larsflemstroms

Konstprofessorn Lars Vilks är världsberömd för att ha skapat en ny konstart av yppersta kvalitet.
Här har en av Vilks adepter, den brasilianske konstnären Carlos målat ett proträtt av sin store mästare. Det brasilianska kulturdepartementet har visat sin uppskattning genom att ställa upp med en hel polisplton för att skydda Carlos mot upprörda konstkritiker, som har fått det här med god konst om bakfoten.

Konsten är inte själva konstverket, utan publikens reaktioner inför konstverket. Lars Ohly, v, träffade mitt i prick, när han inte´ville uttala sig om Vilks konst, med motiveringen "Jag vill inte bli en del av Vilks konst".

De muslimer och andra är alltså ofrivilligt delar av Vilks konstverk. De poliser som har till uppgift att skydda Vilks är alltså utkommenderade delar av Vilks konstverk. Borde då inte polisbevakningen finansieras med något kulturanslag. Poliserna är ju statister i Vilks konst.

Visst ska konstnärer ha konstnärlig frihet. Men någon rätt att utnyttja andra människor som delar av sina konstverk har de inte.

Självmordsbombaren i Stockholm var helt klart utsänd för att skrämma upp svenskarna, så att de skulle kräva en hemtagning av de svenska soldaterna i Afghanistan. Påståendet att syftet även var att proterstera mot Vilks var snarare avsett att få stöd för terroraktionen bland svenska muslimer.

Om en massa oskyldiga människor hade dödats hade de också blivit delar av Vilks konstverk.

Man kanske borde dra in polisskyddet så att Vilks själv blir en del av sitt konstverk?

Chefredaktör Anders Ahlberg (bilden) viftar på svansen när de liberala ledarskribenterna i de stora tidningarna rycker i snöret!

Anders Ahlberg, så heter den nya chefredaktören för Kyrkans Tidning. De senaste ledarna i den tidningen har blivit en uppvisning i de de liberala lederarskribenternas försök till indoktrinering av svenska folket i upplysningstidens och fransksa revolutionens syn på mänskliga rättigheter samt Stalins syn på religionsfrihet. Ahlberg menar att det är dags att ta bort kravet att kungen /drottningen ska tillhöra den rena evangeliska läran.
Som om det ärftliga kungadömet därmed skulle bli jämlikt med resten av överheten. Vi har ju en statsminister som är ateist.

Därför kallar jag Ahlberg för kronfjanten.

Först förolämpar han kronprinsessan inför hennes förestående vigsel i Storkyrkan. Sedan läxar han upp Sveriges muslimer med att det inte bör vara något problem för dem att deras profet skymfas.

Han antyder att det bara är "fundamentalister" som ser detta som ett problem. Han skriver:

"För det första: En majoritet av muslimer, i synnerhet i den demokratiska världen, ser inte Vilks bild som ett problem, de gillar den eventuellt inte, men det stannar vid det.

Dock kan inte denna liberala majoritet dra sig undan. Den måste ta fundamentalisterna på allvar, och sätta gräns. Att skylla västerländska medier för dåligt omdöme är inte en framkomlig väg."

Jovisst är det dåligt omdöme att publicera en bild, som inte är nödvändigt stöd för en förståelsen av en text. Och dessutom i sig själv inte säger något särskilt. Men skymfar en annan religions profet och kränker dem som tror att denne profet är Guds sändebud.

Gränsens ska givetvis sättas mellan fredliga protester och våld samt mordhot. Inte mellan ett outtalat "ogillanden" och definition av något som ett problem.

I själva verket är Ahlbergs gränssättning ett försök att inskränka muslimers yttrandefrihet.
Kronfjanten skiljer inte mellan rätten att framföra en protst och skyldighet för den som protesten riktar sig mot att rätta sig efter protesten.

Återigen visar det sig att intoleransens maskerar sig som undervisning i tolerans!  Och inte blir det bättre av kronfjantens sätt att blanda in kristendomen:

"För det andra: Kristendom är inte per definition åsiktstolerant. Toleransen och åsiktsfriheten har vuxit fram i den liberalisering som de västliga kulturerna genomgått från upplysningen och framåt.  Vi ska inte ta den för given. Toleransen måste försvaras."

Tydligen också mot Kyrkans Tidning, "torsdagsdepressionen" Kristna och muslimer må ha olika religioner. Och vi ska ha rätt att kritisera varandras religioner. Men vi har inte rätt att opåkallat symfa det som den andra religionen håller heligt. Ahlbergs politiskt korrekta fjanterier visar att vi behöver försvara religionsfriheten gemensamt - över religionsgränserna - mot ett alltmer intolerant upplysningstidsidea, som inte erkänner religionsfriheten som en särskild rättighet.

I Sverige fanns före 1948 en lag som kriminaliserade hädelse. 1948 - 1970 fannas en lag som gjorde det straffbart att skymfa "det som hålls heligt av här i riket verksamt trossamfund". Om den lagen hade funnits kvar hade den i de flesta situationer satts ur spel av grundlagens bestämmelser om yttrandefrihet. Jag menar dock att lagen, om den hade funnits kvar, kunde ha varit tillämplig beträffande sådant som enbart är skymf, och inte ett utryck för en åsikt av något slag. Då liknande lagar finns i andra EU-läner kan den inte anses ha stridit mot yttrandefriheten i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, om den funnits kvar. 

De liberala chefrekaktörer, som envisas med att skymfa muslimernas profet, driver yttrandefriheten in absurdum. Det är inte nödvändigt att visa bilderna i en debatt om yttrandefrihetens gränser. Utan det handlar snarare om att skapa sensation i kommersiellt intresse, att utvidga medias makt. 

Någon särlagstiftning för muslimers rättigheter ska vi inte ha. Men det är dags att sätta ner foten - över alla religionsgränser.  

  Ännu ett exempel på den märkliga Sant Anna-kulten i det medeltida Sverige. Detljuslockiga Jesusbarnet med mor och mormor. Detalj i altsrskåp från Skederids kyrka i Uppland, numera i Statens Historiska Museum. Blått var Marias färg. Detta motiv med tre generation kallades "Anna själv tredje". God konst?



Vad som är "god konst" har under en tid diskuterats på Ängelholmspastorns blogg. (Länk finns i spalten till höger). Själv skriver pastorn bland annat:

"Från kristet perspektiv finns det mycket man skulle kunna säga om kultur i dess många olika former. Faktum är att kultur är något vi människor gjort sedan tidernas begynnelse. Man kan säga att det hela börjar redan i skapelseberättelsen i 1 Mos 1-2. Människan är skapad till Guds avbild, vilket innebär att hon på ett sätt är Guds “ställeföreträdare” här på jorden, därmed ligger också kreativiteten i oss. Det förpliktigar. Människan blir tillsagd att föröka sig, uppfylla jorden och råda över den. Hon blir satt i Edens trädgård för att bruka och bevara den. Allt detta skulle kunna kallas “kulturarbete”, naturligtvis mycket annat också. Men i en viss mening handlar detta om att skapa, förvalta, bruka, bevara sitt hem, jorden. Om man utifrån skapelseberättelsen skulle resonera om vad vi människor gör för den värld vi lever i ur kulturellt perspektiv, så skulle man t.ex. kunna ha synpunkter på vad som är god konst, god litteratur osv. Det framgår inte som något självklart från detta perspektiv, att det är konstens uppgift att provocera, att det skulle vara ett mål i sig.
_ _ _ _

Ytterligare ett intressant perspektiv på kultur utifrån Bibeln är 2 Mos 35:30-36:2. Där berättas om hur israeliternas tälthelgedom, tabernaklet, skulle göras. Det berättas om hur Herren fyllt vissa personer med gudomlig ande, insikt och skicklighet att utföra diverse konst- och hantverksarbeten som skulle vara till nytta vid tillverkandet av tabernaklet. I denna och andra liknande texter framstår anlaget att vara konstnär, hantverkare, författare mm som en gåva ifrån Gud. Sådana gåvor måste förvaltas väl, de ska inte användas i destruktivt syfte, utan i uppbyggligt syfte. Vi är alla Guds förvaltare i det vi gör. Vad allt detta innebär för hur konst, litteratur och annat ska se ut, är inte min uppgift som pastor att uttala mig om."

Till stora delar kan jag instämma i pastorns synpunkter. Att utgå från skapelseberättelsen, som pastorn gör, är ett både intressant och provocerande grepp. Så varför ska konst inte kunna vara provocerande? Men all konst ska inte vara provocerande. Att människan är skapad till Guds avbild, gör ju faktiskt människan själv till det första konstverket. Vi får också veta hur Gud själv har fyllt vissa människor (kulturarbetare, säger vi idag) med gudomlig ande för att de ska producera religiös konst, i vid bemärkelse. Det är speciellt intressant att en pingstpastor skriver om detta. Pingströrelsen är ju inte precis känd för konstnärlig utsmyckning av sina gudstjänstlokaler.

Enligt men mening, håller pastorn inte tillräckligt isär olika former av kultur. Han har helt rätt i att människans rådande över naturen är "kulturarbete" i vid bemärkelse. Det är därför mina inlägg om länsmuséerna hör hemma i kulturdebatten. De föremål, som ska visas i länsmuséerna är ju nästan uteslutande hantverksmässigt producerade bruksföremål, gjorda för att användas. De är alltså inte några "onyttiga" konstverk i mer inskränkt bemärkelse, det som ibland något oegentligt kallas "de sköna konsterna". Som inte alltid behöver vara så sköna, utan t.o.m. kan vara anstötliga och provocerande. 

Med utgångspunkt från den, enligt min mening felaktiga tanken, att all konst ska vara skön, instämmer pastorn i kd-ledaren Göran Hägglunds kulturkritik. Som för mig är ett uttryck för den politiska elitens kulturlöshet och oförståelse för kulturens uppgifter och villkor. Hägglund är extrem även bland politikerna. Få politiker ha ett så utpräglat "instrumentalistiskt" synsätt som kd. Detta synsätt kräver att allt som människan gör ska vara "till nytta". Människan själv reduceras till ett bruksföremål i kd:s värld, och blir alltså avklädd sitt människovärde. Kd babblar ju ständigt om "människovärdet" man har aldrig definierat vad som därmed menas.

Själv hörde jag ett samtal mellan två bildkonstnärer, då den en sa “Konstnärer är ett seende släkte”. Detta tycker jag är en bra beskrivning av konsnärsyrket. Det handlar om att se / höra och åskådliggöra det, som ett otränat öga / öra inte lägger märke till. Det kan handla om att se skönheten i det som vid ett hastigt påseende framstår som fult. Men även att se det anstötliga i det som vid ett hastigt påseende framstår som oproblematiskt. Och jag hoppas verkligen att någon konstnär läser lusen av Göran Hägglund efter hans fräcka anspråk på att representera “verklighetens folk”.

Det är ju faktiskt inte kultureliten utan en iskall politisk elit, som Göran Hägglund, som har gjort verkligheten eländig för många – och därigenom har drivit aborttalen i höjden. Men de drabbade tillhör väl inte “verklighetens folk”, utan det gör bara en frikyrklig övre medelklass, som även den har tröttnat på kd:s alla svek? Och ska lockas tillbaka. Det är skamligt när ledaren för ett parti, som har “Krist” i partinamnet, så naket vädjar till egoismen och okunnigheten (om att alla inte har det lika bra) hos sin väljare. Härigenom dras den bekännelsetrogna kristendomen i vanrykte som ett politisk “högerprojekt” – vilket legitimerar nygnostikernas tilltag att lancera sina avgudaläror som “vänsterkristendom”.

Det är inget allkristet intresse att Hägglund och hans Mammonsdyrkande parti klamrar sig fast i riksdagen. Det är däremot ett allkristet intresse att förståelsen för den kristna religionen ökar hos de övriga borgerliga partierna – och hos oppositionspartierna!!!

Det är öht ingen kristen ståndpunkt att vara mot den här konstnärinnan som spelade psykiskt sjuk. Om det var god konst överlåter jag åt konstexperterna att bedöma. Ett konstverk är ju inte “god konst” enbart för att budskapet är angeläget. Men visst handlade det om ett seende – insyn i psykiatrins slutna rum. Det är direkt alarmerande när ledaren för ett regeringsparti, menar att en verksamhet, som bygger på lagligt tvång – och han själv dessutom har yttersta ansvaret för, ska skyddas mot insyn.

“Konstverk” av det här slaget borde inte behövas – utan behovet av medborgerlig insyn borde uppfyllas på ett annat – och framförallt lagligt – sätt. Men med maktens hela arrogans har Hägglund dragit uppmärksamheten från den fråga, som konsnärinnan antagligen ville belysa.

Det är ju konsnärsyrkets seende och hörande uppgift, som gör att den kristna konsten skan stödja och åskådliggöra den kristna förkunnelsen. Men vår tid lider brist på religiös konst som både är “god konst” och bibel- och bekännelsetrogen. Och kyrkor är inga konstsalonger, där profan eller t.o.m blasfemisk konst ska visas bara för att den uppfyller kravet på att vara “god konst”.

Det som jag vill anklaga kulturvänstern för är att den, i stället för att ställa upp för dem som har drabbats av regeringens klasspolitik, har ägnat sig åt marginella företeelser i samhället, såsom detta med homoäktenskap. Det har ju ingen bäring på de ekonomiska orättvisorna, som är det verkliga politiska sprängstoffet. Men man biter ju inte den hand som man föds av, och kulturarbetarna har väl själva levt i rädsla för att mista kulturanslagen. Minister Hägglunds försök att spela offer för en maktelit saknar motstycke i fräckhet. Hans ärende är att skrämma den svaga, fria röst, som fortfarande finns, till total tystnad.

Till konstnärernas "seende" uppgift hör att åskådliggöra tankar och känslor, snarare än att redovisa för ekonomiska fakta. Hur tänker och känner en människa som har drabbats av regeringens klasspolitik? Jag vill inte alls anklaga alla människor med borgerliga partisympatier för onda avsikter. Jag har träffat alltför många borgerliga partisympatisörer, för att tro det. Men de kanske behöver konstens hjälp att "se" följderna av sin egen politik? Jag begär inte att de borgerliga partierna ska föra en socialdemokratisk politik. Men de bör kanske slipa av en del vassa kanter på den egna politiken?

Jag har träffat moderater (högerpartister, som de kallades förr), som har kämpat i fattigvårdsstyrelser och socialnamnder för att alla skulle få en dräglig tillvaro. Och jag tror att de drevs till detta av sin kristna tro. De var motståndare till vänsterpartiernas klasskampsideologi, inte till den sociala välfärden. Kd har gjort stor skada genom att dränera de övriga borgerliga partierna på kristet inflytande.

Jag tror att Göran Hägglund blandar ihop kulturarbetarna och kulturdebattörerna, de som skriver på tidningarnas kultursidor. Han ger sig på fel grupp.  

 Detta lok var det tredje som levererades till SJ och det första loket som användes i trafik för allmänheten. Det tillverkades av den engelska firman Beyer & Peacock år 1856 som det första i en lång serie exakt likadana lok. Det märkliga med denna lokserie var att de byggdes efter samma ritning, och att en och samma reservdel passade till alla loken i serien, en sensation för sin tid. Loket finns idag på Järnvägsmuseum i Gävle, och inte på något länsmuseum. Länsmuseernas uppgift var från början att bevara föremål för den förindustriella tiden. Och det borde vara deras enda uppgift även idag. Den industriella epoken bör ha sina egan specialmuseer, som exempelvis Järnvägsmuseum.



Länsmuséerna är ett resultat av den framsynta kulturarv-bevaranderörelsen för 100 år sedan och tidigare. Som lyckades med sin uppgift samtidigt som hoppet tändes om en bättre framtid för fattigfolket. Som då var nästan hela folket. Det började strax efter mitten av 1800-talet, då framsynta tillbakablickande män som Arthur Hazelius - grundare av Nationalmuséum och Skansen, -  insåg att en helt ny tid med helt nya produktionsmetoder höll på att bryta in.

Under den gamla tiden hade all produktion skett hantverksmässigt med handredskap. Varje pryl tillverkades en åt gången. Därför blev inga prylar exakt lika. Det var ingen serieproduktion. Det fanns inga reservdelar som passade en hel serie av någonting. Varje reservdel måste specialtillverkas. Varje hantverkare utvecklade sin egen personliga stil. Därför kunde man se på ett föremål, vem som hade tillverkat det. Man kunde se på ett föremål vem som var en viss hantverkares läromästare. Så blev det olika möbelstilar etc i varje socken. Ofta fanns förebilden i någon herrgård. Så uppstod till exempel den möbelstil, som kallas bondrokoko - som skiljde sig från socken till socken.

Det var framsynta män, skrev jag. Som förstod att detta skulle gå förlorat för alltid om det inte bevarades. Det var manligt hantverk, möbelsnickeri och byggnadskonst. Det var hälsisngegårdar och parstugor från Östergötland. Mer i det tysta växte det kvinnliga kulturbevarandet fram. Det kvinnliga textilhandverket, även det med sina olika lokala stilar. Men de har bevarats både som museiföremål och levande hantverkstradition. I det har de kyrkliga syföreningarna sin stora kulturbevarande funkition.

Numera har även den tidiga industrialismen blivit museal. Det som var modernt på Hazelius tid. Ångloken är redan museiföremål, och X2000-tågen, som nu har avverkat halva sin "ekonomiska livslängd" kommer snart att bli det. "Ekonomisk livslängd" är ett av industrialismens begrepp. Under den gamla tiden använde man ett föremål till det var så utslitet, att det inte längre kunde lagas och lappas. Nu skrotas maskiner och fordon, när de är dyrare i drift än nykonstruerade fordon och maskiner. Även om industrialismens olika epoker håller på att bli museala, och förtjänar sina egna muséer, så är den förindustriella tiden - den absolut längsta i mänsklighetens historia - av ett särskilt bevarande-intresse.

Det är därför jag protesterar mot det som nu sker med länsmuséerna: att den förindustriella tiden får ge vika för skärmutställningar om aktuella teman eller modern industridesign. Det är inte heller rätt att ersätta de gamla, hantversksmässigt tillverkade föremålen, med pedagogiska bilder, som visar hur någon museitjänsteman tror att en stenåldersby såg ut. I en stenålderssal ska det finnas stenyxor. Det ska finnas synålar av sten eller ben. Så att en textilhantverkare på besök själv kan göra sig en föreställning om vilka kläder som tillverkades under stenåldern.

Man ska kunna jämföra möbelstilar från olika socknar.  Det var ju själva idén med länsmuséerna, att visa den hanverksmässiga variationen. Hur de lokala stilarna skiljde sig från varandra. Vad som var typisikt för olika landsdelar. Varje besökare ska ha rätt att se det som hon/han vill se, inte vad någon musiechef tycker att hon /han ska se. Medeltiden ska inte plockas ner i något magasin, för att ge plats åt en skärmutställning om de nutida vattenföroreningarna i Östersjön.

Länsmuséerna borde därför vara "slutna muséer", som visar samma samlingar som alltid. I andra muséer, i andra byggnader kan man ha "öppna muséer",  där de utställda föremålen regelbundet byts ut. När föremålen i de "öppna muséerna" blir tillräckligt gamla, bör man kanske bygga nya "slutna muséer" för de föremålen.  Vi har nu, utan någon särskild politik ligger bakom, en kraftig tillväxt av antalet muséer, både offentligägda och privata. Borde man då inte låta länsmuséerna vara? Med den kraftiga tillväxten av antalet muséer, kan vi vänta en ökad förstörelse av halvgamla museiföremål, när muséer tvingas slå igen.

Det behövs en bevarandepolitik för den industriella epokens museiföremål. Men det får inte gå ut över länsmuséerna med sin unika uppgift att bevara och visa föremål från den förindustriella tiden. Med den industriella massproduktionen behöver naturligtvis inte varje tillverkad pryl bevaras, utan det räcker kanske med ett eller ett fåtal exemplar av varje modell. Det finns f.ö. gott om gamla industribyggnader, som bör bevaras av byggnadshisitoriska skäl, och de borde väl vara lämpliga även som industrimuséer. Men det behövs också realistiska uppskattningar av hur stora resurser samhället framledes kan lägga ner på en ständigt expanderande museal sektor.

Men skilj alltså mellan den förindustriella och den industriella epoken. Låt inte det kulturarv, som samlades in och bevarades av Hazelius och hans samtida gömmas undan, förskingras eller gå förlorat!

...har en klar poäng när han delar in folk och gör skillnad mellan kultureliten och "verklighetens folk". Inte för att Hägglund är särskilt verklig. Jag har t.o.m. träffat honom, t.o.m växlat några ord. Det kändes mycket overkligt. Men just det här att kd-ledaren gör skillnad mellan kultureliten och sig själv. Där har han en poäng. Det är skillnad. Hägglund tillhör sannerligen inte kultureliten. Han tillhör den kulturbefriade politiska eliten. Och han är faktiskt verklig, han finns i verkligheten. Men han tillhör inte "vanligt folk". Han gör "vanligt folks" verklighet kall och hård. Räcker pengarna till mat under hela månaden? Bäst att titta i bladet med extrapriser  en gång till! Får inte glömma att kolla montern med "kort datum". Dj*v*r! Om jag köper köttfärspaketet till halva priser blir inget kvar till buss, så att jag kan komma till träffen med arbetsförmedlingen och då ryker socialbidraget!

Så ser verkligheten ut för många människor i kd-Sverige. Inte minst för många av de unga kvinnor som tvingas till abort. Och för äldre som slitit ut sig genom hårt arbete... Det som gör mig riktigt arg är när kd i riksdagen ska uppfostra folk till ökat "ansvar" genom att halvt svälta ihjäl dem.

Kristdemokraternas ledare, kulturbarbaren Göran Hägglund, har under en tid spelat underdog. Replikerna har skrivits av katoliken Roland Poirier-Martinsson, som är mediachef hos kapitalisternas egen mentala socialstyrelse, Timbro. Poirier-Martinsson tillhör otivelaktigt kultureliten, ni vet de där otäcka typerna som bestämmer hur vi andra ska leva. Men Poirier-Martinsson tillhör förstås högekultureliten, som - till skillnad mot vänsterkultureliten - har den kommersiella åsiktsindustrins alla resurser till sitt förfogande. Så att de verkligen kan bestämma hur vi andra ska leva. Kalle Ankas är ute -Anna Anka är inne. Men över allt råder förstås Joakim.

Kultureliten är vi missnöjda med. Oavsett om densamma är höger eller vänster. För ett par år sedan läxade jag upp kultureliten för att förskingra det svenska kulturarvet. Muséerna är inte som förr. Jajamänsan, jag har ett förflutet i museibranschen. Mycket förflutet. En annan som har ett förflutet i museibranschen är Runar Filper, Sverigedemokraternas distriktsordförande i Värmland - rena motstatsen till kulturbarbaren David Kronlid, som är distriktsordförande för samma parti i Örebro. Kronlid vill ersätta den svenskproducerade kulturen med CD och video - utländsk skräpkultur, alltså.

Sverigedemokraterna styrs av ett gäng Skåne-separatister, som över huvud taget inte vill tillhöra Sverige. Sd består av en numera helt marginaliserad falang, som älskar Sverige, och en falang som hatar invandrare ännu mer än de hatar svenskar. Arabiska toner ska det inte vara, utan amerikansk skräpkultur. CD och Video. Inget svenskproducerat. Ingen mörkhyad sångerska som sjunger "Gammal fäbodpsalm".  Visst ska invandrare assimileras, men det får vara måtta på det också. Är man n*g*r, ska man uppföra sig som en sådan, så att folk förstår att n*gr*r inte kan anpassa sig till den svenska kulturen.

Göran Hägglund har gripits av panik. Först går han ut med David Kronlids retorik mot den svenskproducerade kulturen. Det blir rena magplasket. Hägglund avslöjad som kulturbarbar. Sedan går Hägglund ut med min retorik om att det svenska kulturarvet håller på att förskingras. Men för Hägglund handlar det inte om länsmuséerna, där där den gamla allmoge- och högreståndskulturen packas ihop för att ge plats åt skärmutställningar, som är inlägg i någon aktuell debatt. Utan det handlar om bibioteken. Men att Hägglund inte är någon flitig biblioteksbesökare märks nog.

Efter sitt barbarangrepp på kulturarbetarna som grupp, går Hägglund nu till angrepp mot biblotekarierna som grupp - inte mot politikerna i kulturnämnden! För där kan det ju sitta någon kristdemokrat, som har sagt ja! Hägglund klagar på att Malmö stadsbibliotek har sålt tonvis med böcker, som ingen läser, till ett pappersåtervinningsföretag. Om det hade varit gamla handskrifter, hade det varit mycket allvarligt.  Men det var massprocuderade böcker från 1970-talet. Det litterära arvet förstörs ju inte därmed, till skillnad mot museiföremålen från den förindustriella tiden, som har tillverkats hantversmässigt i ett enda exemplar - med stilar som skiljde sig från socken till socken.

Av alla skrifter, som trycks i Sverige ska fem exemplar levereras till Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm, för magasinering. Så bevaras det litterära kulturarvet., I praktiken bevaras ytterligar exemplar i universitets- och länsbibliotekens magasin. Skulle de efterfrågas i större omfattning igen, kan de nytryckas.

Detta betyder självfallet inte att allt bara är bra. För att hitta en bok i ett magasin, måste man i princip veta att den finns där. Innan man lånar en bok, vill man kanske bläddra i den för att förvissa sig om att den handlar om det som man vill läsa. Kanske behöver vi ett antal historiska bibliotek , där börkerna står i hyllorna precis som de gjorde under 1920-, 1930- och 1940-talet, etc, när de var nytryckta.

Samma sak med muséerna. Och det är en mer allvarlig fråga. Att man plockar ner hela 1700-talet i ett magasin för att ge plats åt modern industridesign är inte acceptabelt. Det är inte lika lätt att beställa upp en föremålssamling som att fjärrlåna en magasinerad bok. Men ska varje historisk epok ha sin egen museisal, får vi bygga på med våning efter våning på våra historiska muséer. Kulturarvsfrågorna är alldeles för viktiga för att fuskas bort av populistiska effektsökeripolitiker som. Han tillhör inte  någon kulturelit. Det kan vi nog vara överens om. 

Utan levande musik och teater blir det varken CD eller video. Och utan experimentell kultur, som kanske bara tilltalar ett mindre gäng musik- och teaterdirektörer, blir det ingen nyprodocerad kultur som gillas av den breda publiken. Utan samma slitna skiva hela tiden. 

Jag delar i princip domprostens i Stockholms stift, ÅKe Bonners, åsikt att kulturen är viktig för kyrkan. Men låt kyrkan ta hand om den kyrkliga kulturen och det profana samhället om den profana kulturen.