Form och innehåll
Gårdagens sanningar är dagens lögner,
och
dagens sanningar är morgondagens lögner,
dock
består den eviga sanningen.
Detta är en insikt som kommer med åren,
ty
alla äldre har varit yngre, men inga yngre har varit äldre.
Detta är tydligen väldigt provocerande för en del yngre förmågor, som t.o.m. påstår sig vara åldersdiskriminerade av mig. Guds bud "Hedra din fader och din moder" vill de helst bortse ifrån, och vill absolut inte erkänna att det även gäller den yngre generationer som helhet i förhållande till äldre generationer som helhet. Det är viktigare att hänga med i de senaste modeåsikterna. För några år sedan hade jag en debatt med en drygt 30-årig litteraturvetare, som menade att folkmord beror på att förövarna är lågutbildade!
Hade inte Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels en akademisk titel? Hade inte den kambodjanske folkmördaren Pol Pot studerat vid ett av Europas mest ansedda universitet, Sorbonne i Paris? Var inte den bosnien-serbiska folkmöraren Radovan Karadcic psykiatriker? Och hade inte även hans medhjälpare Biljana Plavcic, som avtjänar fängelsestraff i Sverige för folmord, en akademisk titel? Om jag inte minns fel, var hon litteraturvetare...
Och var inte ordföranden för svenska statens Rasbiologiska institut, Nils von Hofsten, rektor för Uppsala universitet? Han var dessutom professor i biologi. Visserligen beodrade institutet inga avrättningar, men fakutmet att ett par hundra kvinnor dog av tvångssterliseringarna kommenterade denne mycket bildade och kultiverade man med "Det är inga värdefulla kvinnoliv som går till spillo."
Det behövs tydligen en del indoktrinering på akademisk nivå för att motstå den naturliga motviljan mot sådana dåd. De sämre utbildade praktiska förövarna av dåden har vanligen varit kraftigt drogade. Vilket för övrigt bevisar att det är drogerna, och inte någon "bakomliggande sjukdom", som är orsak till de många våldsbrott som begås av "psykiskt sjuka missbrukare". Att vi inte får läsa sanningen om detta i tidningen beror sannolikast på att alkolism närmast är en "yrkessjukdom" bland journalister.
Den unga generationen idag är mer välutbildad (nota bene: mätt i antal studierår vid något universitet!) än den äldre. Och därför anser sig många unga akademiker både veta bättre och vara mer humana än oss äldre och "lågutbildade". För även äldre högutbildade, som inte hängt med i de snabba växlingarna mellan modeåsikterna, stämlas ju som ... om inte som okunniga, så stämplas de som rent ondskefulla
Men det är väl så att den som studerar på halvfart hinner lära sig minst lika mycket på två år som den som studerar på halvfart hinner lära sig på ett år. Och jag känner till många formellt lågutbildade 70-åringar som har bättre allmänbildning än många formellt högutbildade fackidioter i 30-årsåldern.
Vi borde diskutera vad man förlorar i allmänutbildning på att skaffa sig en specialistutbildning. På tal om detta finns det många teologiska fackidoter, som försöker sig på att undervisa i något slags allmän människokunskap från predikstolen. När de inte uttalar sig som om de vore experter på internationell handel. Eller global luppvärmning. Och det finns "forskare i Nya Testamentet" som uppför sig som om de vore specialister i ekonomisk historia - ett universitetsämne som de tydligen inte ens har hört talas om. Med citat ur Pauli brev och jämförande litteraturstudier anser de sig bevisa att kyrkan har varit för slaveriet...
Och att således vi som håller på den traditionella kristendomen också borde vara för slaveriet och allt annat vedervärdigt. Detta drabbar nu inte bara oss äldre och "lågutbildade". Det drabbar även såväl yngre som äldre högutibildade teologer som inte tror på teologiprofessorn Jesper Svartviks omvärdering av västerlandets ekonomiska historia. Om slaveriet i Europa avskaffades mot kyrkans vilja, så har kyrkan anpassat sig till samhällets förändrade syn i denna fråga.
Och därför borde kyrkan anpassa sig till samhället även i andra frågor, och agera som ett eko åt den politiska makten... Som en Fredrik Reinfeldt (alternativt Mona Sahlin) fan club.
Att denna så kallade bibelforskning får hållas beror på att forskarvärlden inte längre uppfattar teologi som en vetenskap. Vilket teologin aldrig har varit, enligt min mening. Jag tycker att man ska skilja mellan vetenskap och kunskap. Vetenskapen drivs framåt och förändras av nya upptäckter, av forskningen, men kunskap är vad den är.
Och kunskapen om vad Paulus tyckte om slaveriet finner vi hos Paulus, speciellt i brevet till Filemon. Paulus krävde där att slavägaren Filemon skulle behandla slaven Onesimos som om han vore Filemons egen son och arvtagare.
Det finns exempel från brytningstiden mellan hedendom och kristendom i Sverige på frigivna slavar som ärvde sina före detta ägare. Skulle detta vara inspirerat av upplysningstiden under 1700-talet? Eller var det ett resultat av slavägarnas omvändelse till kristendomen? Kyrkan stödde frigivningen av slavar genom att lova slavägare som frigav sina slavar befrielse från skärselden...
En av dessa så kallade forskare i Nya Testamentet, som dessutom är präst i Svenska kyrkan, menar att eftersom vi inte kan veta vad bibelförfattarna menade med det som de skrev (Jaså?!), måste vi gå till hur NT troligen uppfattades av den hedniska omvärlden. Och det kan vi ana oss till genom studier i den samtida hedniska eller profana litteraturen. Som skrevs av personer, som inte hade kontakt med den unga, kristna kyrkan.
Men kan man verkligen läsa Bibeln med ateistiska litteraturvetares ögon, som vilket antikt skönlitterärt verk som helst? Ja, det är sådana präster som leder de inte helt misslyckade försöken att omvandla Svenska kyrkan från en kristen kyrka till ett nyhedniskt trossamfund.
Och vilket resonemang: Eftersom vi inte kan veta vad som rörde sig i Paulus hjärna, måste vi utgå från vad som rörde sig i hans hedniska motståndares hjärnor!
Det skulle inte förvåna mig om resultatet av denna "liberalteologi" kommer att bli att någon fanatisk sekt vill återinföra slaveriet i tron att det är urspunglig kristendom.
Men vad dessa "forskare i Nya Testamentet" har kommit fram till förutsätts jag inte känna till, eftersom jag är "lågutbildad". Men mer "lågutbildad" är jag inte än att jag har läst historia vid universistet. Och störst nytta hade jag av delkursen "källkritisk forskningsmetod." Och på den tiden var ekonomisk historia, gärna med marxistisk anstrykning, något av en modevetenskap. Och det som intresserade var förstås skiftena mellan olika ekonomiska system i historisk tid, såsom övergången från slavsamhälle till feodalsamhället samt övergången från feodalsamhälle till industrikapitalism.
Av de historiska erfarenheterna av ekonomiska systemskiftena skulle vi dra lärdomar om den framtida övergången från kapitalism till socialism. Kyrkan stödde övergången från slavsamhälle till feodalsamhället, men motsatte sig inledningsvis övergången från feodalism till kaptitalism och därefter socialism - med följd att den traditionella kristendomen ofta har uppfattats som en "fientlig ideologi" av den politiska vänstern (d.v.s vänsterliberaler och socialister). Så enkelt är det!
Jag anser mig alltså behärska västerlandets ekonomiska historia ganska bra. Och anser mig alltså ha "bra på fötterna" när jag kritiserar "bibelvetare" som fuskar i ekonomisk historia och påstår att det har varit "main stream"-kristendom att stödja slaveriet.
Jo, jag hade tänkt skriva ett inlägg om form och innehåll. Detta sedan jag blivit beskylld för att diskutera form när debatten gällde innehållet (i vigselgudstjänsten). Men kyrkan är gammal, och det är inte ursprunglig kristendom att sätta innehållet före formen. Det är nämligen formen som ger innehållet dess "innehåll".
Eftersom nattvarden tveklöst är det heligaste sakramentet, medan det är omstitt (speciellt i den lutherska kyrkan) om vigseln /äktenskapet över huvud taget är ett sakarament, förstår jag inte den bloggande domprosten som tycker att det är viktigare att hålla på formerna i vigseln men inte i nattvarden. Enligt Luther krävs ett yttre tecken (ibland kallat "vehikel") som gör en handling till ett sakrament. I dopet består denna "vehikel" av vattnet och i nattvarden av vinet och brödet. Och i vigseln av vigselringen.
Jesus använde otvivelaktigt riktigt vin i den första nattvarden. Men delade han också ut vigselringar av guld?
Också en Maria
Lars Levi Laestadius, den lysande och sprakande brandfacklan i höga norden, hade slocknat, men den heliga eld han tände brinner fortfarande i hundratusende människohjärtan.
Lars Levi Laestadius (1800 - 1961) var kyrkoherde i Karesoando när han gick ur tiden. Förutom att han var socialreformator, var han en teologisk förnyare av stora mått. Han är en av Svenska kyrkans mest färgstarka kyrkoherdar. Den andre var Henric Schartau, som jag tidigare har skrivit om*. Laestadius startade en fantastisk kristen väckelse bland huvudsakligen samer och finskspråkiga i norr. Men detta hade inte skett utan att Laestadius själv hade blivit omvänd.
Detta började med att Laestadius efter en predikan 1844 söktes upp av en ung samekvinna, som hette Maria. Hon hade rest runt hela Norrland för att finna någon som ville lyssna på hennes budskap. Deras samtal slutade med att det blev ombytta rollen. Maria talade och prästen lyssnade.
Om denna Maria, som är den egentliga upphovsmannen till "laestadianismen" är föga känt. Hon är en i raden av de glömda kvinnorna i kyrkans och kristendomens historia. Paradoxalt nog används nu kvinnoprästfrågan som medel att provocera laestadianerna att lämna Svenska kyrkan.
________
*)http://larsflemstroms.blogg.se/2008/august/henric-schartau-1757-1825.html
http://larsflemstroms.blogg.se/2008/august/vem-ar-egentligen-schartaun.html
Anna själv tredje
Ännu ett exempel på den märkliga S:t Annakulten i det senmedeltida Sverige. Skulpturen är utförd av hälsingeträsnidaren Haaken Gulleson. Mattmars kyrka, Jämtland. Gud var så helig, så att man inte vågade åkalla hans namn. Därför bad man till jungfru Maria, om hennes förböner. Men i Sverige kom även Maria att uppfattas som alltför helig för att tillbes. Därför började man be till Marias mor, S:t Anna. Dessa skulpturer kallades Anna själv tredje. De kvinnliga helgonen verkar ha haft en starkare ställning i Sverige än i andra länder - kanske ett resultat av kvinnans jämförelsevis starka ställning i det förkristna svenska samhället. Dessutom finns i svenska medeltidskyrkor flera målningar på väggar eller tak föreställande den heliga jungfruns himmelsfärd - där hon av starka ängaarmar lyfts upp till Gud.
Att övervinna världen
"Slaveriet var i det hedniska samhället en självklar inrättning. Endast de kristna insåg, att det är orättfärdigt och ovärdigt att behandla en människa som en sak. De kunde inte upphäva den allmänt rådande ordningen, men de kunde innerligt - i tanke och känsla - sätta den ur kraft. Och genom detta förhållningssätt, grundat på vetskapen om att herrar och slavar har samma värde liksom bröder och systrar i Kristus, urholkades slaveriet, också till det yttre, så småningom i samhället."
Nu är jag inte teolog, utan snarare historiker. Och mot alla spekulaltioner om orsakerna till romarrikets undergång, såsom barbarinvasioner och blyförgiftningar, sätter jag kristendomens subversiva kraft, som så väl uttrycka av Opus Dei: De kunde inte upphöva den allmänt rådande ordningen - men de kunde sätta den ur kraft. Och detta började med aposteln Paulus nästan underdånigt hovsamma brev till slavägaren Filemon, när han skickade tillbaka den till kristendomen nyomvända slaven Onesimos till sin ägare. Se Paulus' brev till Filemon 10-19!
Om man är hemmastadd i marxistisk historiesyn framstår det som glasklart att Paulus, med brevet till slavägaren Filemon, startade den jordbävning som med tiden skulle få hela slavsystemet på fall. Marx hade ju sina egna politiska skäl till att undesöka orsakerna till samhällssystems fall. Slaveriet var den ekonomiska grunden för romarriket. Hur mycket förstod Paulus själv av detta? Redan som farisé ville Paulus krossa romarriket *- då med vapenmakt. Vad hände på vägen till Damaskus? Paulus mötte Kristus och omvände sig till honom. Men vad mer? Han insåg att han inte kunde krossa romarriket med militära medel. Han gjorde det med den nya "underground"-religionens subversiva kraft.
"Likt en mullvad har den grävt sig fram under det kapitalistiska samhällets grunder, den har verkat så bra att majoriteten av det tyska proletariatet idag marscherar under vår fana, revolutionens stormfyllda standar. Till och med i motståndarlägret, där kontrarevolutionen ännu tycks vara vid makten har vi anhängare och framtida vapenbröder.(Rosa Luxemburgs tal inför Spartakus-förbundets kongress 1918.)
Låt mig översätta detta tal till antika förhållanden: "Likt en mullvad har kristendomen grävt sig fram under slavsamhällets grunder, den har verkat så bra att majoriteten av slavarna idag marscherar under vår fana, korset är tecknat på fanan. Till och med bland slavägarna, där hednagudarna fortfarande utövar sitt inflytande, har vi anhängare och framtida trosbröder." Kanske sagt av någon okänd kristen i början av tredje århundradet.
Den marxistiska historieanalysen är relevant också på ett annat sätt. Det ekonomiska systmet formas av produktionsmedlens utveckling. Någon måste göra de forna slavarnas jobb. Men produktionsmedlen och arbetsförhållandena var desamma. Slavsamhället förvandlades till feodalsamhälle, slaveriet till livegenskap. Till följd av att alltfler slavägare, för sina själars frälsning, frigav sina slavar uppstod brist på slavar. En ny underklass av fria arbetare uppstod. För att hindra dem att fly från dåliga arbetsförhållanden infördes livegenskapen.
Den tidiga europeiska feodalismen var i högsta grad en produkt av kyrkans reformiver. Under en senare tid skulle kyrkan komma att försvara feodalismen mot både liberalismen och den framväxande kapitalismen**. Kyrkan blev reaktionär. Det hade börjat som revolution slutade tusen år senare som kontrarevolution och (till om med) som stöd till fascistdiktatorer som ville vrida klockan tillbaka***.
Detta inlägg har jag skrivit som genmäle till de många påståenden, som cirkulerar idag, att Bibeln bara är en avspegling av sin tids värderingar, och att den tidiga kristendomen stödde slaveriet. Man förnekar att Bibeln är Guds tidlösa ord, och vill underställa kyrkans lära under det profana samhällets värdreringar. Man påstår att "konservativa" kristna själva har omtolkat Bibeln till en senare tids värderingar, med just inställningen till slaveriet som exempe.l. Man menar att detta exempel rättfärdigar nya omtolkningar, i synnerhet synen på sexualitet.
__________
*) I sin bok "Vad sa Paulus egentligen?" kopplar den engelske teologen Tom Wright ihop Paulus' liv som farisé och hans liv som kristen apostel. Målet var i båda fallen att befria Israel från den romerska ockupationen, krossa det romerska imperiet och göra judarnas Gud till hela världens Gud.
**) Detta gäller i synnerhet Katolska kyrkan i Sydeuropa. Men även i vårt land framträdde kyrkan som en konservativ, reaktionär kraft.
***) Opus Dei, som så förjänstfullt har beskrivit den tidiga kristendomens kamp mot slaveriet, har anklagats för stöd till Franco-diktaturen i Spanien.
Urladdningen
Det var många besök på bloggen i går, faktiskt rekord, troligen i anslutning till den diskussion på en annan blogg om vad som egentligen hände i Sverige under 1500-talet. Här följer en repition av den historiska utvecklingen.
Under medeltiden ägdes jorden av ätten, och inte av den enskilde, som hade brukningsrätt till jorden under sin livstid. Enskilt ägd jord fanns också. Det var alltså konkurrerande rättssystem. Jord eller brukningsrätten / rätten till avkastning ägdes dessutom i flera nivåer. En bonde kunde ha brukningsrätten, och en storman (adelsman) kunde ha beskattningsrätten till avkastningen av bondens arbete. Innan träldomen förbjöds kanske arbetet utfördes av en träl. Kronan kunde förläna statens beskattningsrätt till stormän, som ersättning för tjänster de gjorde åt staten. En sådan förläning borde bara vara under stormannens egen livstid, men kunde ärvas inom stormannens ätt. Genom giftermål skapades stora jordimperier. Jag ska inte försöka förklara detta komplicerade system närmare, för komplicerat var det. Kyrkan kämpade under hela medeltiden för att upphäva detta halvsocialistiska system i syfte att i stället införa privast äganderätt - med testamentsrätt.
Kyrkans verksamhet kostade mycket pengar. Förutom den rent religiösa verksamheten drev ju kyrkan även sjukvård och fattigvård, och biskoparna hade ju sina egna arméer och biskopsborgar. De var inga romantiska sagoslott utan var militära fästningar. Allt detta kostade mycket pengar. Stora jordegendomar testamenterades olagligt till kyrkan. När ätten försökte kräva tillbaka dessa egendomar, hotades ätten med med gruvliga straff (skärselden, helvetet). Ändå var det många rättegångar mellan kyrkan och de lagliga ägarna. Ofta vanns dessa rättegångar på mycket tvivelaktiga grunder av kyrkan. För att bli domprost i det medeltida Sverige krävdes dubbla doktorsgrader: I både teologi och juridik. Det var domprostens uppgift att bevaka kyrkans ekonomiska intressen.
Vi som lever nu har ingen rätt att moralisera över dåtida förhållanden. Vi riskerar själva att dömas av dem som kommer efter oss. Men då ska vi inte heller döma Gustav Vasa för att han avskaffade kyrkans militära resurser och reducerade kyrkans olagliga jordinnehav. Sverige var ett ockuperat land och saknade, även mätt med 1500-talets mått, moderna lagar. Den statliga förvaltningen låg i ruiner. Det gjorde också de statliga borgarna. De hade ju ockupationsmakten bemannat med utländska knektar, varför de hade raserats under upproren. Biskoparna var självskrivna medlemmar i Riksrådet, som var landets regering. Biskoparna hade svurit trohetsed mot påven, och hade därmed trefaldiga lojaliteter: mot den egna ätten, mot påven och (minst av allt) mot svenska staten.
Som ett led i maktspelet mellan de olika stormansätterna valdes Gustav Trolle 1515 till ärkebiskop - och avsattes 1517. Han var bara en brådmogen yngling som var starkt beroende av sin far Erik Trolle. Trolle-ättens huvudborg Almare-Stäket stormades och brändes ner. Som en till tänderna beväpnad ärkebiskop gjorde sig Gustav Trolle skyldig till många grymheter. Han slog ner uppror utan att upprorsmännen fick en kristen begravning, vilket gjorde ett outplånligt intryck på en annan ung stormansättling: Gustav Eriksson Vasa. 1555 försvarade sig Gustav Vasa inför den svensk-katolska titulärärkebiskopen i Rom, Olaus Magnus, med Trolles grymheter före Stockholms blodbad. Olaus Magnus, som själv varit ögonvittne till Stockholms blodbad, har skrivit en ytterst bloddrypande skildring av blodbadet och hur det dirigerades av ärkebiskopen.
Som straff för avsättningen av Gustav Trolle utlyste påven 1520 interdikt över Sverige. Interdikt är bannlysning av ett helt land. Med stöd av interdiktet ryckte den danske kungen Kristian Tyrann in i Sverige med Europas bästa legoknektar. Den svenska statliga armén, som i huvudsak var en hoprafsad bondehär, krossades effektivt, och riksföreståndaren Sten Sture d. y. sårades och avled under hemfärden till Stockholm. Som mot alla odds försavarades framgångsrikt av Sten Stures änka Kristina Gyllenstjerna - som på ett märkligt sätt lyser med sin frånvaro i Sveriges nutida feministiskt skrivna kvinnohistoria. Hon var en av Sveriges största kvinno-gestalter och borde ha en given plats bredvid andra berömda kvinnor. Men djupt religiös, som hon var, övertalades han att kapitulera av abedissan i Stockholms Klarakloster, som var syster till den danska befälhavaren som ledde belägringen av Stockholm.
Kung Kristian hade lovat försoning, men bjöd på blodbad. När detta blev känt av Kristians holländska finansiärer - som kanske insåg att blodbadet var början till slutet på danskväldet i Sverige - tvingade de Kristian att återvända till Köpenhamn, med krav på omedelbar återbetalning av krigsskulden. Under hemfärden begick Kristian flera våldsdåd, mest kända är spädbarnsmorden i Jönköping och dränkningen av munkarna i Nydala kloster. (Inför återinvigningen av Nydala som kloster 2008-06-06, på årsdagen av klostrets grundläggning 1143, skrev tidningen Dagen att munkarna föll offer för "Gustav Vasas härjningar mot klostren".) Under tiden jagades Gustav Vasa av danska knektar i Dalarna, där han försökte få allmogens stöd för ett nytt uppror.
Men Dala-allmogen, som var lojal mot Sture-ätten, ville inte gå i krig under ledning av Gustav, tills de av någon anledning ändrade sig. Kan det ha varit underrättelser om Kristians fortsatta våldsdåd? Man bör hålla Dala-allmogens Sture-lojalitet i minnet, eftersom det kan vara förklaringen till Dala-allmogens uppror mot Gustav, efter segern i befrielsekriget. Allianserna växlade med framgångarna i krigen. Stocholms blodbad och de fortsatt våldsdåden sände en chockvåg genom den svenska nationen, vilket ledde till att gamla fiender i de ständiga inbördeskrigen tillfälligt enades under Gustav ledning.
Tidpunkten för Gustavs uppror var gynnsam. Fienden hade lämnat landet med sina bästa soldater, och dessutom hamnat i onåd hos sina finansiärer. Gustav hade finansiärer - hansestaden Lybeck, som såg sin Östersjö-handel hotad av danskväldet. Under tidigare befrielsekrig hade den svenska hären decimerats betydligt under sommaren, då bönderna måste vara hemma och sköta sina jordbruk. Nu kunde Gustav hyra egna legoknektar (samma som tidigare tjänat Kristian?) och dessutom krigsfartyg, som behövdes för att belägra Stockholm även från sjösidan. Men med Gustavs legoknektar följde också problem. Borgarna hade raserats under krigen, och i brist på andra förläggningar inkvarterades knektarna i klostren och munkar misshandlades.
Efter segern i befrielsekriget måste Gustav snarast möjligt:
- göra sig av med de utlänska legoknektarna, som gav sig på civilbefolkningen, när de inte hade någon militär fiende att slåss mot. Gustav måste allså sätta upp en stående armé, alltså en armé som var stridsberedd hela året, som bestod av svenskar.
- bygga upp militära anläggningar, dels som fästningar och dels som förläggningar åt den stående armén.
- bygga upp en örlogsflotta för att freda landets kuster och utrikeshandeln.
- betala tillbaka krigsskulden till Lybeck för att undvika ekonomiskt beroende.
- tillsätta en ny ärkebiskop efter Gustav Trolle, vilket inte var gratis. Påven tog nämligen rejält betalt för att godkänna biskopar!
Med hänsyn till landets finansiellt ansträngda läge efter segern i befrielsekriget, begärde Gustav befrielse från betalningen för godkännandet av den nya ärkebiskopen, Johannes Magnus, som var påvens nuntie (ambassadör) i Sverige. Påven vägrade dock godkänna avsättningen av Trolle (och förhalade därmed godkännandet av Johannes) innan anklagelserna mot honom hade utretts, vilket närmast framstår som ett svepskäl. Hanteringen från påvens sida av biskopsfrågan verkar närmst vara ett drag i det politiska intrigspelet i syfte att försvaga Gustavs regering. Fem av sju biskopar saknades. Och biskoparna var ju självskrivna medlemmar i Riksrådet, d.v.s. regeringen. Vartill många religiösa uppgifter bara fick utföras av biskopar. - Jag har skrivit ganska utförligt om biskopsfrågan i tidigare inlägg på denna blogg, klicka på kategorin Kyrkohistoria!
Det finns inga historiska belägg för att Gustav ville ha en brytning med Rom. Tvärtom försökte han i det längsta hålla staten utanför den uppseglande kyrkliga lärostriden mellan "katoliker" och lutheraner. Gustav stödde den österrikiske kejsarens (som var katolik) försök att sammankalla ett koncilium under sin egen ledning för att avgöra lärstriden, som ju även rasade i kejsarens eget rike.
Det gick så långt att de lutherska delstaterna inom kejsardömet hotade Sverige med krig, om inte svenska staten klart tog ställning för den lutherska läran. Gustav svarade med att förbereda sig för krig, samtidigt som han inledde en diplomatisk offensiv, i syfte att bilda en militärallians med kejsaren! Krigsförberedelserna medförde förstås nya skatter på folket och nya indragningar av kyrklig egendom till kronan. Dackeupproret var förvisso en protest mot Gustavs- skatte och tullpollitik och mot de lutherska nyordningar som infördes av biskop Henrik i Linköping. Men upproret understöddes av Danmark, som övergått till den lutherska läran, och Lybeck och övriga lutherska stater. Så tvingades Gustav att slå ner ett katolik-uppror i sitt eget land, i stället för att - som han själv tänkt - gå i krig på den katolska sidan mot de lutherska staterna.
Vad hände egentligen med jordägandet? Jodå, Gustav införde genom lagfarterna den privata äganderätten till jorden! Det var en verklig revolution på det äganderättsliga området. En begynnande övergång från ättesamhälle till ett mer "kapitalistiskt" system. De feodala förhållandena kom visserligen att bestå, men det blev lagligt att testamentera jord till kyrkan. Och stora jordegendomar har ju testamenterats till Svenska kyrkan efter reformationen. När reformationen egentligen genomfördes är en fråga som är nästan omöjlig att besvara. Svenska kyrkan har aldrig begärt utträde ur den Katolska kyrkan. Svenska kyrkans ståndpunkt har länge varit att det i stället är de med påven förbundna kyrkorna i Sydeuropa som har gått ur.
En Norge-historia
Under krigen med Danmark under unionstiden var dala-allmogen lojal med Sture-ätten, vilket förklarar att Gustav Vasa inledningsvis hade svårt att få dala-allmogens stöd för sitt uppror. Det förklarar också varför dala-allmogen vände sig mot Gustav efter segern i befrielsekriget. Man hade dessutom stöd i Norge.
I Norge var biskopsmördaren Gustav Trolle rättmätig ärkebiskop i Sverige. Tiggarmunkar från Norge torde ha rört sig ganska fritt i Sverige och uppviglat svenska tiggarmunkar. Gustav Vasas första åtgärder mot klosterväsendet riktade sig mot just tiggarordnarna.
Sedan Danmark förlorat Sverige, genomfördes en regelrätt ockupation av Norge, som dittills ånjutit en viss autonomi inom den nordiska unionen. Övergången till den lutherska läran skedde relativt brutalt, men inte så effektivt, i det ockuperade Norge. Den norska reformationen torde ha ökat den katolska aktiviten i Sverige, med de internationellt organiserade klosterordnarna som upprorsnästen. Det fanns flera orsaker till klosterfolkets missnöje med Gustav Vasas styre, bl a förläggningen av soldater i kostren vilket framtvingades av bristen på militärförläggningar. Konfiskationerna av kyrklig egendom och återlämnande av kyrkans jordinnehav till rättmätiga ägare, som ofta tog tillbaka mer än de fått kungens tillstånd till.
Dackeupprorets centrum i sydöstra Småland låg förvisso närmare Danmark än Norge, men norrmän kan ha spelat en roll även under Dackeupproret. Norrmannen Laurentius Norwegus (Kloster-Lasse) var under Johan III:s tid chef för den katolska motreformationen i Norden. Han gjordes av Johan III till chef för hela det svenska utbildningssystemet, och drev -. med kungens vetskap - en hemlig katolsk prästutbildning i Stockholm. Han skrev en katolsk katekes, som torde ha varit mycket spridd i Sverige, men är bevarad bara i ett enda exemplar.
Katolicismen har troligen levat kvar i avlägsna norska bygder längre än någon annan stans i Norden, och kan ha påverkat det västsvenska och norrländska fromhetslivet in i vår egen tid.
Gustav Vasa och reformationen
Historieböckerna berättar att Gustav Vasa genomförde reformationen snabbt och effektiv, snarast som en ideologisk täckmantel för konfiskationerna av kyrklig egendom, som skedde i syfte att betala krigsskulden. Politiska motiv, från kungens sida, ska alltså ha legat bakom. Min granskning av Gustav Vasa som kyrkopolitiker, visar en helt annan och delvis motsägelsefull bild. Eftersom det finns många brev m.m. bevarade sedan Gustav Vasas tid, borde det inte vara omöjligt att utröna hans religiösa övertygelse. Om något har försvunnit, så skulle det vara dokument som tydde på katolska sympatier.
Att den svenska kungen vid mitten av 1500-talet skriver ett underdånigt brev till den svensk-katolska titulärärkebiskopen i Rom och försvarar sig inför denne - och dessutom inleder brevet med orden "Käre biskop Olof" - motsäger bilden av en övertygad protestant som hårdhänt, snabbt och effektivit har genomdrivit reformationen. Men förklarar kanske Svenska kyrkans upprepade "återfall" i katolicism - och skarpa avståndstagande ända in i vår tid från de mer radikala reformatorerna.
Jag fann detta brev i en svensk litteraturhistoria, som exempel på svenska språkets utveckling. Men kan det inte vara så att Gustav Vasa ångrade sig på gamla dagar? Nej, i så fall hade han bekänt synder och inte försvarat sig inför titulärärkebiskop Olof. Dennes äldre bror, Johannes, som hade skickats till Sverige som påvlig nuntie med uppgift att bekämpa den lutherska läran, hade Gustav Vasa försökt göra till ärkebiskop. Det enda som fattades var påvens godkännande, som kom först sedan Johannes levt i exil i flera år och återvänt till Rom. Så blev Johannes den första och Olof den sista av de svensk-katolska titulärärkebiskoparna. Problemet var att det sedan 1531 fanns en annan ärkebiskop i Uppsala, sedan ärkebiskopstolen stått vakant i flera år.
Gustav Vasa försökte i det längsta hålla staten utanför den kyrkligas lärostriden. Under slutet av 1530-talet lyckades lutheranerna utverka kungens tillstånd till en liturigsk reform. Som kungen stoppade några månader senare, p.g.a katolikernas invändningar. När de lutherska staterna i Nordtyskland hotade Sverige med krig, om landet inte klart tog ställning för den lutherska läran, inledde Gustav Vasa en diplomatisk offensiv till kejsaren i det katolska Österrike för bildandet av en militärallians mot de lutherksa staterna. Som förberedelse för kriget rustade Gustav upp försvaret, vilket finansierades med att nya skatter lades på svenska folket - samt med nya konfiskationer av kyrklig egendom. Den svenske kungen stödde också kejsarens linje att den kyrkliga lärostriden skulle avgöras av ett fritt koncilium, som kejsaren ville sammankalla.
I historieböckerna framstår Johan III:s försök att återförena Svenska kyrkan med Katolska kyrkan som en blixt från en klar protestantisk himmel. Men med vetskap om den neutralitetspolitik, som Gustav Vasa i det längsta försökt föra, framstår Johans politik snarare som en fortsättning på faderns politik, om man gör undantag för den anti-katolska politiken vid mitten av 1540-talet, efter nedslåendet av Dacke-upproret.
Detta uppror vände sig mot Gustavs skatte- och tullpolitik (som försvårade handeln med Danmark) och mot de kyrkliga reformer som den lutherska biskopen Henrik hade genomfört i Linköpings stift. Men upproret främjades av de lutherska stormakterna Danmark och Lybeck. Dackeupproret hotade både landets enhet och självständighet och den statliga neutralitetspolitik i den kyrkliga lärostriden. De aktioner mot katolska intressen, som Magnus Nyman gör så stort nummer av, gällde egent.ligen exklusiva katolska anspråk, som hotade den kyrkliga neutralitetspolitiken.
Påvarna förhalade både utnämningen av en ny ärkebiskop i Uppsala och sammankallandet av konciliet, som skulle avgöra lärostriden. Och när konciliet äntligen sammankallades var det påvlig marionetteater för hela slanten, och ett brott med den medeltida kyrkan.
Under Erik XIV:s regeringstid rasade likvoriststriden (om nattvarden) i Svenska kyrkan, där ärkebiskop Laurentius Petri segrade. Så gäller alltjämt i Svenska kyrkan att nattvarden är Jesu kropp och blod. Denna omvandling från bröd och vin kräver riktiga präster - med apostolisk succession. Och just rädslan för att den apostoliska successionen skulle gå förlorad torde ha varit drivkraften bakom Johan III:s försök att återförena Svenska kyrkan med Rom. Då fanns det inte längre någon svensk titulärärkebiskop i Rom.
Vad Gustav Vasa egentligen ville med kyrkan är alltså höljt i dunkel. Du kan läsa mer om utvecklingen under de avgörande åren under kategorin kyrkohistoria (se spalten till höger). Under rubriken Länkar finns också en länk till en uppsats om den apostoliska successionen i Svenska kyrkan - den enda protestantiska kyrkan i världen med obruten apostolisk succession från den katolska tiden.
Ordförklaringar:
En titulärbiskop är en av påven utsedd biskop som inte kan tillträda sitt stift.
Ett koncilium är ett slags stormöte mellan biskopar och präster inom Katolska kyrkan för avgörande av kyrkliga lärofrågor. Vissa beslut anses bindande för all framtid, och kallas då dogmer.
"Käre biskop Olof."
1555, när den svenske kungen Gustav Vasa i praktiken hade efterträtt påven som Svenska kyrkans överhuvud, skrev kungen ett brev till titulärärkebiskopen Olaus Magnus i Rom. Kungen skrev inte "Fördömde landsförrädare" Kungens brev inleddes med orden:
"Käre biskop Olof!" .
Brevet var ett försvarstal för kungens åtgärder, och ett angrepp på den dåvarande ärkebiskopen Gustav Trolles våldsdåd under långfredagen 1520. I sin bok "De nordiska folkens historia" hade titulärärkebiskopen detaljerat beskrivit Stockholms blodbad hösten 1520 och Gustaf Trolles delaktighet däri. Titulärärkebiskopen och kungen var eniga i sitt fördömande av Gustav Trolle. Men i den kyrkopolitiska konflikten hade de hamnat på olika sidor. Kungen skrev till titulärärkebiskopen, att han hoppades att den högste domaren, Kristus, skulle döma rättvist i den konflikten.
Biskopslösa stift - och en biskop utan stift
Biskokparna i Skara och Strängnäs hade mördats av ärkebiskopen. Ärkebiskopen hade flytt ur landet för att inte gripas och rannsakas för sina brott. Biskopen i Åbo hade omkommit under försök att ta sig till Sverige, sedan han utnämnts till ny ärkebiskop. Eventuellt blev hans fartyg sänkt av den danska flottan. Brask i Linköping var den enda fungeande biskopen. Otto i Västerås hade lett väpnat motstånd mot Gustav Vasas befrielsearmé och flytt till Stockholm, där han avled innan staden hade befriats av Gustavs styrkor. Ingemar i Växjö levde visserligen til 1530, men var gammal och saknade handlingskraft. Brask gick frivilligt i landsflykt 1526. Johannes Magnus, som inte var biskop, skickades samma på diplomatiska uppdrag, och återvände inte till Sverige. Vincentius' (biskopen av Grönland) fortsatta öden känner jag inte till. Efter Ingemars död 1530 var Petrus Magnus i Västerås enda kvarvarande biskop med påvligt confirmatio.
De personer, som valts till biskopar av respektive domkapitel under 1520-talet, hade sannolikt vigts till biskopar av biskopen av Grönland, och hade i så fall giltig biskopsvigning, men var inte godkända av påven. Som troligen försökte krossa den svenska staten, återinsätta den danska kungen som kung i Sverige och biskopsmördaren Gustav Trolle som ärkebiskop genom att ställa till maximalt kaos inom den svenska kyrkan.
Man kan ju då fråga sig varför inte Gustav Vasa lät Vincenius viga Johannes Magnus till ärkebiskop. Men Gustav dröjde ända till 1531 med att tillsätta en ärkebiskop, som inte var godkänd av påven. En ärkebiskop som inte står i förbindelse med påven är i det närmaste otänkbart i ett katolskt land. Gustav stödde den österrikiska kejsarens krav att lärokonflikten i kyrkan skulle lösas av ett koncilium, som kejsaren ville sammankalla själv, men med påvens stöd. Efter att under sina två första regeringsår klart ha stött den katolska kyrkan, var Gustav neutral i lärostriden åtminstone till 1531, eventuellt längre. Laurentius Petri kan
"Och far min kunde ingenting..."
Tingsten och Ingemar Hedenius' kristendomskritik..
Slips eller fluga? Under 1950-talet var det lätt att skilja mellan högerpartister (som moderaterna kallades då) och folkpartister. Bilden visar DN:s chefredaktör Herbert Tingsten iförd den typiska fp-symbolen: fluga! Cigaretten i mungipan är uttryck för självmedvetenhet. Denne man behövde ingen gud, utom sig själv - och Ingemar Hedenius var hans profet.
Dagens Nyheter har sedan tidningen startades lett kampen mot kristendomen och Svenska kyrkan. PC Jersild är en knastertorr ateist, som brukar få någon intellektuell knorr på sina alster. Han är djuuup! Naturligtvis hyllar han Ingemar Hedenius, som föddes för 100 år sedan. Ingemar Hedenius är mannen som fullbordade avkristningen av Sverige. Men han väntade förstås på att de gamla lagparagrafen mot hädelse avskaffades 1948. Dessförinnan var det rent kriminellt att häda Skriften och Svenska kyrkans sakrament. Så Dagens Nyheters hjälte Ingemar Hedenius väntade tills brottet var avskaffat innan han blev Sveriges värsta brottsling in spe genom tiderna.
Ingemar Hedenius startade påpassligt sin kampanj mot Svenska kyrkan 1949. Med boken "Tro och vetande".Han låtsades vara en stor vetenskapsman, som avslöjade teologerna som fuskare inom vetenskapen. Han svängde sig med fina ord, som den vanliga tidningsläsaren på den tiden inte förstod, den tidens akademiska modeord. Så lyckades han lägga hela Svenska kyrkan på schavotten. Men inte utan hjälp av DN:s chefredaktör Herbert Tingsten. Han med den pipiga rösten, som man alltid hörde i radio under 1950-talet. Med sin genomträngande pipiga röst var det bara Tingsten som hördes, fastän man anade att någon skrovlig mansröst försökte tränga igenom från bakgrunden. Tingsten var en mästare på att alltid vara den enda som hördes. Vad diskussionerna handlade om? Vet inte! Hela retoriken gick ju ut på att tala om hur korkad den andre var.
Publicisten Tingsten
Som chefredaktör för DN körde Tingsten, som återvänt till folkpartiet efter ett kort gästspel hos socialdemokraterna, samma linje. Först publicerade han ett angrepp från Hedenius på prästernas tro. Sedan utlyste han debatt. Och förorättade präster skrev så att pennorna glödde. En del svar var väl genomtänkta, och publicerades inte. Andra var enbart koleriska, och publicerades. Och därefter fick Hedenius göra ett slutinlägg, som avslöjade hur korkade alla präster var. Detta med logikens allra enklaste regler, som man fick lära sig i gymnasiet förr i tiden Därefter startade debatten om, med ett nytt inlägg av Hedenius.
Tingsten hade en fenomenal förmåga att få ett nytt välbetalt jobb, när han bytte partipoltisk hemvist. Han gick ur folkpartiet under 1930-talet i protest mot fp:s ovilja att uppfylla det gamla liberala kravet att avskaffa monarkin. Och blev professor i "retorik och vältalighet" på kuppen. (Samma ämne hette "statskunskap" när jag läste det. Och nu heter det "statsvetenskap". Det låter mer prestigefyllt!) Tingsten gick ur Socialdemokraterna i protest mot ateisten och kyrkoministern Arthur Engbergs ovilja att avskaffa statskyrkan. Och blev chefred för DN på kuppen! Javisst, den principfaste ateisten rekryterades omgående.
DN hade kämpat för kristendomens avskaffande redan innan vare sig Engberg, Tingsten eller Hedenius var födda. Så slaget var väl förberett. När DN-medarbetaren Maciej Zaremba skrev i sin DN-artikelserie 1999 att urvattningen av Svenska kyrkans lära var resultat av en djävulsk plan av Engberg, iscensatt av socialdemokratiska kyrkopolitiker, förteg Zaremba DN:s, Tingstens och Hedenius roll i det hela. Man biter ju inte den hand, som man blir utfodrad av.
Hädaren Hedenius
Att gyckla med religionen hade ju tidigare inte varit riktigt tillåtet, varför det nakna kristendomsföraktet hos Tingsten och Hedenius under 1950-talet hade samma nyhetens behag som sexrevolutionen 15 år senare. I båda fallen var det kristenhetens företrädare som ojade sig.
Zaremba skriv i sina famösa DN-artiklar om Svenska kyrkan 1999 att en katolik med lätthet hade kunnat bemöta Hedenius kvasivetenskapliga retorik. Avkristningen av Sverige är den lutherska lärans fel, enligt Zaremba. Men Hedenius avfärdade katolicismen som den grövsta vidskepelse och fick hånflabbarna på sin sida.. De katolska sydeuropérna, som den tidens svenskar motvilligt beundrade för sina kulturminnen från antiken, framställdes av Hedenius som en hop vildar som dyrkar avlidna människors benknotor. Svenskarna kunde sträcka på sig.
Hedenius' far och farfar var läkare. På farfaderns tid var den medicinska vetenskapen inte särskilt omfattande, och en ganska medioker person kunde göra sig ett namn inom den medicinska forskningen. Och det gjorde farfadern. Under Hedenius' fars tid hade läkarvetenskapen utvecklats betydligt, läkarnas antal hade växt, och för att göra sig ett namn inom den medicinska forskningen måste man tillhöra eliten. Men fadern hittade en egen nisch, där konkurrensen var mindre: Han engagerade sig i socialpolitiken. Men den handlade förstås inte så mycket om medicinsk vetenskap. Sedan blev han kungens livmedikux.
Hedenius var bara en av de många bland finfolket som gjorde upp med strängt religiösa fäder inför öppen ridå. Det kittlade hyenas hos skandalpressläsarna. Sonen till kungens livmedikus.
"Och far min kunde ingenting...", skrev Hedenius om bakgrunden till att han blev en ledande avkristnare. Han växte upp i ett strängt religiöst hem. En krävande far, som själv ingenting kunde, enligt sonen. Hedenius dröm var att bli läkare, att bli ett känt namn, som farfadern, inom den medicinska världen. Men konkurrensen om platserna på läkarlinjen hade skärpts ytterligare. För många var prästkallet ett andrahandsval. Så också för den blivande ateistprofeten Ingemar Hedenius. Men även inom prästyrket var konkurrensen hård. De flesta slutade som kyrkoherdar ute på landet, långt från den akademiska berömmelsen.
Filosofi ingick i prästutbildningen. Och här fann Hedenius en nisch, där konkurrensen inte var så hård. Filosofi-ämnet hade råkat i vanrykte bland teologerna, sedan filosofiprofessorn Axel Hägerström avskaffat värdeomömena god - ond, rätt - fel, etc. Så avancerade Hedenius till professor i praktiskt filosofi. Från den positionen utkämpade han duellerna med sina forna studiekamrater från prästubildningen.
Så blev han läkarvetenskapens banérförare i kampen mot kristendomen. Filosofins sägs ju vara alla vetenskapers moder. Som filosofiprofessor var Ingemar Hedenius medicinprofessorernas överläkare. Hos Olof Kinberg, Sveriges första professor i rättspsykiatri, fann Hedenius förklaringen till det onda i tillvaron. Vilket till slut blev Hedenius' fall. Kinberg var ökänd för sina rasbiologisa teorier. Kinberg var en hängiven lärjunge till Lombroso, den italienske läkaren som under 1800-talet hade givit ut en katalog med förbrytarutseenden, till domstolarnas hjälp.
Att människor begår brott förklarade Hedenius med brottslingens "genetiska dispostion och social miljö i kombination med vid brottstillfället verkande inre och yttre stimuli."
För den vetenskapstroende ateisten Ingemar Hedenius var människan en maskin, som med lätthet kunde omprogrammeras från brottslig till laglydig.. Fängelserna kunde rivas. Doktor Kinberg hade länge haft effektiva metoder att avslöja och bota brottslingar. Men ett av vänsteridéer anstycket samhälle hade vägrat lyssna. Den nya tidens ateister fnyste åt Hedenius' vetenskapstro, som de kallade reduktionism och biologisk determinism.
Men dessförinnan hade alltså DN haussat upp Hedenius som det stora geniet. Och ännu idag hyllas han som "filosofen". En modern Aristoteles!
DN-kolumnisten Jersild
Och Hedenius är tydligen den stora förebilden för den nuvarande DN-kolumnisten P C Jersild, som f.ö. själv är psykiatriker. För drygt en vecka sedan skrev P C Jersild under rubrik "Änglarnas återkomst":
"Om Hedenius stod som segrare 1949, är läget ett annat sextio år senare. Hedenius framställs nu på sina håll som en okänslig debattslugger, naivt vetenskapstroende och okänslig för existentiella värden. Men man glömmer då att han verkade i en tid med en allenarådande, högdragen Kyrka till vilken medborgarna tvångsanslöts - och att den teologiska forskningen styrdes mer av tro än vetande."
Här visar sig Jersild ha en ännu mer naiv vetenskapstro än den filosofiskt och teologiskt ubildade Hedenius.
Hedenius, linje var inte att ersätta tro med vetande inom teologin. För Hedenius var teologin en icke-vetenskap - Och så långt håller jag med - som borde avskaffas som akademiskt ämne - Men så långt håller jag inte med. För i så fall bör väl juridiken också avskaffas?
Helvetet var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan. DN låg bakom det också. Därefter behövdes en ny förklaring till det onda i tillvaron. Det fixade rättspsykiatrikern Olof Kinberg: Djävulen ersattes av "Sjukdomen". Och Kinberg upphöjdes, fastän 50 år senare, av Hedenius till tidernas största medicinska upptäckareGudsvetenskapen och bibelvetarna
Utan den enorma expansionav den akademiska världen, som skett efter Hedenius' tid, och som han inte kunde förutse, hade förmodligen teologin blivit avskaffad som akademiskt ämne. Och då hade vi sluppit "bibelvetare", som tolkar Bibeln i återskenet av gamla hednareligioner, som Bibeln egentligen var en stridsskrift mot. Då hade vi sluppit de många felöversättningarna i Bibel 2000, som nära nog förkunnar en ny religion.
Om Hedenius hade nöjt sig med att gå till storms mot teologiprofessorernas falska anspråk på att bedriva något slags "gudsvetenskap" så hade det varit bra. Teologin må ha en del hjälpvetenskaper, men i sig är teologin ingen vetenskap. Det vi vet om Gud, är sådant som han har uppenbarat för oss, och alltså ingenting som vi har upptäckt genom något slags teologisk forskning. Objektet för "gudsvetenskaplig forskning", Gud, är inte utforskbart med vetenskapliga metoder.
Denna uppenbarelse ägde rum för sådär 2000 år sedan, eller ännu tidigare. Och har förmedlats som en kunskap, som har förvaltats av kyrkan och kristenheten, och har lämnats över till oss av tidigare kristna generationer. Denna ovärderliga kunskap håller nu på att förskingras av en kvasivetenskap, som tror att vår generation är bättre rustad än alla tidigare kristna generationer att erhålla sann kunskap om Gud. Vilken tro har dagens unga kristna? Jag låter P C Jersild besvara frågan:
"Mycket har hänt sedan 1949. Sverige har ingen statskyrka längre. Helvetet, som var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan, finns knappast längre på Svenska kyrkans agenda. Inte heller tron på himlen och ett konkret liv efter döden tycks vara aktuell. Tongivande företrädare accepterar homoerotisk kärlek, äktenskapet är inte längre sakrosankt. Den drake Hedenius drog i härnad mot är på väg att förvandlas till ett sällskapsdjur."
Jersild avslutar sin kolumn i DN med att "Religionernas negativa inflytande har inte avtagit utan tilltagit." I det religiösa vacuum, som uppstått efter DN-giganternas kamp mot Svenska kyrkans traditionella lära, breder nya rörelser ut sig, inom och utom Svk.
---
Om du, som är ung kristen idag, är nyfiken på fädernas tro*, den tro som jag mottog som barn, rekommenderar jag ett besök på ett antikvariat, där du finner kristen litteratur från första hälften av 1900-talet. Där kan du läsa om en Jesus som dog för våra synder - inte om en Jesus som avskaffade synden och upphöjde synden till kulthandling i kyrkan. Där kan du läsa om en kärlek som inte är synonym till sex. Och där kan du läsa om män som älskade varandra. Det var före den stora begreppsförvirringens tid.
-----------
*) Idag skulle vi antagligen säga "mödrararnas tro", vilket inte alls hade varit fel. För ofta var det mödrarnas tro, som barnen ärvde.
Ännu en kyrkohistorisk sensation.
I dag skriver tidningarna att arkeologer har upptäckt en tidigare okänd kyrkogård från vikingatid i Lännäs vid södra Hjälmarstranden i Närke. Man har också upptäckt stolphålen efter en träkyrka. Fyndet är inte slutgiltigt daterat, men gravskicket tyder på 1000-talet. Kristendomen har alltså nått även Närke 100 år tidigare än vad som hittills varit känt.
Dessa fynd stärker hypotesen att kristendomen kom till Sverige österifrån, och att det alltså har funnits en "förkatolsk" kristen tid i Sverige, medan Sverige fortfarande var statslöst territorium.
Lännäs ligger inte långt, kanske en dagsetapp, från Julita cistercienserkloster, som vid grundandet på 1200-talet låg vid en vik av Hjälmaren. Cistercienserklostren hade enligt min mening en viss roll i grundandet av den svenska staten. Tomas av Aquinos tvåsvärdslära och behovet av en statsmakt, som garanterade kyrkans privliegier, låg bakom kyrkans tillskyndande av omvandlingen från ättesamhälle till territorialstat.
Vilken roll spelade biskopen av Grönland?
Ruin efter det medeltida stiftet på Grönland. Den sista biskopen påstås ha fungerat som informell ärkebiskop i Sverige sedan hans eget stift hade dött.ut.1800-talets skildringar reformationstidevarvet under 1500-talet är rika på intressanta detaljer, men slutsatserna är inte helt tillförlitliga. Historieämnet omvandlades först i början av 1900-talet från "lärdom" (vetande utan ifrågasättande) till vetenskap, under ledning av bröderna Weibull, som båda var professorer i historia i Lund. All historieskrivning från tiden före c:a 1920 måste därför läsas extra kritiskt. Intresset för katolicismens "ljus" över den svenska kyrkohistorien ökade alldeles påtagligt under slutet av 1800-talet, varför den tidens kyrkohistoria kan vara en märklig blandning mellan storvulen svensk nationalism, där Gustav Vasa är hjälten, och katolska konspirationsteorier som framställer i synnerhet Gustav Vasa i en skurkaktig dager.
I nationens intresse - och kyrkans
Den av Gustav Vasa återupprättade svenska staten och den efterreformatoriska svenska kyrkan har säkerligen haft ett gemensamt intresse av att framstå som ett tvillingpar med gemensam födelsedag. Två goda ting i förening förgyller ju varandra. Således framställs Gustav Vasa -. även i den svensknationalistiska litteraturen - som en ränksmidare, som redan under befrielsekriget hade överegått till den lutherska läran, men försökte dölja detta genom fagra löften om slå vakt om den gamla tron och respektera kyrkans rättigheter.
På samma sätt har det legat i "nationens intresse" att förneka att en liknande tvilligfödsel skett under medeltiden av den medeltida svenska staten och den medeltida svenska kyrkan. I stället har man skjutit statsgrundandet långt tillbaka i hednatiden, bl a för att ge senmedelltidens befrielsekrig historisk legitimitet och förringa den medeltida "påvekyrkans" bidrag till det medeltida riksgrundandet.
"Skyldiga" till denna historieförfalskning var 1400-talsärkebiskopen Nicolaus Ragvaldi samt Johannes Magnus, som var svensk titulärärkebiskop i Rom under 1500-talet. Deras funderingar kom att tjäna svenska stormaktsintressen under 1600-talet. Inte ens den till slut landsflyktige Johannes Magnus såg någon motsättning mellan katolsk tro och svensk nationalism, vilket däremot många nutida svenska katoliker gör! Ragvaldi ville - med mytomspunna historiska argument - ge Sverige en mer framskjuten plats vid det betydelsefulla Basel-konciliet, där han var svensk delegat.
Jag ifrågasatte denna historieskrivning när jag läste fornkunskap och historia vid universitet, vilket fick till följd att jag inte fullföljde studierna. Denna min - hos dagens historiker så populära - syn på det ursprungliga riksgrundandet ansågs då "ovenskaplig". Så min egentliga behållning av studierna blev att jag fick lära mig bröderna Weibulls källkritik-metod. Och på den grunden dömer jag ut teologernas s.k. bibelkritik - som dömer ut de kristna sanningarna med naturvetenskapliga argument - som ovetenskaplig. Naturvetenskap, t.ex. jungfrufödselns biologiskja orimlighet, har intet att göra med vetenskaplig historieforskning, som ska ta ställning till de historiska källornas äkthet, och inget annat!
Teologi ("vetenskapen om Gud") är enligt min mening en "lärdom" och inte en vetenskap. Eftersom objektet för denna s.k. vetenskap (Gud) inte låter sig utforskas med vetenskapliga metoder. Det vi vet om Gud är den kunskap har har givit oss genom uppenbarelsen, och är alltså inget som vi själv har utforskat!
Inget av mina inlägg på denna blogg gör anspråk på att uppfylla historievetenskapliga krav. Detta saknar jag resurser till, trots viss kännedom om historievetenskapliga metoder.
Påven drev Gustav Vasa i armarna på lutheranerna.
Detta blev en lång utvikning. Johannes Magnus var alltså den man, som Gustav Vasa ville göra till ärkebiskop, sedan han skickats hem till Sverige för att bekämpa de reformatoriska idéerna. Men den då nye påven Clemens VII vägrade ge sitt confirmatio, och drev därigenom den svenske kungen i armarna på lutheranerna. Clemens var beroende av den österrikiske kejsaren Karl V, som var svärfar till Kristian Tyrann som tagit biskopsmördaren Gustav Trolle under sitt beskydd. Clemens skyllde på att anklagelserna mot Trolle först måste utredas och Trolle formellt avsättas, innan han kunde bekärfta Johannes Magnus som ärkebiskop.
Men Clemens vägrade också att tillsätta biskopar i övriga biskopslösa stift,. med Västerås som enda undantag. Clemens vägrade gå med på Sveriges rimliga begäran om anstånd med de dryga avgifter som skulle betalass till den heliga stolen för påvens bekräftelse av biskopsval. Sina rätta avsikter visade Clemens när han självsvåldigt utnämnde en italienare, som stod det danska hovet nära, till biskop i Skara. Vilket inte godkändes av den svenska kungen. Clemens agerande var så klandervärt, att han, enligt min mening, måste anses ha upphört att vara påve. Tack vare sina politiska ränker, räddades han av kejsaren, sedan franska trupper invaderat Rom.
När biskop Ingemar i Växjö hade avlidit 1530 var Petrus Magnus i Västerås troligen den enda biskopen i Sverige med påvlig confirmatio. 1531 överförde han den apostoliska successionen, som han själv mottagit i Rom 1524, till Laurentius Petri, som anses vara Sveriges första lutherska ärkebiskop. Han var en yngre bror till reformatorn Olaus Petri, men mer olik denne än vad som framgår av den konventionella historieskrivningen. Laurentius Petris ambition verkar ha varit att rädda vad som räddas kunde av arvet från medeltidskyrkan. Han var snarare "reformkatolik" än "protestant".
Naturligtvis måste vi slå vakt om reformationens positiva värden. Katolska kyrkans halvhjärtade självkritik vid mötet i Trient 1545 - 1549, räcker inte. Och bidrog dessutom till den slutgiltiga splittring av kyrkan, som Gustav Vasa hade försökt förhindra under 1520-talet. Svenska kyrkan har alltså inte brutit sig ur Katolska kyrkan, utan det var ett ömsesidigt fjärmande.
Ärkebiskopen sattes fängelse för sin lutherska tros skull
Detta för över till den svårbesvarade frågan när reformationen i Sverige egentligen segrade. Västerås riksdag 1527? Västerås ordonantia 1544? Kyrkoordningen 1571? Uppsala möte 1593? Stängningen av Vadstena kloster 1595? Slaget vid Stångebro 1598? Den första kyrkolagen efter reformationen, vilken kom först 1686?
Bakgrunden till slaget vid Stångebro var hertig Karls statskupp mot den lagliga kungen, Sigismund. Omedelbart efter slaget vid Stångebro arresterades ärkebiskopen, Abraham Angermannus, som hade varit lojal med kungen, för högförräderi. Ärkebiskopen frikändes av domstolen, Sigismund var ju laglig kung, men Karl vägrade släppa honom ur fängelset. Den egentliga anledningen till detta fortsatta olagliga frihetsberövande var inte lojaliteten med den besegrade kungen, utan ärkebiskopens trohet mot den lutherska läran. Han avled i fängelse 1607.
Angermannus var - trots sin lojalitet med den katolske kungen Sigismund - en fanatisk lutheran. Angermannus var så fanatisk i sin nitälskan för den luterska läran, så att hertig Karl - som påverkad av reformerta idéer själv måste beskrivas som extrem protestant - befarade att Angermannus, om han försattes på fri fot, skulle provocera fram ett nytt inbördeskrig. Katoliker mot protestanter. Och så började 1600-talet i Sverige!. Ärkebiskopen i fängelse för sin lutherksa tros skull. Som kung kallades Karl för "Gråkappan" för sina resor, anonym förklädd till bonde, runtom i landet för att lyssna av stämningarna bland folket. En föregångare till vår tids opinionsundersökningar.
Karl tvekade även när det gällde en ny kyrkolag, som otvetydig skulle slå fast de lutherska läran, som den enda rätta. Det kom att dröja ända till 1686 innan Sverige fick sin första riktiga kyrkolag efter reformationen - och inte heller den är helt tydlig om vilken lära som gäller för Svenska kyrkan. Och enligt senaste lag ska Svenska kyrkan vara "evangelisk-luthersk." Klargörande, eller ... ?
Biskopen av Grönland räddade situationen i Sverige?
Hans hårda omdömen om prästernas leverne under de första åren av hans regeringstid, har ibland anförts som bevis för Gustav Vasas fientlighet mot kyrkan. Men Sverige hade nyligen genomlidit en hel serie av förödande krig, med en allt värre moralisk upplösning i släptåg. Fem av sju stift saknade biskopar, varför tillsynen av prästerna inte fungerade. Stockholms blodbad och kung Kristians mordorgie under hemvägen, hade sänt en chockvåg genom den krigströtta nationen, gamla fiender hade enats och ställt sig bakom Gustav Vasa och hans befrielskrig. Sverige var fortfarande ett ättesamhälle, där olika "krigsherrar" (för att använda ett nutida ord) ur de högadliga ätterna bekämpade varandra - och vädjade om allmogens stöd för sin sak.
När segern över Kristian var vunnen, splittrades alliansen bakom Gustav Vasa. Motståndarna spred ut falska rykten om att den nye kungen hade avfallit från den rätta läran. Klostren drogs in kampen mot kungen. Jag ska i korthet kommentera Magnus Nymans "Förlorarnas historia" med att man måste ha förståelse för "förlorarnas" motiv, missledda som de var. Men tyvärr bidrog klosterfolket själva till klostrens avveckling, sedan Gustav Vasa trots indragning av kyrkilig egendom sörjt för bevarandet av klostren.
Men man måste också förstå den svenska förbittringen mot "papismen", som under nästan hela 1500-talet ställde svenskar mot svenskar i onödiga uppror som var dömda att misslyckas och - förutom alla liv som gick till spillo - kostade mycket pengar att slå ner. Pengar som den svenska kyrkan fick betala.
Johannes Magnus upprätthöll de flesta av ärkebiskons funktioner under sin tid i Sverige. Men han var inte biskop. Sådant som bara en biskop fick göra, överlät han till en munk som hette Vincentius. Denne doldis i den svenska kyrkohistorien var av påven godkänd biskop av Grönland - ett sift som under 1500-talet torde ha saknat levande medlemmar. Hela den nordiska befolkningen på Grönland, som kommit dit under vikingatiden, hade av okänd orsak utdött under 1400-talet eller de första åren av 1500-talet.
Ett utdött sift.
Hade då det utdöda stiftet på Grönland fått betala för att få sin biskop godkänd av påven? Nej, naturligtvis inte. Det finns en uppgift från 1492 att det grönländska stiftet sluppit betala för en biskopsutnämning. Vid den utnämningen hade man inte säkert vetat om det fortfarande fanns överlevande i stiftet. Man hade först utnämnt biskopen, och sedan skickat honom till Grönland för att undersöka saken. Därefter har man tillsatt minst ännu en biskop på Grönland men han hamnade i ett annat land vid "världens ände", nämligen Sverige. Det är en slående skillnad mellan påvarnas höga ambtion att behålla Grönland inom kyrkan och Clemens monumentala ointresse för att rädda den katolska kyrkan i Sverige.
Clemens drev en cynisk maktpolitik, som gynnade hans egen ställning som världslig furster i den mellanitalienska kyrkostaten, samt den florentinska dynastins di Medicis ställning som världens ledande finansfamilj. Clemens var själv född utom äktenskapet i denna familj. I detta perspektiv framstår intre den lutherska statskyrkoidén - som de flesta nutida lutheraner tagit avstånd från - som särskilt orimlig.
Uppgiften att biskopen av Grönland hade hjälpt Johannes Magnus att fullfölja ärkebiskopens plikter har jag hittat i en minnesskrift om valet av Gustav Vasa till kung- På vilket sätt har Vincentius hjälpt Johannes Magnus? Har även han någon del i bevarandet av de apostoliska successionen i Sverige?
Den nordiska befolkningens försvinnande på Grönland är ett av historiens olösta mysterier. Få verkar ha tänkt på att ett liknande försvinnande skedde i de svenska fjälltrakterna vid ungefär samma tid, då den nordiska befolkning som bott där åtminstone sedan vikingatiden försvann. I bägge fallen var det jordbrukarbefolkningar som försvann. De ersattes av jägarbefolkningar: eskimåerna på Grönland och samerna i norra Sverige.Samernas existens i Sverige är med säkerhet känd åtminstone sedan högmedeltiden, och de verkar ha nått sin största utbredning under senmedeltiden.
Länk till apostolisk succession
Debatten lär fortsätta att rasa om vi har en äkta apostolisk situation i Svk. De, som förnekar detta, borde begrunda åtminstone hur nära... Hur lite som fattas. Jag har frågat flera präster i Svk, om deras inställning. Och helt klart är att Svk-präster, som anser sig ha del i den apostoliska successionen, känner ett mycket större ansvar för att föra den ursprungliga, och oförfalskade kristendomen vidare. Diskussionen om den apostoliska successionens äkthet i Svk, ter sig något teoretisk, när man ser vilken oerhörd praktisk betydelse den succession, som dock finns, har för att medvetandegöra våra präster om deras uppgift som förvaltare av ett arv. Ett arv som vi mottagit från tidigare kristna generationer.
Jag har varit inblandad i lite diskussioner om den apostoliska successionen kan överföras på kvinnor. Om kvinnor över huvud taget kan vara präster, måste det vara så.
När anglokatoliker i Church of England hävdar att det finns en apostolisk succession även i CofE, menar de att detta är med en nödregel, som gav kyrkoherdar rätt att förrätta biskopsvigning, om biskopen inte vill göra sin plikt. Detta torde i hög grad gälla även Sverige, sett till påven Clemens VII:s bedrövliga agerande. Men Sverige har ju dessutom en apostoliks succession från biskop till biskop, vilken går tillbaka till Västerås-biskopen Petrus Magnus, som kom hem från Rom i juli 1524.
De svenska katoliker, som är så styva i korken, att de förnekar all apostolisk succession i Svk, borde se sig om i världen idag. 1988 vigde utbrytarbiskopen Marcel Lefebvre fyra biskopar utan påven Johannes Paulus II:s confirmatio, vilket ledde till en juridisk schism med påven och läroämbetet. Betydelsen av denna schism är omdiskuterad, men konkret har den lett till att biskoparna och de av dem vigda prästerna ej kan verka under den kyrkolag som gäller, och följdaktligen ej är inkardinerade i de av påven godkända stift som finns. De sakrament som utförs, förrättas giltigt, men otillåtet. (Källa: Katolsk Observatör.)
Johannes Magnus ...
Som svensk-katolsk titulärärkebiskop i Rom diktade han ihop myterna om svenskarnas stordåd i det förgångna.Johannes Magnus hade undervisats av den blivande påven Hadrianus VI, och blev under våren 1523 skickad till Sverige med uppgift att bekämpa de lutherska läran. Han anlände i juni 1523 och kom omedelbart på god fot med Gustav Vasa. Johannes rätta titel var troligen storinkvisitor. Från den tiden finns ett kungligt brev, som troligen hade skrivits av Johannes Magnus, som föreskrev dödsstraff för envar som importerade, sålde eller köpte luthersk litteratur. Det är dock ovisst om brevet undertecknades av Gustav Vasa. Otänkbart är det inte. Denne man ville alltså Gustav Vasa göra till ärkebiskop!
Men Johannes Magnus fick aldrig chansen att bekämpa den lutherdomen med en ärkebiskops auktoritet! Hadrianus' efterträdare på påvestolen, Clemens VII verkar inte ha haft några ambitioner alls att rädda katolicismen i Sverige. Och bra var väl det, eftersom vi slapp inkvisitionen. Clemens främsta utrikespolitiska intresse var att hålla sig väl med Österrikes kejsare Karl V, som var svärfar till Danmarks kung Kristian Tyrann, som tagit biskopsmördaren Gustav Trolle under sitt beskydd.
När det kom till handling var nog Johannes Magnus alltför samvetsöm för att dra igång en inkvisition, och för Gustav Vasa var saken politiskt känslig. Lutherdomen hade visst stöd hos borgerskapet i de "större" städerna, mest inflyttade tyskar, som hade rätt att bedriva utrikeshandel. Och med Stockholms blodbad i färskt minne, var det nog inte så lämpligt att fira befrielsen av Stockholm med att införa inkvisitionen.
Men desto nödvändigare var det för Johannes Magnus att kunna undervisa och förmana med en ärkebiskops auktoritet, om katolicismen skulle räddas. Biskop Brask i Linköping drev på, och fick artiga svar av Gustav Vasa att det vore "nyttigt " (Gustavs favorituttryck) att vederlägga Luthers lära med katolsk motpropaganda. Vilket torde varit anledningen till att Brask startade det tryckeri i Söderköping, som senare st'ängdes av Gustav Vasa. 6 maj 1524 beslöt Clemens att förordna Johannes Magnus som "administrator" för ärkestiftet, tills Trolle kunde återvända. En en kamrerssyssla alltså!
Det påstås här och var att Johannes Magnus var Sveriges sista fungerande katolska ärkebiskop. Jag har inte funnit några bevis för att så var fallet. Han var troligen inte ens biskopsvigd. Jag är helt säker på att Brask med glädje hade fixat den saken, om påven bara hade givit sitt confirmatio. För en rättrogen katolik måste Clemens passivitet under de avgörande åren 1524 - 1526 ha varit oförlåtlig.
Under 1527 fick Clemens annat att tänka på. Kyrkostaten, den mellanitalienska stat som påven styrde enväldigt, invaderades av franska trupper, Rom plundrades och påven själv fördrevs. Finansdynastin di Medici's ekonomiska maktställning krossades. Påven själv var en di Medici. Allt återställdes dock genom Karl V:s ingripande i striderna.
När påven vaknat ur sin egen mardröm var läget i Sverige i det närmaste hopplöst. Johannes Magnus, som hade misslyckats med sin uppgift som storinkvisitor hade återvänt till Rom, och Brask hade flytt ur landet. Petrus Magnus i Västerås var enda biskop med påvlig confirmatio. Men Gustav Vasa tvekade fortfarande att tillsätta den vakanta posten som ärkebiskop utan påvens confirmatio. Inte ens detta halmstrå orkade Clemens gripa tag i. Troligen var det Clemens efterträdare, som 1534 körde över Trolle och förärade Johannes Magnus den prestigefyllda ärkebiskops-titeln.
Tio år tidigare hade Johannes Magnus en ärkebiskopsstol men ingen titel. Nu hade han titeln men inte stolen. Så blev han Sveriges första katolska titulärärkebiskop, d.vs. ärkebiskop i exil. Av hans författarskap att döma led han av hemlängtan. Hans skildringar av svenska folket har blivit stilbildande för senare tiders högstämda nationalistiska litteratur. Han diktade ihop sagokungar och hjältar som aldrig har funnits, och otroliga bedrifter av detta nordiska folk. Hans kärlek till fosterlandet står i bjärt kontrast mot de anti-nationella stämningarna hos de svenskfödda katoliker, som brukar märkas i debatten idag.
Påven abdikerade som hela katolska kyrkans herde.
Min dopkyrka, Västerås domkyrka. Härifrån utgick hela den nuvarande apostoliska successionen i Svenska kyrkan, som är världens enda protestantiska kyrka med obruten apostolisk succession tillbaka till Jesu tid! När Clemens VII tillträdde som påve under hösten 1523 var fem av sju biskopsstolar i Sverige vakanta. Ärkebiskopen Gustav Trolle hade flytt ur landet för att slippa ställas till ansvar för Stockholms blodbad och morden på biskoparna i Skara och Strängnäs. Arvid i Åbo hade drunknat under försök att ta sig över till Sverige för att bli ny ärkebiskop. Otto i Västerås hade avlidit. Under hela sitt pontikfikat (1523 - 1534) hade Clemens alltså behövt tillsätta minst sju biskopar i Sverige. Han tillsatte en enda. Det var Vadstena-munken Petrus Magnus, föreståndare för Birgittasystrarnas hus i Rom, som skickades hem till Sverige för att bli biskop i Västerås!
Johannes Magnus (ej släkt med Petrus Magnus), som varit svenskt sändebud i Rom och där fått höga teologiska utmärkelser, skickades hem som påvlig nuntie (ambassadör) med uppgift att bekämpa protestantismen som ännu var i sin linda. Trots att både Gustav Vasa och Uppsala domkapitel bönade och bad i flera brev till påvarna Hadrianus VI och Clemens VII om confirmatio som ärkebiskop för Johannes Magnus, förhalade Clemens frågan till sin död 1534.
Inom några få år var Västerås-biskopen Petrus Magnus enda biskop i Sverige med påvlig confirmatio. Från honom utgick hela den fortsatta apostoliska successionen i Svenska kyrkan - som är världen enda protestantiska kyrka med obruten apostolisk succession tillbaka till Jesu tid.
Ur både svensk och hela kyrkans synpunkt upphörde Clemens att vara påve efter den 1 maj 1524, då Petrus Magnus vidges i Rom till biskop i Västerås. Påven abdikerade, må vara informellt, som hela den katolska kyrkans herde! Svenska kyrkans inställning har hela tiden sedan dess varit att påvedömet, inte Svenska kyrkan, har utträtt ur Kristi enda kyrka. En påve som så allvarligt försummar sina plikter, må vara bara mot en del av kyrkan, måste anses ha abdikerat från påvestolen.
Och detta är sanningen om Gustav Vasas "härjningar mot Katolska kyrkan": Gustav kämpade förgäves för att den man, som hade skickats till Sverige som påvlig nuntie med uppgift att bekämpa protestantismen, skulle få påvens confirmatio som ärkebiskop! Hade han sedan något annat val än att vända sig till reformatorerna?
Prästerna och testamentsrätten
Man läser ibland i utländsk litteratur att en far har gjort sin son arvslös. Ännu i denna dag gäller dock i svensk lag att arvlåtaren inte har full testamentsrätt (laglotten), vilket är en kvarleva av den nordiska sedvanerätten under hednatiden. Hur mycket starkare var då inte denna rätt under Gustav Vasas tid?
Kyrkan hade internt genomfört att kyrkan ärvde sina präster, som levde i celibat och alltså saknade "äkta" barn, som kunde ärva dem. Gustav hävdade att prästernas närmaste släktingar var rättmätiga arvingar, vilket stämmer bra med den dåtida arvsrätten i flera parenteler (detta ord anger olika graden av släktskap: första parentelen, andra parentelen, o.s.v). Det fanns, enligt dåtida lag, betydligt fler parenteler med arvsrätt än idag.
Gustav tog alltså ställning för prästernas släktingar, vilket särskilt när det gällde jord gynnade staten, som därigenom återfick beskattningrätten till jorden. Striden mellan kungen och särskilt biskop Brask gällde alltså vilken lag, som skulle gälla i Sverige. Biskopen lär själv ha stulit ansenliga mängder kyrksilver ur kyrkor i Östergötland, när han gick i landsflykt. Med gudomlig rätt? Möjligen trodde han det själv...
Kan man verkligen bygga sin teologiska åskådning (ecclesiologi) och kyrkotillhörighet på historiska händelser för snart 500 år i ett svårt krigshärjat land med föråldrad lagstiftning och oröättvisa ägoförhållanden till följd av att fungerande civila myndigheter saknats under krigen, och hatet mot den statschef, som fick landet på fötter igen? Man blir häpen när en av de mest tongivande katolska opnionsbildarna i dagens Sverige motiverar sin konversion med att ha fått veta "sanningen och Gustav Vasas härjningar mot kyrkan".
Kommer han att gå tillbaka till Svenska kyrkan, efter att ha läst mina inlägg? Skulle vi inte i stället kunna enas om att Brask var en bra teolog men en usel jurist och statsvetare? Och Gustav Vasa tvärtom...
Ta fast tjuven, sa tjuven.
Hatobjekt för nutida svenskfödda katoliker.Påstående: "Ytterligare en fråga i sammanhanget är om det är kyrkans ursprungliga religiösa tillhörighet och bruk eller den senare lokalbefolkningens tillhörighet som avgör om kyrkan var och/eller är 'katolsk'. Är det inte stöld av kyrkorna att fördriva eller tvångsomvända präster och biskopar, att staten roffar åt sig alla ägor som inte behövs för förvaltarens överlevnad, att tvinga fram gudstjänster som inte står i kontinuitet med byggnadens och ortsbefolkningens tidigare bruk?"
Svar: Eftersom ovanstående skribent redan i andra meningen talar om stöld av kyrkorna, menar han tydligen att kyrkorna ägdes (och ägs) av samma samfund, som de första prästerna tillhörde. Han underkänner tydligen svenska statens lagstiftningsrätt i Sverige! Skribenten är en svensk utvandrare, som f. n. är bosatt i Rom. Det är nästan rörande att läsa dispyter mellan svenska katoliker om vilken lag, som gäller i Sverige: Svea rikes lag eller Vatikanstatens lagar. Jag gissar att de svenska muslimerna också vill ha ett ord med i laget: Om Svea rikets lag bara gäller för etniska svenskar som är medlemmar i Svenska kyrkan, borde väl sharialagarna införas för muslimerna i Sverige?
Jag har hört att det numera ska finnas ett konkordat även mellan Vatikanstaten och Sverige. Det får väl även svenska katoliker rätta sig efter, innan de fullständigt har skämt ut sin kyrka! Med de nutida katolska kyrkorna i Sverige lär det vara så att kyrkoherdarna har lagfart, och därmed är de - och inte kyrkan - rättmätiga ägare enligt Svea rikes lag. Vilket inte hindrar att det finns bindande avtal mellan den katolska kyrkan och dess kyrkoherdar i Sverige, att en avgående kyrkoherde skall överlåta kyrkan till sin efterträdare.
Detta vill nu Hammarén förlänga bakåt tiden till att ha gällt även under medeltiden, och påstår alltså att svenska staten, under Gustav Vasas regeringstid, har stulit kyrkorna och givit till ett då helt nybildat lutherskt trossamfund (nuvarande Svenska kyrkan)! Detta är en grov historieförfalskning, som verkar vara det sammanhållande kittet mellan svenskarna i det nuvarande katolska stiftet i Sverige. Lägg märke till hur han resonerar: Han ställer "kyrkans ursprungliga religiösa tillhörighet och bruk" mot "den senare lokalbefolkningens tillhörighet".
Var det inte samma lokalbefolkning? Fördrevs alla svenskar från Sverige och ersattes av något annat folkslag? I varje fall har präster och biskopar fördrivits eller tvångsomvänts, enligt Hammarén. Och det skulle ha varit stöld av kyrkorna. Vissa personer, även präster, som hade stött upproren mot Gustav Vasa hade frivilligt gått i landsflykt. Några kanske hade gjort det för att plikten kallade dem till nya tjänster i Rom - vilket inte var ovanligt under den katolska tiden.
Det finns inga historiska belägg för att fördrivningar eller tvångsomvändningar skulle ha förekommit systematiskt eller i större omfattning. Man behöver bara jämföra med inkvisitionen i Spanien vid samma tid, med Katolska kyrkan som hantlangare till den spanska staten. Där kan man tala om "tvångsomvändningar" - av judar, muslimer, protestanter och katoliker som fallit i onåd hos kyrkliga eller världsliga myndigheter. Var det samma kyrka före och efter inkvisitionen i Spanien?
Prästerna behövde knappast tvångsomvändas. De fick rätt att gifta sig. Prästsönerna fick därigenom en legal status, ocj kunde själva bli präster utan dispens från påven. Det var vanligt att en präst hade barn med sin hushållerska. Någon måste ju göra kvinnfolksgörat i prästgården även under den katolska tiden.
Hammarén behöver teorin om massfördrivningar och tvångsomvändningar i Sverige för att stödja sin tes om ett brott med den medeltida kyrkan och stölden av kyrkorna. Detta leder fram till de svenskfödda katolikernas sekterism och anti-nationalism, som är fullständigt unik i den katolska världskyrkan - som i andra länder snarare prägas av ultra-nationalism.
I andra länder, där Katolska kyrkan är en bred folkkyrka, som Svk i Sverige, finns det knappast någon för alla katoliker gemensam syn på den egna statens historia och legitimitet. Katolikerna har samma nationahjältar som alla andra: upprorsledare som befriade landet, kungar som försvarade landets gränser, och liknande. Svenskfödda katoliker, som jag mött, och som haft en åsikt i frågan har alla hyllat Kristian Tyrann och gamla landförrädare som de verkliga hjältarna - och stämplat"Gustav Fasa" (som de säger) som en tjuv.
Ursprunget till den nutida Katolska kyrkan i Sverige är de katolska församlingar för den utländska ambassadpersonalen i Stockholm under 1600-talet. Ambassadkyrkorna besöktes även av svenskar. Agenter och spioner värvardes bland de svenska besökarna. På samma sätt som öststatsambassaderna värvade agenter och spioner bland svenska kommunister under 1900-talet. Det religiösa budskapet var alltså starkt politiserat med udden mot Sverige. Katolicismen tjänade som en ideologi för landsförrädare.
Innan kyrkokommunidén eventuellt blir verklighet, kommer det att göras en statlig utredning, med de kristna kyrkorna och samfunden som remissinstanser. Katolska kyrkan får då välja mellan att delta eller avstå. Om Katolska kyrkan menar att medeltidskyrkorna är stulna och ska lämnas tillbaka, är det bara stt srkiva så. Varför inte också kräva tillbaka beskattningsrätten på 1/3-del av Sveriges markareal?
Kyrkan var utan tvekan den största vinnaren på krigen och den politiska oredan under 1400-talet. Kyrkan arbetade under hela medeltiden på att upplösa det gamla ättesamhället och införa enskild äganderätt och testamentsrätt till all mark. Kyrkan ville alltså göra sin egen lag till Svea rikes lag. Men det lyckades inte riktigt. Vid medeltidens slut förfogade kyrkan över stora markarealer, som man inte var rättmätig ägare till.
Gustav Vasa och kyrkklockorna
Påstående: "Jag har läst rättshistoria på universitetet. Men det är inte så mycket att ta ställning till annat än att Gustav Eriksson Vasa i egenskap av sitt kungliga majestät faktiskt gjorde det." (Konfiskerade kyrklig egendom,) Men någon äganderätt till kyrkklockorna som han konfiskerade hade han inte och det kan man ju tycka att var moraliskt och juridiskt felaktigt, men det är rätt ointressant idag."
Svar:
1. Kyrkklockorna ägdes liksom kyrkorna av socknarna / församlingarna, och således varken av kyrkan eller staten.
2. Europeiska stater har idag beskattningsrätt men inte konfiskationsrätt, vilket de hade för 500 år sedan. Reduktion av kyrkans eller adelns egendom (båda delarna har förekommit) var alltså med laga rätt. Reduktion av kyrklig egendom har även förekommit i s.k. katolska länder.
3. Till följd av den politiska oredan saknade Sverige moderna lagar, varför testamentsrätten var oklar. Det kan därför ifrågasättas om kyrkan verkligen var laglig ägare till all kyrkojord. Man kunde "testamentera" brukningsrätten till sin jord till kyrkan under sin egen livstid, men därefter borde jorden återgå till ätten och den lagliga arvingen inom ätten.
4. Det var skillnad mellan arv och köp, vilket gör frågan svårutredd. Lagfarterna infördes av Gustav Vasa, Att sådana saknats före hans tid gör frågan ännu mer svårutredd.
5. Ännu i denna dag är äganderätten till fast egendom svag i jämförelse med andra länder. Detta kan uttryckas så att äganderätten är den högsta formen av rådighet, men graden av rådighet varierar även inom äganderättens område - vilket f.ö. är en juridisk hörnsten i mitt förslag till återinförande av kyrkokommunerna.
6. Svenskfödda svenska katolikers hat mot Svenska kyrkan verkar bygga på den felaktiga föreställningen att Gustav Vasa har stulit katolska kyrkor och givit dem till ett nybildat protestantiskt samfund. Enskilda katoliker har t.o.m. sagt att "upptäckten" att så skett har varit det egentliga motivet bakom deras konversion. Inte den katolska läran?
