Bara män kan få kvinnliga prästkallelser - de kvinnliga biskoparna uträknade?
För denna enastående prestation belönades Josefsson med att bli ärkebiskop i den dåvarande statskyrkan.
Motsatsen har man ju hört talas om, att människor ber till helgon för att helgonen ska föra fram deras böner till Gud. Men här handlar det tydligen om att Gud ber till helgon (d.v.s. biskopar i Svenska kyrkan) för att helgonen ska föra fram hans böner till människor. Gud är kanske så blyg så att han inte vågar tala direkt till de kvinnliga teologistuderandena?
Så nu vet ni det. Det är alltså de manliga biskoparna, som prästviger kvinnor, som mottar de kvinnliga prästkallelserna. Tydligare kan det inte sägas att kvinnor inte kan fungera som biskopar.
Med kvinnliga biskopar kan det ju inte finnas några kvinnliga präster, som har fått riktiga prästkallelser. Det finns ju ingen som kan föra fram Guds böner till de kvinnliga prästkandidaterna....
I kyrkan i den socken där jag just nu befinner mig ska det bli en lekmannaledd högmässa nästa söndag.
Är prästen redan insnöad?
När orden studsar ner.
"Angående partipolitik i predikstolen så håller jag med om att om man låter det ett partis sakpolitik överglänsa evangeliet så är det illa. Det förekommer nog dock inte så mycket. Annars håller jag inte med, då det mycket väl kan vara aktuellt att försvara människovärdet, att ifrågasätta synen på aborter och mycket annat, som strukturella orättvisor som skapar fattigdom, främlingsfientlighet, etc, utifrån både bibliskt teologiska och allmänmänskliga grunder. Då blir det på ena eller andra sättet politik. Då kan man i olika enskilda frågor hamna med eller emot ett enskilt partis åsikter i vissa frågor."
"Man ska inte demonisera meningsmotståndaren", skriver pastor Ulf också. Vilket många uppfattar som en tillrättavisning, rentav demonisering av biskop Brunne. För man ska väl inte gå emot ett politiskt parti i predikstolen? Ja, det kunde man tro att pastor Ulf menar, om han inte så tydligt hade skrivit att det kan vara aktuellt att försvara människovärdet. Och när pastor Ulf skriver att man inte ska demonisera meningsmotståndaren måste man ju fråga vem som är pastor Ulfs meningsmotståndare. I teologiska frågor? Är det inte biskop Eva Brunne? Kan man finna ett mer omaka par - i teologiska frågor - än pastor Ulf och biskop Eva?
Jag har själv kritiserat präster som pratar strunt, med genomskinliga politiska implikationer, från predikstolen. Haft åsikter om saker som de har saknat kompetens att bedöma. Hur en ny ekonomisk världsordning ska se ut. Hur vi ska få bättre klimat. Men det är för att de har pratat strunt, inte för att de har pratat politik. För att de har ansett sig ha enkla lösningar på sådant som är komplicerat för experter inom området.
I de flesta kyrkor finns en baldakin (tak) över predikstolen. Det är som symbol att orden ska studsa ner till församlingen, inte stiga upp till himlen som en lovsång. Det är ju inte Gud som ska undervisas om människovärde och moral. Över altaret finns ingen baldakin. Om det som sker vid altaret ska vara normerande, så är det Guds egna normer som ska ändras.
Det är alltså klart att den del av gudstjänsten som är riktad mot församlingen i någon mening ska vara normerande, vare sig det gäller utäggning (tolkning) av Bibeln eller en ren "moralpredikan". Men det som sker vid altaret?
På vägen bort
Jag drömde om en Sankta Lucia som var på hemväg från någon tillställning i Skåne. Ingen stack ut hennes ögon, vilket däremot skedde med den riktiga Sankta Lucia. Men hennes ögon förmörkades. Hon somnade vid ratten och körde av vägen. Och så var den bilturen slut. Hon drömde att hon befann sig i katakomberna i Rom, där de första kristna begravdes. Och där de hade sina gudstjänster under förföljelserna.
Vår Sankta Lucia befann sig alltså i katakomberna för länge sedan. Och kring henne flockades martyterna. Alla ville de dö för Jesu skull. Korsfäst mig tillsammans med Jesus, bad de. Och bland martyrerna i Roms katakomber fanns en präst, som talade ett konstigt och främmande språk. Var det tungotal? Nej, han talade eftertänksamt och analytiskt, inte extatiskt. Han talade om att det var dags att grunda en underjordisk kyrka i hans land också. Men han visste inte riktigt hur det skulle gå att bygga katakomber i den hårda grantiten.
- Vi får vänta tills någon uppfinner dynamiten, sa den främmande prästen. En landsman till mig kommer att göra det, om sådär 1 600 år. Sankta Lucia var djupt imponerad. Att kunna förutsäga framtiden så långt fram i tiden. Har inte Jesus kommit åter för länge sedan om 1 600 år, tänkte hon. Vi har ju redan väntat i 200 år och förföljelserna blir bara värre. Som det står i Uppenbarelseboken. Att förföljelserna ska bli värre när slutstriden närmar sig. Och slutstriden kan väl inte pågå i hela 1 600 år?
Då vaknade Sankta Lucia av att en polis lyste in i hennes bil, där i diket på en väg i Skåne. Och prästen var försvunnen. Han var inte ens någon präst. Han var någon som hade skrivit på en blogg att man borde grunda en underjordisk kyrka. Och i det ögonblicker vaknade jag. Det var bara en dröm att Sankta Lucia hade kört av vägen. Vad som hade gått i diket var illussionen att den där mannen, som hon träffade i katakomberna, var en präst. Det var nog mig hon hade drömt om.
Så, Sankta Lucia blev ingen prästfru. Så, hon bestämde sig för att bli martyr i stället. Så förföjdes hon i dröm efter dröm av balaklavor.
Half a league half a league |
Cannon to right of them, |
Cannon to right of them, |
Balaklavan, den typiska rånarluvan har fått sitt namn efter slaget vid Balaklava 1854, som har gått till historien som det värsta exemplet på '"order är order". Balaklavaluvan hjälpte kanske mot kölden, men inte mot kulregnet vilket framgår av denna dikt till 10-årsminnen av lätta kavalleriets undergång. Balaklavan lär vara en obligatorisk persedel i den nya svenska prästdräkten, som komponerats efter ärkebiskop Wejryds multireligösa klimatmöte häromåret.
Nutida soldat med balaklavaluva Söndagsstängda kyrkor
Det tror jag.
Det är ju ett klart självmotsägande agerande när man
1) Håller friluftsgudstjänster sommartid för att locka nya besökare till kyrkan, eftersom
2) de gamla besökarna antas ha tröttnat på att fira gudstjänst i kyrkan, och
3) informationen om nyordningen uteslutande riktar sig till de gamla gudstjänstbesökarna, eller uteslutande kan förstås av de gamla gudstjänstbesökarna (obegripliga geografiska anvisningar till gudstjänstplatsen) eller uteslutande mottasd av de gamla gudstjänstbesökarna (församlingsblad som inte blir lästa, etc) och.
4) eventuell gemensam resa till gudstjänsplatsen avgår från kyrkan, innan de eventuella nya gudstjänstbesökarna hunnit ta del av informationen på anslastavlan, som de tidigast tittar på sedan de konstaterat att klockan är 11.00 och kyrkdörren är låst.
Se det två föregående inläggen på denna blogg! Det vanligaste svaret på mina frågor är "Vi vet av erfarenhet att det ändå inte kommer några nya."
En annan fråga är om just söndagar 11.00 är den mest optimala tiden för veckans huvudgudstjänst. Exempelvis vill många vara ute på badstranden, när solen står som högst, och dessutom är solchansen störrre under förmiddag och lunchtid än under eftermiddagen. Och ska man åka nånstans - och hem igen samma dag - vill man inte starta för sent. Detta talar för en tidig och ganska kort högmässa.
Men sedan finns ju de, som ligger halva dan när de är lediga. Och detta talar för en sen högmässa. Hur vi än vrider på problemet kan vi inte finna någon tid som passar alla. Å andra sidan är söndagar 11.00 en väl inartetad tidpunkt. Det är väl då de flesta spontanbesök sker, helt enkelt därför att folk tror att det är gudstjänst då. Men å andra sidan igen, är det kanske en tidpunkt somliga undviker, eftersom de inte vill störa gudstjänsten. Om man har en annan avsikt än gudstjänstdeltagande.
Därför föreslår jag att:
1) Samtliga Svk-kyrkor ska vara öppna söndagar mellan 10.30 och 15.00, som riksnorm, utan krav på gudstjänst.
2) Firas gudstjänst under söndagen ska den alltid börja 11.00, och vara en nattvards-gudstjänst om den leds av en präst, eljest gudstjänst utan nattvard, som leds av en lekman.
3) 11.00-gudstjänsten får inte bytas ut mot någon annan tid samma dag, däremot är det tillåtet att fira flera gudstjänster i samma kyrka samma söndag. Om prästen inte kan komma förrän 15.00 får man alltså ha nattvardsgudstjänst då, vilket meddelas under den lekmannaledda 11.00-gudstjänsten.
4) I en församling med flera kyrkor, ska en av kyrka vara församlingens huvudkyrka, och där ska nattvardsgudstjänst firas varje söndag kl 11.00. Denna gudstjänst får undantagsvis bytas mot gudstjänst på annan plats, under förutsättning att gemensam resa anordnas med annonserad avgångstid 11.00.
5) Om församlingens storlek och befolkningsstruktur motiverar det, och församlingens resurser medger det, ska nattvardesgudstjänst hållas även någon annan veckodag, på samma tid och plats varje vecka. Även för detta bör en riksnorm finnas, så att församlingar med bara en veckogudstjänst har denna exempelvis onsdagar kl. 18.00 i församlingens huvudkyrka, och församlingar med två eller flera veckogudstjänster håller den ena onsdagar 18.00 och den andra veckogudstjänsten någon annan dag eller tid.
6) Dessa gudstjänsttider, söndagar 11.00 och exempelvis onsdagar 18.00 ska alltså gälla i hela landet och göras väl kända, och så även en kortaste tid då alla kyrkor ska vara öppna för gudstjänst eller enskild andakt.
Kyrkan är öppen vardagar 10.00 - 16.00. Söndagar stängt!
"Torsdagsdepressionen" (Kyrkans Tidning) har gjort som de stora tidningarna, när det är nyhetstorka: Själv producerat nyheterna, som man har skrivit om. "Nyheten" är alltså att biskoparna vill fortsätta avvecklingen av trosarvet i Svenska kyrkan, nu genom att slopa söndagens huvudgudstjänst. Det började man med redan under 1800-talet, då man avskaffade den obligatoriet att huvudgudstjänsten skulle vara högmässa, d.v.s nattvardsgudstjänst.
Vad är problemet? Biskopen i Visby klagar på att präster sliter ut sig med fem-sex gudstjänster med tio besökare vardera för att hålla ruljansen igång i Gotlands 92 kyrkor. Fastän kravet hittills har varit en gudstjänst i månaden per kyrka. Måste det vara präst, när det inte är nattvard? Måste det överhuvudtaget vara gudstjänst för att hålla kyrkan öppen på söndagar? Det fungerar ju utan gudstsjänst på vardagar?
Och är inte kristen självförvållad, när man vägrar prästviga unga män för att de inte vill "samarbeta fullt ut med alla andra präster"? Jag har själv länge pläderat för att man ska skilja prästvigningen från anställningsavtalet. Intye behöver man samarbeta "fullt ut" med anda präster för att hoppa in ideellt och hålla högmässa för 5 - 10 gudstjänstbesökare!
Nog skulle väl kyrkorna kunna hållas öppna av lekmän på söndagar, när de är lediga från sina jobb.? Och kan inte lekmän med "venia" (dispens från kravet på prästvigning) hålla gudstjänst, om det ändå inte ska vara någon nattvard. Och skulle händelsevis någon arbetslös präst dyka upp, kan väl han hålla nattvard? Och skulle det inte ens finnas en lekman med venia kan väl kyrkan hållas öppen för enskild andakt. Det fungerar ju på vardagar.
Den värsta ogräsen i sommargrönskan är friluftsgudstjänser, pilgrimsgudstjänster, ekumeniska grudstjänster och andra gemensamma gudstjänster. Gudstjänst är i sådana fall sammanlyst till annan plats än kyrkan kl. 11.00. Ibland, men inte alltid, har man varit käck nog att tänka på transportfrågan: "Gemensam avresa 10.30 från parkeringsplatsen utanför kyrkan."
I andra fall kan man mötas av texten: "Högmässan är idag ersatt av friluftsgudstjänst under De fåvitska jungfrurna kl. 9.00. Medtag kaffekorg".
Vad är det fåvitska jungfrurna? Hur många tillfälliga gudstjänstbesökare vet att det är en syrénberså i gamla prästgårdsparken.
Hur vanligt är det att tillfälliga gudstjänstbesökare kommer och läser på anslagstavlan flera timmar före normal högmässotid?
Och kaffekorg?
Om man håller gudstjänst på annan plats än i kyrkan på ordinarie gudstjänsttid (11.00) skall det vara gemensam avresa från kyrkan kl 11.00, enligt min mening. Och gudstjänsten på den andra platsen ska inte starta tidigare än att man kan åka från kyrkan tidigast c:a fem minuter efter 11.00. Dessutom bör någon åta sig att hålla kyrkan öppen för enskild andakt åtminstone mellan 11.00 och 12.00.
Arbetsrätts-brottsligheten i kyrkan
Om vi tar det sista först: Om jag förstått Dag Sandhahl rätt, så vill han inte ha någon förändring. Utan vill tvärtom att allting - eller åtminstone det mesta - ska vara som förr, som det var före 1958. Och tycker inte jag i stort sett detsamma? De, som har följt vad jag skrivit på denna och andra bloggar, vet säkert att jag vill bevara den traditionella kristendomen. Men jag tvivlar starkt på att det sker om man isolerar sig i en liten sekt, som katolikerna i Sverige, och är så dogmatisk så att man inte kan älska en människa som inte håller med om allt man säger.
Och sedan detta om mina juridiska kunskaper. Måste man redovisa vilka kunskaper man har för att få skriva på sin egen blogg? Naturligtvis är jag vilken tyckare som helst! Både när det gäller teologi och juridik - och biologi! Jag är ju inte någon informationschef för vare sig ärkebiskopens kansli eller teologiska fakulteten vid Uppsala Universitet.
Nu står det visserligen i Apostlagärningarna att "man ska lyda Gud mer än människor". Vilket betyder att kristna kan tvingas att bryta mot statens lagar - om de strider mot Guds lagar. Således vägrade de kristna i det fortfarande hedniska romerska riket att dyrka kejsaren som en gud. Vilket statens lagar krävde att man skulle göra*. Och för det dömdes de till döden, och avrättades med ofta utstuderat grymma metoder.
Men det står ju också att "all överhet är av Gud". Och detta medför att kristna inte godtyckligt kan sätta sig upp mot statens lagar, exempelvis för att man på partipolitiska grunder ogillar t.ex. lagen om anställningsskydd. Och så är det med den arbetsrättsliga kriminaliteten i Svenska kyrkan. Jag har visserligen ingen statistik på partitillhörighet hos de kyrkopolitiker som på ett närmast organiserat sätt sätter sig upp mot statens lagar. Men av de fall av utköp eller olagliga avsked, som jag känner till, är det en klar övervikt för centerpartister.
Att ett parti, som representerar många småföretagare ogillar den anställningsskyddslag som vi har, kan jag ha viss förståelse för. En småföretagare som av ren okunnighet råkar bryta mot lagen kan drabbas av så höga skadestånd så att han försätts i konkurs. Medan en anställd chef i ett storföretag kan sparka medarbetare på någon annans (företagsägarnas) bekostnad, utan att drabbas själv. Jag skulle gärna se ett utjämningssystem så att de skadestånd som arbetsgivarens betalar grundas på omsättningen i företaget och inte på vad den anställde får i skadestånd. Då skulle skadestånden svida lika hårt oavsett företagsstorlek.
I ett privat företag bestämmer förstås ägarna om man ska riskera skadestånd eller undvika skadestånd genom utköp. Men faktum är att man bryter mot lagen eller åsidosätter anställdas rättigheter enligt lagen. Utköpen är ju sällan frivilliga uppgörelser. Ett utköp kan te sig mer fördelaktigt för den som ska sparkas än ett skadestånd, när han ska söka nytt jobb. Den anställde som går med på att köpas ut befinner sig alltså i en utpressningssituation. Och frågan är ju om kyrkans pengar ska användas till att finansiera lagbryteri.
Man kan säga att det bestämmer ägarna. Men vem äger då kyrkan? Det gör förstås vår Herre, men ska vi tala om en jordisk ägare, så är det vi medlemmar. Det är våra pengar som används till olagligheterna. Och det är inte för att finansiera sådant som vi betalar medlemsavgiften. Och det var inte för att finansiera sådant som människor har donerat eller testamenterat pengar till kyrkan. När våra valda representanter i kyrkan använder våra pengar till sina olagligheter begår de brottet trolöshet mot huvudman.
Som medlem har jag rätt att protestera mot detta - oavsett om det är en socialdemokratisk rektor för en en kristen skola eller en högkyrklig präst som röstar på moderaterna som köps ut. Sedan må den anonyme bokstavs-Henrik yla i högan sky över mina oredovisade juridiska kunskaper. Bokstavs-Henrik försöker tysta en angelägen debatt genom att skandalisera mitt namn. Under den egna anonymitetens skydd.
______________
*) Det romerska imperiet bestod av en mängd erövrade länder, vars innevånare dyrkade olika gudar. För att upprätthålla freden, pax romana, inom imperiet bestämdes att alla undersåtarna skulle dyrka kejsarens genius, dvs i praktiken dyrka kejsaren som en gemensam gud. En människas genius, enligt romersk hednatro, kan beskrivas som människans andliga följeslagare eller tvillingsjäl. Detta mötte inga större svårigheter i erövrade länder vars folk var polyteister (månggudadyrkare). Det var okomplicerat att införliva kejsarens genius med de övriga gudarna. Denna lag var dock omöjlig att följa för judar och kristna, eftersom det första av tio Guds bud säger "Du skall inga andra gudar hava jämte mig."
En av martyrerna var den 18-åriga Sankta Lucia, som nu hedras som något slags halvhednisk ljusdrottning. Hon skulle giftas bort med en hednisk man och då tvingas dyrka kejsarens genius. Därför vägrade hon gifta sig med den mannen, och straffades med att skickas till bordellen, hellre det än att bryta mot första budet. Men hon mördades på vägen dit, sedan hon fått sina ögon utstuckna.
Det är Santa Lucias tro som Svenska kyrkan har att förvalta, och det ska våra medlemsavgifter användas till. Det är en avsevärd skillnad mellan Sanka Lucias lagtrots och de nutida kyrkliga arbetsrättsbrottslingnaras lagtrots. Sankta Lucia fick plikta med livet. Arbetsrättsbrottslingarna i kyrkan har hittills gått helt fria från straff, har inte riskerat någonting. Jag hoppas verkligen att de får sina rättmätiga straff!
Prästvigningsjubileum, omyndighet och livmodertransplantationer
Eugenia (1830 - 1889), prinsessa av Sverige och Norge. Hon var en av de första svenska kvinnor, som ansökte om myndigförklaring, sedan riksdagen år 1858 hade beslutat att ogifta kinnor kunde bli myndighförklarade efter egen ansökan.
Efter det misslyckade försöket häromåret att stort fira 50-årsjubileet av beslutet 1958 att kvinnor skulle kunna bli präster, gör kyrkoledningen ett nytt försök att fira. Denna gången är det 50-årsjubileet av de första prästvigningarna av kvinnor, som ägde rum 10 april 1960, som ska firas. Stort. För att göra hänselsen större än den vara, slår kyrkoledningen på stora trumman, och påstår att Sveriges kvinnor blev "myndigförklarade" den dagen. Det är förbannad lögn. Myndigförklarade blev kvinnorna långt tidigare, närmare bestämt 1863*. Och fullt jämställda först några decennier senare.
Mina gamla mostrar, som redan var vuxna när rösträtten för kvinnor infördes 1920, skulle protestera våldsamt mot påståendet att de blev myndigförklarade först 1960. De levde omyndiga hela sina liv, enligt kyrkoledningens definitioner. De hade ju ingen teologutbildning och kunde inte bli präster, även om de hade velat. Och själv är jag också omyndig, eftersom jag inte har fått någon prästkallelse. Gud är bra orättvis!
Och dessutom är ju hela det här tramset, historieförfalskningen, en grov förolämpning mot de kvinnliga präster, som seriöst upplever att de har fått prästkallelse. Vad de än har blivit kallade till, ska de respekteras för sin övertygelse, och inte göras till något slags suffragetter för sekulära ideal.
Gud är bra orättvis, skrev jag! Ja, mot oss män. Bibelns lära är bra avskyvärd, när den inte accepterar manliga barnaföderskor. Snacka inte om "biologiskt omöjligt". För här är det principer, och inte verkligheten som gäller!
Tänk vilken lycka det vore för en man, som inte har funnit en käresta som är beredd att fixa saken åt honom, att kunna gå på krogen och ragga upp någon tillfällig bekantskap som inte anande ("jag använder p-piller") gör honom gravid!
Det är ju så det går till numera med fortplantningen, men det är ett helkvinnligt privilegium! Hur kan man tro på en så orättvis Gud? Att en så orättvis Gud har skapat allting? Nog måste det väl vara slumpen ändå...
Och för övrigt: Finns det inte lekmanna-ministranter i Svenska kyrkan numera? Varför är det så viktigt att varje person, som ska prästvigas, måste vara beredd att samarbeta "fullt ut" med alla tänkbara, kända och okända, kollegor?
Det är väl att sätta prästerna på en piedistal och lura i dem att de är förmer än andra?
Jag vidhåller att tron och prästkallelseens äkthet ska prövas inför prästvigningen, och sammarbetsförmågan under anställningsförfarandet. Och då vara relaterad till den sökta tjänsten. Varför har inte församlingarna den rätt, som de påstås ha, att själva välja vilka präster de vill anställa. Utan biskopen i Luleå åker till Övertorneå och laxar upp de folkvalda politikerna för att de inte har de politiskt korrekta åsikterna!
Borde inte ärkebiskopen åka ner till Stockholm och läxa upp riksdagen för att den inte beslutat att varje man ska ha rätt att få en livmoder transplanterad? Samt skyldighet för varje kvinna, som har fött minst två barn, att donera sin begagnade livmoder till transplantation! Så får ju dessa kvinnor dessutom ett fullgott alternativ till både p-piller och abort!
Nej, det är nu dags att båda sidorna i kvinnoprästfrågan accepterar varandras existens!
________
*) Detta år blev alla ogifta kvinnor, som fyllt 25 år, automatiskt myndigförklarade. 1858 hade riksdagen beslutat att ogoifta kvinnor kunde bli myndigförklarade efter egen ansökan. En av dem, som då myndigförklarades var prinsessan Eugenia. Hennes mor, drottning Josefine, förblev dock omyndig. Gifta kvinnor, som fyllt 21 år, myndigförklarades 1921. En av de kvinnor, som då myndigförklarades, var min mormor.
Alla vuxna svenska medborgare blev dock myndigförklarade först 1990, då omyndigförklaringarna av vuxna avskaffades. Omyndigförklaringarna av vuxna är en skamfläck i Sveriges moderna historia. Men egentligen var det bara så att de omyndigförklarade då fick rösträtt. Omyndigförklaringarna av vuxna lever kvar under annan benämning. Och för dessa människor råder total rättslöshet. Jag har inte hört ett ord av protest, från vare sig manliga eller kvinnliga präster mot detta makalösa förtryck av vuxna svenska medborgare. Att kyrkoledningen nu går ut och LJUGER genom att påstå att alla svenska kvinnor blev myndigförklarade genom kvinnoprästvigningarna 1960, är så FÖRBANNAD LÖGN så att jag inte vet ord. Kyrkoledningen borde skämmas.
Jag har själv nästan förstört mitt liv på försök under flera år att få en av dessa omyndigförklaringar i praktiken som förekommer än idag, upphävd. Det gäller en kvinna som jag håller kär. Men detta att jag är myndig och hon "omyndig", har stått emellan oss hela tiden. Hon är inte det minsta förståndshandikappad (Och de ska väl inte heller vara andra klassens medborgare?), utan det är ett rent rättsövergrepp, som illvilliga personer ligger bakom.
Låt mig bara nämna ett exempel på Svenska kyrkans skamliga anpasslingspolitik gentemot den jordiska överheten: När jag behövde en fullmakt för att företräda min vän i domstol, frågade vi ett par kvinnliga diakonlever och de ville bevittna fullmakten. Det vägrade de göra, med hänvisning till "risken" att hon skulle vinna i domstolen. De ville inte stöta sig med en kommunala överförmyndaren!
Och dessa diakoner innehar nu "vigningstjänster" i Svenska kyrkan. Kvinnors tillträde till "vigningstjänsterna" har inte alls gjort alla kvinnor myndiga.
Pedofilproblemet i Katolska kyrkan
Den katolska psyikiatrikern Bengt Malmgren skriver på sin blogg http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2010/01/05/sexuella-246-vergreppen-i-katolska-kyrkan-bara-ett-symtom-p-229-en-djupare-kris-i-pr-228-stad-246-met.aspx:
"De stora uppslitande affärerna med sexuellt utnyttjande av barn av präster har skadat förtroendet för Katolska kyrkan mer djupgående än vad man kanske vill tänka sig. Detta är ingen lättvindig skandal vars konsekvenser är över på några år och sedan är allt som vanligt igen.
Det är viktigt att det sker en rannsakan inom Kyrkan vad som kunnat leda fram till detta där man också tittar på strukturella aspekter inom Katolska kyrkan. På olika sätt har man försökt sopa problemet under mattan, eller när det inte varit möjligt, försökt hitta bortförklaringar eller syndabockar. I USA fokuserades mycket på homosexualitet och ökad sexuell permissivitet bland prästerna. Risken är att det bidrog till att flytta fokus från att granska mera djupgående strukturella faktorer och att det ledde till att insättande av effektiva åtgärder för att stoppa det pågående missbruket försenades."
Malmgren framhåller sedan med rätta att katolska präster länge har varit oantastliga för kritik. Men han missar andra delar av problemet. Han verkar inte känna till den forskning om pedofilproblemet som har utförts av hans egna kollegor i USA, d.v.s. katolska psykiatriker. Det är i och för sig beklagligt med den fokusering på homosexuella som skett, men det har givetvis sin bakgrund i att många av de förgripande prästerna faktiskt har varit homosexuella. Men det som har slagit mig, när jag läst de amerikanska psykiatrikernas analyser, är likheten mellan pedofilövergreppen och de psykiska mekanismer som gjorde översten Stig Wennerström till en spion, enligt dennes egen memoarbok "Från början till slutet."
När Malmgren klagar, förutom på fokuseringen på homosexualitetenl även på den ökade sexuella "permissiviteten" bland präster, kan man ju tro att han har anslutit sig till katoliken och kristendomsförnekaren Gert Gelottes tryckkokarteorem, som ursprungligen lancerades av porrförläggaren Curt Hson-Nilsson i de ledare som han skrev i sina alster. Se:
http://larsflemstroms.blogg.se/2009/december/har-jag-inte-ratt.html
Som rättrogen katolik går Malmgren i cirklar runt problemet och dess lösning. En ung katolsk debattör, Minutz3, har svarat:
"Det här känns något som en fars. Att man får höra kritik inifrån Kyrkan som vore det kritik från den oförstående utomstående massan, ingenting i det du skrev bevisar det mera än F. Radcliffs ord: "Vi har sagt till våra familjer med många barn att inga preventivmedel är tillåtna, till unga människor som inte har råd att gifta sig att de måste kontrollera sitt sexualliv fullständigt "... Det är ju ur ett utomstående perspektiv helt korrekt uppfattad bild av hur Kyrkans lära ser ut. Felet F. Radcliff (om ändå underförstått) och exempelvis "Katolsk" Vision gör är att man tror att man kan förändra Kyrkans lära / - - - / p.g.a. att människor inom Kyrkan inte kan hålla sig på den smala vägen. Ska Kyrkan istället förkunna det som leder bort från frälsningen istället för att komma närmare Gud / . . . /? Nej, såklart inte, då kan man faktiskt gå med i Svenska "kyrkan" istället och slippa tro på den kristna Guden utan "något" som skickar oss till det kristna Himmelriket oavsett hur vi lever våra liv..."
Jag har tagit bort några gliringar mot Svenska kyrkan i citatet från Minutz3:s kommentar. Men censurerat har även Malmgren gjort. Jag har själv skickat in en kommentar, där jag försökt analysera pedofilproblemet i Katolska kyrkan. Nedanstående är min kommentar i det skick som Malmgren har publicerat på sin blogg:
>> Det finns många komponenter i det här. Konciliet i Trient har nog sin skuld i framväxten av en osund "klerikal kultur" i Katolska kyrkan - vilket kan ha varit ett motdrag till Luthers tes att kyrkliga auktoriteter (inklusive honom själv) måste få kritiseras. (Den som inte på en enda punkt är kritisk mot Luther är ingen riktig lutheran.) Klyvningen av kyrkan under 1500-talet medförde att protstantismen kom att undervärdera traditionen, medan katolicismen övervärderade den - och därmed de kyrkliga institutionerna, som ju har till uppgift att bevara traditionen - och i Katolska kyrkan även att utveckla den.
Detta har ju varit ett omstritt ämne mellan mig och vissa yngre katolska debattörer, då jag har menat att Bibeln legitimerar kyrkan medan de har menat att det är tvärtom. Om man då inte lyckas skilja mellan prästerskapet som människor och "ex officio" uppstår risken att präster och biskopar blir oberörbara för kritik, så att ingen slår larm om präster begår övergrepp.
Men har just de sexuella övergreppen alltid varit så vanliga, som de troligtvis har varit under de senaste decennierna? I hela världen har man i alla tider agat barn, och inte sällan med förevändningen att driva ondskan ur dem. Enligt svensk lag under 1930-talet skulle det finnas kommunala barnsvårdsmän, med uppgift att aga barn till föräldrar som försummade sin skyldighet att aga sina barn! På engelska kallas detta "child abuse" - samma uttryck som för sexuella övergrepp. Förövarna kan emellertid också ha bortförklarat sina sexuella övergrepp med att det varit aga, och att barnen har ljugit om vad som förekommit.
Under äldre tid hade kyrkan sin egen jurisdiktion över präster och ordensfolk, som alltså inte nåddes av det profana samhällets rättvisa. Kyrkan hade rätt att själv utdöma och verkställa alla straff utom dödsstraff. När miste Katolska kyrkan detta privilegium? Därefter återstod ju bara exkommunikation och förlyttning av de kyrkliga straffen. Och det är (väl?)från denna tidpunkt som kyrkan börjar "skydda" sexualbrottslingar i de egna leden.
Vi kommer så ner på individnivå. I sin memoarbok "Från början till slutet" har Spionen Stig Wennerström beskrivit hur han blev spion. Jag minns inte om Wennerström själv har skrivit det, eller om det är min slutsats, men den säger att i yrken med sträng yrkesmoral finns en särskild lockelse i att bryta mot just denna moral och begå det värsta brott som tänkas kan i det yrket. Och konsekvenserna av en upptäckt ger en extra kick. Läkare som mördar sina patienter (och nu handlar det inte om dödshjälpsdebatten). Officerare som spionerar. Präster som begår sexualbrott. (Läkare som säljer militära hemligheter och officerare som dödar väcker inte riktigt samma avsky.)
Wennerström levde i en tid då kriget verkligen stod för dörren, och han drömde om att bli flottiljchef och alltså operativ chef i krig (en luftkrigets fältherre). Denna dröm slogs i spillor när hans plan störtade under en övning. Han blev flygrädd. Sovjetambassaden såg en notis i en tidning, tog reda på vem det var och sparade uppgiften för framtida bruk. Placering vid centrala staber (där flygvana inte krävdes) och diplomatiska uppdrag som flygattaché var inte revansch nog.
Jag har läst om samma revanchbehov i analyser av pedofilproblemet bland katolska präster. De har ansett sig drabbade av någon oförrätt av kyrkan, och har hämnats på kyrkan (och den heliga jungfrun) genom att skända kyrkan maximalt. Slutligen har vi ju det förhållandet att pedofiler söker sig till yrken, där de har kontakter med barn. Som bekant finns både hetero- och homosexuella pedofiler. En ogift man som visar stort intresse för barn väcker nog en del uppmärksamhet och blir granskad. Om han inte är katolsk präst. <<
Vad som saknas är ett stycke, som inleds med orden "Jag tror inte på Gert Gelottes tryckkokarteorem." Eftersom hela stycket saknades skrev jag en ny kommentar, där jag skrev att katoliker inte borde undanhållas att porrförläggaren Curt Hson-Nilsson är tryckkokarteoremets ursprungliga upphovsman. Om det finns någon ännu ursprungligare upphovsman, så är det Kinsey, alltså han som författade Kinseyrapporten. Och den har naturligtvis fått större genomslag i USA än Hson-förlagets porrtidningar. Den sammanställning av övergrepp mot barn inom Katolska kyrkan i USA , som Katolska kyrkan själv har gjort, visar att "child abuse" någon gång under andra häflten av 1900-talet övergår från hårdhänt aga utförd av nunnor till pedofilövergrepp som utförts av s.k. stiftspräster (d.v.s. präster som inte tillhör någon klosterorden). Även om enstaka fall av pedofili har förekommit även tidigare, har det inte alls haft samma omfattning. Åtminstone saknas bevis för den saken.
Minutz3 har återkommit med en kommentar där hon bl. a. skriver:
Bengt: jag tolkar främst det som F. Radcliff skrev, och ser inte hur jag kan tolka det annat som att man vill ändra Kyrkans lära, för med tanke på hur han skriver detta så tycks det i alla fall för mig som att han menar på att Kyrkan har fel om att, exempelvis, sex utanför äktenskapet är felaktigt... Sedan vet jag inte vad man kan säga om detta, om det verkligen stämmer, men de flesta menar ju på att det är 1960-generationen av präster framförallt som är ansvariga för mycket ont i Kyrkan, även detta, och att det snarare handlar om präster som inte är vad man skulle kunna kalla "högkyrkliga" utan tvärtom mycket "lågkyrkliga"... Vilket skulle göra att vi kom till en helt motsats slutsats.
I den kommentar från mig, vilken inte alls publicerades skrev jag att det inte finns någon anledning att ge sig på barn, om man inte klarar celibatet. Jag skrev att om den celibatbrytande prästen inte vågar uppvakta en vuxen, kvinnlig församlingsmedlem med "skamliga förslag" så finns det i de flesta länder lagliga bordeller, där man helt anonymt kan köpa sex av vuxna kvinnliga prostituerade - eller av manliga prostituerade om man är homosexuell. Jag skrev vidare att det kanske är för stor upptäcktsrisk att uppvakta någon vuxen församlingsmedlem - det roliga får ett snabbt slut. Och att det kanske är för liten upptäcktsrisk med anonyma bordellbesök. Kicken, som risktagandet ger, uteblir kanske. Och då handlar det ju inte bara om sex, utan om att sätta fart på hela hormon-orketern genom att ta risker. Det är helt enkelt ett sätt att droga sig, och är en av drivkrafterna även bakom exempelvis spelmissbruk.
Jag ser då åtminstone ett samband med den sex- och drogkultur (kombinationen av sex och droger) som växte fram under 1960-talet, i kombination med ökad sexuell "permissitivitet" inom de flesta kyrkor - så även Katolska kyrkan i Västeuropa och USA.
Samt ett samband med traditionen att lösa alla problem internt - även sedan kyrkan mist rätten att verkställa riktiga straff. Förr i tiden hade Katolska kyrkans statens medgivande att verkställa alla straff utom dödsstraff. I filmen om Arn visas en scen där en nunna får känna på spöstraff. Och de straff som kyrkan själv verställde mot sina egna var lika grymma som de spöstraff som de staliga bödlarna straffade vanliga brottslingar med. Scenen ur Arn är alltså fullt realistisk. Visserligen skildras i filmen i grym abedissas missbruk av kyrkans bestraffningsrätt - men ingen behöver tvivla på att straffen verkligen hade en avskräckande verkan. Det var skillnad jämfört med en tids avstängning (exkommunikation) från altarjänst för en präst, som ändå inte tror på kyrkans lära, utan har valt prästyrket enbart i syfte att begå övergrepp mot barn.
Varannat svenskt hushåll är ett ensamhushåll, vilket betyder att 1 /3-del av alla vuxna i Sverige inte har sex regelbundet. Likväl är andelen pedofiler, mig veterligt, inte större bland ensamlevande än bland gifta och sambor i Sverige. Gert Gelottes tryckkokarteorem är en mycket lågt och smutsigt angrepp på en mycket, mycket stor minoritet av svenska folket. Om Gelotte har rätt, är ju det ena raka att sexköpslagen avskaffas och legala bordeller startas i landstingens regi, med förhoppningsvis frivilliga horor, som naturligtvis ska vara fackligt organiserade. Har man sagt A får man säga B. Det gjorde faktiskt Curth Hson-Nilsson.
FISK-arna i Svenska kyrkan är i stort sett inne på Gelottes linje. Men så är han ju också liberal ledarskribent. Naturligtvis eftersträvar Gelotte och hans hejaklack inom Katolsk vision samma sexualisering av Katolska kyrkan, som vi sett inom Svenska kyrkan. Allt ont beror på gamla tiders sexualmoral, lyder fältropet! Det är en otroligt naiv tro att den smitta, som drabbat Svenska kyrkan, inte skulle kunna infektera även Katolska kyrkan.
Exempelvis så här:
http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2010/01/07/n-246-drop-fr-229-n-flaml-228-ndska-dominikaner.aspx
Diakoner - ett "lägre" prästerskap eller en del av den kommunala maktapparaten?
Domprosten Åke Bonnier i Stockholm har skrivit ett inlägg om präster på sin blogg. Som så ofta på kristna bloggar har det hela utmynnat i en off topic-debatt, i detta fall om diakonerna i Svenska kyrkan. Sign Jonas tycker att tjänsten som diakon i Svk ska vara som i Katolska kyrkan. Jag lägger nu ut min senaste kommentar i frågan.
Jonas skrev: "Det är ju ungefär så jag har beskrivit diakonämbetet så som det bör vara i Svenska kyrkan."
Jaha. Men då talar du inte om det yrke, som kallas diakon, i Svenska kyrkan.
Och en fråga: Är diakon, i katolsk bemärkelse, ett teologiskt ämbete, eller måste man vara socionom eller sjuksköterska i botten?
Och vad ska hända med nuvarande Svk-diakoner, om man inför diakoner i katolsk bemärkelse i Svk? Ska de få sparken? Eller ska man avskeda en bunt präster för att lönemässigt skapa utrymme för diakoner (i katolsk bemärkelse) i Svk?
Och om diakontjänsten (eller ämbetet))bara är en ordningsfråga, som du skrivit tidigare, varför måste vi härma katolikerna? Ska vi stänga prästäbetet för kvinnor, och hänvisa kvinnorna till att de kan bli diakoner (i katolsk bemärkelse) i stället? Det var väl kanske vad kvinnoprästmoståndarna tänkte sig, innan Svk fick kvinnliga präster. Men mig veterligt använde man då inte ordet "diakon", som hade kunnat förväxlas med de diakonissor, som redan fanns i Svk.
Att de förkortade definitionen av ordet diakon i Katolska kyrkan, skulle vara första steget mot kvinnliga diakoner i Kk, ser jag som enbart en spekulation från Bengt Malmgrens sida.
Mig veterligt måste man vara diakon, innan man kan bli präst i Katolska kyrkan. Att somliga diakoner aldrig blir präster, utan förblir diakoner hela livet, ändrar inte den hierarkiska ordningen. Alla präster blir ju inte biskopar. Man har alltså en tredelad vigningstjänst i Katolska kyrkan: diakon, präst, biskop.
Och detta är inte samma sak, som vi menar med ordet "diakon" i Svk! Som jag anser inte borde vara en "vigningstjänst". Jag tycker också att man borde slopa antagningskraven, att blivande diakoner ska ha socionom- eller sjuksköterskeexamen. Jag vill bredda rekryteringen och se över diakonernas arbetsuppgifter. Såsom yrket beskrivs handlar det om någon form av myndighetsutövning, där diakonerna förväntas stå på makthavarnas sida, och inte på klienternas sida - mer än de socionomer, som är anställda i socialförvaltningen.
Kyrksyster (som driver bloggen med samma namn) är ett exempel på en diakon, som fick sluta som anställd i Svk på grund av att hon hade stått på klientens sida och därmed varit illojal mot en kommunal chef (se länk i spalten till höger). Och detta är inget udda exempel.
- - -
Kyrksyster, som var diakon i Linköpings stift, hade fått silkessnöret av en av våra "tolerenta", dvs. "hbt-vänliga" biskopar. Hbt-vänligheten framstår ju då som fjäsk (rövslickning, för att använda ett annat språkbruk) gentemot jordiska makthavare. Och "tolerans" framstår som ett annat ord för förtryck. (Läs vad Kyrksyster själv har skrivit!) Hon hade varit "illojal" mot en kommunal chef, en rektor. Detta är priset för att Svk får sitta med i kommunala samverkansgrupper. Och det står ju också i yrkesbeskrivningen på Svk:s hemsida. Att diakoner samarbetar med skola, socialtänst, barn- och ungdomspsykiatrin, och polis. Naturligtvis förväntas kyrkan dela dessa myndigheters synsätt. Det är ju vad blivande diakoners profana yrkesutbildning går ut på!
Gå ur kyrkan?
Biskopsval i Stockholm
Den killen kan väl ändå inte ha varit kristen? Han var kanske judisk fundamentalist? För det är väl inte riktigt kristet att tro att något är sant? Och då komma och påstå att man själv sitter inne med sanningen...
En sak är dock sann. Om den killen hade levat idag, hade han inte haft en chans att bli biskop i Stockholm!
Präster ska rätta sig efter Guds ordningar!
En tidigare fp-politiker, som nu jobbar som lobbyist för homoääktenskapslagen, har frågat ledamöterna i kyrkostyrelsen om deras åsikter i homoäktenskapsfrågan. Majoriteten hade sagt ja, men kan komma att ändra sig. Varför då inté påverka dem att säga nej, i stället för att angripa kyrkornas vigselrätt som sådan?
Jag hara haft många diskussioner på nätet med den f.d. fp-politikern. Han har upprepade gånger försäkrat att de religiösa samfunden ska få behålla sin vigselrätt - utan tvång att viga homopar för vare sig enskilda präster eller samfunden som helhet.
Religionsfriheten ska respekteras! Men det hindrar ju ingen att aktivt försöka påverka hur det samfund, som man tillhör (eller inte tillhör) beslutar i frågan. Något vigseltvång för reliösa vigselförrättare kommer inte att skrivas in i lagen. Om det är vi överens, och allt är frid och fröjd. Kyrkan behöver inte alls tycka lika som landets parlament.
Vi, som tycker att Svenska kyrkan ska säga helt nej till homovigslar, har rätt att kämpa för vår åsikt. Och de som tycker tvärtemot för sin. Det är vi överens om. Men sedan kommer det där: Vad händer på längre sikt? Nja, ingen kan ju lova att inte framtida partikongresser beslutar att arbeta för vigseltvång. Men det måste de i så fall driva i riksdagen också, för att det ska bli lag. Det kommer i så fall att granskas av remissinstanser och lagråd, och prövas enligt både Sveriges grundlag och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Och konventionen, som gäller som överordnad grundlag i Sverige, värnar mer om religionsfriheten än den svenska grundlagen. Vilket Åke Green-fallet visade.
Ska vi då kasta in handduken och ge upp vigselrätten frivilligt? Det är bekvämt. Jag säger: Låt de homosexuella få sin könsneutrala äktenskapslag (Hur stor rätt har vi att bestämma hur icke-troende ordnar sina liv?) om vi får ha vår traditionella tro i fred. Ett absolut minimikrav, om kyrkomötet skulle säga ja, är att vi får ha kvar våra kristna präster, som rättar sig efter Guds ordningar - och att de ska ha vigselrätt!
Nu försöker man binda upp både präster och kyrkopolitiker att säga ja. Präster avkrävs svar av journalister och lobbyister (inte av sina egna församlingsmedlemmar, som har rätt att fråga) om de kommer att viga homopar. Ändå har man sagt - inte minst från fp - att det är fel att tvinga någon. Det vore fel även gentemot homoparen själva. Det behövs alltså inga listor - om kyrkomötet säger ja - på präster som vägrar viga homopar. Det behövs i så fall listor på präster som vill viga homopar, och gör det med övertygelse och glädje.
Det är fel att kasta ut handduken redan nu. Klarar vi inte matchen om sådär tio år, är det ändå ute med Svenska kyrkan. Det bästa som finns, när man är i underläge, är tid. Vapenvila, men inte kapitulation. Om de, som vill avskaffa religionsfriheten men inte just nu, sedan bryter vapenvilan, ska de möta en motståndare som är bättre rustad än idag.
Har de tänkt lobba för att avskaffa vigselrätten, alternativt inför vigseltvång för religiösa vigselförrrätarre, ska vi lobba för att avskaffa den könsneutrala äktenskapslagen. Vill de ha kvar den, får de respektera religionsfriheten! Och det tror jag många inom homorörelsen är beredda att göra. Det är inte roligt för dem heller att leva i ett permanent konflikttillstånd. Med undantag för den handfull provokatörer, som ständigt bråkar med kristna.
--
Jag har skrivit förut att det är ingen mänsklig rättighet att bli präst, men en mänsklig rättighet att utöva sin religion utan att profana myndigheter bestämmer vad Gud har sagt. Och kräver utövandet av religionen att man har präster, som rättar sig efter Guds ordningar, så måste det finnas sådana präster. Det får inte bli som i kvinnoprästfrågan, där debattörerna huvudsakligen var präster själva. Det behövs en ny rörelse för bekännelsetrogna lekmän i Svenska kyrkan.
Präster i den allmänneliga kyrkan
Under inga villkor kan jag acceptera tanken att Svenska kyrkan ska bli en elitkyrka. Men kan man då vara en bred folkkyrka, med en lära som åtminstone inte i sin helhet omfattas av alla medlemmar?
Ja.
Vi har inte omröstningar bland fjärdeklassarna om vilka delar av multiplikationstabellen som klassen ska tro på. Vi anställer en lärare. Och om han förösöker prångla ut en falsk multiplikationstabell, eftersom den ter sig mer lättsmält för majoriteten, så blir läraren avslöjad i sinom tid.
Det är demokrati.
Låt oss då säga så här: Att kyrklig demokrati är när församlingen har sista ordet. Frågan är: Vad har vi präster till?
Det sekularisterade Sverige (Och den sekulariserade världen) har missat vad religion är, till skillnad mot profana livsåskådningar och politiska ideologier. Att det bortom världsliga realiteter och vårt subjektiva tyckande finns en gudomlig sanning, som under en historiskt given tid har uppenbarats för oss. Om man tror detta är denna sanning lika oberoende av vårt subjektiva tyckande som multilikationstabellen.
Vilken uppgift har lekfolket i kyrkan om man slätar ut det särskilda prästämbetet till ett allmänt prästadöme? Då får vi en professionalisring av det allmanna prästadömet. Det är inte demokrati.
I en elitkyrka, för de redan troende och teologiskt välutbildade lekmännen, kan man klara sig utan det särskilda prästämbetet. Men inte i den breda folkkyrka, som jag tycker att Svenska kyrkan ska vara.
Kom igång med prästvigningarna!
Jag har hela tiden drivit linjen att skilja prästvigningen från anställningsavtalet. Viljan att samarbeta med kvinnliga präster (eller med manliga präster!) ska inte vara avgörande för prästvigningen, utan bara för fast anställning i någon av Svenska kyrkans territoriella församlingar.
Eftersom församlingarna är arbetsgivare ska ingen central instans i kyrkan bestämma att en församling inte får anställa en kvinnoprästmotståndare som komminister eller kyrkoherde, utan församlingen måste utgå från sin egen arbetssituation, t ex om det finns risk för problem med kvinnliga präster som redan är anställda eller kan komma att anställas i församlingen.
En förväntad negativ medlemsutveckling, och förskjutningen av gudstjänstbesöken från varje söndag till storhelger och temagudstjänster, kommer att medföra att Svk framledes inte kommer att ha råd att ha alla präster som behövs under storhelgerna fast anställda, utan vi kommer att få alltfler fritidspräster, som i huvudsak försörjer sig på andra jobb.
Förslaget har väl inte direkt applåderats av kvinnoprästmotståndarna, men ger dock en öppning, en möjlighet att komma igång med prästvigningar av motståndarna, i första hand som fritidspräster, men i enstaka fall även som fast anställda församlingspräster - en arbetsmarknad som dock kan förväntas växa i takt med att man avvecklar gammalt groll i ämbetsfrågan och utvecklar nya arbetsformer.
Kvinnoprästfrågan unik som problem. Problemet är ju inte att de kvinnliga prästkandidaterna inte kan finna någon biskop som vill prästviga dem, utan att de efter präsvigningen kanske måste samarbeta år ut och år in med en manlig kollega, som inte erkänner dem som riktiga präster.
Detta är inte alls jämförbart med homoäktenskapsfrågan, eftersom homoparet inte behöver träffa prästen, som vägrar viga dem.
Om prästvigningen hade varit skiljd från anställningsavtalet, och om församlingarna redan då hade varit arbetsgivare, hade den situationen inte behövt uppstå, som rådde i Göteborgs stift när Bertil Gärtner var aktiv som biskop i stiftet. Kvinnor, som hade blivit prästvigda i andra stift, hade kunnat få anställning även i Göteborgs stift. Annars är det ju en vettig ordning att man prästvigs i samma stift där man kommer att vara verksam (som anställd församlingspräst eller fritidspräst) efter prästvigningen.
Dock menar jag inte att alla som vill bli präster, ska ha rätt att bli det. Behovet av präster i varje stift ska avgöra hur många som ska prästvigas. Inte hur många som vill prästvigas. Och inte hur många som kan erbjudas fasta anställningar. I första hand ska tillses att det finns tillräckligt många präster för fasta anställningar i de församlingar som kräver att varje fastananställd präst ska samarbeta fullt ut med alla kollegor i församlingen.
Sedan jag lade fram förslaget att skilja prästvigningen från anställningsavtalet på Vestibul har en del positiva saker skett, särskilt att samarbetsklimatet har förbättrats mellan de kvinnliga prästerna och kvarvarande motståndare. Jag har dessutom tänkt över vissa aspekter. Sedan församlingarna har blivit arbetsgivare för sina egna präster, är det fel att de inte får anställa vem de vill, under förutsättning att vederbörande uppfyller subjektiva (egen utbildning och lämplighet) och objektiva (behovet av präster) för att bli präster. Församlingarna måste, under samma förutsättningar, ha rätt att själva bestämma vilka som ska anställas som kyrkoherdar *.
Svenska kyrkan garanterar inte längre några livstidsanställningar för några präster, "Fast anställning" är i praktiken detsamma som tillsvidare-anställning. Fritidsprästerna i framtiden kommer att utgöras både av de, som aldrig har haft någon fast anställning, och av de som har haft en fast anställning, som de blivit uppsagda ifrån. Dessa torde ha förtur till nya tillsvidare-anställningar. Flertalet fritidspräster kommer att bestå av de, som själva inte vill vara präster på heltid samt kvinnoprästmotsåndare, som kanske har sökt men inte fått någon tillsvidare-anställning.
Eftersom de flesta gudstjänsterna leds av en ensam präst, kommer det sällan att vara några hinder mot att anlita fritidspräster, som är kvinnoprästmotståndare, för enstaka gudstänster. En kvinnoprästmotståndare kan även leda nattvardsgudstjänster tillsammans med en kvinnlig präst, under förutsättning att de är överens om rollfördelningen. Av-görandet ligger i det fallet hos den kvinnliga prästen, som har rätt att "vägra" - ett slags omvänd väjningsrätt. Men låt oss nu titta på de situationer, då fritidsprästerna kan tänkas tjänstgöra:
- Hålla gudstjänst vid storhelger då gudstjänst firas i församlingens alla kyrkor och de fastanställda prästerna inte räcker till.
- Temagudstjänser och gudstjänster utanför det ordinarie programmet
- Tillfälliga vikariat för fastanställda präster
- Enskilda förrättningar, som vigslar, dop och begravningar
____________
*) Att vägra församlingarna denna rätt, strider mot religionsfriheten! Jag talar då inte om prästernas religionsfrihet, eftersom ingen har någon ovillkorlig rätt att bli präst, utan om lekmännens religionsfrihet. Bestämmelsen i grundlagen att envar har rätt att utöva sin religion, omfattar även dem som tror på ett särskilt prästämbete. Och även dem som inte tror att kvinnor kan vara präster. Religionsfriheten innebär förvisso inte att vem som helst ska kunna utöva sin religion i Svenska kyrkan. Men Svk har som ett av statens särskilt gynnat samfund ett särskilt ansvar för religionsfriheten för kristna trosbekännare, och i synnerhet för sina egna medlemmar, som tror det som Svenska kyrkan tror eller har trott. Det måste finnas hemortsrätt i Svenska kyrkan för alla de teologiska övertygelse som har är eller varit erkänd eller accepterad lära inom Svk . Kyrkan har ingen rätt att bryta det "kontrakt" som kyrkan har ingått med sina medlemmar genom dopet.
Vad det handlar om
Därför finns inga utvägar ur konflikten. Den ena har rätt och den andra har fel. Det finns teologiska argument för båda sidor. Däremot kan man förespråka någon form av fredlig samexistens, vilket jag försöker göra.
De som försvarar de kvinnliga prästerna med icke-teologiska argument, för de kvinnliga prästerna en otjänst. Man kan inte bemöta påståen det "Bara män är riktiga tomtar" med "Det finns inga tomtar. Nu ska ni hålla sams båda två och låtsas att ni är riktiga tomtar."
Endast genom att bejaka kvinnoprästmotståndarnas religiösa övertygelse, kan man teologiskt försvara ordningen med kvinnliga präster. Under de 1900 första åren hade kyrkan bara manliga präster. Och det är väl samma tro nu som då? Att avskaffa kristendomen och göra de kvinnliga prästerna till präster i en annan religion, gör inte kristendomen jämställd.
De kvinnor, som har givit sig in i prästyrket, har vetat om att de skulle komma att ifrågasättas. Det minsta man kan kräva av en präst är att han / hon står ut med att bli ifrågasatt. De kvinnliga präster, som inte accepterar att det finns kvinnoprästmotståndare i Svenska kyrkan, borde tänka över sitt yrkesval. De borde tänka över vad som menas med ordet "religionsfrihet".
Att veta om att man är ifrågasatt är inte samma sak, som att ständigt bli ifrågasatt på sin egen arbetsplats, år ut och år in. Någon enstaka gång får man väl tåla det, men inte ständigt, år ut och år in. Det finns nyblivna kvinnliga präster, som säger att de klarar det. Får se hur länge... Jo, en del kanske klarar det. Men det kan ingen vara säker på från början. Och är det säkert att den manliga kollegan, som inte tror på kvinnliga präster, klarar det, att ständigt undertrycka sin övertygelse?
Att det kan bli så här, beror intë på att de kollegor, som har en annan övertygelse, är ondskefulla människor, patriarkaliska förtryckare eller stridslystna suffragetter. Orsaken är den jag skrev: Att det inte finns några utvägar. Det går inte att välja en enfärgad duk om man själv är den rutiga duken.
Kyrkan måste säga till på skarpen mot det profana samhället, att inte lägga sig i. Att avstå från att ta ställning för den ena mot den andra, som om den ena sidan vore ond och den andra god. Varför ska man individualisera skulden i ämbetsfrågan, demonisera den ena sidan, när man skyller på "systemfel" i alla möliga andra sammanhang?
Genom att utmåla vissa präster, kvinnoprästmoståndarna, som kollektivt onda, har kristendomens fiender lyckats med en enastående propagandkupp: att få en mycket stor del av kyrkans tjänare att tro att kristendomen i grunden är en ond religion, som genom negativt inflytande gör sina egna utövare till onda människor, och därför måste sättas under det profana samhällets ans och tukt, underkastas det profana samhällets värderingar.
Nu har vi firat!
Elisabeth Djurle, prästvigd 10 april 1960 - en av de tre första kvinnliga prästerna.
Idag, söndag 28 september var det högmässa utan nattvard i sockenkyrkan. Den kvinnliga prästen sa inte ett ord om den händelse för 50 år sedan, som gjort det möjligt för henne att bli präst. Högmässa med nattvard och kvinnlig präst var det däremot förra söndagen. Men inget knäfall framför altaret, som det varit sedan Sverige kristnades och långt in på 1990-talet.
Nejdå, för nu är det ju katolsk nattvardsliturgi som gäller i Svenska kyrkan. "Gående" nattvard, med handen på axeln, om man inte gillar kvinnliga präster eller Svenska kyrkan som helhet. Då blir man bara välsignad. Detta spektakel är ett resultat av Katolska kyrkans kompromisser med vad "de ofelbara" nere i Rom trodde var luthersk nattvardsliturgi. Så nu har denna katolska förväxling mellan luthersk och reformert nattvardsliturig spridit sig till Svenska kyrkan, som pietetsfullt bevarat den katolska seden från medeltiden till slutet av 1900-talet.
Kyrkvärden läste upp en enkel tackbön till Gud för kvinnoprästbeslutet 1958, som tillkom efter en hätsk tidningskampanj mot Svenska kyrkan. Man sköt in sig på att det bara var tre yrken som fortfarande inte var formellt öppna för kvinnor: präst, polis och officer. Hånfulla kommentarer mot kvinnoprästmotståndarna varvades med diskussioner om bovars bristande respekt för kvinnliga poliser. Och risken att kvinnliga officerare skulle bli våldtagna på slagfältet contra möjligheten att officersubildade kvinnor skulle kunna värja sig mot att bli våldtagna i krig.
Tackbönen avslutades med en önskan om att såren skulle läkas, genom att Guds vilja slutgiltigt ska avsluta kvinnopräststriden. Och det kan man ju hålla med om. Däremellan kom emellertid en passus om att hela mänskligheten, både män och kvinnor, numera tillhör kristenheten. Varav man kan dra slutsatsen att bara präster är människor.
Nog kan man tacka Gud för de kvinnliga prästernas insatser under de gångna 50 åren. För någonting bra måste de ju ha gjort även i kvinnoprästmotståndarnas ögon. Kunde man inte ha utformat tackbönen, så att alla kunnat delta?
Och visst hade man kunnat be till Gud att han slutgiltigt ska visa vem som hade rätt i kvinnopräststriden. Även den bönen hade man kunnat utforma så att alla kunna delta.
Och nog kunde man ha firat med nattvardsgudstjänst? Inte för att alla hade kunnat delta fullt ut. Men var det inte möjligheten att få nattvarden av en kvinna som skulle firas? Den stora dagen borde väl ha firats med att ge alla chansen - och respektera var och ens tro? Det hade väl ändå varit möjligt för en kvinnoprästmoståndare att ta emot välsignelsen, med handen på axeln? Kanske som en försoningsgest.
Min ståndpunkt är klar. Så länge teologerna inte är överens i ämbetsfrågan, måste båda linjerna finnas bland Svenska kyrkans präster, men hanteras så att det inte uppstår friktioner. Kvinnoprästmoståndarna måste vara beredda på offer för sin tro, men ska inte nekas prästvigning.
Huvuddelen av firandet borde ha varit i församlingshemmet. Med tårta dagen till ära. Fira kan man alltid göra. Det vore fel att missunna segraren att fira. Att fira, att glädjas med segraren, även om man själv tillhör förlorarna, är mänskligt. Ett sätt att försonas, och upptäcka allt som man ändå har gemensamt. Men glädjen ville inte riktigt infinna sig i en bön, som utpekar förlorarna som en fiende till mänskligheten. Det var för propagandistiskt. Och dessutom är vi ju några individer, som inte är präster. Tillhör inte vi också mänskligheten?
Att ifrågasätta kvinnor som präster, lärare och chefer
Två ledande kvinnor i Svenska kyrkan:
Den heliga Birgitta och hennes dotter den heliga Katarina.
Boel Hössjer-Sundman, som är projektledare för 50-årsjubileet av kvinnoprästbeslutet har svarat Gudrun Schymans påhopp. Hon skriver i tidningen Dagen 16 / 9 att det finns problemområden med bl.a otydligt ledarskap och fortsätter:
"Inte sällan märks det vanliga motståndet mot kvinnor som chefer och ledare, som finns inom många samhällsområden, också i Svenska kyrkan. Men Svenska kyrkan behöver de prästvigda kvinnorna som ledare i kyrkan, som kyrkoherdar och biskopar! Det är helt klart så att ledaruppgifterna i Svenska kyrkan behöver omformuleras och ifrågasättas. I själva verket innebär jubileet att just kvinnornas perspektiv i hög grad uppmärksammas."
Men vad skriver hon, egentligen? Jo, om det vanliga motståndet mot kvinnor som chefer och ledare, inte om det särskilda, teologiskt grundade motståndet mot kvinnliga präster. Det motstånd, som hon skriver om, finns inom många samhällsområden, inte bara i kyrkan! Men de, som ifrågasätter kvinnliga chefer inom de andra samhällsområdena har väl ingen teologisk grund för detta? Och dessutom är ifrågasättandet av kvinnliga präster kopplat till att de är just präster, och inte till att dessutom är chefer. Kvinnoprästmotståndet gäller även präster som inte är chefer. Det som de s.k. kvinnoprästmotståndarna ifrågasätter är om det är Guds vilja att kvinnor ska vara präster.
Om kvinnoprästmotståndet hade berott på en allmän avoghet mot kvinnor, hade kvinnoprästmotståndarna inte accepterat att bli gripna av kvinnliga poliser, dömda av kvinnliga domare eller opererade av kvinnliga kirurger. Vad det nu verkar handla om i Svenska kyrkan, är att vissa kyrkopolitiker har svårt att respektera den dubbla ansvarslinjen, och att det då tydligen är lättare att ukämpa maktkamper mot kvinnliga kyrkoherdar än manliga.
Det finns ett antal lärofrågor som splittrar kristenheten och även Svenska kyrkan. För tusen år sedan splittrades kyrkan på frågan om Anden utgår från både Fadern och Sonen, eller enbart från Fadern. Exempelvis. Frågan om kvinnor kan vara präster kan inte underkastas det profana samhällets värderingar, politiska beslut och lagar. Den måste lösas teologiskt och det måste ta den tid det tar. Emellertid innebär det, eftersom kvinnoprästbeslutet är taget, att båda linjerna i ämbetsfrågan måste existera sida vid sida. Jag förespråkar alltså i princip samma linje, som Gustav Vasa gjorde i lärofrågan under de 15 första åren av sin regeringstid. Fredlig samexistens!
Mitt eget förslag till fredlig samexistens är att skilja prästvigningen från anställningsavtalet. För att få en ordinarie anställning ska man vara beredd att samarbeta med samtliga kollegor i församlingen. Den, som inte är beredd till detta ska ändå kunna prästvigas, men får då ha ett annat arbete som huvudsaklig försörjningskälla och vara präst på "fritid". Behovet av "fritidspräster" kommer att öka, i takt med koncentrationen av gudstjänstbesöken till storhelger och långledighet. Jag vill dock intre ställa mig i vägen för andra lösningar lokalt, genom frivilliga överenskommelser.
På grund av prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare har kyrkan berövats viktigs stöttepelare för den traditionella kristna tron. Ansvaret vilar därför allt tyngre på den kvinnliga prästerna att föra den kristna tron oförfalskad vidare. Alltså den tro, som apostlarna lämnade över till kyrkan. Predikan är det viktigaste medlet för att lägga ut och förklara Guds ord. Predikan ska ivarken vara en människas tankar, eller en människas tankar. Ska den då vara flera människors tankar? Tänk om de har fel? Innebär demokrati i kyrkan att gudstjänstbesökarna - eller värre ändå: kyrkopolitikerna - ska bestämma innehållet i predikan? Nej, det är lika orimligt som om mattelärarna skulle rätta sig efter eleverna. Guds ord är lika eviga som multiplikationstabellen,
När mattelärarna kunnat predika samma sanningar under hundratals år, utan att ifrågasättas, borde pärsterna kunna göra det också, utan att ifrågasättas.
De teologiskt ubildade prästerna ska vara lärare, och de teologiskt mer eller mindre utbildade lekmännen ska vara väktare. Så säger en gammal princip. Lekmännen ska reagera om prästen börjar predika en ny religion. Men den kunskap, som lekmännen har, har de fått från någon präst. Statsmakten ska inte kunna byta religion genom att tillsätta nya präster, med helt nya religiösa idéer. Men det är risk att så sker p.g.a. prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare. Därför ligger ett stort ansvar på de kvinnliga prästerna att vara goda lärare, så att de för samma lära, som vi mottagit från tidigare generationer kristna, vidare till kommande genererationer.
Det förekommer emellertid förväntningar och krav på i synnerhet de kvinnliga prästerna, att de inte ska förkunna en traditionell kristendom, utan rätta sig efter tidsandan. De vanligen manliga kyrkopolitiker som står bakom detta nya förtryck av de kvinnlig prästerna, pekar bekvämt ut kvarvarande kvinnoprästmotståndare som syndabockar.
Jag har på denna blogg lagt ut en länk till en kvinnlig prästs predikningar, Prästflickans predikningar. Hon kallar sig så eftersom hon ständigt får kommentarer om hur ung hon är. Får unga manliga präster samma kommentarer? Läs hennes predikningar! Det är underbart vackra predikningar, som fångar kärnan i den kristna tron. Läs vad hon säger om synden! Det irriterar säkert många nutida människor, men är vad genuina kristna präster har lärt ut i alla tider!
Kvinnliga präster, igen
Maria från Magdala var den första som fick se den uppstånde Jesus, och fick i uppdrag att berätta det för lärjungarna. Gjorde detta henne till en präst, eller förblev hon en vanlig kvinna?Om man försöker inta en medlande ställning, finns risk att bli anklagad för förräderi mot endera lägret. Bloggens huvuduppgift är att propagera för kyrkokommunidén. Helt klart är att kvinnoprästmoståndarna i Missionsprovinsen då skulle få tillgång till svenska folkets sockenkyrkor på samma villkor som alla andra. Men hur skulle kyrkokommunidén upptattas om jag på samma blogg skulle driva en kampanj mot kvinnliga präster? Det gör jag inte på någon blogg!
Jag är inte någon infiltratör i motståndarlägret, som försöker ´"inifrån" förmå kvinnoprästmotståndarna att lägga ner motståndet. Men i likhet med minst 95 % av lekmännen inom Svenska kyrkan är jag less på tjafset i kvinnoprästfrågan, men i motstats till troligen en majoritet av kvinnoprästtjafströtta lekmän ser jag inte prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare som en acceptabel lösning.
Redan för flera år sedan föreslog jag på forumet Vestibul att prästvigningen skulle skiljas från anställningsavtalet. Det vore en bra början. Om det går att finna fungerande lösningar på alla samarbetsproblem mellan kvinnliga präster och kvinnoprästmoståndare, kan kanske nyvigda moståndare även få tillgång till ordinarie prästtjänster. Men varför inte ta ett steg i taget? Och varför inte lägga i Guds händer?
Som du kan läsa i inlägget Övertaliga kyrkor , prästbrist och brist på gudstjänstbesökare tenderar kyrkobesöken att koncentreras till storhelgerna. Då kommer det att vara prästbrist. Med fortsatt medlemsminskning, även om den så bara är 1 % per år, kommer Svk inte att kunna fixa heltidstjänster åt alla präster som behövs i julottan. Jag gissar att det dessutom blir en ökad efterfrågan på präster under semestertider, när folk har tid för sin andliga uppbyggelse - och bygderomantiken blomstrar: Hembygdsdagar firas i kyrkan. De kristna sommarkonferenserna ökar. Retreaterna är ett nytt inslag, som blir fler.
Att prästvigningen skiljs från anställningsavtalet, medför alltså inte att vissa nyvigda präster går rakt ut i arbetslöshet. En del präster kommer att få huvuddelen av sin försörjning från andra jobb. Var och en som själv vill, kommer inte att prästvigas. Behovet av präster kommer fortfarande att avgöra. Men det kommer att bli fler prästvigningar, eftersom alla inte kommer att få heltidstjänster. Egenskaper som samarbesförmåga och samarbetsvilja kommer inte att tillmätas lika stor betydelse vid prästvigningen som idag. Utan den bedömningen görs vid anställningen - beroende på anställningens art.
Förslaget att skilja prästvigningen från anställningsavtalet, är visserligen från min sida menat som ett första (och eventuellt enda) steg, men står inte i någon absolut motsättning till andra lösningar. Om man lokalt, i församlingarna, kan finna fungerande lösningar för samarbetet mellan kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare, vill inte jag stå i vägen.
Apostolisk succession
Det är ju självfallet också en definitionsfråga. Exempelvis: Om man skulle dra igång nya katolska stift, där det redan finns stift från medeltiden (typ Skara katolska stift, Strängnäs katolska stift o.s.v) skulle de då vara piratstift utan giltig succession för de prästvigningar som där utförs)? Eller är enda möjligheten att få en giltig apostolisk succession (sett ur katolsk synpunkt) att invänta en återförening av kristenheten? Det katolska stiftet i Sverige idag har försiktigtvis lokaliserats till ett svenskt stift, som inte fanns under medeltiden (Stockholm).
Den katolska troskongregationen har publicerat ett dokument, som jag läst, där det påstås att de kyrkor som framträdde ur 1500-talets reformation inte är kyrkor i egentlig bemärkelse, eftersom de saknar apostolisk succession. Redan av uttryckssättet (som om det bara funnes en enda "protestantisk" riktning) anar man ugglor i mossen. Man drar vidare en slutsats (inga riktiga kyrkor) ur en grundsats (ingen apostolisk succession), som inte kan ha samma giltighet inom hela "protestantismen". Det är ju en avsevärt skillnad mellan t ex Frälsningsarmén och Svenska kyrkan före ämbetsreformen. Och norska kyrkan under samma tid. Och Church of England under samma tid. Och Svenska kyrkan nu. Och Missionsprovinsen,
Sett till utvecklingen under 1500-talet är Svenska kyrkan den "protestantiska" kyrka som har gjort de mest rättmätiga anspråken på att ha bevarat den apostoliska successionen. Detta var ju också en medveten kyrkopolitik under Johan III;s regeringstid. Och med det följer en förplitelse för den präst, som anser sig ha del i den apostoliska successionen, en förpliktelse som är en garant för den kristna trons autencitet. Detta var inte minst Gunnar Rosendahl själv ett bevis för.
I all sin förnedring är Svenska kyrkan ändå den rätta katolska* kyrkan i Sverige idag.
______________
* för en förklaring av detta ord, se inlägget "Katolicitet"!
Kvinnliga präster
Nu är det kvinnoprästmotståndarna som ska jagas ur kyrkan. Det har gått dåligt. Man förlitar sig på administrativa åtgårder, att vägra prästviga motståndare. Men motståndarna finns kvar, även om de inte är vigda inom Svk:s formella struktur, eller inte alls vigda. Konstaterar alltså att kvinnopräst-anhängare och -motståndare ömsesidigt har försökt exkludera varandra, men att båda grupperna finns kvar. Båda grupperna börjar inse att man måste acceptera varandras existens.
Den verkliga skiljelinjen inom kyrkan idag går inte mellan för eller mot kvinnliga präster. Den går mellan traditionell kristen tro och förnekandet av kristendomens centrala dogmer såsom jungfrufödseln och Jesu uppståndelse från de döda, mm. Och visst finns det kvinnliga präster, som predikar traditionell kristen tro (har skrivit en del om detta i inlägget Lite om bloggens framtid), och visst finns det manliga präster som tar avstånd från traditionell kristendom!
Problemet, när den ena parten inte ser den andra som "riktiga" präster, är att då kan man inte samarbeta fullt ut, även om man så är överens om nästan allting. Då är det svårt att ingå i samma arbetsorganisation, åtminstone om den ena parten inte är beredd att ta ett steg bakåt.
Missionsprovinsen är den ideala lösningen på detta problem. Missionsprovinsen, som enbart har manliga präster, vill erkännas som ett icke-territoriellt stift för kvinnopräst-motståndare inom Svenska kyrkan. Någon diskriminering av kvinnliga präster förekommer inte inom Missionsprovinsen, eftersom Missionsprovinsen saknar kvinnliga präster - och kvinnor har möjlighet att vara präster fullt ut i Svenska kyrkans territoriella organisation.
Kvinnor med samma lutherska tro som Missionsprovinsen, i alla frågor utom just kvinnoprästfrågan, har full möjlighet att praktisera sin tro, som präster, i den territoriella organisationen. Det kan dock vara svårt för Svk att erkänna Missionsprovinsen, som ett stift eftersom Missionsprovinsens biskopar då skulle bli jämböriga med de territoriella stiftsbiskoparna. En möjlig kompromiss-lösning vore att Svk erkänner Missionsprovinsen som ett inomkyrkligt förbund med egna biskopar.
Kyrkokommun-idén är också en lösning. Som ett inomkyrkligt förbund, med egna stadgar o dyl, skulle Missionsprovinsen delta på samma villkor som Svk:s territoriella församlingar (med kvinnliga präster), de protestantiska frikyrkosamfunden, den katolska och de ortodoxa kyrkorna.
