkelrumstillägg, etc? Vilka är de, som måste skämmas inför hela församlingen för att de inte har pengar till kollekt, när kyrkoavgiften är betald, om inte fattiga singlar?
Varför får inte Kent gifta sig med sin mamma, som han tvingas bo hos? Får Kent behålla insatslägenheten, när mamma dör? Jag om han har varit gift med henne. Men Kents yngre syskon, som inter vill vänta tills Kent också dör, kan tvinga fram en försäljning för att få ut arvet direkt. Och då har Kent ingenstans att bo. Nejdu, Åke Bonnier, det handlar varken om kamp för rättvisa eller om att "bekräfta kärlek". Utan om att bekräfta diskrimineringen i lagstiftningen.
Engelsk läsövning: Kan tempelprostitution ge fler gudstjänstbesök?
Claphamisterna skickar in debattartiklar till dagstidningen, med vanligen flera undertecknare - som förutom att underteckna med sina verkliga titlar (exempelvis åklagare - kul, i Biblen är "åklagaren" en benämning på djävulen) även skriver "undertecknarna är fellows i Claphaminstitutet". I början gick många landsortstidningar på denna bluff och trodde att pseudotigeln "fellow" ger vetenskaplig tyngd åt artiken och publicerade alltså clamphamisternas alster. Nu publiceras de nästan enbart - av pliktkänsla, som det verkar" - av de kristna tidningarna Dagen och Världen idag.
Claphamnsintitutet gjorde ju i början faktiskt anspråk på att vara en forskningsinstitution. Någon forskare har man dock inte anställd, utan det är Tuve Skånberg som är "direktor". Och han verkar inte ens ha grundkunskaper på högskolenivå (vilket en forskare dock borde ha!) i de ämnen som han skriver om, exempelvis om sambandet mellan Kommunistiska manifestets författare Karl Marx och förra vänsterpartiledaren Gudrun Schymans uttalande på Stockholms Centralstation. Syftet den politiska analysen var förstås att skrämma kristna väljare att rösta på abortförespråkaren Göran Hägglund, så att Skånberg skulle få äran av att rädda kvar Kristdemokraterna i Riksdagen - varför han givetvis själv borde bli belönad med att bli nominerad till Riksdagen. Och själv borde jag naturligtvis belönas med en gästprofessur i språkvetenskap, på grund av den engelska läsövning som strax följer.
Läst och förstått(?), men inte lyckats översätta till svenska! Att påstå att mina kunskaper i engelska språket är i nivå med de bibelkunskaper som hedersdoktorn i teologi vid Lunds Universitet Jonas Gardell besitter, vore givetvis att nedvärdera mig! Men jag tror faktiskt inte att jag skulle ha en chans att bli antagen till någon forskarutbildning i språkvetenskap. Men det är kanske inte nödvändigt för att bli hedersdoktor i ämnet? Annars är jag faktiskt ganska intresserad av språkhistoria, och behöver inte alls skämmas för mig inom det området.
Så nog har jag rätt att kalla mig "fellow" inom både det ena och det andra området? Jo, beträffande ords föränderliga betydelse (som utförligt har behandlats av den helt obegripliga filosofiprofessorn Michel Foucault, som dog i aids, så kallas djävulen för "åklagaren" eftersom han plägar anklaga Gud för att inte se till människors bästa. Det var så han lurade Adamo och Eva att äta av den förbjudna frukten. idag ser vi "åklagaren" i aktion på många bloggar, när han anklagar bibel- och bekännelsetrogna kristna för att sätta sig upp mot Gud. Det är ett väldigt moraliserande och fördömande från de som själva påstår sig kämpa för "tolerans" och "inkusivitet".
Michel Foucault (exempelvis hans bok "Vansinnets historia" har jag försökt läsa, och inte alls förstått, men jag har ju läst recensioner av Foucault arbeten. Och om dessa recensioner återger Foucaults ståndpunkter rätt, så hade han rätt i väldigt mycket. Inte minst i svenska språket (som exempel ordet "kärring"). och i synnerhet i våra teologiska begrepp (ta som exempel ordet "tro") finns massor med exempel på begreppens över tid skiftande betydelse, som tydligen var det som intresserade Foucault.
Foucault var homosexuell, och dessutom blödarsjuk. Och det var genom blodtransfusioner och inte genom sin förmodligen utlevda homosexualitet som han fick aids. Så vi ska kanske vara lite försiktiga och inte oreflekterat stämpla aids-epidemin bland homosexuella under 1980-talet som ett syndastraff för deras homosexualitet. Det kan lika väl handla om profitintressena inom sjukvårdsprodukthandeln - något som i högsta grad främjas av Kristdemokraterna.
Min vana trogen har jag nu skrivit en jättelång inledning till det som jag föresatte mig att skriva om när jag började skriva: Men här följer nu den engelska läsövningen:
Temple Prostitution: A Modest Proposal
Last summer, the Evangelical Lutheran Church in America voted to accept actively homosexual persons as members of their clergy and to condone gays and lesbians living in “lifelong, monogamous same-gender relationships.” This has caused a firestorm of controversy in that church body. In response, the American Lutheran Publicity Bureau, an independent pan-Lutheran organization that produces a magazine called Lutheran Forum, and a newsletter Forum Letter, published an article titled “Temple Prostitution: A Modest Proposal” by the Associate Editor of Forum Letter, Pastor Peter Speckhard, nephew of the late Father Richard John Neuhaus. I asked for permission to share this brilliant piece of satire here and they kindly granted it. And so, here is the article printed in the December 2009 issue of Forum Letter. Copyright 2009 American Lutheran Publicity Bureau. All rights reserved. For further information about Forum Letter, visit www.alpb.org. [Editorial warning: May be unsuitable except for mature readers]
Resten av den engelska läsövningen finner du här:
http://firstthings.com/blogs/evangel/2009/12/temple-prostitution-a-modest-proposal/
Man vill alltså ersätta det heterosexuella äktenskapet med en obiblisk tvåsamhetsnorm, som diskriminerar. Jag har flera gånger frågat homoäktenskapsförespråkarna vad de svarar den ensamma bögen (och heterosexuella i motsvarande situation, exempelvis undertecknad), som jagar runt på gaybarerna efter den stora kärleken. Utan att finna den, utan har sexuella relátioner med två - tre olika personer varje år. Denna högst relevanta fråga uppfattar dessa tvåsamhetsapologeter som en provokation. Myten om homosexuella som baddare på kärlek (Varför hålls en speciell "kärleksmässa" i Storkyrkan under Pride-veckan?) är en modern motsvarighet till Rosseaus teori om "den ädla vilden", som aldrig vänsterprasslar, knullar minderåriga, våldtar, ljuger, stjäl eller slår ihjäl. - Att jämföra homosexualitet med acceptans av prostitution är kanske mer relevant i USA än i Sverige:
First off, let’s address the common objections. Sure, there are a handful of Bible verses that might seem to condemn the practice. But all the condemnation of temple prostitution involves pagan practices or worship of false gods. The objectionable thing is the idolatry, not the physical act itself. Sanctified, faithful prostitution in service of the true God is a new thing. The Biblical writers never foresaw or contemplated sanctified, faithful, God-pleasing prostitution in the churches and thus never wrote about it. Attempts to find a Biblical injunction against the practice therefore fall short.
Man bör betänka att i USA är prostitution lika, om inte mer, accepterat som homosexuell utlevelse! Vi människor är inte bara syndare - oavsett sexuell läggning. Och myten av den evigt utnyttjade horan - att det inte ens teoretiskt kan finnas kvinnor, som prostituerar sig frivilligt, är väl en motavarande myt som myten om den ädla vilden och myten om att alla homosexuella är monogama. Och att homosexuell prostitution inte ens existerar. Och att uttryck som "kuk", "fitta", "knulla" och "röv" inte ens förekommer i homosexuella sammanhang!
Tyvärr tror jag att bakom vissa prästers kamp för homovigslar i kyrkan ligger en kraftig överskattning av både andelen homosexualla totalt och av antalet homopar som vill gifta sig i kyrkan - samt av det folkliga stödet för samkönade äktenskpap. Man har inte förmått skilja mellan stödet för homoäktenskap generellt och samkönade vigslar i kyrkan. Man har sett homovigslarna som ett sätt att hyfsa statistiken över antalet gudstjänstbesök. Hasr resultatet verkligen blivit fler gudstjänsbesök? Har resultatet ens blivit fler kyrkvigslar? Vilka nya halmstrån ska tillgripas om svaret på frågorna är Nej?
Kanske kyrkliga bordeller - givetvis under förutsättning att staten legaliserar prostitution i kontrollerade former?!
Vi föds alla till en fallen värld, där yttre omständigheter - som kanske inte ligger inom vår kontroll - kan medföra att en del av oss - oavsett sexuell läggning - inte lyckas leva som Gud har menat. Är då de olika nödlösningar, som en del av oss då tillgriper, lika bra som det som Gud har avsett? Exempelvis att ha flera relativt kortvariga sexuella relalationer med olika kvinnor (om man är en heterosexuell man) eller med andra män (om man är homosexuell)? Ja, säger "åklagaren" - som alltså anklagar både Gud och kristna förkunnare, som predikar Guds ord, för att inte vilja människors bästa.
Med önskan om ett Gott Nytt År med mycket Kärlek och Guds Rika Välsignelse till Er Alla!
Avskräckande exempel
"Att gifta sig handlar för de flesta om att man vill leva ihop med någon och visa sin kärlek till den personen. Men man kan gifta sig av många andra anledningar. Det kan finnas ekonomiska eller juridiska anledningar till att man vill gifta sig, om man har barn kan man känna att det skapar en större trygghet för barnen.
Betydelsen av ett äktenskap skiljer sig förstås från person till person och mellan olika grupper, religioner och kulturer."
http://www.umo.se/Familj/Aktenskap/
Inga invändningar? Umo erkänner ju t.o.m. att synen på äktenskap skiljer mellan olika religioner, etc. Men varför då inte låta de religiösa samfunden själva ha hand om undervisningen i sex och samlevnad?
Hur det är att vara gift beskriver Umo genom berättelsen om en kurdisk flicka som blev bortgift när hon var 13 år. Vem kan försvara barnäktenskap? De, som så flitigt propagerar för att 13-åringar ska ha sex, borde göra det. Är det inte dubbelmoral av värsta sort att tillstyrka sex men avråda från äktenskap? Men denna förförelse av ungdom sitter våra politiker, och även Kristdemokraterna, och röstar ja till. För ingen vill ju anklagas för "moralism". Vem vill vara gift, om det blir som i Sibels fall?
"Sibel ser ut som en helt vanlig 24-åring. Mörkt lockigt hår, lila klänning och diskret sminkning. Men Sibel lever ett helt annat liv än det flesta 24-åringar. På dagarna pluggar hon på universitetet, sitter på biblioteket och läser och fikar med kompisar. Men på eftermiddagen hämtar hon sina två barn på dagis och går hem till den man som hon varit gift med i 11 år. En man som hon velat skiljas från lika länge.
Sibel kommer från en stor kurdisk familj. Hon flyttade till Sverige med sina föräldrar innan hon började skolan."
Vi kan ju först konstatera att Sibel inte längre är 13 år. Och problemet är ju inte bara att hon är gift med "fel" man, vilket hon för övrigt verkar ha accepterat. I varje fall är han vara det största problemet för Sibel, som gift 24-åring.
"I efterhand kan hon också tycka synd om sin man. Han köpte grisen i säcken, säger hon, och syftar på att hon inte alls var den tjej som han hade hoppats på."
Utan det tycks vara alla regler, som han sätter upp, vilka begränsar hennes frihet. Och alla plikter hon har som gift kvinna, enligt traditionella kurdiska könsroller.
"När hon började i sjuan på hösten såg hennes liv helt annorlunda ut. Plötsligt hade hon ett hem att ta hand om. Hon förväntades städa, diska och laga mat. Någonting som hon aldrig behövt göra så länge hon bodde hemma och därför inte heller visste hur hon skulle göra."
Samma regler och begränsade frihet gäller förstås nu, när hon är 24 år. Nu håller hennes man på och förlorar sin fru. Hon vill ha skiljsmässa. Men det är förstås inte lika lätt för Sibel att skilja sig, som för en svensk tjej. Har ingen försökt tala om för hennes man, att han kan förlora sin fru om han fortsätter att behandla henne, som han gör? Och att han lever i Sverige nu?
Han skulle säkert ha lättare att anpassa sig till svenska ideal, om inte skillnaden vore fullt stor. Det handlar ju inte bara om jämställdhet, utan om en helt annan sexualmoral.
Varför har sextremisterna (sex-extremisterna) på Umo valt just den här berättelsen för att skildra det äktenskapkliga livet? Varför inte ett lyckat exempel? Hur reagerar de unga, de som säger att de hellre skulle döööö än att bli 40 år? De som tror att livet är slut, när man är 40, som tror att man inte kan ha roligt längre utan måste sitta inne hela tiden. Umo-sextremisterna lyckas verkligen framställa Sibel som en kvinna som har åldrats i förtid.
Jag kan berätta om en annan ung, kurdisk kvinna, Edime. Hon gifte sig - frivilligt - med en kurdiska man, som verkligen gått in för att leva som en svensk. Han var Sverigedemokraternas ideal-invandrare. Sibel var tydligen inte den husliga typen. Men det var Edime. Hon ville ha man och barn. Hon ville ha hemmakvällar med sin man, som hon ville skämma bort med kurdisk mat. Men han ville hellre hänga på McDonalds med sina svenska kompisar, för att sedan dra hem till någon av dem och dricka öl framför TV:n. Han var inte otrogen. När kompisarna raggade brudar, stack han hem och satte på frun. Hans ständiga var: "Varför går du inte ut med dina väninnor, som du gjorde inann vi gifte oss? Jag litar ju på dig. Och för resten skulle jag förlåta dig om du är otrogen."
Hans tankevärld var otänkbar för Edime. Hon hade aldrig varit hårt hållen. Hennes föräldrar hade accepterat hennes eget val av make. "Tur att det inte var en svensk. Man kan inte lita på svenska män." Det hade de sagt när hon gifte sig. Och det upprepade de ( att man inte kan lita på svenska män) när hon - utan att vara formellt skiljd - tog sina barn och flyttade hem till sina föräldrar. "Men har än ju inte svensk", sa hon. "Han har blivit svensk. Han uppför sig som en svensk. Han struntar i fru och barn." Svarade hennes far.
Berättelsen om Edime kan tyckas vara ett argument mot unga äktenskap. Verkligen?
I ena fallet en kurdisk man, som inte tillät sin fru att göra något av det hon själv ville. I andra fallet en kurdisk man som tillät sin fru att göra allt, t.o.m. att vara otrogen. Men det ville hon inte själv. Borde inte Sverige - de kristna kyrkorna, trots att båda paren var muslimer - erbjuda något så typiskt svenskt som "en gyllene medelväg" mellan dessa båda ytterligheter? Men inte då! Det enda de svenska landstingens webbplats Umo har att erbjuda är svartmålningar och äktenskapet och vitmålningar av avancerat sex utanför äktenskapet - för 13-åringar.
Vad har Svenska kyrkan att erbjuda på äktenskapsfronten, förutom samkönade kyrkvigslar på hemmaplan och dödsstraff för homosexuella på bortaplan, som rekyleffekt. Ja, jag anklagar faktiskt sexatleterna i kyrkomötet och på ärkebiskopsstolen för att afrikanska länder överäger dödsstraff för homoexuella. Hade det inte varit bättre att gå i takt, geneneral Wejryd, än att till varje pris sticka ut och mästra andra. Du har splittrat den svenska nationen, svenskar mot invandrare och tvärtom. Och du har splittrat den globala kristenheten. Du har dragit skam över Svenska kyrkan! Som ärkebiskop borde du protestera mot landstingens tilltag med Umo!
Sexdebutålder och giftasålder.
Tre generationer. Jesus med mor och mormor. Ett mycket vanligt motiv i det senmedeletida Sverige. Kanske en bild av det svenska samhället?
Enligt 1734 års lag var giftasåldern 18 år för män och 15 år för kvinnor. Giftasåldern kopplades över huvud taget inte till myndighetsåldern. Gifta kvinnor var för övrigt omyndiga hela livet. Blev de änkor, blev de däremot myndiga.
Omyndigheten var inte kopplad till någon oförmåga, utan till att det bara kunde finnas ett familjeöverhuvud i en familj. Förmåga att ta hand om små barn var över huvud taget inte kopplat till myndighet. Även män under 21 år var omyndiga. Man levde i storfamiljer om tre generationer. Detta innebar dock inte, som påstås i den nuvarande äktenskapsdebatten, att den inte fanns några äktenskap mellan man och kvinna. Det är precis som idag när far- eller morföräldrar bor i ett separat hus på samma fastighet.
Det var närmast en självklarhet att man gifte sig före sin sexdebut, i en del fall flera år före sin sexdebut. Den heliga Birgitta blev bortgift när hon var 13 år, men sexdebuten dröjde tills hon var 16 år. Könsmognaden har under 1900-talet sjunkit nedåt i åldrarna. Skillnaden mellan könsmognad och giftasålder har alltså ökat, både som följd av den tidigare könsmognaden och att folk väntar allt längre både med att gifta sig och skaffa barn.
Självklart att man ska ha sex innan man gifter sig, tycker de flesta. Men är det egentligen så självklart?
Varför anses det värre att gifta sig vid en låg ålder än att knulla runt med flera partners vid en ännu lägre ålder? Håller verkligen resonemanget att en ung människa måste knulla runt och prova sig fram, innan han /hon finner någon, som han /hon passar ihop med sexuellt? Kan det inte tvärtom vara så att ju mer man knullar runt, desto mer utvecklar man sina egna sexuella vanor, och får allt svårare att finna någon som man tror ihop med sexuellt? Kan det inte vara bättre att utvecklas sexuellt tillsammans med sin tillkommande från och med första samlaget?
Ett vanligt argument mot tidiga äktenskap är att det skulle leda till fler skiljsmässor. Argumentet är närmast ett skrattretande i dessa tider med sina många skiljsmässor. Och när folk i många fall har haft flera sambo-förhållanden, och inte sällan barn, innan de eventuellt gifter sig. Svenska män är sannolikt mest toleranta i världen, vad gäller att vara gift med en kvinna, som har barn med en annan man. Det hade varit bra, om inte undantaget hade blivit regel. Det borde åtminstone vara ett ideal att vara gift med den som man har barn med.
Hur våra helt ansvarslösa sexualupplysare resonerar, kan man läsa på ww.umo.se, som regeringen och landstingen står bakom. Med kyrkorna som fegtigande åskådare. Där beskrivs i dystra färger unga vuxna, som aldrig får vara ute med kompisar och ha roligt. Vars ungdomsår är bortkastade för att de är gifta. Naturligtvis handlar det om invandrarungdomar, som får tjäna som avskräckande exempel. Om dessa sexterrorister får hållas, kan vi få en jugoslavisk situation även i Sverige, med fullt krig mellan de olika folkgrupperna.
När jag har varit ute på dansbanor, har jag ibland träffat kvinnor som sett ut att vara systrar. Men de har varit mor och dotter. Men roligt har de haft. Det har inte varit någon nackdel att ha en mor, som verkligen minns sina egna barn- och ungdomsår som om de vore igår! Varför väntar alltfler med första barnet tills de egentligen borde bli far- eller morföräldrar? 
Sydsvensk f.d. bondgård. Mangårdsbyggnad till höger och undantagsstuga till vänster. När sonen tagit över gården, flyttade hans föräldrar till undantagsstugan. Således bodde tre generationer på gården, bonden själv och hans fru, och deras barn, samt hans far och mor.
Idag hörde jag ett radioprogram, som handlade om en 14-årig flicka som var kär i en 19-årig kille. Programledaren uppmanade henne att göra slut, eftersom det enligt programledaren var för stor åldersskillnad för att ha sex. Är man 14 år ska man ha sex med en jämårig, menade programledaren, som strax innan hade sagt att gränsen för sex är 15 år. Jag skulle vilja fråga om det är lika olämpligt om paret skulle vänta med sex i tre år, tills hon blivit 17 år och han 22 år.
Nu föreslår advokat Peter Althin, som är riksdagsman och slåss för en större arbetsmarknad för advokater, att det ska inrättas särskilda nämnder, som ska döma minderåriga brottslingar. Som naturligtvis ska företrädas av en advokat. Det blir spännande. 13-åringar kommer att dömas som pedofiler för att de har haft sex med 14-åringar. Eller är åldersskillnaden inte tillräckligt stor för att det ska vara ett brott? Måste gärningsmannen alltid vara äldre än offret? Jag talar nu inte om unga sexuelförbrytare, alltså 13-åringar som våldtar. Men antalet mycket unga sexualförbrytare ökar snabbt. Och var något annat att vänta, med den sexpropaganda som bedrivs bland skolbarn av kringresande sexualupplysare från RFSU?
Självklart är det fel att splittra ett bra förhållande mellan en 15-åring och en 14-åring, genom att sätta 15-åringen i fängelse för att de har haft sex. Men här kan man ju tillämpa principen att straffet får inte göra större skada än det brott som ska bekämpas. 15-årsgränsen borde inskärpas, om den inte rentav höjs.
Tidsmellanrummet mellan sexdebutåldern och giftasåldern borde minskas i ställe för att ökas. Så att fler får sin sexdebut på brällopsnatten. Jag föreslår att den nedre åldersgränsen för sex höjs till 16 år, samt att den generalla giftasåldern sänks till 17 år, med möjlighet till dispens om flickan är gravid.
En lämplig sexdebutålder är mellan 17 och 20 år. Och är därmed också en lämplig ålder att för att gifta sig och få barn.
Men vad ska man göra om man fortfarande är "oskuld" och ogift och oförlovad, när man fyller 21? Ska man skjuta upp sin sexdebut i det oändliga för att vara oskuld på den eventuella bröllopsnatten? Nej, det tycker jag faktiskt inte. Men det får bli en senare diskussion. Det som jag nu vill sätta ifråga är "normen" att skolbarn ska ha sin sexdebut flera år innan de har uppnått giftasåldern.
Sex och barnalstring hör ihop. Vad de än säger. Se inlägget "Grundkurs i barnalstring" på denna blogg!
Låt oss slippa dessa vigselvilliga språkpoliser!
På den här bloggen tillåts inga fula ord. Jo, du läste rätt. Det skickas in kommentarer till bloggen, och en del kommentarer fastnar i fula ord-filtret, redan innan jag har modererat. Ett ord, som fastnade i filtrer var "coprofager" (Jag gör nu ett undantag). Det hade skickats in av en böghatare (och nu menar jag verkligen böghatare), som ville beskriva vad homosexuella män egentligen gör. Rövslickare är ett annat ord, som jag tycker låter äckligt, men det är ändå inte samma sak som coprofag. Men nu tycker kanske någon att det är tvärtom, coprofag låter utländskt och fint, medan rövslickare låter svenskt och vulgärt.
Jag kan inte förstå hur samhällsbetalda sexualupplysningar kan uppmana 13-åringar att slicka varandra i stjärten. (Se föregående inlägg!) Det är helt enkelt hemskt! Någon borde ställas till svars. I synnerhet som samma officiella sajt (www.umo.se) påstår att det inte finns någon absolut nedre åldersgräns för vem man får ha sex med. Det är ju att uppmana till brott. Varför säger inte moraltanten Karin Långström-Vinge något?
Jag har hört i ett radioprogram att bara varannan bög har haft analsex (kuken i röven), och det tror jag är sant. Det här är inte en lätt sak, ens för bögarna själva. Och även de har ju händer och munnar. Som kan användas på partnerns framsida. Avsugning, kallas det på ren svenska. Föreställningen att alla bögar har haft analsex är stigmatiserande, i synnerhet förstås för dem som inte ens har provat på. Men varför ska då samhället lära små skolbarn att analsex är naturligt och skönt när t.o.m. bögarna själva känner ett motstånd, åtminstone första gången?
Vad jag menar är att vi måste kunna tala om de här sakerna, och då använda de ord, som känns naturliga i en svensk språkkontext. Det gör de homosexuella själva. Så här beskrivs den s.k. heteronormen på organisationen rfsl ungdoms webbplats:
"Sex enligt heteronormen
På vilket sätt påverkar då heteronormer konkret personers sexliv? Jo, enligt heteronormen förväntas det att
·alla personer med kuk känna sig bekväma med att vara "kille" och alla personer med fitta känna sig bekväma med att vara "tjej" (och att alla har en kuk eller en fitta).
·att personer med kuk uppträder och agerar på ett specifikt sätt och att personer med fitta uppträder och agerar på ett annat specifikt sätt.
·att personer med kuk har sex med personer med fitta och tvärtom.
·att sexet till största delen utgår från att kuken omsluts av fittan, dvs omslutande vaginalsamlag, eller att det i alla fall är det bästa sättet att ha sex
·att målet är att en person med fitta och en person med kuk blir kära i varandra, bildar par och har sex med enbart varandra.
·sexet ska leda fram till barn, vara passionerat fram till övre medelåldern och därefter upphöra, enbart innefatta "rätt" kroppsdelar och kroppsvätskor etc.
Heteronormer gör att hierarkier finns mellan olika typer av sex och sex mellan olika typer av personer. En del sex ses som "bra", annat som "fult" och en del som "inte riktigt sex" eller "mindre värt". Det här resulterar i att folk får dåligt samvete och skäms för att de vill ha "fult" sex och känner sig otillräckliga som helst vill ha "mindre värt sex", något som stärks av omvärldens syn på sex.
Heteronormer hämmar välmåendet för de flesta personer. Nästan ingen lever upp till alla de här normerna! HBT-personer bryter dock oftast mot fler heteronormer än icke-HBT-personer, vilket gör att heteronormerna ofta inskränker livet ännu mer för HBT-personer."
http://www.rfslungdom.se/index.taf?_page=object&object_auid=15802
Var detta anstötligt? Jag tycker faktiskt inte det! Det är lite kul skrivet, tycker jag. Och det säger en hel del om hur det känns att vara en ung människa, som just har upptäckt att man är homo. Jag kan försäkra att jag inte hade förstått hur det är, om jag inte hade läst detta. Jag trodde att rfsl ungdom skulle ta bort citatet från sin webbplats, sedan jag citerade det förra gången. Men det har de inte gjort. Heder! Jag raljerade nämligen med citatet, och det står jag för fortfarande. Jag skrev Surt sa räven.
Hela ordspråket lyder Surt sa räven om rönnbären för att han inte kunde nå dem.
Detta ändrar nu inte min åsikt att homopar inte ska vigas i kyrkan. Men det borde ändra de vigselvilliga språkpolisernas skenheliga attityd till homosexualitet. De vågar ju inget annat än att viga, eftersom ämnet är så tabubelagt, så att man inte ens kan prata om det.
Äktenskapet är instiftat av Gud för man och kvinna. Och människor har ingen rätt att upphäva Guds ordningar. Däremot har vi människor rätt att ändra på statens lagar. Och homopar har ju rätt att ingå äktenskap enligt statens lag sedan 1 maj. Och det tycker jag är rätt. Ingen ska hindras att leva som han vill av en religion, som han inte tror på.
Det handlar alltså inte om att homosexuella har "fult sex" eller "mindre värt sex" (om vi inte talar om barnavelsaspekten). Och naturligtvis inte om att homosexuella inte skulle kunna älska varandra. Om våra präster enigt hade sagt nej till samkönade vigslar i kyrkan, hade detta stått klart. Men nu rör sig de vigselvilliga språkpoliserna i en fantasivärld, där allt handlar om kärlek och inget om sex. Och de maskerar sin egen homofobi (för det är vad det handlar om, rädslan för att säga nej) med grova beskyllningar mot motståndarna för kärlekslöshet och allt möjligt. Man förvränger alltså motivet för vigselvägran.
Att utlevd homosexualitet är en synd, innebär ju inte att det måste vara sämre ur njutningssynpunkt eller som ömhetsbetygelse. Ingenting säger heller att homosexuella är värre syndare än andra. Men det finns alltså två argument mot homovigslar i kyrkan:
1) Att äktenskapet är inrättat av Gud för man och kvinna
2) Att synden inte får upphöjas till kulthandling i kyrkan.
Det visar sig ju nu också att de vigselvillig prästerna inte bara förvränger betydelsen av de bibelord, som säger att utlevd homosexualitet är en synd, utan att som en följdverkan även ifrågasätter bibelställen som skenbart inte har ett dugg med homosexualitet har att göra. Och detta är förstås värre än homovigslarna i sig. Det blir ju en helt annan religion.
Så här sa hon!
Så sa Karin Långström-Vinge från kyrkomötets talarstol. Jag har tagit citatet från hennes blogg. Som jag har visat i mina två föregående inlägg på denna blogg, har inte alls alla hbtq-personer blivit upprättade. Och dessutom inte en enda ensamlevande hetero. Och naturligtvis inte heller mambor och pappbor.
I stället för att upprätta någon har kyrkan fördömt alla som inte lever i parförhållanden, som bygger på ett gemensamt sexliv.
Att inkludera "q" i snacket om upprättelse är extra fräckt, eftersom kritiken mot tvåsamhetsnormen är det ena av queer-ideologins båda ben. Det andra är kritiken mot heteronormen, att sex bara kan vara mellan personer av olika kön.
Och problemet för t-personerna har väl inte varit att staten har förbjudit dem att gifta sig med den de vill. Alltså en kvinna om t-personen är en man, vilket de som regel är. Utan problemet är snarare att alla kvinnor inte vill gifta sig med män, som offentligt låtsas vara kvinnor. "t" är alltså inte någon sexuell läggning.
Man må tycka vad man vill om "q" och "t", exemeplvis att det de håller på med är anstötligt, men upprättade har de inte blivit.
Får en man ha sex med sin mans övriga män?
I föregående inlägg har jag försökt reda ut de äktenskapliga begreppen. Men vid omläsning fanna jag att jag fastnat i heteronormativt tänkande. Kan någon hjälpa mig med definitionerna?
Monogam betyder att en man är gift med en kvinna. Numera kan det också betyda att en man är gift med EN annan man, eller att en kvinna är gift med EN annan kvinna.
Polygam betyder således att en man är gift med två eller flera kvinnor, eller att en kvinna är gift med två eller flera män.
Polyamorösi betyder att flera män är gifta med flera kvinnor och att alla har sex med alla. Och nu till frågan. Hur går det med den saken i ett polygamt homoäktenskap?
Vi antar att Anders är gift med Bertil och Ivar. Anders har alltså rätt att ha sex med både Bertil och Ivar. Men får Bertil och Ivar ha sex med varandra? Vad säger reglerna? Vad säger Kyrkoordningen? Jag måste erkänna att heteronormen ställde till det för mig i föregående inlägg. Om en man har två fruar är det väl ganska givet att fruarna inte har sex med varandra? Om de inte använder en strap-on (löspenis, som en av damerna fäster runt midjan).
Ärkebiskop Anders Wejryd borde veta. Han hade ju stånd i Pride Park, där man i ett annat stånd demonstrerade strap-ons.
Om alla har sex med alla i ett polygamt homoäktenskap, så är det väl inte ett polygamt förhållande, utan ett polyamoröst förhållande? Och för resten: Måste verkligen alla ha sex med alla i ett polyamoröst förhållande? Eller räcker det med att alla män har sex med alla kvinnor och att alla kvinnor har sex med alla män? Ajaj, heteronormativt tänkt igen! Så här måste det bli:
Alla heterosexuella män har sex med alla hetero- och bisexuella kvinnor.
Alla homosexuella män har sex med alla homo- och bisexuella män.
Alla heterosexuella kvinnor har sex med alla hetero- och bisexuella män.
Alla homosexuella kvinnor har sex med alla homo- och bisexuella kvinnor.
Alla bisexuella män har sex med alla homo- och bisexuella män samt med alla hetero- och bisexuella kvinnor
Alla bisexuella kvinnor har sex med alla homo- och bisexuella kvinnor samt med alla hetero- och bisexuella män.
Vad säger kyrkoordningen om det?
Vore det inte enklare att göra ett sociogram över alla sexuella relaltioner, och låta kyrkan välsigna alla? Eller varför kan inte kommunfullmäktige ta ett beslut att hela kommunen helt enkelt är ett enda äktenskap?
De som inte villl, kan ju skicka in skriftliga reservationer till kommunstyrelsens äktenskapsutskott.
Om äktenskapet är till för "alla människor".
Begreppet "alla människor".
Äntligen har en bisexuell präst i Göteborgstrakten, vilken är ordförande för riks-EKHO och har varit gift med en kvinna i 17 år och har levt i ett äktenskapslikande förhållande med en man i tio år, gifta sig med denne man! Men förljugenheten når rekordnivåer, när man låtsas att inte ens bisexuella har kunnat gifta sig före homoäktenskapsbesluten. Inte ens deras egen läggning har ju hindrat det.
Jag skulle dessutom vilja veta hur det går till att praktisera en bisexuell livsstil om man bara får gifta sig med en?
Är inte bisexuellas, polygamas och polyamorösas* sexliv lika mycket värt som monogamas?
Förljugenheten vet inga gränser när den prästvigda homoaktivisten Lars Gårdfeldt säger att äktenskapsbesluten handlar om rätt att äta frukost med den man älskar. Har det någonsin varit förbjudet?
Varannat hushåll i Sverige är ett ensamhushåll. Eftersom gifta och sambor är (minst) två om samma hushåll, innebär detta att var tredje vuxen är ensamboende, att var tredje vuxen är ogift sambo, och slutligen att var tredje vuxen är sammanboende och gift. Jag har inte kollat statisitiken. Men så borde det bli. Hällften av dem som bor ihop är gifta.
Med den märkliga definitionen, av ordet "alla människor" att bara gifta tillhör kategorin "alla människor" blir ju slutsatsen att 2 / 3-delar av alla vuxna svenskar inte är människor. Vad är de då?
Samma tidnings, Aftonbladets, löpsedel skrev med fetstil häromdagen "Kent, 61, tvingas flytta hem till mamma." Det märks att valrörelsen har tjuvstartat. Men det är säkert en sann bild av alliansregeringens sociala nedrustning. Jag förmodar att Kent nu får äta frukost med en person som han älskar. Men varför kämpar inte Helle Klein för att Kent ska få gifta sig med sin mor? För äktenskapet handlar väl inte på något sätt om att ha sex?
Debattens vågor går höga, tsunamihöga, om det är tillåtet att säga att sex har med äktenskapet att göra, samt att hetero- och homosexuella älskar på lite olika sätt.
Förljugenheten slår nya rekord när den censurivrande och homovigselvilliga prästen Karin Långström-Vinge skriver på sin blogg att äktenskapsbeslutet är en seger för hela hbtq-kollektiviet. t är över huvud taget ingen sexuella läggning. t står nämligen för transperson, som är en person som klär ut sig så att han ser ut som om han tillhörde motsatta könet. Och ingen har väl förbjudit heterosexuella transsexuella män att gifta sig med kvinnor?
q** är inte heller någon sexuell läggning. q är en konststil, eller ett sätt att uttrycka sig,
som har uppstått bland homoexuella och fortfarande praktiseras bland vissa (inte alla) homosexuella. Men likaväl kan praktiseras av heterosexuella, och går ut på att säga eller uttrycka sådant som väcker anstöt hos speciellt den heterosexuella medelklassen. Efter den debatt som uppstått sedan prästen Dag Sandahl råkat säga något anstötligt till två fina medelklassdamer på kyrkomötet, bland dem prästen Karin Långström-Vinge, konstaterar jag att Sandahl är mer "queer" än Långström-Vinge.
Vem är egentligen "homofob"?
Jag bara undrar hur Långström-Vinge ska klara av att viga homopar, om det visar sig att de inte bara är homo, utan dessutom queer. Borde inte kyrkostyrelsen snarast ta fram en särskild vigselritual för queer-vigslar. Prästen borde naturligtvis avsluta vigselakten med att säga "Nu kan du knulla din man i r-hålet." Jag måste erkänna att jag är nästan lika pryd som Lånström-Vinge. Jag klarar visserligen av att skriva "knulla", men det där andra...
Nej, någon seger för q-folket har vi ännu inte sett till. Och inte heller för singlarna eller för de bisexuella som inte klarar av att leva monogamt i hela 17 år, och inte för de polygama, och inte för de polyamorösa. Och inte för Kent och hans mamma.
__________
*) Med monogami menas att en man är gift med en kvinna. Numera kan det också betyda att en man är gift med en annan man, eller att en kvinna är gift med en annan kvinna. Med polygami menas att en man är gift med två eller flera kvinnor, alternativt att en kvinna är gift med två eller flera män. Med polyamorösi menas att flera män är gifta med flera kvinnor. Alla har sex med alla inom samma äktenskap. Med promiskuitet menas att den polygama eller polyamorösa livsstilen inte är begränsad till äktenskapet, samt att man har ganska många sexpartners under en relativt kort tid.
**) Definition av begreppet queer, enligt Wikipedia: Från att ha haft betydelsen udda eller konstig har ordet med tiden även kommit att betyda homosexuell. Denna andra betydelse har sedermera fått andra definitioner. Idag kan man vara heterosexuell och queer, och man kan vara homosexuell utan att vara queer. Benämningen började användas av radikala homosexuella på åttiotalet och uttryckte stolthet och avståndstagande från den normativa heterosexualitetens påbud och krav.
Pryda prästinnor vågar inte säga "Hellre en rövare i Polen än en polare i rö....."
Men nu ska jag avslöja någonting riktigt syndigt om mig själv. Många (nåja!) kvinnor har jag haft, men det är ju ingen synd. Eller? Och med dem har jag älskat på många sätt, även med kvinnan under. Fastän jag egentligen inte vill ha kvinnan i underläge. Kvinnan ska inte vara underlägsen mannen. Men det är ju inte heller någon synd. Missionärsställningen. Men nu kommer vi till det riktigt syndiga: Jag har aldrig legat med en kvinna som man ligger med en annan man. Jag har inte ens legat med en annan man. Blir jag utesluten ur Svenska kyrkan efter det avslöjandet?
Nu är det kankse lite vanvördigt att tala om prästinnor. Det antyder ju att de skulle vara präster i någon hednareligion. Är de präster i den kristna religionen, så ska de kallas kvinnliga präster. Och inte prästinnor! Låt mig alltså förtydliga: Kvinnliga präster som bara viger man och kvinna är kvinnliga präster. Om de viger samkönat är de prästinnor. Även om de är män. Att det även finns manliga prästinnor är inte konstigare än att man får höra: "Karl-Bertil, sjuksköterska".
Nu har prästen Dag Sandahl talat klarspråk i ett privat samtal med två kvinnor på kyrkomötet. Media är noga med att rapportera att åtminstone den ena av dem var gift med en man. Dag hade sagt: "Om man ska kn.... någon, gör man det väl inte i rö... på dem. Kvinnorna uppges ha blivit "kränkta" och har anmält Dag till biskopen, som ser mycket allvarligt på saken.
Kan det verkligen vara så kränkande att tala om den faktiska innebörden av det beslut som kyrkomötet just har tagit? Och varför blev även den heterosexuella kvinnan kränkt? Minst en av dem var ju hetero. Måste man verkligen vara homo för att kn.... någon i rö....? Ja, om det gäller män i min ålder.
Men det märkliga är alltså att just de, som varit så ivriga att viga samkönat, har så förfärligt svårt att tala om vad det egentligen handlar om. Den homosexuella kärleken är ju lika bra, om inte rentav bättre, som den heterosexuella kärleken, har vi fått veta. Och att det även gäller den sexuella delen.
Jag blev minst sagt förvånad, när homovigselförespråkaren Karin Lånström-Vinge inte accepterade ett citat från RFSL-ungdoms hemsida, deras defintion av "heteronormen". KLV hade uppmanat oss att bekämpa heteronormen. Då måste man väl få veta vad den är för något. "Fitta omsluter kuk". Så skrev RFSL-ungdom. Det tycker jag var fyndigt skrivet. För det är ju precis så det går till i den heterosexuella världen. Oavsett om kvinnan sitter på mannen eller ligger under mannen. Eller ligger på sidan, eller vilken ställning man nu föredrar.
Jag tycker alltså att det var lite kul skrivet, och absolut inte anstötligt. För jag frågar precis som Dag Sandahl om det blir mindra anstötligt om man skriver "penis" och "vulva". Det tycker jag är SJUUUKT". Att använda en medicinsk terminologi om fullt friska människors sexuella förehavanden, oavsett hetero eller homo. Och när jag har surfat runt på gaysajter har jag sett att de homosexuella själva faktiskt gärna talar klarspråk. Och varför skulle de inte göra det? Det är väl inget fult som de håller på med?
Jag bara undrar hur KLV ska klara av att ha självårdande samtal med homoparen före vigselakten, med den homofobi (bögskräck) som hon så tydligt lider av. Och är det inte homofobin, rädslan för att diskutera vad det faktiskt handlar om, som har dikterat kyrkomötets beslut?
Människans syndiga natur kan vi inte komma ifrån. Men när man upphöjer synden till en kulthandling i kyrkan, är det inte längre kristendom. Varför inte ta steget full ut, och även återinföra tembelprostitutionen? Gör det bara! Men säg aldrig i klarspråk vad det handlar om....
Rituella samlag för ökad tillväxt!
