Ny eller förnyad?
Före jul råkade jag i en bokhandel hitta två böcker om livet efter döden. Den ena boken var skriven av en svensk 1800-talsteolog, som ifrågasatte läran om de eviga straffen. Efter att i ett par decennier grundligt studerat läran om straffen kom han fram till att det inte utifrån Bibeln går att styrka att straffen är eviga. Innan Helvetet ”avskaffades” under Första världskriget (Kunde det finnas något ännu värre helvete?) var människans framtid redan avgjord i dödsögonblicket, trodde man: Till Himlen eller Helvetet.
Den andra boken har skrivits av NT Wright, engelsk teolog och biskop, som har skrivit en rad intressanta böcker, bl.a: ”Vad sa Paulus egentligen”? Det är en bok som förenar traditionell kristendom med modern forskning. Forskningen förklarar Bibeln på ett sådant sätt, så att den urgamla kristna bibeltolkningstraditionen framstår som både trovärdig (för skeptikern) och sann (för den troende).
Den nya boken av NT Wright heter ”Ännu bättre” och förklarar vad som menas med kroppens uppståndelse, som vi bekänner i trosbekännelsen. Och vad som menas med en ny himmel och en ny jord, som det står i Bibeln. I den svenska katekesutvecklingen från 1876 står det att själen skiljs från kroppen i dödsögonblicket, men återförenas med kroppen vid uppståndelsen på yttersta dagen. Menas därmed den gamla, ”förgängliga” kroppen, som det såg ut i dödsögonblicket, eller en ny kropp? Kommer denna uppståndelse att ske på samma jord, som vi nu lever på, eller på en nyskapad himlakropp långt uppe i Himlen?
Dessa frågeställningar blir så banala och barnsliga, så att många bland oss som tror på ett evigt liv tänker sig en enbart andlig tillvaro, lång bortom varje fysisk verklighet. I så fall kanske kristendomen bara ställer frågorna, utan att ha svaren. För att få svaren måste man gå till andra religioner, och hamnar då i konstiga föreställningar om olika vägar till en transcedent Gud. Kristendomen har endast ”glimtar” av den gudomliga sanningen. Andra religioner har ”glimtar” som kristendomen saknar.
NT Wright gör anspråk på att ha återupptäckt den tro på kroppens uppståndelse och den tro på himlens och jordens förnyelse, som de första kristna trodde på, men som sedan har gått förlorat. Vårt språk saknar de nyanser, som behövs för att mejsla fram vad som egentligen menas med ny i ett eskatologiskt sammanhang. Ny eller förnyad, helt ny (något som inte har existerat förut) eller som ny: Något som har existerat förut och återskapas till sitt ideala skick – sådant det var vid en tidigare tidpunkt, eller aldrig hann bli. Vi får dock inte fastna för en viss ålder, för även då fanns egenskaper, som inte hör till det evigt goda, och speciellt förgänglighet. Om den nya skapelsen har egenskapen förgänglighet, så kommer ju även den nya kroppen att åldras och dö.
Vad tänkte de första kristna, när de för trons skull var beredda på att dö av den värsta tortyr, att få sina kroppar sönderslagna? Trodde de att Gud skulle ge dem nya, och helade kroppar? Trodde de på den kroppsliga uppståndelsen, att deras själar skulle återförenas med en ny och ännu bättre kropp, den gamla kroppen förnyad? Eller om man så vill säga: att de kommer att återfödas i sina gamla kroppar, som kommer att vara som nya och ännu bättre än de någonsin har varit?
Nu ska katoliker be till ateist-guden!
Denna blogg började som en rent kyrklig och teologisk blogg, men har sedan alltmer blivit en blogg som handlar om det mesta som intresserar mig. Bloggens ursprungliga syfte var att föra ut en idé, som jag lancerat i Kyrkans Tidning några år tidigare, om användningen av alla kyrkor som står mer eller mindre tomma. Dessa kyrkor, som är invigda av en biskop till "Herrens tempel" är heliga rum (som inte får profaneras) för stora delar av kristenheten. Dessutom är kyrkorna en mycket viktig del av vårt kulturhistoriska arv. Vilket man inte behöver vara troende för att inse.
Kyrkornas stora kulturhistoriska värde kommer bäst till sin rätt om kyrkorna används till sitt ursprungliga syfte, d.v.s. till kristna gudstjänster. "Övertaliga" kyrkor ska varken göras om till moskéer*, krogar eller köpgallerier. Om varken kristenheten eller staten (Riksantikvarieämbetet) skulle orka med underhållet av alla kyrkorna, ska de övertaliga kyrkorna avsiktligt göras till ruiner. Det finns flera exempel på kyrkor, som har tagits ur bruk, har tagits i bruk igen, bl.a. på grund av befolkningsförändringar. Exempel på en illa medfaren kyrkoruin, som har återuppbyggts finns också.
Mitt förslag gick ut på att en del av Svenska kyrkans bestånd av kyrkor skulle upplåtas för andra kristna samfund på lika villkor, samt att det skulle inrättas en särskild organisation eller myndighet för underhållet och skötseln av dessa kyrkor, klicka på kategorin "Kyrkokommun" i spalten till höger!
I kategorin "kyrkohistoria" finns intressant läsning om hur det egentligen gick till när Sverige lämnade den påveledda kyrkan. Det går inte att fastställa något bestämt datum, utan det var en långdragen process, som började med att påven år 1524 (med ett undantag: Västerås) vägrade tillsätta de vakanta biskopsstolarna i Sverige (två biskopar hade mördats av den påvestödda ärkebiskopen Gustav Trolle, Trolle hade avsatts av svenskarna själva, och två hade dött i inbördeskriget /befrielsekriget mot danskväldet) och slutade med slaget vid Stångebro 1524, då påvens hejdukar försökte tvinga Sverige till villkorslös underkastelse. Detta sedan potentaten i Rom hade avvisat den svenske kungen Johan III:s förhandlingsinvit år 1576.
Under tiden hade den lutherska läran, som från början bara stöddes av det tyska borgerskapet i Stockholm, gradvis brett ut sig mer och mer över Sverige, delvis under både prästerligt och folkligt motstånd. Med en mindre blodtörstig politik gentemot Sverige från påvens sida, hade det säkerligen gått att återförena den svenska kyrkan med Rom, efter en viss övergångstid. Slaget vid Stångebro var det blodigaste slaget i de svenska inbördeskrigens historia med tusentals döda på båda sidor.
Luthers reformation är mest känd för striden mot avlatsbreven. Formellt handlade avlaten om gottgörelse för den skada som man hade orsakat genom sina synder, men avlatsbreven uppfattades som att man kunde köpa syndernas förlåtelse, så att de rika kunde köpa sig fria medan de fattiga fick dingla i skärselden innan de kom till Himlen. Men Luthers reformation var också en reaktion mot den mycket utbredda avgudadyrkan, som förekom i den oreformerade, påveledda kyrkan. Gamla hednagudar dyrkades under olika helgonnamn, precis som i Latinamerka i våra dagar. Monstranser** med nattvardsbrödet bars omkring på åkrarna för att ge större skördar, precis som man gjorde med de gamla trägudarna under hednatiden. Påven vördades som en ofelbar halvgud o.s.v.
Luther menade att orsaken till den envist kvardröjande hednatron i den kristna kyrkan berodde på att prästerna försummade sin plikt att predika. Avståndstagandet från påvedyrkan är en annan av grundbultarna i den lutherska läran, vilket dock har tonats ner betänkligt i de lutherska kyrkorna under senare tid. Jag har i och för sig inget emot en återförening mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men det ska vara enligt Johan ÍII:s förhandlingsmodell och inte enligt 1500-talspåvarnas krigsmodell: villkorslös kapitulation. Arvet från reformationstiden får inte gå förlorat. Och en av de viktiga delarna av detta arv är att påven ska vara en kyrkoledare och inte någon halvgud, som aldrig kan ha fel i frågor som rör teologi och (sexual-) moral.
Den nuvarande påven var med all rätt mycket kritisk till de interreligiösa mötena i Assisi under företrädarens tid (när han själv var kardinal), då kristna, muslimer och rena hednagudadyrkare bad sida vid sida till sina respektive gudar. Men denne märklige man, som inte kan ha fel sedan han befordrats från kardinal till påve, ska nu arrangera ett tredje Assisi-möte, då man tydligen ska be till ännu en gud, som inte ens de "troende" själva tror på? Hur ska den bönen låta? Kanske så här: "O. store gud, som inte finns, och inget kan göra, gör så att jag förnekar dig av hela mitt hjärta"?
Jag hittade nämligen följande text på en svensk katolsk blogg: "27 oktober bjuder påve Benedikt XVI in företrädare för olika religioner, också icke-troende till en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen."
Så nu ska katoliker och ateister be sida vid sida med både muslimer och månggudadyrkare till varandras gudar!
Glöm inte att Katolska kyrkan är en stat, Vatikanstaten, med ett eget utrikesdepartement!
Teologin har blivit en täckmantel för diplomatin. Men det var så sant, påven kan aldrig ha fel i trosfrågor! Och Svenska kyrkan kommer förstås att vara på plats. De svenska ateisternas ordförande Christer Sturmark också?
_________
*) Jag har tidigare framfört på denna blogg att statsbidrag bör utgå till moskébyggen i Sverige. Detta för att kompensera Sveriges muslimer för att det inte finns något byggnadsarv av moskéer i Sverige från tidigare generationer. Men också för att Sveriges muslimer inte ska vara beroende av utländska finansiärer, som kanske vill påverka det religiösa budskapet i de moskéer som de bidrar till att finansiera. Jag är inte heller någon vän av gemensamma gudstjänster mellan kristna och muslimer. Det är en styggelse. Så det är klart att muslimerna ska ha moskéer, så att de kan fira gudstjänst enligt sin tro. Och kristna enligt sin tro.
**) En monstans är ett slags glasskåp med infattningar av silver i vilket nattvardsbrödet bärs omkring i processioner eller bara visas upp för de församlade i kyrkan. Enligt både katolsk och luthersk teologi omvandlas brödet till Jesu kropp (jmfr prästernas ord "Jesu lekamen för dig utgiven"). Luther reagerade mot att monstranserna med nattvardsbrödet troddes ha magiska egenskaper på växtligheten precis som de gamla trägudarna. Alla svenska monstranser smältes ner under 1500-talet och användes till betalning av statsskulden efter befrielsekriget. Av andra silverföremål fick församlingarna behålla åtminstone ett exemplar.
Kyrkornas stora kulturhistoriska värde kommer bäst till sin rätt om kyrkorna används till sitt ursprungliga syfte, d.v.s. till kristna gudstjänster. "Övertaliga" kyrkor ska varken göras om till moskéer*, krogar eller köpgallerier. Om varken kristenheten eller staten (Riksantikvarieämbetet) skulle orka med underhållet av alla kyrkorna, ska de övertaliga kyrkorna avsiktligt göras till ruiner. Det finns flera exempel på kyrkor, som har tagits ur bruk, har tagits i bruk igen, bl.a. på grund av befolkningsförändringar. Exempel på en illa medfaren kyrkoruin, som har återuppbyggts finns också.
Mitt förslag gick ut på att en del av Svenska kyrkans bestånd av kyrkor skulle upplåtas för andra kristna samfund på lika villkor, samt att det skulle inrättas en särskild organisation eller myndighet för underhållet och skötseln av dessa kyrkor, klicka på kategorin "Kyrkokommun" i spalten till höger!
I kategorin "kyrkohistoria" finns intressant läsning om hur det egentligen gick till när Sverige lämnade den påveledda kyrkan. Det går inte att fastställa något bestämt datum, utan det var en långdragen process, som började med att påven år 1524 (med ett undantag: Västerås) vägrade tillsätta de vakanta biskopsstolarna i Sverige (två biskopar hade mördats av den påvestödda ärkebiskopen Gustav Trolle, Trolle hade avsatts av svenskarna själva, och två hade dött i inbördeskriget /befrielsekriget mot danskväldet) och slutade med slaget vid Stångebro 1524, då påvens hejdukar försökte tvinga Sverige till villkorslös underkastelse. Detta sedan potentaten i Rom hade avvisat den svenske kungen Johan III:s förhandlingsinvit år 1576.
Under tiden hade den lutherska läran, som från början bara stöddes av det tyska borgerskapet i Stockholm, gradvis brett ut sig mer och mer över Sverige, delvis under både prästerligt och folkligt motstånd. Med en mindre blodtörstig politik gentemot Sverige från påvens sida, hade det säkerligen gått att återförena den svenska kyrkan med Rom, efter en viss övergångstid. Slaget vid Stångebro var det blodigaste slaget i de svenska inbördeskrigens historia med tusentals döda på båda sidor.
Luthers reformation är mest känd för striden mot avlatsbreven. Formellt handlade avlaten om gottgörelse för den skada som man hade orsakat genom sina synder, men avlatsbreven uppfattades som att man kunde köpa syndernas förlåtelse, så att de rika kunde köpa sig fria medan de fattiga fick dingla i skärselden innan de kom till Himlen. Men Luthers reformation var också en reaktion mot den mycket utbredda avgudadyrkan, som förekom i den oreformerade, påveledda kyrkan. Gamla hednagudar dyrkades under olika helgonnamn, precis som i Latinamerka i våra dagar. Monstranser** med nattvardsbrödet bars omkring på åkrarna för att ge större skördar, precis som man gjorde med de gamla trägudarna under hednatiden. Påven vördades som en ofelbar halvgud o.s.v.
Luther menade att orsaken till den envist kvardröjande hednatron i den kristna kyrkan berodde på att prästerna försummade sin plikt att predika. Avståndstagandet från påvedyrkan är en annan av grundbultarna i den lutherska läran, vilket dock har tonats ner betänkligt i de lutherska kyrkorna under senare tid. Jag har i och för sig inget emot en återförening mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, men det ska vara enligt Johan ÍII:s förhandlingsmodell och inte enligt 1500-talspåvarnas krigsmodell: villkorslös kapitulation. Arvet från reformationstiden får inte gå förlorat. Och en av de viktiga delarna av detta arv är att påven ska vara en kyrkoledare och inte någon halvgud, som aldrig kan ha fel i frågor som rör teologi och (sexual-) moral.
Den nuvarande påven var med all rätt mycket kritisk till de interreligiösa mötena i Assisi under företrädarens tid (när han själv var kardinal), då kristna, muslimer och rena hednagudadyrkare bad sida vid sida till sina respektive gudar. Men denne märklige man, som inte kan ha fel sedan han befordrats från kardinal till påve, ska nu arrangera ett tredje Assisi-möte, då man tydligen ska be till ännu en gud, som inte ens de "troende" själva tror på? Hur ska den bönen låta? Kanske så här: "O. store gud, som inte finns, och inget kan göra, gör så att jag förnekar dig av hela mitt hjärta"?
Jag hittade nämligen följande text på en svensk katolsk blogg: "27 oktober bjuder påve Benedikt XVI in företrädare för olika religioner, också icke-troende till en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen."
Så nu ska katoliker och ateister be sida vid sida med både muslimer och månggudadyrkare till varandras gudar!
Glöm inte att Katolska kyrkan är en stat, Vatikanstaten, med ett eget utrikesdepartement!
Teologin har blivit en täckmantel för diplomatin. Men det var så sant, påven kan aldrig ha fel i trosfrågor! Och Svenska kyrkan kommer förstås att vara på plats. De svenska ateisternas ordförande Christer Sturmark också?
_________
*) Jag har tidigare framfört på denna blogg att statsbidrag bör utgå till moskébyggen i Sverige. Detta för att kompensera Sveriges muslimer för att det inte finns något byggnadsarv av moskéer i Sverige från tidigare generationer. Men också för att Sveriges muslimer inte ska vara beroende av utländska finansiärer, som kanske vill påverka det religiösa budskapet i de moskéer som de bidrar till att finansiera. Jag är inte heller någon vän av gemensamma gudstjänster mellan kristna och muslimer. Det är en styggelse. Så det är klart att muslimerna ska ha moskéer, så att de kan fira gudstjänst enligt sin tro. Och kristna enligt sin tro.
**) En monstans är ett slags glasskåp med infattningar av silver i vilket nattvardsbrödet bärs omkring i processioner eller bara visas upp för de församlade i kyrkan. Enligt både katolsk och luthersk teologi omvandlas brödet till Jesu kropp (jmfr prästernas ord "Jesu lekamen för dig utgiven"). Luther reagerade mot att monstranserna med nattvardsbrödet troddes ha magiska egenskaper på växtligheten precis som de gamla trägudarna. Alla svenska monstranser smältes ner under 1500-talet och användes till betalning av statsskulden efter befrielsekriget. Av andra silverföremål fick församlingarna behålla åtminstone ett exemplar.
Långfredag och mysterium
"Skyldig, men jag har redan betalat böterna med mitt eget blod."
I det profana språkbruket har orden "mysterium" och "mystisk" fått en biton av "skumt", medan däremot "mystik" behållít sin sakrala betydelse. "Sakrament" och "mysterium" är ord med huvudsakligen olika betydelser som överlappar varandra. Vad som sker i sakramenten är något mystisktm något som vi inte förstår eller ens kan förklara. Att nattvardens bröd och vin kan förvandlas till Jesu lekamen och blod är ett stort mysterium. Obegripligt och otroligt.
Därför uppstod en schism* mellan Kyrkan och Luther i frågan om hur denna förvandling ska förklaras.
Ordet "sakrament" betyder också förbund. Ett sakrament är ett mystiskt förbund, varigenom två blir ett. Exempelvis.
Idag är det långfredag kväll. Vi sörjer Jesu död. Men till skillnad mot dem som var med på Golgata, under denn allra första långredagen, vet vi vad som hände sedan.
Påskens stora mysterium var att Jesus dog och uppstod från de döda på tredje dagen.
Men det största av påskes mysterium är att Jesus offrade sig - som ett offerlamm - för våra synders skull, så att vi skulle slippa den yttersta konsekvensen av våra synder, för att vi skulle få evigt liv.
Och det eviga livet är ju också ett mysterium. Vad vet vi om det livet?
Det talas inte bara om uppståndelse från de döda, utan även om kroppens uppståndelse. Kropp och själ skall åteförenas, står det i Luthers katekes.
Jag har hört en liknelse. En frikyrkopastor berättade. En domare (symbol för Jesus) hade dömt en brottsling (symbol för mänskligheten) till ett hårt bötesstraff. Sedan sa domaren överraskande: Du behöver inte betala. Det har jag redan gjort.
Ett vanligt uttryckssätt i kristen teologi, är att Jesus har friköpt oss. Vi har blivit frälsta. Det svenska ordet "frälsa" betyder "frihalsa". Det var när en slav befriades från det halsjärn, som håll honom fången. Under äldre tid kunde en människa som inte hade pengar till mat sälja sig själv som slav.
Vad den kristna teologin här beskriver, med sin av juridisk terminologi influerade beskrivning, är en "objektiv verklighet", som samtidigt är ett mysterium. Den kristna traditionen gör stora anspråk. Det är inte bara symboliskt i stil "en sten har fallit från mitt bröst", utan något verkligt. Jag, det är verkligt. Men vi vet ändå inte riktigt vad som sker. Bara att det sker. Det finns inte ord.
Luther hade påbörjat en juridisk utbildning innan han blev omvänd och började läsa teologi. Dem juridiska språkdräkten för påskymsterierna är en luthersk predikonkonst. Det är en del av Svenska kyrkans arv. Men den juridiska språkdräkten åtefrinns även i katolsk teologi. Juridik var något av en vetenskap i början av 1500-talet.
Det har väl i alla tider funnits folk som har haft svårt med domstolsjämförelserna. Den generösa domaren, som själv betalar böterna, sedan han skrivit in de friköpta i straffregistret. En Gud som offrar sin egen son som något slags skadestånd för människors ondska.
Om man är präst i Svenska kyrkan borde man inte tvivla på det mirakel som sker, och som vi egentligen saknar ord för. Man kan kritisera förklaringsmodellerna. En präst borde veta bättre, ha djupare teologisk kunskap än en lekman som säger: "Det där låter inte klokt. Det kan jag inte tro på. Hur kan du påstå att en Gud som kräver ett sådant offer är en god Gud?"
________
*) En schism är en strid om ord mellan personer som egentligen är överens i sak, fastän de inte förstår det själva.
Tur eller skicklighet: skapelsen vs pokerspel
Krävs det större skicklighet för att vinna i pokerspel än att skapa spelarna?
1925 beslitöt en domstol i USA att världsalltet är ett resultat av en slumpen och inte av gudomlig skapelse. Det bar alltå jurister som avgjorde denna naturhistoriska fråga och inte teologer, historiker och naturvetare.
I förmiddags, 6 pril 2011, kom den svenska Högsta domstolens avgörande i dom i ett mål om pokerspelet Texas hold´em. Arrangörerna av en pokertävling å Västkusten, med över en miljon kronor i vinstpotten, anmäldes misstänkta för grovt dobbleri. De sex personerna fälldes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Åklagaren överklagade domarna mot två av arrangörerna till HD, som nu kommit fram till att pokerspelet inte bara avgjordes av slumpen utan till stor del av spelarnas skicklighet.
De åtalade friades därmed från misstankar om grovt dobbleri.
Vilka som fälls i svenska domstolar beror alltså inte bara på slumpen utan också på "spelarnas" skciklighet. Med den rättsröta som alltmer breder ut sig i det svenska rättsväsendet, kunde man ju tro att det enbart är slumpen som avgör. Men det beror kanske också på parternas förmåga att få med sig media på sin sida.
Jaha, slumpen räcker alltså inte för att man ska vinna i poker. Det krävs skciklighet också. Men krävs det inte ännu stärre skicklighet att skapa allting som finns? Det skulle vara intressant att få veta hur Högsta domstolen i Sverige skulle döma i ett mål mellan skapelsetroende och darwinister. Skulle den amerikanska domen från 1925 upphävas?
"Kristen vänster": Partipiska bara för kristna - men inte för muslimer
Få människor har skadat kristen tro så mycket som Jimmie Åkesson (sd), Peter Weiderud (s) och Göran Skytte (ospec höger). De har samtliga kidnappat kristen tro för parti- och blockpolitiska syften. På den tiden när jag debatterade på numera nedlagda Dagen Forum Debatt, hade jag många debatter med sign. "kristen vänster". Det är namnet på Peter Weideruds nuvarande blogg. Hans "clou" är att kristendomen egentligen är två religioner: högerkristendom och vänsterkristendom. Och att det är den kristna vänsterns uppgift att bekämpa "högerkristendomen". Om uppgiften i stället hade varit att bekämpa "den kristna högern" hade han möjligen haft rätt - om man med "den kristna högern" inte syftar på någon speciell teologi utan enbart på vissa kristnas politiska åsikter. Men det är en kamp som i så fall ska föras helt och hållet på den politiska planhalvan inom det flerpartisystem som en förutsättning för ett demokratiskt statsliv.
"S-muslimer kan inte förväntas ha samma förståelse för HBT-personer."
Men detta ligger helt i linje med Weideruds syn på islam, som råkar vara identisk med den syn på muslimer som Jimmie Åkesson. Att de är potentiellas terrorister hela bunten (med ett fåtal undantag). Och att det just är religionen islam som gör de sådana. Detta ligger i förlängningen av Weideruds uppdelning av kristendomen i högerkristendom och vänsterkristendom. Tydligen anser han (fastän han inte säger det öppet) att det finns högerislam och vänsterislam. Vänsterislam är förstås Weideruds egen omgörning av islam.
Det du, Jimmie, med lite sverigedemokratiskt "vaccin" börjar kanske Sveriges muslimer att dyrka våra fornnordiska gudar vid sidan av Allah! Weiderud har skrivit att han har "vaccinerat" den svenska kristenheten mot extremism, och lovar att göra samma sak med muslimer. Om det så finns ett weiderudskt anti-islamvaccin fför muslim för muslimer borde det ju också finnas ett sverigedemokratiskt!
Men först gäller det förstås att vinna muslimernas förtroende, så att man kan dra ner byxorna på muslimerna och vaccinera dem. Varför inte locka in dem som medlemmar i den kristna vänstern? Då får man förstås inte skrämmas med partipiskan....
Och det får inte vara för mycket kristendom heller...
Men Weiderud har fått kritik av sina egna:
http://kulturbloggen.com/?p=28407
"Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod.
"
Det är inte Jimmie Åkesson, utan Peter Weiderud som har skrivit detta. Men det visar vilka logiska kullerbyttor man hamnar i, när man inte ska ha samma partipiska för alla socialdemokrater. Jodå, s-muslimerna får hållas, men bara så länge ursprungs-svenskarnas tålamod tillåter. Jimmie Åkesson kan säkert skriva under på detta också. Men tanken på en smygande assimilering är Stalins. Som statsvetare har Weiderud säkert läst Stalins skrift "Marxismen och den nationella frågan." Jag har själv läst den skriften. Det är därför jag känner igen Stalins resonemang i det som Weiderud skriver.
Jodå, Stalin beskrev Rysslands muslimer som ett mycket efterblivet folkslag, som måste få tid att anpassa sig. Att Stalin ofta handlade tvärtemot sina egna ord är en annan sak! Stalin saknade själv det tålamod, som hade behövts för att uppfylla alla vackra tankar som 1970-talets svenska vänster lät sig förföras av.
----- x -----
Nu får det väl ändå vara nog med kidnappningar av den kristna religionen för parti- eller blockpolitiska syften. Det gäller såväl Göran Skytte som Peter Weiderud. Om Skytte har gått och blivit religiös samtidigt som han roterat 180 grader politiskt, så är det ett märkligt, men kanske inte HELT osannolikt sammanträffande. Men om hans framträdande som kolumnist inte skulle ha något samband till de två andra händelserna, så är det ett rentav osannolikt sammanträffande. Den som har en så stark tro på slumpen kan glömma vad Bibelns säger om världsalltets skapelse och tro på slumpvisa mutationer i stället. Men vilken väg tar i så fall den klassiska kristna tro, som Skytte säger sig hylla?
Tänk om Jesus hade tagit patent på kristendomen? I så fall hade kanske Skytte fått plikta för intrång i upphovsrätt, och Weiderud hade kanske fått plikta för stöld av varunamn.
"S-muslimer kan inte förväntas ha samma förståelse för HBT-personer."
Men detta ligger helt i linje med Weideruds syn på islam, som råkar vara identisk med den syn på muslimer som Jimmie Åkesson. Att de är potentiellas terrorister hela bunten (med ett fåtal undantag). Och att det just är religionen islam som gör de sådana. Detta ligger i förlängningen av Weideruds uppdelning av kristendomen i högerkristendom och vänsterkristendom. Tydligen anser han (fastän han inte säger det öppet) att det finns högerislam och vänsterislam. Vänsterislam är förstås Weideruds egen omgörning av islam.
Det du, Jimmie, med lite sverigedemokratiskt "vaccin" börjar kanske Sveriges muslimer att dyrka våra fornnordiska gudar vid sidan av Allah! Weiderud har skrivit att han har "vaccinerat" den svenska kristenheten mot extremism, och lovar att göra samma sak med muslimer. Om det så finns ett weiderudskt anti-islamvaccin fför muslim för muslimer borde det ju också finnas ett sverigedemokratiskt!
Men först gäller det förstås att vinna muslimernas förtroende, så att man kan dra ner byxorna på muslimerna och vaccinera dem. Varför inte locka in dem som medlemmar i den kristna vänstern? Då får man förstås inte skrämmas med partipiskan....
Och det får inte vara för mycket kristendom heller...
Men Weiderud har fått kritik av sina egna:
http://kulturbloggen.com/?p=28407
"Självklart måste det finnas gränser för de gamla svenskarnas tålamod.
"
Det är inte Jimmie Åkesson, utan Peter Weiderud som har skrivit detta. Men det visar vilka logiska kullerbyttor man hamnar i, när man inte ska ha samma partipiska för alla socialdemokrater. Jodå, s-muslimerna får hållas, men bara så länge ursprungs-svenskarnas tålamod tillåter. Jimmie Åkesson kan säkert skriva under på detta också. Men tanken på en smygande assimilering är Stalins. Som statsvetare har Weiderud säkert läst Stalins skrift "Marxismen och den nationella frågan." Jag har själv läst den skriften. Det är därför jag känner igen Stalins resonemang i det som Weiderud skriver.
Jodå, Stalin beskrev Rysslands muslimer som ett mycket efterblivet folkslag, som måste få tid att anpassa sig. Att Stalin ofta handlade tvärtemot sina egna ord är en annan sak! Stalin saknade själv det tålamod, som hade behövts för att uppfylla alla vackra tankar som 1970-talets svenska vänster lät sig förföras av.
----- x -----
Nu får det väl ändå vara nog med kidnappningar av den kristna religionen för parti- eller blockpolitiska syften. Det gäller såväl Göran Skytte som Peter Weiderud. Om Skytte har gått och blivit religiös samtidigt som han roterat 180 grader politiskt, så är det ett märkligt, men kanske inte HELT osannolikt sammanträffande. Men om hans framträdande som kolumnist inte skulle ha något samband till de två andra händelserna, så är det ett rentav osannolikt sammanträffande. Den som har en så stark tro på slumpen kan glömma vad Bibelns säger om världsalltets skapelse och tro på slumpvisa mutationer i stället. Men vilken väg tar i så fall den klassiska kristna tro, som Skytte säger sig hylla?
Tänk om Jesus hade tagit patent på kristendomen? I så fall hade kanske Skytte fått plikta för intrång i upphovsrätt, och Weiderud hade kanske fått plikta för stöld av varunamn.
Ingemar Hedenius och teologiämnet
Jag har tidigare skrivit om den ledande avkristnaren av Sverige, filosofiprofessorn Ingemar Hedenius. Se exempelvis inlägget http://larsflemstroms.blogg.se/2008/september/och-far-min-kunde-ingenting.html särskilt underrubriken "Gudsvetenskapen och bibelvetarna".
Hedenius ansåg att teologi inte är någon vetenskap och kämpade för att teologiämnet skulle avskaffas som läroämne vid de svenska univerisiteten. Jag beklagar att Hedenius misslyckades med just detta - avkristningen lyckades han ju däremot med. I likhet med Hedenius anser jag också att teologi inte är någon vetenskap.
Föremålet för "gudsvetenskapen", Gud, är nämligen inte åtkomlig för vetenskapliga studier och forskning. Teologi är däremot kunskap: kunskapen om Gud, sådan den har givits av Gud själv genom uppenbarelsen. Denna kunskap kan varken bevisas eller motbevisas med vetenskapliga metoder.
Skillnaden mellan kunskap och vetenskap är kanske lättare att förstå om man använder de engelska orden: knowledge respektive science.
Vad är det som lärs ut när man ändå låtsas att teologi är en vetenskap? Nya halsbrytande upptäckter om vem Gud är?
Att man skulle bedriva forskning och undervisning vid ett statligt universitet i ett sekulariserat land untifrån antagandet att det skulle finnas en gudomlig uppenbaralse som kan jämställas med de vetenskapliga upptäckterna inom exempelvis kemi och fysik är rent nys.
Statliga svenska universitet ska inte börja med imamuntbildning. Statliga svenska universitet ska sluta med prästubildning. Det är min åsikt i den frågan.
Hedenius ansåg att teologi inte är någon vetenskap och kämpade för att teologiämnet skulle avskaffas som läroämne vid de svenska univerisiteten. Jag beklagar att Hedenius misslyckades med just detta - avkristningen lyckades han ju däremot med. I likhet med Hedenius anser jag också att teologi inte är någon vetenskap.
Föremålet för "gudsvetenskapen", Gud, är nämligen inte åtkomlig för vetenskapliga studier och forskning. Teologi är däremot kunskap: kunskapen om Gud, sådan den har givits av Gud själv genom uppenbarelsen. Denna kunskap kan varken bevisas eller motbevisas med vetenskapliga metoder.
Skillnaden mellan kunskap och vetenskap är kanske lättare att förstå om man använder de engelska orden: knowledge respektive science.
Vad är det som lärs ut när man ändå låtsas att teologi är en vetenskap? Nya halsbrytande upptäckter om vem Gud är?
Att man skulle bedriva forskning och undervisning vid ett statligt universitet i ett sekulariserat land untifrån antagandet att det skulle finnas en gudomlig uppenbaralse som kan jämställas med de vetenskapliga upptäckterna inom exempelvis kemi och fysik är rent nys.
Statliga svenska universitet ska inte börja med imamuntbildning. Statliga svenska universitet ska sluta med prästubildning. Det är min åsikt i den frågan.
Hela världshistorien - och något om kd-krisen.
Frågan om varför vi finns och vad som händer efter döden samt varför så mycket hemskheter sker, tillhör de s.k. exisdtentiella frågorna. Religioner brukar ha ett svar på sådana frågor, så även kristendomen. Jag ska här försöka ge ett svar, med utgångspunkt i den "klassiska" kristendomen.
I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden, allt som finns. Gud skapade med sitt Ord, Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Detta liknar inte vad vi vanligen menar med "ord". Här handlar det om en väldig kraft. som skapar och formar materia ur intet och ger liv.
Gud skapade också änglar. En ängel, Satanael (Satan, djävulen) gjorde uppror mot Gud. och lurade människorna som Gud hade skapat att begå världshistoriens första synd. Med (nutida) mänskliga mått mätt, var det en lindrig synd. Människorna åt frukten av kunskapens träd och lärde sig därigenom skilja mellan gott och ont (något som alla människor idag borde lära sig) och hade därigenom tagit sitt öde i egna händer. Under den första tiden i mänsklighetens historia, den syndfria tiden, hade människorna inte behövt tänka på sådant, eftersom Gud ledde dem i allt de gjorde. Denna - till synes oskyldiga - synd var inte bara den första synden i mänsklighetens historia, utan dessutom den värsta av alla synder, eftersom den fortfarande har mycket svåra åtrverkningar och är den yttersta orsaken till de synder som vi begår idag. Så är vi både syndare och offer för synden. Resultatet av syndafallet blev sjukdom, död - och upprepad synd.
Resten av Gamla Testamentet visar hur människornas ondska bara blev värre och värre och hur Gud vredgades och försökta utplåna sin skapelse genom syndafloden. Men Gud räddade Noa och hans familj samt ett ett djur av vardera könet av varje art. Vi har svårt att tänka oss att en god Gud gör sådant. Men vi kan inte sätta Gud under mänskliga lagar, varken under människornas egna lagar eller under Guds lagar som ska följas av människor. Eftersom Gud är Gud är allt som Gud gör gott, Gud är måttstocken för det goda. Om människor gör samma sak kan det vara synnerligen ont. Människor ska inte sätta sig i Guds ställe.
Med Nya Testamentet inträder en ny tid i mänsklighetens historia, ett nytt förbund mellan Gud och människorna. Anledningen till att vi har med Gamla Testamentet i vår kristna Bibel är att det ger bakgrunden till det nya förbundet, men också att det finns förutsägelser i GT om Världens Frälsare - Jesus, som är Guds Ord, Gud, kommen i köttet. Jesus besegrade döden genom att själv dö och uppstå från de döda. Därigenom blev djävulen dödligt sårad. Vi lever nu under en övergångstid, då vi fortfarande drabbas av djävulens raseri, av djävulens dödsryckningar. Betydelsen av Jesu offrande av sig själv är att han som själv var syndfri tog på sig straffet för våra synder och utplånade vår skuld, så att vi kan få evigt liv.
Men vi är likväl inte syndfria. Vi lever alltså under en övergångsålder, som hittills har varat i 2000 år, då djävulen ännu inte har släppt sitt grepp över mänskligheten, över oss. Därför hinner vi knappt få förlåtelse för våra redan begångna synder innan vi syndar¨på nytt. Det är en mycket allvarlig missuppfattning att kristna skulle vara syndfria och bättre än andra människor.
Det talas mycket om lärjungaskap, att vi ska försöka likna Jesus.
Försöka duger, och därigenom kan vi kanske undvika en och annan synd. Men syndfria kan vi inte bli, förrän Jesus kommer åter och upprättar sitt rike. Så mycket ont som kristna har gjort både mot sig själva och andra finns det inget fog för påståendet att kristna skulle vara godare människor än andra. Utan möjligen godare än de hade varit om de inte hade varit kristna. Det kan man se många exempel på, människor som har begått grova brott, som de upphört med när det har blivit omvända. Att vara kristen handlar om att ha en tro - inte att vara bättre än andra.
Att Jesus, genom att själv vara syndfri, var ett levande exempel för hur människor ska handla mot varandra, står inte i motsättnig till att hans huvudsakliga uppgift på jorden var offra sig själv. Visserligen sa Jesus själv att offra sitt liv för någon annan är verklig kärlek. Men Jesu egen död på korset var mer än ett åskådningsexempel. Hans korsdöd förändrade allt.
Genom att Jesus själv var syndfri - genom att han var Gud - gav han en försmak av det kommande livet, det eviga livet då varken sjukdom, död eller synd kommer att finnas. Detta kommer att ske på den yttersta dagen, då de döda kommer att uppväckas och kroppsligen uppstå. Det finns många "ändetidsberättelser" om händelser som kommer att föregå den yttersta dagen. Det handlar då om en slutstrid, då ondskan och våldet temporät kommer att öka. Sådana spekulationer har människor ägnat sig åt under minst 2000 år, men de har hittills inte slagit in.
Vi kan här se en tydlig uppedelning av mänsklighetens historia i minst fyra tydligt avränsade tidsskeden.:'
1. Tiden mellan skapelsen och syndafallet.
2. Tiden mellan syndafallet och korsfästelsen, gamla förbundets tid.
3. Tiden mellan korsfästelsen och yttersta dagen, nya förbundets tid, nutid.
4. Tiden efter yttersta dagen, framtid - om tiden då fortfarande kommer att finnas.
Denna indelning är "inomvärldslig". Före skapelsen fanns ingen tid. Tiden är en egenskap hos varat (materien, det som finns) och fanns alltså inte före skapelsen. Tiden har en början och ett slut. När en människa dör, säger vi att hon går ur tiden (och in i evigheten). Hur en tillvaro utan tid gestaltar sig kan vi jordelevande människor inte föreställa oss. Man kan säga att tiden och evigheten löper parallellt
Påståendet att vi inte har en chans att verkligen bli som Jesus, hur vi än försöker, kan förvisso användas som förevändning för fortsatt syndande. Vi kan ju ändå inte avstå från att synda, om vi lyckas undvika den ena synden trillar vi dit i någon annan synd. Men är det inte värre ändå, att höra folk påstå att de har blivit så till den milda grad frälsta så att de från den dagen är syndfria, och i varje fall inte begår några allvarliga synder? Och blir våldsamt förorättade om den anklagas för att ha gjort något fel.
--
Ett aktuellt exempel på den inbillade syndfriheten är attityden till kritik mot partiledaren inom Kristdemokraterna. Jag har mött samma attityd på lägre nivå i det partiet. Det finns inte mycket till kristet sinnelag i det partiet, åtminstone inte som jag har mött, utan enbart en otäck besser-menchenattityd, som tar sig uttryck i en tillrättavisande ton: "DU ska väl inte säga något"!
"
Det är alltså den attityden som jag har mött från lokala smågudar i kd. Nu skopas samma kvasikristnas floskler över kd:s mest framgångsrika politiker, kommunalrådet Bengt Germundsson. Och detta med partiledaren Göran Hägglunds goda minne. Och det är inte första gången interna kritiker har tystats med denna from av förtäckta hot från partiledningens närmaste underhuggare.
Du förstärker varje gång jag ser dina uttalanden min oro för vad du egentligen är ute efter.
Jag har vädjat till dig att besinna dig.
Jag har sett att andra också har gjort det.
Du tar gärna orden i din mun att det för fram det andra också tycker.
Jag känner igen den typen av argumenatation och varje gång jag hör den så säger mitt hjärta att detta är ett osunt sätt att agera och motivera. Och min oro för dig ökar.
Du är ute efter Hägglunds skalp och det pratas det om varhelst jag kommer.
- - - - -
Ditt sätt att bete dig mot mig har sårat mig och en del andra. Jag har förlåtit dig.
Jag drar vidare och lämnar det politiska fältet som det känns i dag.
Och jag kommer inte glömma allt Du har gjort, men jag har förlåtit dig.
Ditt sätt att bete dig mot andra har sårat dom. Hur dom upplever det idag är ditt ansvar och som du får ordna upp utifrån vad ditt hjärta säger dig.
Jag beklagar att jag måste vara så tydlig.
Jag har helt enkelt tappat allt förtroende för dig i nuläget.
Det kan vara både en kort och lång väg för dig att bygga upp ett förtroende.
Men den vägen måste du gå.
Jag kommer att fortsätta att be för dig, hela partiledningen och hela partistyrelsen.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2229082/har-kan-du-lasa-mejlkorrespondensen
Man kan tänka sig hur det hade slutat om Germundsson inte hade varit partiets mest framgångsrika politiker, om det i stället hade drabbats av någon som varit mobbad och utfryst och skadad av partikamraternas skenhelighet under årtal, som aldrig fått chansen. De av mina läsar, som reagerat mot min kritik mot förre partiledaren Alf Svensson och dennes divalater, för att jag fått det från EN källa i riksdagshuset, har kanske fått en ny infallsvinkel. EN källa - jag men en av partiets riksdagsledamöter. Och jag finner uppgiften trovärdig, eftersom den styrks av annat. Och nu har alltså någon i partiets inre cirkel läckt till media.
Vad jag finner särskilt allvarligt är att kd:s framfart, deras missbruk av för klassisk kristendom centrala begrepp som synd och förlåtelse, givit den klassiska kristendomen en stämpel som hård, omänsklig och fördömande. För det är ju sant att Jesus också undervisade och föregick med goda exempel hur människor ska uppträda mot varandra. Och detta ÄR en del, en mycket viktig del, av den klassiska kristendomen.
Mitt tips är att Hägglund kommer att sitta kvar. Germundsson kommer att manöveras ut på samma sätt som Sacredéus manövrerades ut. Kd kommer att räddas som riksdagsparti av taktikröstande moderater. Men jag tycker att kvarvarande kd-medlemmar och -väljare bör söka sig till andra partier. Hela tanken att kristna från helt olika sociala miljöer, med helt olika ekonomiska förhållanden o.s.v skulle kunna samlas i ett enda parti, var vansinnig från början.
Vi ska ha en enda kyrka - en kristen gemenskap över partigränserna (ingen partipolitiki i kyrkan) - inte ett enda parti, som tagit patent på ordet kristen.
Hur kan vi veta att Gud finns?
Bjäran var ett övernaturligt väsen som mjölkade grannens koSvar: Hur kan vi veta att tomtar inte finns? Chansen är väl fifty - fifty? Det är väl ändå ytterst få vuxkna svenskar som tar den mycket stora sannolikheten (50 %!) att tomtar finns på så stort allvar, så att de rättar sitt liv efter det? Annat är det om sannolikheten att vinna högsta vinsten skulle vara 10 %. Då skulle vi rusa iväg och köpa lotter! Skillnaden är att vi vet att någon vinner. Det handlar inte bara om sannolikhetsgrader utan även om konkreta bevis.
Jag har väl också erfarit en "kraft" som ingriper i mitt liv. Men hur vet jag att det är den store guden? För inte länge sedan trodde folk på vittra och annat småknytt. Som ibland kunde överlista människor och ibland överlistas av människor.
Jag har väl också sett spåren efter den store gudens väldiga gärningar i naturen. Det som en av Svenska kyrkans största teologer, biskop Gustaf Aulén, kallade "den allmänna uppenbarelsen". Konstverket men inte konstnären. Nej, den allmänna uppenbarelsen säger inte mycket om konstnären, om han är Oden eller Marduk eller Slumpen. Den särskilda uppenbarelsen har visat oss vem konstnären verkligen är.
Hur kan vi veta att Gud finns, om han inte har meddelat sig med oss människor? Det räcker inte att konstnären har lämnat efter sig något konstverk. Det kan ju lika väl vara slumpen som har rört om i färglådan. Ja, ni har väl hört om masonitkivorna som konstnären hade torkat av penslarna på - och förväxlades med de verkliga tavorna? Modern konst!
Men, om Gud har meddelat sig med oss människor har han väl sagt någonting? Han har väl sagt någonting om sig själv? Om det liksom kommer en anonym röst från himlen, vilken säger "Sluta synda, I huggormars avföda", hur kan vi då veta vem som talar?
Jag tänker på den kritik som jag fått för att jag inte lagt ut familjeträd och levnadsbeskrivning, genomgångna kurser och lästa böcker här på bloggen. Hur kan ni vara säkra på att jag verkligen är en gammal präst med dokumenterade teologiska kunskaper som skriver?
Tror ni det, ska ni få ett gott råd från mig: Tro inte det som ni inte vet!
Om ni kräver att jag ska tro på Gud, så ska det vara en Gud som har talat om att han finns. Och att han verkligen är Gud och inte något småknytt eller något gammalt träbeläte. Och detta ska han ha talat om vid en eller flera bestämda tidpunkter i historien och till bestämda människor, som fört berättelsen vidare.
Jag tror inte att Gud är större än sitt Ord. Han är större än sin skapelse. Det är en annan sak. Men den Gud som jag tror på har berättat allt om sig själv för oss människor. Det är inte den tillgängliga kunskapen som är otillräcklig, utan det är vår förmåga att ta till oss all den tillgängliga kunskapen, den som Gud har uppenbarat för oss, som är ofullkomlig.
Gud har skapat oss människor tíll sin avbild. Det innebär inte att vi människor är Gud, lika lite som min spegelbild är jag. Men att vi är skapade till Guds avbild säger ändå en hel del. Om vi kunde tänka bort alla sjukdomar, all död, alla synder och all annan ofullkomlighet från oss själva, skulle vi kanske förstå hurdan Gud är.
Härav följer att den kristna religionen, såsom den är given oss av Gud själv, ger oss den sanna och fullständiga bilden av Gud. Kunskapen är inte splittrad på så sätt att kristendomen har en del, islam en annan del, asatron ytterligare en del, osv.
I debatter mellan mig och katoliker, har katolikerna ofta sagt att Katolska kyrkan har den sanna och fullkomliga kristna kunskapen (underförsått att en del har gått förlorat hos oss "protestanter" genom reformationen). Jag bestgrider inte det påståendet, men reagarar mot att enskilda katoliker i praktiskt taget varje debatt tror sig veta mer än vi "protestanter".
Den kristna guden är inte en "transcedent" (outgrundlig) Gud som vi inte vet något om. Om Gud vore transcedent skulle vi inte veta om han har existens.
Jag är inte någon större beundrare av 1600-talsfilosofen Cartesius. Men Cartesius hade dock rätt i att Gud inte kan vara fullkomlig om han saknar en så grundläggande egenskap som existens.
Den allmänneliga kyrkan
"Allmännelig"är ett ord som ofta återkommer. Ordet finns i trosbekännelsen som läses i högmässan varje söndag.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Det är starkt. Vi tror inte bara på Fadern, Sonen och den helige Ande. Vi tror dessutom på en helig allmännelig kyrka, d.v.s. deb enda, den allmänneliga kyrkan.
Det är den kyrkan, den kyrkan som Svenska kyrkan tror på, som sexton sverigedemokrater har lämnat. Fyrs satt tydligen kvar.
Med SD:s kyrkomodell skulle det inte finnas någon allmännelig kyrka, utan bara en radda nationalkyrkor i olika länder. Och det är nog så en del av SD:s politiska motståndare också tänker sig kyrkan. Som en kyrka bland många, en kyrka som går före. Detta förklarar att SD-ledargarnityrer, de som synbarligen gick ur kyrkan, hyllas som mobboffer av personer som ständigt upprepar att de inte är sverigedemokrater.
De flesta har väl hört att man ska tro i kyrkan, men inte att man ska tro på kyrkan. Och att man dessutom ska tro på en enda kyrka, när det finns så många olika kristna samfund, med olika inriktning.
Många tror nog att "allmännelig" är en ålderdomlig, lite högtidlig form av "allmän". Enligt ordboken har ordet "allmän" två betydelser:
1. Vanlig, exvis.
2. Gemensamt ägd genom staten, kommunen eller landstinget. Aha, den gamla statskyrkan?
Ordet "allmännelig"är ett ålderdomligt ord, som senast figurerade i den profana debatten kring mitten av 1800-talet. Det var före opinionsundersökningarnas tíd. I den dåvarande demokratidebatten var ju frågan hur man kunde få reda på vad folket egentligen tyckte, den allmänneliga meningen, till skillnad mot den allmänna meningen, eller det allmännas mening, som vi skulle säga idag.
Den allmänneliga kyrkan är den kyrka som ofattar hela kristenheten, oberoende av tid och rum*, den globala kyrkan.
Det är den vi tror på i Svenska kyrkan, inte någon svensk nationalkyrka. Inte ens under 1600-talet, när Gustav II Adolf krigade mot katolikerna i Tyskland, trodde vi på någon svensk nationalkyrka. Däremot trodde vi att 'svenskarna hade rätt, och att alla andra hade fel i de teologiska tvistefrågorna. Det var den sydeuropeiska (Katolska) kyrkan som hade brutit med den allmänneliga kyrkan, det var inte Svenska kyrkan som hade brutit med Katolska kyrkan. Det var den svenska ståndpunkten. Förhoppningen var att katolikerna skulle inse sitt misstag och gå tilbaka till den allmänneliga kyrkan.
Så skulle den allmänneliga kyrkan återupprepas: En enda, global kyrka. Inom vilken det inte finns några geografiska gränser. Vi är alla medlemmar i samma kyra.
Därför kan kyrkan i Sverige inte användas som ett redskap för att sätta gränser mellan människor. Sådant tillhör statslivet. Jag skriver inte att det är synd att kräva uppehållstillstånd för varaktig bosättninge i Sverige. Men det tillhör statslivet. Hur mycket det än må strida mot vår politiska övertygelse, kan kyrkan inte frånta ens en illegal invandrare hans medlemskap i kyrkan. Jag har därmed inte skrivit att kyrkan medvetet och systematiskt ska sabotera invandringslagstiftningen.
Men...
Men menar man allvar med att man är både sverigedemokrat och kristen kan man hamna i konfliktsituatern, om man ska lyda Gud eller partilinjen. Vi får väl hoppas att de fyra sverigedemokrater som satt kvar, gjorde det för att de hade valt Gud. Men det kommer väl att visa sig...
_________
*) Oberoende av rum: Nu levande kristna i alla länder. Oberoende av tid: Tidgare generationer kristna i alla länder, de som har gått före. Vi tror ju inte att döde är slutet, vi tror ju på de dödas uppståndelse.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Det är starkt. Vi tror inte bara på Fadern, Sonen och den helige Ande. Vi tror dessutom på en helig allmännelig kyrka, d.v.s. deb enda, den allmänneliga kyrkan.
Det är den kyrkan, den kyrkan som Svenska kyrkan tror på, som sexton sverigedemokrater har lämnat. Fyrs satt tydligen kvar.
Med SD:s kyrkomodell skulle det inte finnas någon allmännelig kyrka, utan bara en radda nationalkyrkor i olika länder. Och det är nog så en del av SD:s politiska motståndare också tänker sig kyrkan. Som en kyrka bland många, en kyrka som går före. Detta förklarar att SD-ledargarnityrer, de som synbarligen gick ur kyrkan, hyllas som mobboffer av personer som ständigt upprepar att de inte är sverigedemokrater.
De flesta har väl hört att man ska tro i kyrkan, men inte att man ska tro på kyrkan. Och att man dessutom ska tro på en enda kyrka, när det finns så många olika kristna samfund, med olika inriktning.
Många tror nog att "allmännelig" är en ålderdomlig, lite högtidlig form av "allmän". Enligt ordboken har ordet "allmän" två betydelser:
1. Vanlig, exvis.
2. Gemensamt ägd genom staten, kommunen eller landstinget. Aha, den gamla statskyrkan?
Ordet "allmännelig"är ett ålderdomligt ord, som senast figurerade i den profana debatten kring mitten av 1800-talet. Det var före opinionsundersökningarnas tíd. I den dåvarande demokratidebatten var ju frågan hur man kunde få reda på vad folket egentligen tyckte, den allmänneliga meningen, till skillnad mot den allmänna meningen, eller det allmännas mening, som vi skulle säga idag.
Den allmänneliga kyrkan är den kyrka som ofattar hela kristenheten, oberoende av tid och rum*, den globala kyrkan.
Det är den vi tror på i Svenska kyrkan, inte någon svensk nationalkyrka. Inte ens under 1600-talet, när Gustav II Adolf krigade mot katolikerna i Tyskland, trodde vi på någon svensk nationalkyrka. Däremot trodde vi att 'svenskarna hade rätt, och att alla andra hade fel i de teologiska tvistefrågorna. Det var den sydeuropeiska (Katolska) kyrkan som hade brutit med den allmänneliga kyrkan, det var inte Svenska kyrkan som hade brutit med Katolska kyrkan. Det var den svenska ståndpunkten. Förhoppningen var att katolikerna skulle inse sitt misstag och gå tilbaka till den allmänneliga kyrkan.
Så skulle den allmänneliga kyrkan återupprepas: En enda, global kyrka. Inom vilken det inte finns några geografiska gränser. Vi är alla medlemmar i samma kyra.
Därför kan kyrkan i Sverige inte användas som ett redskap för att sätta gränser mellan människor. Sådant tillhör statslivet. Jag skriver inte att det är synd att kräva uppehållstillstånd för varaktig bosättninge i Sverige. Men det tillhör statslivet. Hur mycket det än må strida mot vår politiska övertygelse, kan kyrkan inte frånta ens en illegal invandrare hans medlemskap i kyrkan. Jag har därmed inte skrivit att kyrkan medvetet och systematiskt ska sabotera invandringslagstiftningen.
Men...
Men menar man allvar med att man är både sverigedemokrat och kristen kan man hamna i konfliktsituatern, om man ska lyda Gud eller partilinjen. Vi får väl hoppas att de fyra sverigedemokrater som satt kvar, gjorde det för att de hade valt Gud. Men det kommer väl att visa sig...
_________
*) Oberoende av rum: Nu levande kristna i alla länder. Oberoende av tid: Tidgare generationer kristna i alla länder, de som har gått före. Vi tror ju inte att döde är slutet, vi tror ju på de dödas uppståndelse.
Dogmhistoria
Ingen av mina läsare har väl väntat något annat än att jag skulle påstå att jag har rätt? Men om någon vill påstå att jag har fel, är jag tacksam om detta framförs inom rimlig tid efter publiceringen av den eventuella felaktigheten. Medan jag fortfarande minns vilka källor som jag har använt och tillgång till bakgrundslitteraturen. Det är inte gratis att åka till ett teologiskt fackbibliotek 30 mil bort för att kontrollera att jag har läst rätt innantill.
Nu har jag i alla fall hittat en nyutkokmmen bok om dogmhistoria. Så jag skippade planerna på att köpa en bok om kyrkorummets inventarier och vad de symboliserar, och köpte dogmhistorie-boken i stället. Det är inte min första bok i ämnet. Jag rekommenderar fortfarande "Hur uppstod de klassiska dogmerna" av Alan Richadson. Speciellt till er som vill veta mer om diskussionerna i urkyrkan, hur den kristna läran skulle definieras i förhållande till både filosofin och andra religioner
Den nya boken (Bengt Hägglund: Teologins historia. En dogmhistorisk översikt. ) behandlar även senare skeden, ända fram till vår egen tid. Jag har inte hunnit läsa boken, med undantag för avsnittet om diskussionerna mellan Luther och Zwingli om nattvarden. Och om Hägglund har rätt, så har jag rätt om luthersk nattvardstro, vad Luther (i motsats till Zwingli) trodde sker i nattvarden. Så det så!
Därmed inte sagt att Luther hade rätt. Jag tror att Luther hade rätt, och Zwingli fel, men det finns naturligtvis inga objektiva bevis för det, utan det handlar om tro. Och man ska minnas att Zwinglis uppfattning av nattvarden idag stöds av hundratusentals kristna inom de reformerta och evangeliska rörelserna, däribland i stort sett hela frikyrko-Sverige.
Författaren förklarar också varför Luther avvisade den katolska mässoffertanken. Annars är skillnaden mellan luthersk (det som Luther själv trodde) och katolsk nattvardstro små, för att inte säga en strid om ord. Vilket man har kommit fram till vid överläggningar mellan Lutherska Världsförbundet och Katolska kyrkan under andra hälften av 1900-talet (Se Kjell Pettersson: Åkallan och åminnelse).
Mässoffertanken symboliseras av att nattvardselementen bärs fram till altaret i procession. Vilket börjat bli allt vanligare i Svenska kyrkan. Men att sedan själva "offrandet", dvs konsekreringen av nattvardselementen så att de blir Jesu kropp och blod, sker versus populum (prästen vänd mot församlingen) framstår för mig som förfärligt. Mässoffertanken bygger ju på det gammaltestamentliga offerlammet, som offrades till Gud - och församlingen är väl inte Gud?
Luther avvisade många "katolska" seder, som egentligen inte var fel, men som genom relativt små missuppfattningar av deras innebörd, kunde bli föremål för vantro eller ren avgudadyrkan. Så var det när man stängde in den konsekrerade oblaten i monstranser, som släpades ut på åkrarna för att de skulle ge mer skörd. Precis som man hade gjort med avguda-belätena under hednatiden.
Det folkliga motståndet mot den lutherska läran i Sverige under 1500-talet handlade förvisso om den konsekrerade nattvardens förmodade inverkan på avkastningen i jordbruket.
Vad som var föremål för hednatro då, behöver inte vara det nu.
I stället finns risk för moderna missuppfattningar.
Nu har jag i alla fall hittat en nyutkokmmen bok om dogmhistoria. Så jag skippade planerna på att köpa en bok om kyrkorummets inventarier och vad de symboliserar, och köpte dogmhistorie-boken i stället. Det är inte min första bok i ämnet. Jag rekommenderar fortfarande "Hur uppstod de klassiska dogmerna" av Alan Richadson. Speciellt till er som vill veta mer om diskussionerna i urkyrkan, hur den kristna läran skulle definieras i förhållande till både filosofin och andra religioner
Den nya boken (Bengt Hägglund: Teologins historia. En dogmhistorisk översikt. ) behandlar även senare skeden, ända fram till vår egen tid. Jag har inte hunnit läsa boken, med undantag för avsnittet om diskussionerna mellan Luther och Zwingli om nattvarden. Och om Hägglund har rätt, så har jag rätt om luthersk nattvardstro, vad Luther (i motsats till Zwingli) trodde sker i nattvarden. Så det så!
Därmed inte sagt att Luther hade rätt. Jag tror att Luther hade rätt, och Zwingli fel, men det finns naturligtvis inga objektiva bevis för det, utan det handlar om tro. Och man ska minnas att Zwinglis uppfattning av nattvarden idag stöds av hundratusentals kristna inom de reformerta och evangeliska rörelserna, däribland i stort sett hela frikyrko-Sverige.
Författaren förklarar också varför Luther avvisade den katolska mässoffertanken. Annars är skillnaden mellan luthersk (det som Luther själv trodde) och katolsk nattvardstro små, för att inte säga en strid om ord. Vilket man har kommit fram till vid överläggningar mellan Lutherska Världsförbundet och Katolska kyrkan under andra hälften av 1900-talet (Se Kjell Pettersson: Åkallan och åminnelse).
Mässoffertanken symboliseras av att nattvardselementen bärs fram till altaret i procession. Vilket börjat bli allt vanligare i Svenska kyrkan. Men att sedan själva "offrandet", dvs konsekreringen av nattvardselementen så att de blir Jesu kropp och blod, sker versus populum (prästen vänd mot församlingen) framstår för mig som förfärligt. Mässoffertanken bygger ju på det gammaltestamentliga offerlammet, som offrades till Gud - och församlingen är väl inte Gud?
Luther avvisade många "katolska" seder, som egentligen inte var fel, men som genom relativt små missuppfattningar av deras innebörd, kunde bli föremål för vantro eller ren avgudadyrkan. Så var det när man stängde in den konsekrerade oblaten i monstranser, som släpades ut på åkrarna för att de skulle ge mer skörd. Precis som man hade gjort med avguda-belätena under hednatiden.
Det folkliga motståndet mot den lutherska läran i Sverige under 1500-talet handlade förvisso om den konsekrerade nattvardens förmodade inverkan på avkastningen i jordbruket.
Vad som var föremål för hednatro då, behöver inte vara det nu.
I stället finns risk för moderna missuppfattningar.
Gammal, hederlig kristendom...
Det är som om fan är lös i Svenska kyrkan, när somliga av kyrkans egna präster (de har i varje fall en prästvigning) utmålar gammal hederlig kristendom som roten till nästan allt ont. När kyrkan har gjort något bra, så beror det på att kyrkan har anammat upplysningstidens och franska revolutionens idéer, och "anpassat" själva kristendomen till dessa idéer.
Den traditionella kristendomen, den som apostolarna mottog från Jesus och lämnade vidare till kyrkan, är ond. Sägs det. I första ledet i kampen mot kristendomen står några prästbarn, som själva har en prästvigning, och försöker gottgöra allt ont som äldre medlemmar i deras gamla prästsläkter har gjort. De uppför sig som om de vore arvtagare till ett gammalt familjeföretag och vill gottgöra gamla skulder.
Men det är en oerhörd oförskämdhet mot oss Svk-medlemmar som inte tillhör någon prästsläkt. Jag kan bara beklaga om äldre medlemmar av prästsäkten si och prästsläkten så stod i predikstolen och sa en sak och satt vid köksbordet och sa något helt annat. Men det de sa från predikstolarna var ändå gammal, hederlig kristendom. Det är inte vad deras nutida släktingar säger från predikstolarna eller skriver i sina böcker eller på sina bloggar eller lär ut i den akademiska undervisningen ... av bl.a. blivande präster.
De förnekar alltså att den traditionella kristendomen har inspirerat upplysningstidens idéer om människovärde, frihet, jämlikhet och broderskap. I detta syfte förfalskar de historien och den traditionella bibeltolkningen. I stället påstår de exempelvis att Paulus var för slaveriet.
Det skulle inte förvåna om det snart uppstår en ny bokstavstrogen sekt, som tar kritikerna på orden, och tror att kristendomen är för slaveriet och, med citat ur Svartviks bok "Bibeltolkningens bakgator" kräver att slaveriet ska återinföras. Att judarna ska förföljas. Att homosexuella ska stenas.
Det är som Sverigedemokraterna och islam. Unga okunniga muslimer suger i sig SD:s beskrivningar av islam, vad rättrogna muslimer ska göra , och gör sedan som de har lärt sig. Kör över pensionärer med barnvagnar, etc.
Den största risken med denna kristendomskritik är inte att folk börjar vända sig mot kristendomen. Utan att somliga kristna tror att svartmålningen av kristendomen är den religion som apostolarna förkunnade - och agerar på precis det sätt som den traditionella kristendomen, enligt kritikerna, uppmanar människor att göra.
Vilket budskap: "Jag säger att vi ska vara snälla, men er tro säger att ni ska vara stygga".
Den traditionella kristendomen, den som apostolarna mottog från Jesus och lämnade vidare till kyrkan, är ond. Sägs det. I första ledet i kampen mot kristendomen står några prästbarn, som själva har en prästvigning, och försöker gottgöra allt ont som äldre medlemmar i deras gamla prästsläkter har gjort. De uppför sig som om de vore arvtagare till ett gammalt familjeföretag och vill gottgöra gamla skulder.
Men det är en oerhörd oförskämdhet mot oss Svk-medlemmar som inte tillhör någon prästsläkt. Jag kan bara beklaga om äldre medlemmar av prästsäkten si och prästsläkten så stod i predikstolen och sa en sak och satt vid köksbordet och sa något helt annat. Men det de sa från predikstolarna var ändå gammal, hederlig kristendom. Det är inte vad deras nutida släktingar säger från predikstolarna eller skriver i sina böcker eller på sina bloggar eller lär ut i den akademiska undervisningen ... av bl.a. blivande präster.
De förnekar alltså att den traditionella kristendomen har inspirerat upplysningstidens idéer om människovärde, frihet, jämlikhet och broderskap. I detta syfte förfalskar de historien och den traditionella bibeltolkningen. I stället påstår de exempelvis att Paulus var för slaveriet.
Det skulle inte förvåna om det snart uppstår en ny bokstavstrogen sekt, som tar kritikerna på orden, och tror att kristendomen är för slaveriet och, med citat ur Svartviks bok "Bibeltolkningens bakgator" kräver att slaveriet ska återinföras. Att judarna ska förföljas. Att homosexuella ska stenas.
Det är som Sverigedemokraterna och islam. Unga okunniga muslimer suger i sig SD:s beskrivningar av islam, vad rättrogna muslimer ska göra , och gör sedan som de har lärt sig. Kör över pensionärer med barnvagnar, etc.
Den största risken med denna kristendomskritik är inte att folk börjar vända sig mot kristendomen. Utan att somliga kristna tror att svartmålningen av kristendomen är den religion som apostolarna förkunnade - och agerar på precis det sätt som den traditionella kristendomen, enligt kritikerna, uppmanar människor att göra.
Vilket budskap: "Jag säger att vi ska vara snälla, men er tro säger att ni ska vara stygga".
Undrens tid - förbi?
KLOCKAN GÅR OCH VISAR RÄTT TID ÄVEN NÄR URMAKARENS SOVER. Är skapelsen lika självgående? När skapelsen väl är gjord kanske skapelsen klarar sig utan Skaparen? Är undrens tid förbi?Inom den s.k. liberalteologin* har en rikting funnits som inte förnekar de under som skedde under Bibelns tid, men hävdar att "undrens tid är förbi". Det sista undret i världshistorien enligt den riktningen torde ha varit Pauli möte med Jesus på vägen till Damaskus. Det är en bekväm ståndpunkt som smeker både bibeltroende och ateister medhårs. Teologi för räddhågade.
En förklaring av undrens-tid-är-förbi -teologin är den välkända urmakar-mataforen.
Urmakar-metaforen utgår från en uppfinning**, som gjordes under 1600-talet: ett urverk som visar rätt tid. Vars visare rör sig med samma hastighet under hela dygnet. Det gjorde nämlingen inte visarna på de medeltida stadsuren. Då behövde tiden justeras flera gånger om dygnet.
Liberalteologin var från början en följd av, och senare en reaktion mot 1600-talets protestantiska bokstavstro på Bibeln. Som en reaktion mot i synnerhet den katolska (över-) tron på traditionen förklarades Bibeln vara den enda källan till kristen tro. Således avvisades de kompletterande kunskaper som finns utanför Bibeln. Den kunskapen försökte man i stället hämta från bibelordet, som därför borde tolkas "bokstavligt" och "vetenskapligt". När vetenskapen under 1700-talet börjat inta ståndpunkten att religiösa utsagor (uppenbarelser, etc) inte kunde erkännas som vetenskapliga fakta, började man behandla Bibeln på samma sätt ***.
Man var under 1600-talet fascinerad av tidmätning i alla former. Man sökte efter en kronometer, som visade år, månader och dagar sedan Skapelsen. Någon sådan klocka, som mätte förfluten tid, kunde dock ingen urmakare konstruera. Så man sökte svaret i världens äldsta bok. Man var fortfarande övertygad om att allt som står i Bibeln är inte bara Guds ord, utan dessutom bokstavligen sant.
Att man hade fått klockans visare att röra sig med samma hastighet hela dygnet, innebar givetvis inte att klockan visade exakt rätt tid. Men nära nog. Och felvisningen var densamma i procent sedan klockan senast ställdes om. Man hade fortfarande svårigheter att avgöra exakt hur långt ett dygn är. Och det finns ju ingen "fröken ur" som kunde tala om hur mycket klockan var i en hel tidszon. Och några tidszoner fanns f.ö. inte. Utan tidmätningen måste bygga på lokala astronomiska observationer, framför allt av solhöjden. Men den varierar med årstiderna. Och hur årstidernas början och slut skulle fastställas var föremål för stora motsättningar. Som ytterst handlade om huruvida jorden eller solen var världsalltets medelpunkt****.
Under 1600-talet segrade mekaniken, som egentligen är en filosofisk lära som bygger på en förenklad - men i de flesta tekniska sammanhang fullt tillfredsställande - syn på orsak och verkan. Mekaniken kommer till korta när mycket komplicerade frågor ska analyseras, såsom Guds existens och Guds verk. Samt människans psyke. Mekanikens främsta filosofiska företrädare var fransmannen Cartesius (Decartes) , som avled i Stockholm sedan han förmått den svenska drottningen Kristina att konvertera till katolicismen. Cartesius är känd för sitt gudsbevis (filosofiska bevis för Guds existens): "Jag tänker, alltså finns jag, os ch eftersom jag tänker, tänker jag på det största som finns Gud." Därefter följer ett resonemang om att Gud är fullkomlig, och därför måste Gud ha en existens, för det som inte har existens kan inte vara fullkomligt.
Biskop Usshers s.k. bibelkronologi, idén att man med Bibelns hjälp kan beräkna exakt tidpunkt för skapelsen (c:a 6.000 år före nutid) är enligt min mening ett utslag av 1600-talets meknaistiska synsätt i kombination med hänförelsen efter "upptäckten" av tiden. Man ansåg sig verkligen ha "upptäckt" tiden - innan det fanns klockor som gick något sånär rätt och med kalendrar som visade fel på över en vecka hade människornas ganska dimmiga tidsbegrepp. Och tiden kom förvisso att lanceras som en "fjärde dimension" av Einstein, men med den västenliga skillnaden jämfört med 1600-talet att tiden inte var fristående från den materia, som enligt de religiöst troende är något av Gud skapat.
Och det är ju fortfarande en närmast ofattbar tanke för en människohjärna att det kan ha funnits en "tid" då tiden inte fanns, utan Gud var allt som fanns. Vi har svårt att tänka oss att Gud inte är underställd tiden. Och de flesta människor har väl någon gång ställt sig själva frågan När (datum och klockslag) föddes Gud? Och när tiden i sig själv blir en sådan mystisk kraft, är det nära till hands att se Skaparen som en urmakare, vars verk fortsätter att gå utan urmakarens medverkan.
Är det då möjligt att Gud har slutat göra underverk, efter omvändelsen av Paulus på vägen till Damaskus, alltså att Gud inte verkar i nuet?
Tron på en "avsomnad" Gud är idag ingen ny tro i Svenska kyrkan. Men inte heller någon riktigt gammal tro, och definitivt inte vad vi menar med begreppet "klassisk kristendom".
________________
*) Detta är en vedertagen svensk benämning, speciellt bland liberalteologins motståndare men även bland en del av dess anhängare, för vad som i andra länder kallas modernism. Det är en åskådning som ytterst förnekar Guds existens, och i modifierad form (som diskuteras här) förnekar Guds ingripande i nuet. Och det är ju frågor som personer, som politiskt är liberaler, kan ha olika åsikter om. Varför termen "liberalteologi" trots att den flitigt används av både anhängare och motståndare inte är helt korrekt.
**) Som vi kanske minns från våra urverks- (stålfjäder-) drivna leksaker när vi var barn, så ger en hårt åtdragen fjäder högre hastighet hos leksaken i början än på slutet. Därför måste urverket, som var en medeltida uppfinning kompletteras med en frekvensgivare, som gör att sekunderna blir lika långa. Och denna uppfinning, som kallas oro, gjordes alltså under 1600-talet.
Wikipedia förklarar: Frekvensgivaren/tidhållaren (pendel, oro, kvartskristall eller annan elektronisk svängningskrets) håller takten genom en konstant och regelbunden oscillerande rörelse. Klockans takt (frekvens) kan handla om tider i storlek sekund när det gäller pendeln till ett pendelur, till svängningar med frekvenser runt 32 kHz i ett kvartsur när en kvartskristall används som frekvensgivare. Genom en växelmekanism (kugghjul eller en elektronisk krets) omvandlas klockans frekvens till en regelbunden tidsvisning i timmar, minuter och sekunder (delar av sekunder).
***) Det mest ökända exemplet på denna förmenta vetenskaplighet är Jesu förutsägelse om Jerusalems tempels förstörelse, som ägde rum år 70. Bibelkritikerna menade att Jesus inte kunde ha sagt detta, eftersom ingen människa kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Nya Testamentet måste alltså ha skrivits efter förstörelsen av templet. Jag har själv i flera debatter kritiserat denna "bibelkritik" som ovetenskaplig, bl a därför att vilken militärpolitiskt kunnig person som helst hade kunnat förutsäga den händelseutveckling som ledde till att templet förstördes. Dessutom ska en historiker besvara frågan "Vad hände?", inte "Kunde det hända". Frågan som historikern ska besvara är alltså inte "Kunde Jesus förutsäga en framtida händelse?", utan "Gjorde han det"?
Ska då en historiker helt reservationslöst acceptera religiösa utsagor om mirakler? Tja, historikern får väl redovisa vilka källor som finns, och vad de säger. Det görs en massa påståenden om vad folk inte visste eller inte kunde under forntiden, och sedan görs fynd som visar att de visst kunde det. Gammal kunskap har glömts och återupptäckts. En historiker ska vara försiktig med att påstå att en händelse inte har inträffat, när de enda tillgängliga källorna säger att den har inträffat.
****) Årets mörkaste dag enligt den kalender som fortfarande gällde under 1600-talet var den 13:e december, alltså den nuvarande Lucia-dagen. I början av 1500-talet hade påven givit uppdraget till Nicolaus Kopernikus, som var präst och astronom, att lösa det s.k. kalenderfelet. Kopernicus fann att det var lättare att beräkna solens ocjh stjärnornas (skenbara) vandring över himlen om man antog att solen i stället för jorden var världsalltets medelpunkt. Under 1600-talet ansåg Gallileo Gallilei att han genom astronomiska observationer kunde bevisa att så var fallet. Det kom dock att dröja till början av 1800-talet (det hade då gått 300 år sedan Kopernicus lade fram sin hypotes) innan det tveklöst kunde bevisas att jorden icke är världsalltets medelpunkt. (Och det är inte solen heller, men solen är dock planetsystemets medelpunkt).
Skillnaden mellan kristen och kristet
Förre ärkebiskopen K G Hammar avfärdade frågor om han tror på trosbekänelsen med att det är "bilprovarkristendom". Därmed drog han på sina egna anhängare beskyllningar för att inte vara kristna. På bilden kontrolleras hjulupphängningen på en bil, för att färden inte ska gå rakt åt helvete! För att knyta an till den pågående debatten på denna blogg, att missbrukare skyller sina brott - som de begår under påverkan av droger - på att de är "sjuka". "Psyksjuk mördare", vrålar en frustrerad journalistkår på löpsedlarna. För det är ju hets mot folkgrupp om de skulle ange någon annan , och mer sanningsenlig egenskap.
Nej, påståendet att ett mord har begåtts under påverkan av droger, är inte hets mot folkgrupp i lagens mening, inte ännu i varje fall. Men det är en oskriven regel att inte stämpla missbrukarna som kollektiv som kriminella och våldsbenägna. Alla är det ju inte. Så då måste något annat förhållande hos gärningspersonen hållas fram, även om det inte ens är sant.
Så lär det väl inte dröja innan vi får läsa om kristen mördare och kristna mord!
Och är det inte sant att mörderskan i Knutby var /är kristen? Om lanstiftaren, pastor Fossmo, också var / är kristen, låter jag vara osagt. Han var ganska duktig på att spela spelet synd och förlåtelse. Jodå, sedan har ertappats av de andra församlingsmedlemmarna med att ha "fallit i synd" var han mycket ångerfull - jag var inte närvarande och kan inte veta hur äkta det var - och bad om förlåtelse.
Men handlingarna var väl inte kristna?
Man kan spinna vidare på den tråden, och disktuera vilka religiösa utsagor som är kristna. Var går gränsen mellan kristet och icke-kristet? Avsikten med trosbekännelserna var att staka ut gränserna för den kristna tron gentemot andra religioner. Detta gäller särskilt den nicenska trosbekännelsen.
Den romerska staten hade beslutat att likställa kristendomen med den romerska hednareligionen. De kristna församlingarna skulle ha samma rättigheter som de hedniska. Exempelvis avlönades de romerska hednaprästerna av staten. När detta privilegium utsträcktes även till kristendomen, gjorde flera religiösa samfund med sinsemellan mycket olika läror anspråk på att vara kristna. Därför behövdes en definition av vad som är kristet.
Vem som är kristen, är inte samma sak. Det är skillnad mellan kyrkans officiella lära och den ensklda medlemmens tro. Svenska kyrkans bekännelseskrifter omfattar mer än tusen sidor text. Måste man känna till och tro på allt detta för att kallas "svenskkyrklig", så är väl ingen "svenskkyrklig."
Den nicenska trosbekännelsen är dock en av de mest grundläggande bekännelseskrifterna. Förvisso kan man vara kristen, även om man inte tror på trosbekännelsen i sin helhet. Men kan man vara exempelvis biskop - med hedern i behåll - om man inte tror på sina egna ord, när man läser upp trosbekännelsen och förväntar sig att församlingen ska instämma?
Evangelium enligt Pontius Pilatus
Pontius Pilatus enligt en medeltida målare.
Pontius Pilatus ställde själv frågan som är helt avgörande för den kristna tron: "Vad är sanning?". Den kristna religionen anser sig ha svaret på den frågan. Redan innan Pilatus hade ställt frågan, hade Jesus besvarat den med "Jag är vägen, sanningen och livet."
Därmed inte sagt att någon enda av Jesu anhängare då eller nu har förstått den kristna trons sanningar till fullo. Men kristendomen är en religion med ett tydligt anspråk på att "äga" sanningen. Vi kan tvista om detaljer, inte minst om vad som är synd eller inte synd, men alla kristna förenas av tron att det finns något som är sant.
Den övertygelsen vill jag kalla "Evangelium enlgit Pontius Pilatus"!
Det råder knappast någon tvekan om att han under resten av sitt liv sedan den där ödesdigra fredagsmorgonen sökte sanningen. Men det är ovisst om han någonsinn fann svaret på sin fråga. Hans förvivlade, men sannolikt resultatlösa sökande efter sanningen, drev honom till slut i döden för egen hand. Detta snarare än vetskapen om den synd som han hade begått, enligt två religioner - den romerska hednareligionen och kristendomen.
Hans hustru, Claudia Porkla, som var en av de första ledande kristna kvinnorna, hade däremot funnit sanningen, troligen redan under natten mellan torsdagen och fredagen. På morgonen innan han skulle döma Jesus till döden mottog Pontius Pilatus en lapp från sin hustru med texten: "Du ska inte ha med den rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar för hans skull."
Pontius Pilatus var djupt religiös i den romerska hednareligionen. Detta hade fört honom till en svår konflikt med de ledande judarna, som han han hade försökt tvinga att dyrka kejsarens genius som en gud vid sidan av Jahve. Rädslan för att utlösa ett uppror fick honom att begå världshistoriens mest kända justiemord: dödsdomen mot Jesus - trots hustruns varning. Som bekant tvådde han sina händer offentligt inför människor och gudar.
Den romerska hednatron var en panteistisk religion med samma ursprung som den fornnordiska hednatron, vilken inte uteslöt möjligheten att det fanns fler gudar än de redan kända. Och var kunde det finnas en i Rom fortfarande okänd gud, om inte i det nyligen ockuperade Palestina? De romerska myndigheterna var faktiskt ålagda att rapportera till Rom om någon ny gud upptäcktes. Den första rapporten till kejsaren om en tidigare okänd gud, som hade uppstått från de döda, var faktiskt författad av Pontius Pilatus.
Evangelium enligt Pontius Pilatus!
Men Pontius Pilatus var inte övertygad om att Jesus var den ende guden inkarnerad, "kommen i köttet". Om han ens kan kallas kristen, var han hednakristen, eftersom han (så vitt vi vet) fortsatte att tro även på de gamla gudarna. Precis som den första kristna generationen i Sverige. Teenighetsläran, som närmast är en filosofisk konstruktion i syfte att förklara det oförklarliga, är svår för de flesta kristna. Hur kan en Gud vara tre?
Det verkar ha varit en medveten missions-strategi vid kristnandet av Sverige att de nyomvända hedningarna inte behövde "köpa hela paketet" på en gång. Även i den fornsvenska asatron fanns det utrymme för nya gudar. Det finns det däremot inte i de tre monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam.
En sak som särskilt förbittrade den judiska överheten i det ockuperade landet, var ockupationsmyndighetens monopol på att avkunna och verkställa dödsdomar. Enligt den romerska hednatron kunde människor bli besatta av gudar. En sådan människa fick inte avrättas, eftersom guden i så fall kunde skadas, med naturkatastrofer eller häftiga oväder som följd. Den romerska hednatron bekräftades alltså på den punkten på ett ödesdigert sätt under fredagseftermiddagen.
När Jesus gav upp andan, utbrast en romersk officer: "Förvisso var denne man Guds Son."
Detta behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att officeren blev kristen i det ögonblicket. Han kanske blev det senare. Vi vet inte. Men vi vet att kristendomen spreds som en löpeld bland hedningarna. Och att Pontius Pilatus var en bruten man under resten av sitt liv.
Fann han någonsin svaret på sin fråga? Det verkar inte så.
Och är det god kristen själavård idag att utså tvivel om
allt, som kristendomen håller som sant?
För mycket tvivel och grubblerier kan göra en förut glad och hoppfull människa lika förtvivlad som Pontius Pilatus.
Pontius Pilatus bör vi inte bara minnas som den man, som
dömde Jesus till döden, för att Skriften skulle gå i uppfyllelse.
Och sedan drevs tilll självmord av sina grubblerier.
Utan även som den man som ställde den för den kristna tron
avgörande frågan: "Vad är sanning?"
Den värsta synden
Traditionell bild av Sankta Lucia med sina utstuckna ögon i en skål.
Det finns en detalj i den 18-åriga Sankta Lucias martyrskap, som det sällan talas om. Vilken synd som hon ville undvika till hur högt pris som helst. Hon hade blivit bortgift med en hednisk man.
Hon vägrade gifta sig med honom. Sentida uttolkare har förklarat det med att hon var homosexuell. Det var hon säkerligen inte. Inget i hennes historia tyder på det. För Sankta Lucia, liksom för de andra kristna martyrerna under antiken var synd mot det första budordet "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" den värsta av alla synder. "Men det drabbar ju ingen människa", skulle man invända idag.
Att gifta sig med en hednisk man, innebar att hon var tvungen att be till kejsarens genius som till en gud. Hon ställdes inför valet att gifta sig med mannen eller skickas till bordellen. Hon valde bordellen. Där kunde historien om henne ha slutat, och hon hade snabbt blivit glömd. Hur många kristna kvinnor som faktiskt hamnade på bordellen, vet vi inte. Men Sankta Lucia mördades på vägen dit.
Vagnen som hon transporterades i, frös fast på vägen. Var det ett Herrens under, eller finns det en s.k. naturlig förklaring? Var det på vintern? Var det en ovanligt kall vinter? Hade man stannat på vägen, kanske för att man passerade ett världshus och hennes fångvaktare ville roa sig? Hur som helst, när de skulle fortsätta gick det inte att rubba vagnen ur fläcken. Fångvaktarna blev så förbittrade så att de stack ut hennes ögon, innan de mördade henne.
Sankta Lucia är de synskadades skyddshelgon. Därför bär hon ljus. Men hon valde alltså inte själv döden före bordellen. Hon valde bordellen för att inte synda mot det första budet. Om synder kan graderas, så var det den värsta synden. Och det var många martyrer som fullt medvetet valde döden framför att synda mot första budet. De dömdes i rättegångar och visste att straffet för att förneka kejsarens gudom var döden.
Det fanns romerska domare som förtvivlat vädjade till de blivande martyrerna att med fingarna korsade bakom ryggen bekänna kejsaren med sina läppar, för då skulle de frikännas - och sedan skulle de kunna fortsätta att hylla Jesus som sin Herre. Men förgäves. Martyrerna valde döden.
"Herren" (Kyrios), så tilltades kejsaren. Att kalla Kristus för "Herren" var en oerhörd utmaning. Det var ett medvetet val av de kristna under den romerska hednatiden för att visa att de inte erkände den jordiska överheten som överställd Kristus.
Visserligen står det i Bibeln att "all överhet är av Gud". Men det står inte att någon jordisk överhet är Gud - eller ens gudomlig. Det står också i Bibeln att man ska lyda Gud mer än människor.
I det nutida Sverige firas Sankta Lucia nästan som en hednisk gudinne-väsen på dagen för midvinterblotet enligt den gamla tideräkningen.
Och att döma av den nutida debatten verkar vissa kristna, som annars är noga med att följa traditionen, tro att den synd som Lucia faktiskt valde - för att slippa synda mot första budet - är den värsta av alla synder. Förvisso ber de inte till avgudar och förvisso protesterar de mot synkretiska böner till olika gudar i svenska kyrkor. Men ganska lågmält.
Har kristenheten fokuserat för mycket på "fel synd", och glömt den värsta synden?
Människan som skapare
Titta på bilden på grävmaskinen i föregående inlägg! Ofta kallas grävmaskiner för "grävskopor". Men grävskopan är ju själva arbetsredskpet på grävmaskinen. Grundkonstruktionen är densamma som hos en människa, som sitter på huk och gräver i jorden, med handen som grävskopa. Titta på grävarmen! Den kan jämföras med en människas överarm, armbåge, underarm, handled och hand. Grävmaskiner är en av de mest mångsidigt användbara maskiner som finns. Man kan lyfta, lasta, baxa i sidled, jämna till, o.s.v. Mer avancerade grävmaskiner har skopor som kan vinklas ut och vinklas in, precis som en människohand.
Människan är ett av de mest mångsidiga "djur" som finns. Med våra händer, kan vi göra sådant som inga andra "djur" kan. Att en av människans bästa uppfinningar, grävmaskinen, liknar människan själv är ingen slump. Man kan verkligen tala om "intelligent design" i båda fallen! Har då människan uppstått genom genom slumpmässiga mutationer eller genom gudomlig skapelse? Det är frågan! Skulle en grävmaskin bli resultatet om en orkam drar fram i ett järnvarulager, genom slumpen? Det flesta säger väl nej, men att människan - som dock är mer komplecerad än grävmaskinen, har uppstått genom en slump, det tror många på.
Människan är ett av de mest mångsidiga "djur" som finns. Med våra händer, kan vi göra sådant som inga andra "djur" kan. Att en av människans bästa uppfinningar, grävmaskinen, liknar människan själv är ingen slump. Man kan verkligen tala om "intelligent design" i båda fallen! Har då människan uppstått genom genom slumpmässiga mutationer eller genom gudomlig skapelse? Det är frågan! Skulle en grävmaskin bli resultatet om en orkam drar fram i ett järnvarulager, genom slumpen? Det flesta säger väl nej, men att människan - som dock är mer komplecerad än grävmaskinen, har uppstått genom en slump, det tror många på.
Så var det (inte).
"Vad är sanning?" Pontius Pilatus frågar han som är Sanningen!
På grund av all turbulensen har jag inte hunnit skriva färdigt påbörjade ämnen. Men det kommer. Det gäller dels inlägget om filioque-tillägget i trosbekännelsen, och dels del 2 av två planerade inlägg om varroans världserövring. Och det kommer att handla mycket om ärtlighetslära, ärtliga minnen om man så vill. För det är ju så att generna "minns", dvs överför genetisk information från en generation till nästa. För drygt hundra år sedan diskuterades flitig om generna också kund minnas sådant som vi i allmänhet kallar "minnen". Kan det som en person hade läst och bevarat i sitt "minne" ärvas av hans /hennes barn, så att de hade samma kunskap, utan att själva öppna en bok eller ta emot någon undervisning? Eller är det genetiska "minnet" begränsat till individernas biologiska konstitution och psykologiska "grundstruktur"?
Varroan är en parasit som lever på honungsbin. Och varroans genetiska "minne" verkar ha en fenomenal förmåga att "minnas" vilka kemiska bekämpningsmedel, som biodlaren har använt i kampen mot varroan. De nya generationerna varro anpassar sig, blir resistenta. Ja, jag vågar t.o.m påstå att de bekämningsmedel, som har anbefallts av de agrar myndigheterna, är rena aveln, selektiv avel - som av Darwin kallade "det artifícella urvalet", som kom att stå som modell för Darwins teori om "det naturliga urvalet" (Kampen för tillvaron genom naturligt urval).
ag har dessutom börjat läsa KG Hammars intervjubok "Jag har inte sanningen - jag söker den" för att ta reda på var karln egentligen står för. Man hör ju ständigt att "Gud är kärlek". Det står i brevsamlingen i slutet av Nya Testamentet, och är inte ens ett direktcitat av något som Gud har uppenbarat. Det är däremot ett direktcitat att Jesus har sagt: "Jag är vägen, sanningen och livet." Gud är alltså sanning.
Det är ganska så märkligt att en teologiskt utbildad ärkebiskop, som dessutom har varit prästubildare, påstår sig inte ha funnit sanningen, utan måste söka den. Jag har i och för sig inte funnit Sanningen, utan det är Han som har funnit mig. Så jag behöver inte söka sanningen. Skulle jag skriva en dyligt bok, skulle den heta Jag har Sanningen - men förstår den inte fill fullo.
Men det kallar K G Hammar föraktfullt "Bilprovar-kristendom". varmed han menar att man prickar av på en lista för att avgöra om någon är kristen. Nej, så gör jag inte. Jag kanske prickar av på en "lista" om en "livsåskådning" är kristendom, islam, asa-tro eller något annat.
Om K G Hammar är kristen vet jag inte. Jag har inte läst boken, förutom några sidor i början. Men varför smädar K G Hammar oss kristna, och han sälv tillhör den kristna tron? Varför förakta andra människors ärliga sökande.
Sanningen har hunnit ifatt mig. Jag försöker förstå den! Om den f.d. ärkebiskopen vet bättre (och en ärkebiskop borde ju veta bättre) än en vanlig kyrkomedlem borde han väl undervisa mig - i stället för att håna mig för de små framsteg på trons väg som jag ändå har gjort?
Den tro, som den f.d. ärkebiskopen försöker pådyvla mig, är inte min tro. Men så kan man förstås göra. Tillskriva sina kritiker åsikter som de inte har. Och låtsas vara ensam om att ha funnit sanningen. För det är vad K G Hammar gör: Ett påstående kan vara sant eller falskt. Det gäller även påståendet "Jag har inte funnit sanningen -. jag söker den." Byt ut den första "jag" mot "du" (för K G Hammar menar väl att ingen människa har sanningen??)
Då blir det: Du har inte sanningen - (men jag söker den.
Jag borde kanske ha köpt boken "Härskartekniken" i stället. För den konstlade ödmjukheten är faktiskt en härskartekning - Ett sätt att framtälla sig själv som ödmjuk och tolerant, och sina kritiker som inskränta och "dogmatiska".
Det är illa nog när kyrkan splittras för att medlemmarna tycker olika. Men det är ännu värre när kyrkan splittras för att medlemmarna tror att de tycker olika, men i själva verket tycker ganska lika. Människor känner sig missförstådda.
Filioque - det lilla ordet som ledde till den första stora kyrkosplittringen
På en annan blogg ställs frågan om vi verkligen behöver vänta på Jesu återkomst. Kan någon som redan är närvarande komma åter?
På vilket sätt är Jesus närvarande?
Enligt de kristna trosbekännelserna är Gud Fader, Son och helig Ande.
På vilket sätt är Jesus närvarande?
Enligt de kristna trosbekännelserna är Gud Fader, Son och helig Ande.
Enligt den ursprungliga versionen från 300-talet utgår Anden från Fadern. Och så lyder fortfarande trosbekännelsen i den Östkyrkan, d.v.s. den ortodoxa kyrkan.
Efter drygt 100 år gjordes i Västkyrkan tillägget "och sonen", på latin: "filioque". Och så lyder fortfarande trosbekännelsen i hela Västkyrkan, d.v.s. både den katolska och de protestantiska kyrkorna. hän
"Filioque-striden" kom efter drygt 500 år att leda till den första stora kyrkosplittringen, år 1053, då Östkyrkan och Västkyrkan gick olika vägar.
Det är helt riktigt, som det har sagts, att man inte kan dissikera Gud och säga vad som är det ena eller det andra. När vi talar om "Fadern, Sonen och den helige Ande", talar vi i bilder. För det är en och samma Gud. Den ortodoxa kyrkan använder ofta bilden att Fadern är huvudet och Sonen och Anden händerna. Så utgör de tre "personerna" en Gud.
Enligt uppslagsböckerna är en ande en kroppslös varelse. Har då Gud en kropp? Jesus (Sonen) hade en kropp. Han upptogs kroppsligen till Himlen. Har han fortfarande en kropp? Har Fadern en kropp? Det vet vi inte. Ingen människa har sett Gud, åtminstone inte under sitt jordeliv. Och åtminstone om vi undantar Jesus under den tid, som han vandrade på jorden. Men det som människorna såg då var Jesu kropp - inte hans Ande. Jesus var Gud, "kommen i köttet". Jesus bad till Fadern.
Det heter vidare att Jesus var "Guds Ord" och att Gud skapade med sitt "Ord". "Gud sade..."
Den heliga Ande är den "del" av Gud som kommunicerar med oss människor, som uppfyller människor med gudomlig kraft.
Om Anden utgår från både Fadern och Sonen, vilket filioque-tillägget säger, så är det ju ställt utom allt tvivel att Jesus är närvarande här och nu, genom de vanliga "ubikviteten" (= Guds ständiga och allestädes närvaro).
Detta inlägg är inte fullbordat. Fortsättning följer.
Efter drygt 100 år gjordes i Västkyrkan tillägget "och sonen", på latin: "filioque". Och så lyder fortfarande trosbekännelsen i hela Västkyrkan, d.v.s. både den katolska och de protestantiska kyrkorna. hän
"Filioque-striden" kom efter drygt 500 år att leda till den första stora kyrkosplittringen, år 1053, då Östkyrkan och Västkyrkan gick olika vägar.
Det är helt riktigt, som det har sagts, att man inte kan dissikera Gud och säga vad som är det ena eller det andra. När vi talar om "Fadern, Sonen och den helige Ande", talar vi i bilder. För det är en och samma Gud. Den ortodoxa kyrkan använder ofta bilden att Fadern är huvudet och Sonen och Anden händerna. Så utgör de tre "personerna" en Gud.
Enligt uppslagsböckerna är en ande en kroppslös varelse. Har då Gud en kropp? Jesus (Sonen) hade en kropp. Han upptogs kroppsligen till Himlen. Har han fortfarande en kropp? Har Fadern en kropp? Det vet vi inte. Ingen människa har sett Gud, åtminstone inte under sitt jordeliv. Och åtminstone om vi undantar Jesus under den tid, som han vandrade på jorden. Men det som människorna såg då var Jesu kropp - inte hans Ande. Jesus var Gud, "kommen i köttet". Jesus bad till Fadern.
Det heter vidare att Jesus var "Guds Ord" och att Gud skapade med sitt "Ord". "Gud sade..."
Den heliga Ande är den "del" av Gud som kommunicerar med oss människor, som uppfyller människor med gudomlig kraft.
Om Anden utgår från både Fadern och Sonen, vilket filioque-tillägget säger, så är det ju ställt utom allt tvivel att Jesus är närvarande här och nu, genom de vanliga "ubikviteten" (= Guds ständiga och allestädes närvaro).
Detta inlägg är inte fullbordat. Fortsättning följer.
Långfredag
DETTA ÄR BERÄTTELSEN OM HUR HIMMEL OCH JORD SKAPADES.
(1 Mos 2:4, enligt Bibel 2000)
Översättningen av denna vers enligt Bibel 2000 skiljer sig avsevärt från de tre andra översättningarna i Qvattro-Bibeln. Detta är ett tillfälle då man skulle ha nytta av att kunna forngrekiska. Hur står det i de äldsta handskrifterna?
Suftar versen, enligt Bibel 2000 på den föregånde eller på den följande skapelseberättelsen? Och är det verkligen två olika skapelseberättelser som skiljs åt av 1 Mos 2:4?
Man skrev ju på skriftrullar, och kunde ganska enkelt börja skriva i mitten av skriftrullen, och sedan fylla på med mer text både framåt och bakåt.
DETTA ÄR BERÄTTELSEN OM HUR HIMMEL OCH JORD SKAPADES borde väl vara Bibelns första vers? Om det var det första som skrevs? Då skulle ju berättelsen om skapelsen framstå som en enda skapelseberättelse och inte som två alternativa. I den engelska king James översättning står det THIS IS THE ACCOUNT OF THE HEAVENS AND THE EARTH WHEN THEY WERE CREATED . WHEN THE LORD GOD MADE THE EARTH AND THE HEAVENS----
HAR DET NÅGON BETYDELSE HUR ALLTING SKAPADES? ÄR INTE DET VÄSENTLIGA VAD VI SKAPADES TILL? GUDS AVBILD.
Kan man tänka sig att något blir Guds avbild av en slump? Kan man ens tänka sig det?
De första människorna föll i synd och åt av det förbjudna trädet. Detta var ursynden, som är orsak till alla efterkommandes synder. Ursyndens konsekvenser blev förfärliga. Före syndafallet hade människorna evigt liv. Sjukdom och död fanns inte. Inga människor gjorde något ont mot andra människor. Rovdjuren behövde inte döda andra djur för att äta sig mätta. Hela skapelsen fördärvades, och människorna drevs ut ur lustgården. Det blev jordbävningar och andra naturkatastrofer. Människorna tvingades leva under hårda villkor. Vi hamnar ofta i situationer, där det blir fel hur vi än gör. Vi kan till och med tvingas döda andra människor för att rädda våra egna liv.
Jag gjorde värnplikten i Flygvapnet. Till skillnad mot armésoldater var det liten risk att jag i krig skulle möta en fiendesoldat öga mot öga - då den överlever som skjuter först. Men även för oss i Flygvapnet fanns den risken.
Därför har även jag fått utbildning i bruket av handeldvapen. Men min egentliga uppgift i krig hade varit att bidra till att fientligt flyg skulle bli nedskjutet. I så fall skulle den fientliga flygplansbesättningen dödas i ett eldinfernoa av brinnande flygbränsle. Om det fientliga flyget inte blev nedskjutet skulle kanske bomber falla över svenska städer och oskyldiga civila bli dödade. Av kärleken till dem skulle jag ta på mitt samvete att oskadliggöra det fientliga flyget till priset av den fientliga flygplansbesättningens död.
Att döda fiender i krig är ingen synd, sägs det. Så säger krigsplacerade präster. Men oavsett om den konkreta krigshandlingen är synd eller ej, så är den en konsekvens av ursynden. Soldaten som dödas och soldaten som dödar är båda offer för synden - ursynden.
Jesus korsfästes för både våra individuella synder och för hela mänsklighetens synd. När Jesus kommer åter och upprättar sitt rike kommer det inte längre att finnas någon synd. Ursyndens konsekvenser kommer att vara utplånade. Inga rovdjur kommer längre att döda andra djur. Inga soldater kommer att döda andra soldater för sin kärleks skull - för kärleken till sina närmaste.
Kan kärlek vara synd? Nej!
Jag skulle naturligtvis inte stjäla en bil för att träffa någon som jag älskar. Det skulle ju drabba någon annan, även om jag själv undgår upptäckt. Men jag skulle nog kunna tjuvåka med ett tåg. Om orsaken är att jag saknar pengar till biljett, så skulle ju ingen drabbas. Tåbolaget skulle ju inte heller få någon biljettintäkt från mig om jag inte alls åker med tåget. Men kanske begår jag en synd inför Gud? I Guds rike får man alltid vara hos den man älskar.
Det finns ingen syndig kärlek. Men man kan synda för kärleks skull. Ursynden har gjort tillvaron komplicerad. Detta är inte gott. Det är inte Guds vilja att vi ska ha det som vi har det. Synd är sådant som skiljer oss från Gud. Det handlar inte bara om konkreta handlingar utan också om våra livsvillkor. Som vi själva kanske inte ens kan råda över. Människor som tillber andra gudar, för att de aldrig har hört talas om Bibelns Gud. Politiker som strider för fri abort för att de inte vill att kvinnor ska skadas av illegala aborter. Abortmotståndare som driver igenom restriktioner, som skapar en marknad för illegala abortörer. Vi är snärjda i synden och det blir fel hur vi än gör.
Den som inte gör någonting och passivt åser hur andra människor far illa.
Om det bara hade handlat om att undvika vissa konkreta handlingar, hade väl åtminstone några människor klarat av att leva syndfria liv. Och då hade Jesus inte behövt dö på korset.
Det har betydelse hur allting skapades. Om inte Gud hade skapat, hade syndafallet bara varit ett led i det naturliga urvalet. Adam och Eva hade kanske dött av det de åt och hade inte fått någon avkomma. Det hade däremot rovdjuren, som dödar andra djur, fått. Kristendomen är en historisk religion, har jag läst. Den bygger på vissa historiska händelser: skapelsen - syndafallet - korsfästelsen och uppståndelsen.
Om man behandlar korsfästelsen, att Jesus dog för våra synder, isolerat från de tidigare händelserna, skapelsen och syndafallet, förstår vi inte vad det betyder att SÅ ÄLSKADE GUD VÄRDEN SÅ ATT HAN UTGAV SIN ENDE SON.
Det var för att återupprätta den värld, som han hade skapat. För att allting skulle bli (som) nytt.
Inga Svaar
Förre ärkebiskopen K G Hammar har skrivit en bok, som heter Jag har inte sanningen. Jag söker den. I den boken har han bl.a. skrivit att han tror inte på Bibeln. Vad tror han då? Jag svarar med en interiör från den lärda världen:
En student och en psykolog, som skulle undervisa studenten i psykolig, åkte med samma hiss. Men det visste inte studenten, som var rädd att komma för sent till föreläsningen.
- Hur mycket är klockan, frågade studenten.
- Hur mycket tycker du, svarade psykologen. Alla svar är rätt, om du känner att det så.
På närvarolisten skrev studenten Inga Bröst. 
