larsflemstroms

1) Det är märkligt att man inte kan ha en inomkyrklig ekumenik, när man kan ha en yttre ekumenik, med kyrkor som bara erkänner en del av den egna kyrkans präster.

2) Det är en annan situation nu, om man skulle börja prästviga kvinnoprästmotständare igen. Man behöver ju inte ge samma löften, som gavs till de gamla kvinnoprästmoståndarna.

3) Jag har under flera år fört fram att man borde skilja prästvingningen från anställningsförfarandet, och överlåta till församlingarna att anställa vilka präster de vill  - en rätt som de redan har, men bara på papperet. Det är som om man skulle vägra ge läkarlegitimation till abortmotståndare för att inget landsting ska anställa abortmotståndare som läkare. .

4) Jag har härmed inte sagt att alla som vill ska prästvigas. 

4a) Antalet prästvigda personer bör inte vara oerhört mycket större än behovet av präster (medräknat behovet av vikarer, etc).

4b) Den som inte vill /kan samarbeta med alla kollegor,  kända och okända, får finna sig i att  ha en något mer begränsad arbetsmarknad än de fullt ut samarbetsvilliga.

Vilket ju äve gäller för läkare, som är abortmotståndare.

5.) Totalstoppet för prästvigning av kvinnoprästmoståndare i en statligt priviligierad kyrka är en allvarlig kränkning av religionsfriheten.

Liksom det vore en allvarlig kränkning av samvetsfriheten att inte låta kvinnor, som själva är abortmotståndare, välja bort läkare som utför aborter.

6) Det är en skam när en biskop äker till en endkild församling och läxar upp de folkvalda ledamöterna i kyrkorådet i en fråga, som enligt samma biskop, bara är en ordningsfråga.

7) Den teologiska åsikten att bara män kan  /ska vara präster är inget nytt för Svenska kyrkan,. utan det är snarare den motsatta åsikten som är ny - eller i varje fall realivt ny.

7a) I en statligt privilegierad kyrka, ska man ha rätt att utöva "gammal" tro. Det ska kyrkans regler tillåta.

7a) Däremot ska inte kyrkans regler tillåta vad som helst. Men nu har vi det paradoxala förhållandet att "gammal" tro motarbetas, men inte rena avgudalexcesser under kristen fernissa.

Den direkta anledningen till detta inlägg är inlägg om ekumeniken, som Bengt Malmgren har skrivit på Newsmill samt på hans egen blogg www.katolsktfonster.se/forum.

Katolska kyrkan kan aldrig göra en riktig come back i Sverige, utan förblir en dimunitiv spretande sekt, i Sverige, utan en total omvärdering av den lutherska traditionen i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är Kyrkan i Sverige. En katolsk come back i Sverige förutsätter att Bengt Malmgren upphör med sina försök att avlöva Svenska kyrkan, vilket han gör när han tillsammans med ateister och frikyrkliga sakramentsförnekare försöker ta ifrån Svk vigselrätten, som är en del av arvet efter den katolska tiden.

En återförening förutsätter naturligtvis en nedläggning av Stockholms katolska stift. En återförenad kyrka kan inte ha två stift i samma territoriella område. En återförning förutsätter också att Svk:s lutherska identitet återupprättas och att olika nationella traditioner accepteras i den återförenade kyrkan, och att t.ex. inte franska revolutionens och den italienska fascismens inblandning i kyrkans angelägenheter påtvingas Svenska kyrkan efter 216 respektive 81 år.

Svenska katoliker måste upphöra med sin besser wisser-attityd, och sluta låtsas att de problem som finns i Svk inte finns Kk. Är inte Gert Gelotte*, med sin tyckkokarteori, den katolska opinionsbildare som når flest läsare i Sverige?

När tänker andra katoliker gå ut med kritik mot tryckkokarteorin, som faktiskt framställer celibatlevande katolska präster som exploderande tryckkokare?

När tänker katolska läkare i Sverige mobilisera sin medicinska sakkunskap till försvar av Kk:s linje i kondomfrågan?

När tänker katolska politiker uppmana till en röstbojkott mot Göran Hägglunds parti för sveket i abortfrågan och mot en socialförsäkringspolitik som kommer att leda till sänkt medellivslängd?

Det är lätt att kritisera Svk för undfallenhet gentemot opinionsvindar och politiska makthavare, men vad gör katolikerna själva?

Svenska katoliker måste också göra upp med en ekumenik, som går ut på att behandla alla lika och jämställa lutheraner med muslimer, och dyrkan av gamla fruktbarhetsgudar med det kristna kärleksbudskapet. Efter att först ha kritiserat Gardell och bl.a. anklagat honom för förvanska katolska teologer, gör nu Malmgren tvärtom. Har ingenting förstått av protestantisk teologi, det som vi gemensamt tror på?

Svenska katoliker har en förvriden bibelsyn, när man påstår att Bibeln är en skapelse av (den katolska) kyrkan, och inte Guds ord som lämnades över från apostolarna till kyrkan. Enligt både luthersk, ortodox och frikyrklig bibelsyn är kyrkan mottagare av Bibeln och inte skapare av Bibeln. Med den katolska bibelsynen, att kyrkan är skapare av Bibeln, följer att kyrkan förfogar över Bibeln, precis som den kontextuella teologerna vid de svenska universiteten tror att de gör. Den katolska bibelsynen är inte lösningen på Svk:s problem, som den katolska liberalteologem Per Beskow påstår, utan snarare orsak till problemen. Mänsklig självförhävelse!

I fråga om Skriften står alltså lutheraner och frikyrkliga på samma sida. Men ifråga om Traditionen står lutheraner och katoliker närmare varandra än lutheraner och frikyrkliga. Men detta vill katolikerna inte erkänna, utan lierar sig med de frikyrkliga och kontextuella traditionsförnekarna (Åke Bonnier och Jonas Gardell) mot den traditionella lutherdomen, som är katolikernas speciella och historiska hatobjekt här i Sverige.

Jag har just läst en bok, Kampen för tron, av kyrkoherden Fredrik Sidenvall om den lutherska synen på traditionen. Det katolska Trient-konciliet hade fastslagit att åtta aspekter av Traditionen gäller för Katolska kyrkan. Martin Chemnitz, som efterträdde Luther som ledande luthersk teologi under 1500-talet granskade dokumenten från Trient. Chemnitz erkände sju av de åtta aspekterna, skriver Sidenvall. De frikyrkliga tradtionsförnekarna erkänner bara en enda av de åtta aspekterna.

Om jag får ge ett råd, så är det att Bengt Malmgren borde läsa god luthersk litteratur i stället för Gardells kristendomsförvanskning, som är uppenbart inspirerad av new age, nygnosticism och principlös, läroupplösande kontextuell teologi. En bok, som jag också kan rekommendera är Seth Erlandssons Gardells gud, da Vinci-koden och Bibeln, samt givetvis Hur skall Bibeln översättas? av samma författare. Erlandsson är huvudöversättare av Gamla Testamenten i Svenska Folkbiblen. Den som önskar en saklig framställning av argumenten för respektive mot Bibelns berättelse om Jesus rekommendras att läsa Jesus-motspänstig medmänniska (delvis missvisande titel) av Dag Sandahl.

Sandahls bok vänder sig delvis till samma publik, som kan tänkas vara intresserade av Gardells bok, människor som vill ha alla argument på bordet, som vill ifrågasätta, pröva och ta ställning själva. Eftersom den dessutom bygger på gedigen kunskap om de historiska sammanhangen, är det närmast en skandal att den har blivit utkonkurrerad av teologisk skräplitteratur - Som Gardells bok faktiskt är, om man bortser från de rent skönlitterära förtjänsterna; lögn och vacker dikt.  "Bra bok,  fel författare", lär Sandahls förläggare ha sagt. .

En annan bok, som jag också varmt rekommenderar är Hur uppstod de klassiska dogmerna? som skrevs redan 1935 av Alan Richardson, präst i den engelska kyrkan. Utgiven på svenska 1961 av Svenska kyrkans, diakonistyrelsens bokförlag. Speciellt rekommenderar jag läsning av första kapitlet, som beskriver kristendomens särart i jämförelse med de profana vishetsläror, som nu åter kommit på modet, och som nu tillskrivs Jesus. Men Richardson slår fast att Jesu lära är mer än "Jesu enkla lära", utan dessutom i högsta grad Jesu lära om sig själv, vem han var . Dessutom ges en mycket bra redogörelse för dogmhistorien.

_______

*) Gert Gelotte är katoliken, som stormar mot varenda kristen tanke i den Katolska kyrkan. Han är ledarskribent i en av  Sveriges största landsortstidningar, liberala Göteborgs-Posten. Gelotte klagar på odemokratiska beslutsstruktuer i Katolska kyrkan, men inte på odemokratiska beslutsstrukturer i den liberala pressen. Varför får inte läsarna välja ledarskribenter? Gelottes tryckkokarteori, som han har överagit från en gammal kollega i tidningsbranschen, porrförläggarenm Curt Hson-Nilsson, förtjänar egentligen ett särskilt inlägg. Det kanske kommer. Tryckkokarteorin går ut på att män, som inte får sitt regelbundna veckoligg förvandlas till exploderande tryckkokare utan säkerhetsventil, vars sexualitet pyser åt fel håll. Så är fallet med katolska präster, enligt redaktör Gelotte. Följande  grova fördomar - ursprungligen en del av marknadsföringen av Hson-förlagets alster - om manlig sexualtet fanns att läsa på Göteborgs-Postens ledarsida för drygt ett halvår sedan:

"I en prästkast där kvinnor är ett alltid närvarande hot mot celibatlöftet är det inte underligt om känslomässigt undernärda mäns sexualitet pyser åt fel håll. Sexualiteten är en oerhörd kraft. Att försöka kväsa den är som att kontrollera en kokande ångpanna genom att skruva åt säkerhetsventilen."

Man kan inte annat än dra på smilbanden åt denna säregna mix mellan katolskt / frikyrkligt äktenskapsideal och en av porrbranschens värsta marknadsföringsmyter. 

Vem tvivlar på att gifta katolska män har varje samlag inplanerat i allmanackan, och drabbas av svåra abstinensbesvär om de någon gång skulle bli utan? Det är väl inte bara för prästernas skull, som det finns så många bordeller i katolska länder? Vad menar för resten Gelotte med "fel håll" - allting som inte är vaginala samlag med den äkta hälften? För en genomsnittlig svensk tidningsläsare är "fel håll" detsamma som pedofili och andra sexualbrott, och inte sådant som är accepterat eller åtminstone lagligt i Sverige. När Gelotte kanske syftar på vanlig otrohet och "kompisknull", som säkert förekommer även bland svenska katoliker, finns risken att det av en icke-katolsk tidningsläsare tolkas som pedofili och våldtäkter. 

 Anders Wejryd - ärkebiskop med obruten apostolisk succession

Under de senaste veckorna har Katolska kyrkans förhållande till andra kristna diskuterats i tidningen Dagen. Debatten började med att en f.d. missionär för pingstföresen i Latinamerika, ifrågasatte tanken på ekumenik över huvud taget med Katolska kyrkan, med pingströrelsens gamla invändningar mot katolicismen som argument. Detta bemöttes av Maria Hasselgren, pressansvarig i det katolska stiftet i Sverige, med sedvanligt försvar av Katolska kyrkan, som den enda fullkomliga kyrkan, o.s.v. Alltså låsta positioner. Detta har föranlett Pär Linderoth, som är präst i Svenska kyrkan att skriva på sin egen blogg, Kaplansgården (länk finns i spalten till höger):

"Detta debattinlägg visar med all tydlighet hur svårt det är att bedriva ekumenik med ett samfund som den Romersk katolska kyrkan som, som vanligt skulle jag vilja säga, har en oerhört hög svansföring och en bristande förmåga att se med kritiska ögon på sig själv, sin egen historia, sin egen teologiska analys och sitt nu. Däremot verkar det inte för många företrädare för den Romersk katolska kyrkan vara några som helst problem se bristerna i de andra samfunden. De själva sitter inne med hela sanningen och andra samfund i bästa fall med delar av den. Detta kan man inte kalla för ekumenik. Snarare verkar det utifrån den Romersk katolska kyrkan handla om att införliva andra kyrkor, eller kanske snarare dess medlemmar i den Romers katolska kyrkan, när dessa andra kyrkor eller dess enskilda medlemmar, ur ett romersk katolsk perspektiv insäet hur fel ute de är."

Den  17/12 påstår Maria Hasselgren att Katolska kyrkan givit oss både Bibeln och trosbekännelsen. Katolikerna försöker nu tvärtemot alla försök till kristen enhet monopolisera det kristna arvet: Reformationstidens kritik rättades till av tridentinska mötet 1545 - 1563. Och är överspelad, Sedan dess har Katolska kyrkan visserligen begått misstag, men de är tydligen inte av den allvarligare arten, skriver Hasselgren. I själva verket var det ett ömsesidigt fjärmande vid båda de stora kyrkosplittringarna, under 1000-talet respektive 1500-talet. Katolska kyrkan är inte ensam arvtagare till den odelade kyrkan.

Det är över hövan fräckt att en sekt, som har sina rötter i de utländska ambassadernas spion- och agentvärld i 1600-talets Stockholm, uppträder som om den vore den enda verkliga kyrkan i Sverige. Det katolska stiftet i Sverige saknar rötter till de medeltida stiften, saknar de personella resurerna och har aldrig gått runt ekonomiskt. Utan fungerar i stort sett som en utlandskyrka för de katolska invandrarna. Jag kan med fog påstå att Svenska kyrkan har givit oss både Bibeln och trosbekännelserna. Var Svenska kyrkan under medeltiden något annat än den världsvida katolska kyrkan i Sverige? Är Svenska kyrkan idag något annat än förlängningen av den medeltida Svenska kyrkan? Svenska kyrkan har aldrig begärt utträde ur den v'ärldsvida kyrkan, och har ej heller blivit utesluten. Om något "brott" med traditionen har förekommit från svensk sida, så var tridentinska mötet ett lika stort "brott" från den påviska sidan.

Bitte Assarmo skriver 19/12 att nattvarden är den djupaste formen av trosbekännelse och att det skulle "kännas mycket märkligt för en troende katolik" att dela detta med människor som inte delar deras tro och lära. Hon buntar hop alla protestanter och skriver att den "protestantiska" apostoliska successionen är svår att reda ut, vilket hon påstår försvårar gemenskapen i nattvarden. Hon levererar dessutom en sagolik teori om att brödet och vinet i den "protestantiska kyrkan är "Kristi kropp genom tron hos dem som ber tillsammans." Uppenbarligen är Svenska kyrkan föremålet för de katolska hatkampanjerna - som delvis bedrivs under täckmantel av ekumenik med frikyrkorna.

Som om förvandlingen till Kristi kropp och blod skulle vara resultat av mänsklig tankekraft! Det finns säkerligen många protestanter, men säkerligen också många katoliker, som tror det - vilket inte hindrar Bitte Assarmo att ha nattvardsgemenskap med avfälliga katoliker. Med lutheraner som tror på Kristi verkliga närvaro i nattvarden (realpresens) går det däremot inte! Att den apostoliska successionen i Svenska kyrkan skulle vara svårutredd är rent nys. Det är svårare att belägga att den apostoliska successionen i Katolska kyrkan, att inga led har hoppats över.

Svenska kyrkan är världens enda protestantiska kyrka med en direkt och obruten apostolisk succession  från  Katolska kyrkan. Många tror att det är den apostoliska successionen i den medeltida Svenska kyrkan som på ett mirakulöst sätt har överlevt reformationen. Men den apostoliska succesion, som har bevarats i Svenska kyrkan startade i Rom den 1 maj 1524, som en avläggare till den apostoliska successionen vid påvens eget hov. Den biskopsvigning som då skedde i Rom, för Västerås stift, var påvens enda eftergift till Gustav Vasas regering. (Se även Apostolisk succession, länken till höger.)

Det har då och då uppstått rörelser inom protestantiska kyrkor, som har arbetat för en kollektiv återförening. Det finns en katolsk lobby i berörda länder, vilka motsätter sig detta och kräver individuella konvesioner. I detta syfte försöker de påverka beslutsfattarna i Katolska kyrkan i negativ riktning. Det handlar tydligen om makten i de små sekter, som de katolska kyrkorna i de protestantiska länderna är. Den hotas om det skulle bli masskonversioner. "Vi katoliker ska inte behöva göra våld på vår egen tro på Kristus i eukaristin enbart för att tillgodose människor som vill plocka russinen ur kaka", skriver Bitte Assarmo. Ja, och vi verkliga katoliker (d.v.s. bekännelsetrogna lutheraner) i Sverige vill inte ha något att skaffa med med sekterister som uttrycker sig så.

Kollektiv konversion / återförening står inte i direkt motsättning till individuella konversioner. Men med för många individuella konversioner försvagas enhetsrörelsen inom de protestantiska kyrkora, vilket leder till ökad splittring och polarisering. Lutherska präster, som konverterar, lämnar sina gamla församlingar i sticket. Församlingar som tillhör den anglikanska kyrkan, med sammanlagt 400.000 medlemmar söker nu medlemsskap i Katolska kyrkan, med sina präster i spetsen. Det kontroversiella är att prästerna vill bli erkända som katolska präster, och motsätter sig alltså omordination till katolska präster*.

Katolska kyrkan har inte något medlemsvalt kyrkomöte, utan det är de 4.500 biskoparna som bestämmer, sedan frågan beretts av någon byrå i Rom. I stället för ett direkt medlemsinflytande har det utvecklats en kraftig lobbyverksamhet, varigenom lekmän kan påverka besluten. Det finns nu "katolska" webbsidor på nätet, vilka motsätter sig kollektiva konversioner, och speciellt detta att anglikanska präster ska erkännas som katolska präster. Dessa webbsidor citeras av katolska lekmän i Sverige, som om det vore Katolska kyrkans officiella webbsidor. Men mig veterligt har Katolska kyrkan ännu inte tagit något beslut i frågan. Det brukar ta några hundra år...

Katolska lekmän driver aggresiva kampanjer mot Svenska kyrkan, där man "vittnar" om hur dåligt allting är i Svenska kyrkan, och att alla likheter med katolsk lära och liturgi bara är ett bedrägeri i syfte att lura folk att tro att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Det produceras skrönor om hur illa vi behandlar nattvarden, att vi inte alls tror på Jesu verkliga närvaro (realpresens) i nattvarden. Detta är naturligtvis försök att påverka beslutsfattarna i Rom. Den katolska fientligheten mot Svenska kyrkan, används som en förevändning av de nedrivande krafterna inom Svenska kyrkan: Vad vi än gör, så blir katolikerna inte nöjda. Så låt oss då strunta i dessa bakåtsrävare och i stället gå i spetsen för förnyelsen av det kristna budskapet.

När den katolska biskopen Anders Arborelius och pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin år 2003 skrev ett gemensamt manifest till försvar för den traditionella Jesus-bilden, som Guds son, mot de villolärar som torgfördes av den dåvarande Svk-ärkebiskopen K-G Hammar, var säkerligen alla bekännelsetrogna Svk-medlemmar glada. Men nu verkar det ha övergått i en permanent allians mot Svenska kyrkan, som gör fel vad hon än gör.

Det nutida katolska stiftet i Sverige saknar legitimitet och bör upplösas. Katolikerna kan ingå som en organisatorisk del av Svenska kyrkan, i likhet med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Svenska kyrkan är alla kyrkors "moderkyrka" i Sverige. En återförening med Rom är önskvärd, men ska ske på lika villkor, och utan att vissa svenskar (de romerska katolikerna) uppträder som något slags elit, som andra svenskar ska böja sig under. För dessa sektkatoliker är Svenska kyrkan den stora skökan som man ska gå ur. Därför gör jag det inte. Jag sökte mig till Katolska kyrkan för att återupprätta den kristna tro, som jag mottog som barn i Svenska kyrkan. Inte för att fördöma och förbanna denna tro.

Jag vill på intet sätt föregripa resultatet av de diskussioner som lär pågå mellan Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan om bl.a. nattvarden. Men gemensamma deklarationer borde gälla även i Sverige. Man har kommit fram till att det inte är någon principiell skillnad mellan katolsk och luthersk tro på Kristi verkliga närvaro (realpresens) i nattvarden, men att detta uttrycks på olika sätt. Att det fortfarande finns problem som hindrar öppen nattvard i katolska kyrkor (samt att katoliker avråds från att ta emot nattvarden i lutherska kyrkor) accepterar jag. 

Men jag accepterar inte att Katolska lekmän i Sverige, vilka utger sig för att representera Katolska kyrkan) sprider missuppfattningar om den lutherska teologin i syfte att hindra en lösning av återstående problem. När samma sektkatoliker tycker att andra kristna ska behandlas på samma sätt som muslimer - när de menar att ekumeniken inte alls handlar långsiktigt om återförening (endast individuella konversioner ska tillåtas), utan endast om politiskt samarbete som Nej till homoäktenskap. Själklart kan kristna samarbeta med muslimer i både politiska och moraletiska frågor. Men finns det inga specifikt kristna frågor, som man bara kan samarbeta om inom kristenheten?

Vad dessa sektkatoliker egentligen säger är att medlemmar i Svenska kyrkan inte är kristna. Enbart tillhörigheten till Svenska kyrkan, gör att man inte är kristen. Och förklaringen till detta är varken den "traditionella" liberalteologin eller den senaste tidens sexualiserade villoläror, utan arvet från reformationen, den traditionella lutherska tron. Alltså samma frontställning som under de s.k. religionskrigen under 1600-talet.

Påståendet att katoliker måste göra våld  på sin egen tro på Kristus i nattvarden, om de delar nattvarden med andra kristna med samma tro på Kristus i nattvarden, talar för sig själva. Här handlar det inte om vad Gud vill, utan om den egna självbilden. Att man uppfattar sig själv som en elit. Man kunde tro att svenska katoliker skulle bli glada, om beslutsfattarna i Rom, kommer fram till att en del av skrankorna mot Svenska kyrkan kan rivas. Men detta verkar ju tvärtom vara ett mardrömsscenario för våra svenska sektkatoliker. Frågan är om vi lutheraner ska fortsätta att vara dörrmatta åt katolikerna.

Ett tydligare försvar för den lutherska tron och reformationens landvinningar behövs! Inte bara i förhållande till katolikerna, utan även i förhållande till "förnyarna" inom vår egen kyrka. Kan det vara så att det andliga förfallet inom Svenska kyrkan beror på att vi har tjusats av allting nytt,som kommit utifrån, så att vi föraktar vårt eget, vår egen tradition. Då har vi ju också sänkt garden för det direkt kristendomsfientliga....

Maria Hasselgren är inte vem som helst. Hon är pressansvarig i det katolska stiftet i Sverige. Jag föreslår att allt samarbete med Katolska kyrkan ställs in, till biskopen tagit itu med sekterismen i sin egen närmaste omgivning.

Se vad jag skrivit tidigare om nattvarden. http://larsflemstroms.blogg.se/category/nattvarden.html  (Eller klicka på kategorin Nattvarden i spalten till höger.) 

_______________
*) Samma linje företräds av de prästvigda bröderna i Östanbäcks kloster, som tillhör Svenska kyrkan. Det är emellertid stor stor skillnad mellan den engelska kyrkan och Svenska kyrkan, vad gäller apostolisk succession. Svenska kyrkan är världens  enda protestantiska kyrka med en obruten apostolisk succession från biskop till biskop ! - De anglikanska prästerna hänvisar till en nödregel, som tillåter kyrkoherdar att förrätta biskopsvigningar i vissa fall. Denna nödregel kom även till användning i Sverige, som var farligt nära att mista alla sina biskopar. Men situationen räddades alltså av den nyinförda apostoliska succession, som startade i Rom 1 maj 1524.

Det som jag föreslår är ingen interkommunion. Och inga dispenser. Det ska noga tillses alla alla deltagare tar emot nattvarden i den kyrkans ordning, vilken de tillhör. Det är inget tillfälle att "prova på" andra kyrkors nattvard. Det som jag föreslår är ett stort ekumeniskt friluftsmöte kring hela trosbekännelsen, med gemensam sång,  bön och predikan, varefter var och en går till sin nattvard.


I inlägget "En präst - ett altare" föreslog jag en ny form av ekumenisk nattvardsgudstjänst under en sommarkonfkerens. Grundtanken är att alla ska ta emot nattvarden samtidigt, men i sin egen kyrkas eller samfunds ordning. Det är viktigt att det verkligen blir så, och att man inte t ex ställer sig i den kö som är kortast. De gemensamma respektive samfundsspecifika delarna av mötet måste arrangeras så att varje kyrka /samfund verkligen kan fira nattvard efter sin fason, så att den del av liturgin som är oskiljaktlig från nattvarden också blir samfundsspecifik.

Jag, som äger denna blogg är inspiratör. Jag har givetvis inga möjligheter att genomföra detta utan att andra tar på sig ett stort ansvar, kanske huvudansvaret. Med "vi" menas jag själv och andra som arbetar för denna sak. Vill ingen annan detta, blir det ingenting. Om andra vill, men så annorlunda så att det blir ett helt annat arrangemang, är det inte säkert att jag vill vara med. Då blir det - ur min synpunkt inget "vi", utan "dom". Och i så fall önskar jag "dom" lycka till.

Vi startar i liten skala redan nästa år, under en dag med ett par seminarier och en gemensam gudstjänst med nattvard enligt varje deltagande kyrkas ordning. Arrangemanget får inte konkurrera med andra sommarmöten, eller leda till färre deltagare i de andra sommarmötena.