larsflemstroms

Alkoholfri nattvard i en alkoholliberal kyrka?

Nedanstående text är en kommentar till ärkebiskopens uttalande om alkoholfri kyrka i inledningstalet till kyrkomötet. Jag har sett inledningstalet på Svenska kyrkans webbplats. Men kan nu inte återfinna det. Skäms kyrkan så mycket för ärkebiskopens tal, så att man har gömt det?

Jo, jag läste Wejryds inledningsanförande där han sa att det "antagligen inte finns några läromässiga hinder mot att dricka vin efter sammanträden, på personalutfärder eller samkväm - men det behöver inte vara klokt för det." Men det kanske finns läromässiga hinder mot just detta? Vad sa Paulus om berusningsdrickande under kyrkliga sammankomster? Nej, Wejryd du kan inte legitimera det ena med det andra! Jag skulle säga att det finns inga läromässiga hinder mot alkoholkonsumtion på bröllopsfester - men då handlar det väl om den privata delen med endast speciellt inbjudna gäster och inte om akten i kyrkan.

Församlingarna var förr alkoholfria miljöer, med nattvardsvinet som enda undantag, men är det inte längre, konstaterar Wejryd, utan någon egentlig kritik mot den icke-sakramentala alkoholkonsumtionen i kyrkan. Det är alltså okej att servera alkoholdrycker vid samkväm i församlingen efter gudstjänsten? Kyrkan ska alltså i det fallet anpassa sig till det profana samhällets "kafékultur"? Jo, ärkebiskopen hänvisade faktiskt till cafékulturen. Några caféer med alkholutskänkning utver lättöl känner inte jag till. Men det finns kanske en del finare s.k. caféer, där vindrinkar mm serveras till kaffet (kaffe med avec?) i storstäderna?

Kanske något som Svenska kyrkans innerstadsförsamlingar i Stockholm, Göteborg och Malmö borde ta efter, för att konkurrera med de profana vincaféerna?

Ännu värre blir det när Wejryd skriver om "vår och andra kyrkors beslut om homosexuellas rättigheter och vilka samlevnadsformer de ska ha rätt till." Ett präktigt återfall i statligt myndighetsbeteende! Eller menar ärkebiskopen att det behövs något slags kyrkligt konfirmatio av riksdagsbesluten för att de ska gälla? Kyrkan bestämmer naturligtvis själv (?) över sina egna tjänster, men det är faktiskt riksdagen som bestämmer över homosxuellas och andras rättigheter och vilka samlevnadsformer de har rätt till!

Nej, jag märker inte ord. Lika kritisk som jag nu är mot ärkebiskopens statsmannamanér var jag före riksdagsbeslutet mot de kristna, som försökte stoppa riksdagsbeslutet om att ge homosexuella laglig rätt rätt att ingå äktenskap. Riksdagen beslöt även om vigselrätt men inte vigselskyldighet för religiösa vigselförrättare.
Vilket jag anser ska gälla.

Läs ärkebispens famösa tal på Svenska kyrkans hemsida - om du lyckas hitta det! Jag är mycket tacksam om du i så fall ger mig sökvägen, så att jag kan citera mera.

Det är dags att sätta ner foten och säga ifrån. På skarpen!

Kyrkan ska vara helt alkoholfri med nattvarden som enda undantag!

Hur människor med alkoholproblem ska få del i nattvarden
ska vi fortsätta diskutera.

Om vi släpper kravet att det ska vara lika för alla (knäfall för alla eller gående för alla),
kan vi nog också finna särslösningar för personer med alkoholproblem.

Svenska kyrkan är en luthersk kyrka och har därmed en luthersk uppfattning av nattvarden. Brödet och vinet blir Jesu kropp och blod. Jag har fått en invändning att det är vidskepelse att tro att man dricker någons blod. Jag kan då invända att jag har då aldrig känt att vinet har smakat blod, utan det har smakat vin. Och det ska det göra. Ännu ett argument för att det ska vara riktigt vin i nattvarden, så att ingen för obehagliga associationer...

I stället borde vi kanske fråga: Vad menar vi egentligen med "Jesu kropp och blod"? Vi menar ingenting som känns som kött (aningen segt och trådigt) eller smakar som blod. Vi bör snarare tänka i termerna att Jesus på ett för oss obegripligt sätt är fysiskt närvarande, kommer till och genom brödet och vinet - och tar oss med tillbaka till Golgata. Jag brukar beskriva detta så, att nattvarden upphäver rummets och tidens kategorier.

Denna fysiska närvaro förklaras kanske bäst genom att ställa denna åminnelse av Jesus mot minnet av en avliden person. Nattvarden är alltså enligt såväl luthersk som katolsk och ortodox teologi en åminnelsehögtid och inte en minneshögtid. Ordet "åminnelse" betyder något i stil med göra levande, bli verklig igen. Vilket inte är samma sak som att minnas någon bortgången eller icke närvarande.

Alla kristna håller inte med om denna syn på nattvarden. Men det är officiell teologi inom världens tre största kyrkosystem, som tillsammans har minst 7 / 8-delar (1, 75 miljarder) av världens kristna som medlemmar. Alla medlemmar tror förstås inte på sin kyrkas officiella teologi. Men det gör inte heller alla medlemmar i de reformerta och evangelikala (frikyrkliga) kyrkosystemen. En stor del av deras medlemmar tror på den lutherska nattvardsläran, i synnerhet om vi talar om frikyrkor i länder som har eller har haft lutherska statskyrkor.

Striden om nattvarden är visserligen äldre än reformationen, men fick en särskild betydelse under reformationen genom den splittring av protestantismen som denna strid ledde till. Huvudmotståndarna var Luther och Zwingli.

"Grundläggande för Zwinglis teologi är en metafysisk motsats mellan ande och materia. Anden representerar ett eget område och kan ej tänkas ingå i det kroppsliga eller yttre. Därför skiljer Zwingli strängt mellan gudomligt och mänskligt hos Kristus och anser att tron blott hänför sig till hans gudomliga natur. / - - - / Sålunda betecknas varken dop eller nattvard som nådemedel i ordets egentliga mening. Barndopet anses icke ha någon skuldutplånande verkan." (Hägglund: Teologins historia, sid 235.)

Naturligtvis påstår jag inte att Zwinglis anhängare har fel i något slags objektiv mening. Men man kan naturligtvis säga att min tro på den lutherska uppfattningen av nattvarden "inte bekräftar" Zwinglis uppfattning. På samma sätt som min tro på den kristna treenighetsläran "inte bekräftar" den muslimska trosbekännelsen att "Gud är en och Muhammed är hans profet".

Om jag verkligen tror på Gud som ett självständigt väsen, som existerar oberoende om jag tror på honom och oberoende av vad jag tror om honom, lämna en liten bakdörr på glänt för att jag själv kan ha fel. Och har jag inte därmed åtminstone i någon mån "bekräftat" den som tror annorlunda?

Men om man då, som Zwingli, gör ett mycket strikt uppdelning av ande och kropp, så förväntar man sig väl att känna blodsmak om nattvarden verkligen är Jesu kropp och blod? Och därmed framstår den lutherska synen på nattvarden som nästan barbarisk. Det kan jag förstå. Men kräver ändå respekt för min tro, på samma sätt som jag bör respektera andras tro.

Men den respekten innebär också att man får acceptera att den lutherska synen på nattvarden är Svenska kyrkans officiella lära, utsagd i både kyrkoordningen och bekännelseskrifterna. En vanlig kyrkobesökare behöver inte alls tro på denna lära, han /hon får del ändå avJesu näraro. Det är också luthersk nattvardssyn. Det som sker, det sker, oavsett om vi tror det eller ej.

Jag vänder mig inte alls mot vanliga kyrkomedlemmar, som har svårt att tro på alla läror. Utan jag vänder mig mot att vi, som faktiskt tror på det som står i bekännelsekrifterna och kyrkoordningen inte ska få fira nattvard i enlighet med kyrkans officiella tro. En ärkebiskop som talar för alkoholfri nattvard borde inte vara ärkebiskop. Han borde exempelvis vara pastor i någon frikyrka med zwingliansk sakramentssyn.

Jesus använde själv vin - riktigt vin - när han instiftade nattvarden. Han sa: "Gör detta till min åminnelse." Däremot sa han mig veterligt inte att mottagarna av nattvarden skulle inta någon särskild kroppsställning, stående, sittande, knäfallande eller liggande. Men bör vi inte välja den kroppsställning, som uttrycker den största vördnaden för det heliga och är praktiskt möjlig? Ingen begär att en rullstolsburen eller knäsvag person ska falla på knä. Och vill någon ha alkoholfri nattvard, så vill inte jag förbjuda det.

Men jag vill inte veta av något förbud mot riktigt vin. Och druvjuice är defintivt inte vin. Det är en annan produkt, precis som öl. I både druvjuice och öl ingår ämnen som även ingår i vin. Men det räcker inte. Ärkebiskop Laureintius Petri sa under den s.k. likvoriststriden under 1560-talet klart nej till att byta ut vinet i nattvarden mot öl. Som ett icke vinproducerande land hade Sverige tidvis brist på vin till nattvarden.

Druvjuice eller öl kvittar. Det är inte äkta vara.

Traditionell mässa firas i en katolsk kyrka. Bilden är troligen tagen före 1969, då
Katolska kyrkan övergick till gående nattvard. Bilden visar elevationen, som förbjöds
av Uppsala möte 1593, men nu är i allmänt bruk i Svenska kyrkan. Det hade kanske varit bättre att återgå till ad orientem. Elevationen innebär att de konsekrerade nattvardselementen (Jesu kropp och blod) höjs över prästens huvud så att de kan tillbes av församlingen. Prästen på bilden är vänd ad orientem. Detta är alltså inte längre regel i Katolska kyrkan. Införandet av gående nattvard och versus populum är ett försök till anpassning från Svenska kyrkans sida till det dummaste av Katolska kyrkans alla dumma beslut i modern tid.




Att man nu har börjat ifrågasätta vinet i nattvarden, det heligaste av sakramenten, är ett bevis för att botten snart är nådd för otroheten i Svenska kyrkan. Och att kravet på alkholfri nattvard ska "lyftas" på kyrkomötet av ärkebiskopen själv visar att han har utträtt ur biskopsämbetet, och - om Luthers katekes fortfarande gäller - dragit dom över sig själv. För så står det ju att nattvarden är till frälsning eller fördärv. Och hur kan en person, som under sin prästutbildning - på grund av eget alkoholberoende - har propagerat för alkoholfri nattvard över huvud taget prästvigas?

Har man missbrukat får man stå sitt kast och jobba med något annat, exempelvis som bartender på någon alkoholfri krog. Sådana finns mig veterligen inte, men skulle ha funnits om den s.k.nykterhetsrörelsen hade tagit sig själv i kragen och drivit igenom kommunal vetorätt mot krogspriten. Idag krävs att en krögare ska ha misskött sig på något sätt för att fråntas utskänkningstillståndet. Det räcker inte att gästerna missköter sig när de har lämnat krogen.

Den s.k. nykterhetsörelsen vågar inte driva impopulära krav. Och det skulle ju bli pinsamt för Kristdemokraterna i regeringen om de gjorde det. Och dessutom skulle man ju få den mäktiga dryckesindustrin emot sig. Branschen tar väl sitt ansvar och sponsrar vården av missbrukare?

Men idag var det riktig nattvard i sockenkyrkan, något som jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva i Svenska kyrkan.

Egentligen var det ett förslag från mig, som provades första gången idag. Jag hade frågat varför de som vill ta emot nattvarden på det traditionella sättet, under knäfall vid altarrundeln. De som vill ha gående nattvard kan väl få det på någon annan plats i kyrkan.

Kyrkan var nästan fullsatt och båda prästerna tjänstgjorde, så det hade nog varit utdelning av nattvarden på olika platser i kyrkan i vilket fall som helst. Att det råder delade meningar om den nya nattvardsordningen bland gudstjänstbesökarna märktes tydligt. Folk gick inte till den närmaste utedlningsplatsen, utan till den plats där utdelningen överensstämde med deras egna preferenser.

Ganska exakt hälften till vardera utedningsplatsen, som alltså var altarrundeln vid högaltaret respektive sidokoret där det var gående nattvard. Det är naturligtvis tråkigt att det har blivit så delade meningar om nattvarden, men jag tror att den gamla ordningen med knäfall vid altarrundeln kommer att vinna på sikt, om det finns valmöjlighet.

Många uppfattar troligen den ordning som rådde vid deras första nattvardsgång som "rätt". Men sett i ett vidare perspektiv måste "rätt" sätt vara det sätt som utrycker den största vördnaden för Jesu kropp och blod.

Men det var inte bara utdelningen som var "rätt" - åtminstone för dem som tog emot nattvarden knäböjande. Nattvardslementen bars fram till högeraltaret i procession (vilket symboliserar mässoffertanken) och konsekrerades med prästen vänd ad orientem (mot öster, med ryggen mot församlingen). Det var också flera år sedan sist.

Kyrkan liknas ofta vid ett skepp, som för människorna till Guds rike. Och kaptenen är väl vänd i färdriktningen? Visserligen sägs det vara en fördel med versus populum (vänd mot folket) att församlingen kan se vad prästen gör vid altaret. Men kan det inte vara både en för- och nackel. Att inte se vad prästen gör förhöjer känslan av mystik. Och vill någon se vad prästen gör, kan väl det visas på en diskret placerad videoskärm - gärna med förklarande text.

Nu är ju frågan om inte problemet med de s.k. nykra alkoholisterna kan lösas på liknande, smidigt sätt. Men solidariteten med dem används ju nu som en förevändning för total profanering av sakramentet. Ingen ska få riktig nattvard. Det var inte druvjuice som Jesus använde när han instiftade nattvarden. Och inte heller "avalkoholiserat" vin - som f.ö. trots "avalkoholiseringen" innehåller en tillräckligt hög alkoholhalt (c:a 0,5 %) för att en s.k. nykter alkolist ska återfalla i missbruk.

Under knäfall vid altarrundeln kan man på ett mer diskret sätt avböja att ta emot vinet. Alkoholism har funnits i alla tider. Varför kommer problemet just nu? Jo, för med den gående nattvarden kan alla se vad man gör eller inte gör.

Olika kalkar med olika innehåll, kan också vara en lösning - om någon seriös präst vill ställa upp på det. Särkalkar (individuella kalkar för var och en) kan också vara en lösning. Det anses svåradministrerat. Men med tre i stället för två personer som delar ut, skulle det väl gå?

I stället för att alla ska tvingas i något slags fuskvin (ser ut som vin, men smakar pyton) kunde man med ett särkalksystem ge rent vatten till personer med alkholproblem. Men ska man jobba som präst räcker det inte att vara nykter. Man ska var kvitt begäret också. Precis som man kan kräva att blinda ska ha fått tillbaka synen innan de blir lokförare. Varför ska större hänsyn tas till alkolister, vars problem i de allra flesta fall är självförvållade, än till ofrivilligt handikappade?

Syftet med att blanda vatten i vinet är inte att sänka alkohlhalten, utan att nattvardselementen förvanldas till Jesu kropp och blod. Och enligt Bibeln bestod "blodet" på Golgata av både blod och vatten.

Slutligen kan man ju fundera på skillnaden, teologiskt sett, mellan nattvard och kyrkkaffe. Idag kan man tydligen bli både präst och ärkebiskop i Svenska kyrkan utan att veta det.

Idag var jag på nattvardsgudstjänst i en av våra större städer.  Våra frikyrkliga sakramentsskändare hade inte fått vinet utbytt mot druvjuice konstaterade jag. Men den katolska gatuköksmodellen verkar ha slagit igenom på bred front. Det förtar ju i varje fall känslan av helighet. Och bögnojan är påtaglig, när folk inte vågar dricka ur kalken, utan doppar oblaten i kalken. En kvinna höll en baby i ena armen och oblaten  mellan tummen och pekfingret, medan hon stoppade den handens övriga fingrar i djupt i vinet. Undrar var de fingrarna har varit förut. Kanske bytt blöjor på babyn? Anställda i kyrkan drack direkt ur kalken, och det gjorde jag också. Men ska det vara ett A-lag, som håller på traditionerna, och ett B-lag som är rädda för att få aids?

Jag skulle vilja se en bred svenskkyrklig rörelse för att återinföra gamla tiders nattvard!

På ett torg en bit bort från kyrkan höll Kristdemokraterna valmöte. Kristi Himmelfärds dag är ju även folknykterhetens dag. En kd-riksdagsman talade om alkoholismens faror och hävde ur sig att alkohol är farligare än amfetatamin och kannabis. Själv hade han varit helnykterist i hela sitt liv, och vet uppenbarligen inte vad han talar om. Skulle skvätten alkohol i kyrkan vara farligare än samma kvantitet amfetamin?

Vad jämför man? Retoriken är väl genomskinlig, typ: Ni använder ju inte amfetamin och kannabis, då borde ni väl också avstå från alkhol, som är ännu farligare! Det är ju samma argument som langarna använder. Man kan antagligen gå på amfetamin utan att vara synligt berusad. Och när amfetamin-avbstinenta personer, som inte fått sin dagliga dos, löper amok och mördar folk, så beror det inte på drogen, utan snarare på frånvaron av drogen, enligt kristdemokratisk logik.

Amfetaminabstinenta mördare är psykiskt sjuka, menar Kristdemokraterna. Efter avgiftning blir de "härligt frälsta", ju värre syndare desto härligare frälsning. Ett vanligt, hederligt liv är däremot ingen merit för kristdemokraterna. Helst ska man ha "legat i rännstenen". Då öppnas alla dörrar.

Alkoholisterna är nymera ett utrotningshotat släkte. Inte så att alkolisterna har blivit nyktra. De har blivit blandmissbrukare. Men den problematiken existerar inte för kristdemokrater, som fått alkholen på hjärnar, fastän de inte ens har smakat en droppe.

Bruket av monstranser (se föregående inlägg) var dock inte det väsentliga i den tridentinska mässan (som var den katolska nattvardsordningen före 1970). Det väsentliga var att nattvarden tillreddes på högaltaret med prästen vänd ad orientem, d.v.s. mot öster (mot Jerusalem) och mot den korsfäste och uppståndne Kristus.
Vilket också var fallet med den gamla nattvardsordningen, bevarad sedan medeltiden, i Svenska kyrkan.

Jag tänker mig detta ofta som soldaterna på en kaserngård, när truppbefälet ska lämna av  till ett högre befäl. Trupp-befälet är givetvis vänd mot det högre befälet, med ryggen mot soldaterna, som givetvis själva är vända mot sina befäl. Den som företräder truppen, alltså truppbefälet, är givetvis vänd mot det högre befälet, liksom prästen ska vara vänd mot den Högste. En sådan ceremoni på en kaserngård känns nästan helig. Det högre befälet framstår som en mycket viktig person.  Om det högre befälet säger något till truppbefälet, som denne ska föra vidare till truppen, vänder han sig givetvis mot truppen, när han säger detta till truppen. På samma sätt som prästen, när han säger "På Jesu Kristi uppdrag..."

Att man vänder sig till den man talar till, är en självklarhet, liksom att man är vänd mot den som har högsta graden även när inget sägs. Det är inte speciellt militäriskt, utan självklart. Det är också självklart att kommandobryggan på ett fartyg är vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet. Och en kyrka är ju symboliskt ett fartyg, ett skepp på väg mot Guds rike. Även en busschaufför sitter vänd framåt i färdriktningen, mot resmålet, alltså med ryggen mot passagerarna. När jag hade Eva Karlsson som kyrkoherde, som firade nattvarden på det gamla sättet, när hon vände sig mot öster, mot den Jesus som skulle komma till oss i nattvarden, tänkte jag ofta: Nu åker vi, nu är vi på väg, mot fräslningen! Tio år senare har jag upplevt samma sak vid bara enstaka tillfällen, när högkyrkliga manliga präster, som varit kvinnoprästmotståndare, har hållit mässan.

Den mässordning som nu gäller, kallas versus populum, mot folket. Med ryggen mot Gud. Vem skulle vilja åke  med en chaufför som kör buss versum populum? En sådan chaufför fjäskar hellre för passagerarna än kör dem dit de ska! n

Är inte Gud den Högste? Är inte Gud högre än en överste i svenska försvaret? Varför ska vi visa Gud mindre respekt än vi visar en överste?

På sin tid, 1930-talet och framåt, blåste Gunnar Rosendahl, den legendariske kyrkoherden i Osby, nytt liv i Svenska kyrkan, genom att fokusera på nattvarden. Skillnaden mellan då och nu är att det då till stor del handlade om kvantitet, fler nattvardsgudstjänster, medan det nu nästan uteslutande handlar om kvalitet.

  Katolsk kardinal med en monstrans. Jesus tänks vara instängd i glasbubblan i mitten av monstransen. Monstranser ser ut som solskivan med sina strålar. Monstranserna var den kristna kyrkans vapen i kampen mot hednagudarna, och i synnerhet solguden. Luther tyckte dock att monstrnserna snarare var uttryck för återfall i hednisk vidskepelse än ett motmedel mot kvardröjande hednatro. 



Om du rullar ner en bit, finner du två inlägg om nattvarden: Tillbaka till nattvarden samt Bacillskräcken firar nya triumfer. Genom att klicka på kategorin Nattvarden i spalten till höger, finner du fler inlägg om nattvarden. I dety sammanhanget kan det kanske också vara intressant att klicka på kategorin Apostolisk succession.

I Svenska kyrkan får endast präster konsekrera nattvarden. Genom prästernas apostoliska succession "lånar" Gud prästens händer, så att nattvardselementen (brödet och vinet) förvandlas till Jesu kropp och blod. Varför det är så kan du läsa i inlägget Tillbaka till nattvarden. Detta betyder inte att präster är bättre människor än andra. Gud kan förvisso använda sig av andra människor också, men det är i andra sammahang. Och mellan de korta stunder, som prästerna inte utför denna unika altartjänst, kan de vara hur usla och otrevliga människor som helst. Det handlar alltså inte om någon speciell egenskap hos präster som människor.  Men likväl är det denna unika altartjänst, och den apostoliska successionen, som är förklaringen till att det har varit så mycket strider i kvinnoprästfrågan. Frågan är inte om kvinnor kan "göra jobbet", för det kan de. Utan vad Gud har bestämt. Jesus valde endast män till lärjungar, och lärjungarna (de 12) får väl anses vara de första prästerna. De var inte den första kristna församlingen, för i den fanns även kvinnor.

Nu ska detta inlägg inte handla om kvinnliga präster. Jag har haft en kvinnlig kyrkoherde, Eva Karlsson (numera kh i Södertälje) och när hon hade nattvardsgudstjänst, så kändes det mycket heligt. Men hon firade nattvard enligt den gamla ordningen. Hur hon gör nu, vet jag inte. Men med en kvinnlig präst, som följer den gamla ordningen, känns det mycket bättre än med en manlig präst - även om han så är kvinnoprästmotståndare - som följer den nya ordningen.

Men nu skulle det inte handla om kvinnliga präster, utan om Jesu närvaro i nattvarden. Det räcker självfallet inte att det känns så, men känslan är ändå viktig för att vi ska kunna ta emot Jesus. Eller vad som nu händer under nattvarden. (Se inlägget Tillbaka till nattvarden!) När Eva Karlsson efterträddes av en manlig kyrkoherde, införde han den nya nattvardsordningen, och det väckte mycket ilska hos församlingen. Han anklagades för att ha infört katolska seder i Svenska kyrkan.

Men i själva verket är det mycket bråk i den Katolska kyrkan om den nattvardsordning, som Svenska kyrkan nu har infört. För "det italienska gatuköket" är inte alls någon gammal katolsk sed - utan ett ovanligt korkat försök av Katolska kyrkan att göra som protestanterna. Vad katolikerna missade var att alla protestanter inte gör på samma sätt. Exempelvis hade världens största lutherska kyrka, Svenska kyrkan, i huvudsak bevarat den gamla, medeltida mässordningen. Detta är Laurentius Petris, den första lutherska ärkbiskopens förtjänst. Vid samma tid, under 1500-talet, beslöt det tridentinska mötet inom Katolska kyrkan, att införa en enhetlig nattvardsordning, som byggde på den vanligaste medeltida mässordningen. Därför kallas den gamla katolska nattvardsordningen, som avskaffades 1970, ofta för den "tridentinska mässan".

Mina tio punkter i inlägget Tillbaka till nattvarden bygger huvudsakligen på 1943 års kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Någon organiserad eukaristisk tillbedjan har dock inte funnits i Svenska kyrkan sedan slutet av 1500-talet. Det bör nämnas. Men jag föreslår ju inte heller att någon organiserad eukaristisk tillbedjan ska införas, utan att det bör ges möjlighet till en kort bön till Jesus, för den som så önskar. 

Att brödet förvandlas till Jesus kropp tolkas av katolikerna på ett mycket bokstavligt sätt, som om Jesus vore instängd i en glasbubbla. Under medeltiden sattes brödet i en monstrans, som bars i procession utanför kyrkan, på åkrarna för att ge god skörd. På samma sätt som man tidigare hade burit omkring träbelätern, föreställande någon hednagud, på åkrarna. Monstranserna avskaffades i Svenska kyrkan under 1500-talet, som uttryck för hednisk vidskepelse.

Svenska kyran delar dock fortfarande Katolska kyrkans åsikt att brödet verkligen förvandlas till Jesu kropp, men ifrågasätter bruket av monstranser. Jag menar att en eukaristisk tillbedjan inne i kyrkan inte kan vara fel. Men jag ifrågasätter om man verkligen kan stänga in Jesus bakom en glasskiva i en monstrans. Men när vi nu tar emot Jesus i nattvarden, ska det ske under vördnad för det heliga, med knäfall framför altaret, utan trängsel och knuffar. Att ta emot nattvarden ska inte vara som att stå i kö framför ett gatukök och sedan förtära sin måltid stående.

Att känslan av helighet har gått förlorat med den nuvarande nattvardsordningen, har fått till följd att "de karismatiska nådegåvornaä" (tungomålstalande, mm) har börjat breda ut sig även i Svenska kyrkan. När Katolsdka kyrkan hade avskaffat den tridentinsa mässan började de "karismatiska nådegåvornaä" breda ut sig även i den rörelsen. Man har ersatt Jesu närvaro i nattvarden, med en - i många fall - fejkad andeutgjutelse. Varför detta plötsliga intresse för att möta Gud som den helige Ande, i stället för att möta Gud som Jesus?

Genom nattvarden mottar vi Jesu kropp och blod. Det ska ju prästen säga: Jesu lekamen utgjuten för dig. Jesu blod utgjutet för dig. Det betyder att Jesus är personligen närvarande. Det kallas realpresens. Verkligen här och nu. Det är luthersk tro. Det tror även katoliker och ortoxa. De mer radikala reformatorerna under 1500-talet ifrågasatte om Jesus verkligen kan vara samtidigt närvarande i alla kyrkor över hela världen, där nattvarden firaras. För dem var nattvarden snarare en minneshögtid. Ofta kallas denna nattvardssyn felaktigt för "åminnelse". Detta ord betyder nämligen "göra levande igen", och är alltså ett nordiskt ord för realpresens.

Hur detta kan ske är ett av den kristna trons mysterier. Ett mysterium är en oförklarlig hänselse, något som människor inte kan förstå varför det är så. Jag har i diskussioner fört fram tanken att nattvarden upphäver tidens och rummets kategorier. Under nattvarden förflyttas vi från tiden till evigheten. Ordet evigheten betecknar motsatsen till tiden, och är alltså inte samma sak som "lång tid". När en människa dör, säger vi att hon går in i evigheten. Vi talar också om att Jesus fanns före tiden, d.v.s, före skapelsen. Tiden är en egenskap hos skapelsen, en fjärde dimension, som Einstein sa. Den moderna fysiken har återupprättat judendomen (Einstein var jude) och kristendomen på denna punkt. Tiden i sig är inte en konstant, som man trodde under exempelvis 1600-talet, utan en produkt av energi och materia, det som Gud har skapat. I skapelseberättelsen i Bibeln står hur Gud tände himmelsljusen (sol och måne) för att utmärka särskilda tider.

Är det verkligen så att Jesus kommer till alla kyrkorna på jorden under nattvarden, eller är det så att de som får nattvarden träder in i ett tidlöst tillstånd är närvarande på Golgata för 2000 år sedan?

Nattvarden måste återupprättas i Svenska kyrkan. Det får vara slut på experimenterandet. För det första måste prästen göra rätt, så att vi verkligen möter Jesus i nattvarden. För det andra måste de olika handlingarna utföras så att de symboliserar mysteriet. För det tredje måste vi samla oss före nattvarden, så att vi verkligen tar emot Jesus. För det fjärde bör den som tar emot nattvarden tro på mysteriet. Om det bara handlar om att umgås med andra kyrkobesökare, kan man göra det under kyrkkaffet. Därför föreslår jag att:

1. Nattvarden ska endast ges till konfirmerade medlemmar i Svenska kyrkan, samt till medlemmar i andra kyrkor som också tror på realpresens. Okonfirmerade personer kan ta emot välsignelsen i stället för nattvarden.

2. Nattvardselementen ska bäras fram till högaltaret i procession, och alltså tillredas på högaltaret. Under tillredelsen ska prästen vara vänd mot öster, alltså från församlingen, och vända sig mot församlingen när allt är klart. Under tillredelsen ska prästen hålla sig strikt till den föreskrivna ordningen, och alltså inte blanda in andra förklaringar eller liturgiska element. Detta bör klaras av före tillredelsen.

3. Med ansiktet fortfarande vänt från församlingen ska prästen hålla upp först brödet och sedan kalken väl synligt  över sitt eget huvud*.

4. Församlingen ska knäböja vid altarrundeln under mottagandet av nattvarden. Utdelningen börjar när alla, som får plats vid altarrundeln har intagit sina platser. De ska stanna i knäböjande position tills alla har fått. Därefter ska de lämna plats för en ny omgång nattvardsgäster.

5. Om någon sitter i rullstol, eller eljest inte kan falla på knä, ska han visa sin vördnad  på något annat sätt. Det kan ju vara lämpligt, om det är möjligt, att köra fram rullstolen till öppningen i altarrundelns så att prästen är innanför och den som tar emot utanför.

6. Om någon inte vill ta emot vinet på grund av alkoholproblem eller annan orsak kan han diskret visa detta genom att hålla handen för munnen under utdelningen av vinet.  Utdelarern kan, som ersättning och symbol för vinet, teckna ett kors på hans panna.

7. Det ska vara riktigt vin, enligt Svenska kyrkans tradition. Mer vin ska inte koncekreras, än att prästen själv kan dricka upp det som är kvar, när församlingen har fått sitt. Varje kyrka bör därför ha kalkar i olika storlek.

8. Huvudalternativet ska vara att alla dricker ur samma kalk. För dem som, så önskar ska det finnad särkalkar. Hur det ska fungera rent praktiskt får vi fundera på**. Men det kan vara lämpligt med tre utdelare, en som delar ut brödet, och  två som delar ut vinet.

9. Om det är så många besökare, så att nattvarden måste delas ut vid flera "stationer" bör det ändå ges möjlighet till knäfall genom flyttbara knälfallsbänkar. En knäfallsbänk ger möjlighet att stödja armarna och avlasta knäna, vartill man kan ta stöd i bänken när man ska resa sig igen.

10. Om man har en mycket stor kyrka, och bara ett fåtal nattvardsgäster, kan man ställa knäfallsbänkarna i bakre delen av koret, och dela ut nattvarden där i stället för vid altarrundeln, alternativt hålla hela gudstjänsten i ett sidokor.
________
*) Till skillnad mot Katolska kyrkan har vi ingen klockklämtning under koncekreringen i Svenska kyrkan. Därför behövs ett tydligt tecken, som visar när nattvardselementen är konsekrerade. Församlingen bör dessutom ges möjlighet till en kort, eukaristisk tillbedjan (Man ber till Jesus).

**) Man kan ställa fram ett bord med särkalkar i koret. De som vill ta emot vinet i särkalk ska då ställa en sådan kalk på en bricka, som därefter bärs fram till prästen, som fyller på vin i särkalkarna, medan brickan hålls av den som ska dela ut särkalkarna. Mottagaren av vinet tar kalken från brickan, som hålls fram av utdelaren, och ställer sedan tillbaka den urdruckna kalken på brickan. Jag har sett detta fungera utmärkt i en mormonförsamling (!).

Förr i tiden fick endast präster dela ut nattvarden. Om vi nu accepterar nyordningen att även lekmän får göra det, kan ordningen med särkalkar inte vara något stort problem.

In i det sista, till och med i en så här modern kyrkobyggnad, har den traditionella altarplaceringen "ad orientem" behållits. Möjligheten att knäböja under mottagandet av nattvarden i Svenska kyrkan tas nu bort.  Altarringen hade huvudsak en praktisk funktion, då främst i samband med nattvarden. Samtidigt som den hade en viktig symbolisk betydelse. Det symboliska med ringen är att den östra delen av kyrkan sågs som en gräns mellan himmel och jord. Detta var speciellt viktigt i samband med nattvarden, altarringen var nämligen inte rund utan en halvcirkel öppen mot öster. Altarringen hade den praktiska funktionen att församlingens medlemmar knäböjde i samband med att de tog del av vinet och brödet. Altarringen användes även i samband med vigsel där brud och brudgum under ett moment knäböjde. Altaret var placerat mot korväggen, och prästen var alltså vänd "asd orientem" under tillredningen av nattvarden.



Den mässform i Katolska kyrkan som kallas "tridentinska mässan" är strängt formbunden, varför det inte är helt korrekt att säga att den "tridentinska" mässan har bevarats i Svenska kyrkan. Men den tridentinska mässan var dock inte nyordning under den s.k. motreformationen, utan snarare ett erkännande och en uppstramning av den vanligaste medeltida mässa, som till väsentliga delar har bevarats i Svenska kyrkan ända till slutet av 1900-talet och fortfarande praktiseras av många Svk-präster. Kyrkorommets traditionella utformning har bidragit till detta.

Mest utmärkande för såväl den tridentinska mässan i Katolska kyrkan och den traditionella mässan i Svenska kyrkan är altarets och prästens placering. Som församlingens representant mottar prästen den uppståndne Jesus och är därför vänd mot öster, "ad orientem". Faktum är ju att församlingen i sina kyrkbänkar är vänd mot samma håll.

Enligt den nya mässordning, som infördes i Katolska kyrkan efter andra vatikankonciliet är prästen vänd "Versus populum" (mot folket) och alltså med ryggen mot den uppståndne Jesus. Denna nya placering är ett reformert påhitt, som utgår från föreställningen om Jesu frånvaro i nattvarden, som sålunda reduceras till en enkel minnesmåltid över en avliden person. Genom de övriga inslag i den Katolska kyrkan (vigvatten, korstecken, knäfall) som förekommer mer frekvent i Katolska kyrkan men mer eller mindre lyser med sin frånvaro i den lutherska kyrkan, upplever man ändå Jesus som närvarande under en katolsk mässa.

Samma "katolska" (egentligen: reformerta) nyordning håller däremot på att leda till en andlig katastrof i Svenska kyrkan. Nattvarden börjar alltmer likna ett gravöl över en Jesus som inte har återvänt från dödsriket.

Upplösningen av den traditionella liturgin i Katolska kyrkan har öppnat dörren för modernism och förytligande av den katolska tron. Motsvarande upplösning av den katolska liturgin skedde under och efter franska revolutionen, vilken hindrade att prästerna fick en adekvat utbildning i mässans firande. Upplösningen av den traditionella liturgin i Svenska kyrkan har inte bara öppnat dörren, utan har rivit ner hela väggen så att en störtflod av nygnosticism och ren avgudadyrkan nu väller in i Svenska kyrkan. Helt klart är den lutherska kyrkan mer sårbar än den Katolska kyrkan i detta avseende. Men även Katolska kyrkan har alltså fått sina sår.

Eftersom nattvarden är centrum i kyrkans liv saknar det inte alls betydelse hur nattvarden firas. Gunnar Rosendahl såg under 1930-talet nattvarden som vägen till en andlig och teologisk fördjupning.

 

Altarplacering "ad orientem" i katolsk kyrka. Altaret är iordningställt för firandet av den traditionella (tridentinska) katolska mässan. Bilden är troligen tagen under första hälften av 1900-talet, före den katolska nattvardsliturgins upplösning.

Kommentarsfunktionen fungerar åter som den ska. Du kan läsa sign Magnus senaste kommentar och mitt svar under inlägget Med nattvarden som tillhygge. Du kan läsa flera inlägg om nattvarden, om du klickar på kategorin Nattvarden i spalten till höger. Du kan läsa inlägg och kommentarer om den apostoliska successionen, om du klickar på kategorin Prästämbetet i spalten till höger.

Jag börjar bli allmer övertygad om att det är nattvardens rätta firande som ska återupprätta Svenska kyrkan som en kristen kyrka, snarare än teologiska spetsfundigheter och smarta marknadsfprings-strategier. Det står i Svenska kyrkans kyrkoordning att Jesus är närvarande i nattvarden. Brödet och vinet blir verkligen Jesu kropp och blod. 'Det står ingenstans att Jesu kropp och blod återgår till att bli bröd och vin efter nattvardsgudstjänsten. Vi måste visa att vi verkligen tror på Jesu närvaro i nattvarden, så att vi slipper skämmas inför katoliker och ortodoxa. Och så att de också vågar ta emot nattvarden i våra svenska kyrkor.

Så därför uppmanar jag alla Svk-präster att behandla Jesu kropp och blod med vördnad, i stället för att instruera eventuella katoliker och ortdoxa att göra avböjande gester. Denna gest kan i stället förbehållas personer med alkoholproblem, som bara vill ta emot Kristi kropp. Så att vi kan ha riktigt vin i kalken. Det fungerar ju i de flesta Svk-kyrkor och i alla katolska och ortdoxa kyrkor.

Prästen behöver inte dricka sig berusad på överblivet nattvardsvin. Det går bra att ha kalkar i olika storlekar, och bara konsekrera så mycket vin som beräknas gå åt. Och det gör det om församlingen dricker vinet i stället för att stoppa sina smutsiga fingrar med oblaten mellan tummen och pekfingret i vinet. Låt aids-skräcken vara ett avslutat kapitel i Svenska kyrkans historia!* Om någon inte vill dricka ur samma kalk som de andra, går det att ge vinet till den personen i separat mindre kalk. Detta har praktiserats förr i Svenska kyrkan. Se t.ex. 1942 års gudstjänstordning, sid 37!.
 
Det står också i Kyrkoordningen att nattvarden förenar oss med tidigare generationer kristna. Ska vi då inte ha samma nattvardsordning som de? Som de, som knäböjde vid altarrundeln? Detta var ju det enda tillfället att knäböja i den lutherska kyrkan. Det har nu tagits bort, så att vi inte har något tillfälle till knäfall under hela gudstjänsten.

_______________

*) Denna överdrivna bacillskräck, som kom med aids epidemin under 1980 talet går inte riktigt ihop med förnekandet av den traditionella syndaläran.

Sign Svensk katolik har skrivit en kommentar till mitt inlägg För en bättre hantering av nattvarden. SIgn Svensk katolik skriver: "Däremot är det helt riktigt att det inte är sv kyrkan som utesluter katoliker ur nattvarden. Det är vår katolska tro som - för en troende katolik - gör det omöjligt. Jag skulle själv aldrig göra det, men det innebär inte att jag tycker illa om protestantiska kyrkan. Jag vill bara inte dela kommunionen med dem eftersom jag, hur otroligt det än må vara i dina öron, tror på Jesus som närvarande i brödet och vinet. Före, under och efter kommunionen..".

Sign Svensk katolik gör halsbrytande uttalanden om vad jag (inte) tror. De svenska (sekt-) katolikerna nöjer sig inte med att lägga fram vad de själva tror på. De förvanskar också vad vi "protestanter"  tror. Annars kan de ju inte motivera sitt förakt för hela svenska kyrkan.

I Katolska kyrkan börjar kommunionen med att prästen tar en klunk av vinet. Och slutar med att vinet ställs in i det där lilla skåpet. Vad som sedan händer med vinet vet ingen. En traditionell nattvard i Svenska kyrkan börjar med att prästen mäter upp den mängd vin som beräknas gå åt och slutar med att prästen själv dricker upp vinet till sista droppen så att inget blir över.

Nu är det tyvärr så - att under inflytande under senare år av katolska och frikyrkliga dumheter - har det börjat slarvas med nattvarden i Svenska kyrkan.  Det är förfärligt, och därför skrev jag inlägget För en bättre hantering av nattvarden. Men när det sköts rätt är det Svenska kyrkan, som erbjuder en riktig "gammal-katolsk" nattvard. Som tas emot knäböjande framför altaret.

För att få någonting att vara oenig om, hade en av sektkatolikerna ringt till Svenska kyrkan och fått ett korkat svar., "Det slås ut i vasken." Det skulle iofs inte förvåna mig alls, om somliga präster gör det  -. även med konsekrerat vin. Som kuriosum kan dock nämnas, att när jag själv skulle städa en kyrka blev jag tillsagd av prästen att slå ut överblivet vin. Men det var okonsekrerat vin, som hade hållits som reserv ifall det uppmätta vinet (som konsekrerades) inte skulle räcka till.

UNder samtal ,mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet har man kommit fram till att man menar samma sak, men uttrycker det olika: Någon överenskommelse om nattvardsgemenskap har dock inte träffats. Jag kan gärna hålla med om att Katolska kyrkan har rätt att ställa krav på en bättre och mer enhetlig hantering av nattvarden i Senska kyrkan, innan man eventuellt avtalar om nattvardsgemenskap.

Jag har alltså full respekt för Katolska kyrkans hållning i frågan, men ingen respekt för enskilda katolikers hållning att de inte kan ha gemensam nattvard med lutheraner - tydligen inte ens  om det skulle tillstyrkas av den centrala nivån i Katolska kyrkan. Det är  en mycket fientlig attityd mot människor med samma tro som de själva.

Sekterismen inom Katolska kyrkan i Sverige är en black om foten för de bekännelsegtrogna delarna av Svenska kyrkan. På central nivå i Svenska kyrkan är svaret ungefär: Vi struntar blankt i vad Katolska kyrkan säger, för enligt dem gör vi ju fel, vad vi än gör. Och det blev ju faktiskt väldigt fel, när Svenska kyrkan införde de nya katolska nattvardsordningen.

__ __ __

Senaste nytt: Påven har idag upphävt exkommuniceringen av de fyra SSPX-biskoparna. Katolska stiftet i Sverige har - som vanligt när påven beslutat något - svängt 180 grader under en eftermiddag. Det skulle inte förvåna om påven som ett nästa steg beslutar att återgå till den gamla nattarden med knäfall framför altaret. Svenska kyrkan riskerar då att bli ensam med den nya katolska nattvarden. Och då kommer väl den svenska sektkatolikerna att få vatten på sin kvarn¨...

Viktor Rydbergs bild av tomten knyter an till den gamla folktron, med rötter i hednatiden, om småknytt, som människorna måste hålla sig väl med. Varje gård hade sina egna tomtar. Den moderna, kommersialiserade bilden av tomten, handlar om en enda tomte för hela världen, som besöker miljoner olika hus i samma stund. Tomte-tron har hos den moderna människan blivit ett substitut för Jesu verkliga närvaro (som kallas realpresens) i nattvarden.

Realpresens kan förklaras med att Jesus verkligen existerar i nattvarden, har verklig existens. Om något har verklig existens, finns denna existens även om ingen människa tror det. Därför var man inte så noga med undervisningen i kristen tro före reformationen. Med reformationen flyttades fokus i gudstjänsten från kulten (nattvarden) till predikan. Före reformationen var det viktigt att prästerna gjorde rätt, och därför måste prästerna ha goda kunskaper i kristendomen. Vad församlingen trodde speade mindre roll. Den fick del av Guds nåd genom att prästerna gjorde rätt.

Hur många katoliker tror idag att brödet och vinet i nattvarden är Kristi kropp och blod? Några få procent, skulle jag tro. Det avhåller inte renläriga katoliker att ta emot nattvarden tillsammans med de otroende. Däremot kan dessa troende katoliker  ta emot nattvarden tillsammans med lutheraner som har samma tro på Jesu verkliga närvaro som de själva! 

Katoliken Bitte Assarmo påstod i Dagen 19/12 att för protestanter "är brödet och vinet i mässan Kristi kropp genom tron hos dem som ber tillsammans. Detta skulle innebära att det inte längre är det när mässan är över. För oss katoliker är däremot nattvarden verklighet; Kristus är reellt närvarande i eukaristin liksom före och efter. Brödet och vinet är Kristi kropp,"

Detta är en grov förvrängning av protestantisk tro, typisk för svenska katolikers sabotage mot försöken att återförena Kristi kyrka. Det finns inte en protestantisk tro i frågan: Den lutherka (svenskkyrkliga) traditionen tror på realpresens. Den frikyrkliga gör det inte. Men det finns åtskilliga enskilda protestanter som tror tvärtemot deras samfund. Ingen protestantisk riktning tror som Assarmo påstår. Hon har tydligen förväxlat troende protestanter med otroende katoliker. Men de sistnämnda har ju den rätta kyrkotillhörigheten... 

Bitte Assarmos insändare var ett svar på en debattartikel av Gert Gelotte och Iréne Nordgren, medlemmar i det katolska nätverket Katolsk vision. De ville att den katolska nattvarden ska öppnas för alla kristna, utan krav på att de först ska bli katoliker. De skrev inte ett ord om att katoliker borde  få sin kyrkas tillåtelse att ta emot nattvarden av t. ex. högkyrkliga präster i Svenska kyrkan. Tydligen anser de också att riktig nattvard bara finns i katolska kyrkan. Att det finns diamentralt motsatta åsikter om nattvarden bland protestanter nämnde de inte ens. Tror de själva på realpresens?

Vid mitten av 1900-talet var Svenska kyrkan på god väg mot nattvardsgemenskap med Katolska kyrkan. Denna behövde bara lägga av sin sekterism, vilket skedde vid andra vatikankonciliet under 1960-talet. Men utvecklingen i Svenska kyrkan under senare delen av 1900-talet har varit ett hinder. Ett annat hinder är svenska sektkatoliker, som förnekar det kristna arvet i Svenska kyrkan.

Samtidigt som Svenska kyrkan har börjat med nya katolska påhitt, har Svk-präster börjat slarva med sådant som Svenska kyrkan och Katolska kyrkan alltid har gjort på samma sätt. Kvinnliga präster har börjat instruera katoliker att lägga högra handen på vänstra axeln, som tecken på att de inte ska ha nattvarden. Vore det inte bättre att hålla på traditionerna sedan medeltiden, att göra rätt, och låta kvinnoprästmotståndare och katoliker själva hålla reda på vilka präster som de anser är riktiga präster?

Det vore illa om katoliker får för sig att Svenska kyrkan förbjuder dem att ta emot nattvarden. Problemet är inte det som Gelotte och Nordgren påstår.

I ett kommande inlägg ska jag skriva om hur både katolska och frikyrkliga dumheter blandas med rent slarv i hanteringen av nattvarden i Svenska kyrkan. Skärpning, alla präster!

Marslandaren Phoenix har hittat fruset vatten (is) på planeten Mars. Phoenix landade vid planetens nordpol 25 maj och grävde fåror i sanden, varigen något vitt ämne avtäcktes. Det har nu analyserats och visat sig vara is. Men naturligtvis har istäcket på Mars funnits långt innan visste något säkert om dess existens. Vid mitten av 1900-talet utgavs en rik flora scince fiction, som handlade om vattenfyllda kanaler på Mars.

Mars-vattnet har alltså egenskapen existens. Oavsett hur felaktiga föreställningar vi har haft, eller har, om i vilka former Mars-vattnet existerar, så har det existens. Kanske har det en gång runnit fram i kanaler och fyllt oceaner på planetens yta? Är det bara vatten, som sipprar fram ur klippan, under ett tunt sandtäcke, genom en kemisk process under inverkan av solens strålar under Marsnordpolens sommarhalvår? Eller är hela planeten täckt av ett mäktigt islager, liknande inlandsisen över norra Europa? Jämförelsen är spännande. Vår inlandsis slipade den underliggande berghällen, så att sandpartiklar lösgjordes och transporterades upp - genom uppfrysning* - till isytan. Så bildades de bördiga lössjordlagren utanför isranden, när det låste över isytan. På planeten Mars finns ingen atmosfär, ingen blåst. I stället täcks isytan av ett tunt sandlager.

Rätt eller fel? Det vet vi fortfarande inte. Men Mars-vattnet existerar. Och gör så, oberoende av vad vi tror därom. Är det samma sak med Jesu verkliga närvaro i nattvarden ("realpresens")?  Undret sker, oavsett våra försök att förstå vad som sker.

  Han förklarade mysterierna med bilder ur folks vardagsliv.


Det väsentliga är inte själva omvandlingen, utan det som kallas realpresens

Inlägget "Tomtetroende oeniga om tomtens ankomst " (Leta i Arkiv, juni) är avsett att visa att någonting, som verkligen existerar, existerar - oberoende av våra föreställningar om detsamma. Luther var klar över att Jesus verkligen är närvarande i nattvarden ("realpresens"), och därför skulle man tillbe Jesus i brödet och vinet. Men man skulle inte låsa in Jesus i ett skåp och kånka runt honom på åkrarna för att få bättre skördar, som hedningarna gjorde med sina avgudar. Men hallå - jag kan väl inte ha läst allt som Luther har skrivit - i så fall skulle jag inte haft tid att läsa några andra böcker, så mycket som han skrev. Dessutom är det inte ohyggligt intressant vad Luther själv trodde. Han lärde oss att tänka själva, att inte gå på vad som helst.

En sak som vissa katoliker aldrig verkar få in i sina skallar, är att det i den lutherska kyrkan inte finns någon dogm om Luthers ofelbarhet. Vad Luther trodde har ett kyrkohistoriskt intresse, och för all del: Likaväl som man kan läsa vilken lärobok som helst, kan man läsa Luther. Men för en lutheran, som söker vägledning för sin tro, är det viktiga inte vad Luther tyckte i frågan, utan hur det verkligen förhåller sig. En lutheran söker svar i den egna kyrkans tradition, men även i andra kyrkors traditioner. Om de har bättre förklaringar.

Om det som ska förklaras verkligen existerar, kan ju ingen förklaring vara bra nog. Och om man går tillbaka till den odelade kyrkan, går man ju inte utanför den egna kyrkans tradition. Svenska kyrkan grundades inte på 1500-talet. Den kom hit i början av vår svenska medeltid (1000-talet).

Sedan 1200-talet har kyrkan förklarat det, som sker i nattvarden, som transsubstatiation: brödet och vinet omvandlas till Jesu kropp och blod, men behåller brödets och vinets utseende, smak, lukt och struktur. Hur kan det vara möjligt? En fullständig omvandling förutsätter väl att inga av de ursprunliga ämnenas egenskaper finns kvar? Är transsubstantiationslsäran en vetenskapligt korrekt formel för den kemiska omvandlingen, eller ett försök att förklara vad som sker, med hjälp av filosofien - närmare bestämt Aristotelses formlära?

Luther accepterade transsbustatiationsläran i princip, men kritisk mot den hedniska filosofin som han var, sökte han förklara undret med en bild från järnframställningen: eld och järn. Genom, i, över och under beskriver hur elden omger det glödgade järnet. Detta är ingen konsubstantiationslära. Detta var ett uttryck som myntades av den lutherska kyrkans radikalprotestantiska motståndare under 1700-talet, men har sedan tagits upp av den lutherskak kyrkan själv. Detta var alltså en försök att förklara det som händer, och inte menat som en ny lära om vad som händer.

Nu var väl Luthers förklaring kanske inte så lysande, kemiskt, eftersom man på hans tid inte hade analyserat vad en eldslåga egentligen är kemiskt.  Aristoteles filosofi "återupptäcktes" i början av högmedeltiden, och blev våldsamt populär i den medeltida kyrkan. Man lät sig imponeras av att Aristoteles, som en hedning som inte kände till GT, hade definierat förhållandet mellan form och innehåll på samma sätt som skapelseberättelsen i GT, d.v.s att Gud formade den första människan av stoft. Man hade inte alls samma synsätt som idag, när vi talar om "form utan innehåll". Det var snarare formen, som gjorde innehållt till vad det är. Exempelvis har den romersk-katolska kyrkan tills ganska nyligen tillåtit abort på "oformade" barn: embryot ansåg kyrkan inte vara mänskligt liv. Sign Allan skriver (På bloggen Fides Chatolica):

Kanske det är fruktlöst att använda sig av begreppen "konsubstantiation" och "transsubstantiation"? Båda begreppen bygger på ett medeltida språk och tänkesätt med inslag av aristotelisk filosofi när det gäller själva substansbegreppet: Allt har en substans och en accidens (det yttre). Utifrån detta menade man att brödets och vinets substanser ersätts av Kristi kropp och blod medan dess accidenser är oförändrade. Till det yttre är de fortfarande bröd och vin. /- - -/ Kanske det därför är bättre att säga vad man menar med ett nutida språkbruk än att hålla fast vid en annan tids begreppsvärld?

Luther ogillade "filosfin", då han menade att det mänskliga förnuftet hade ersatt tron. Sign Allan skriver vidare (ej kontrollerat av mig):

Det kan vara intressant att erinra sig vad kardinal Joseph Ratzinger (dvs påve Benedikt XVI) lär ha skrivit: de båda begreppen står inte i motsats till varandra om man med konsubstantiation menar att brödet och vinet fortsätter att vara bröd och vin som fysikaliskt-kemiska ämnen även efter instiftelseorden. Jag tror att Erwin Bishofberger har rätt när han i sin bok Trons mysterium skriver att begreppen är olika försök - varken mer eller mindre - att förklara vad som sker med nattvardens bröd och vin. De är tolkningar av det som står i Bibelns texter om nattvarden.

Eftersom vi saknar mänskliga ord för miraklet är det kanske bäst att använda bägge förklaringarna. Att enbart använda den ena förklaringen ger upphov till två villfarelser:

1) Den katolska. Man stängde inne Jesus (det konsekrerade brödet) i en gyllena bur (monstrans) och släpade med Jesus ut på åkrarna - som om han vore en helt vanlig avgud - för att höja skörden.

2) Den lutherska: När järnet svalar omges det ej längre av elden, och kan behandlas som en vanlig järnbit, t ex slängas i soporna.

Det väsentliga är emellertid inte själva omvandlingen, utan det som kallas realpresens: Jesu verkliga närvaro. Vilket jag ville förklara med inlägget om oenigheten mellan tomtetroende om tomtens ankomst. Det som har existens, existerar oberoende av våra spekulationer om existensens former. jämför Mars-vattnet, som vi i stort sett inte vet mer om än att det finns. Men med denna realpresens är det som med frågan om solen går upp, eller om det är jorden som vrider sig neråt. Vi har svårt att förstå medeltidens sätt att tänka. Och på medeltiden förstod de inte vårt.

Trots uttryck som "gått ur tiden" och "tiden står stilla" har vi fortfarande svårt att tänka oss en tillvaro utan tid. Trots att redan Augustinus under 400-talet funderade över tiden, vad är tiden, har man under större delen av kyrkans historia uppfattat Gud som en fånge i tiden. Nu kan vi tänka oss tiden, som en "fjärde dimension", en egenskap hos Skapelsen. Nattvarden upphäver tidens och rummets kategorier, så att vi går Jesus till mötes på Golgata för 2000 år sedan. Det är den verkliga innebörden i Jesu verkliga närvaro i nattvarden.

Och det är den ursprungliga innebörden i ordet "åminnelse".  Det handlar alltså inte om att "komma ihåg" eller "minnas", utan göra levande. "Gör detta till min åminnelse" betyder inte att något upprepas, vare sig i minnet eller i verkligheten, utan att det som hände då, händer nu. Skillnaden mellan nu och då, har upphört.

Detta är en oerhörd skillnad mellan Luthers reformation och de mer "radikala" reformatorernas reformation. De kunde inte tänka sig att allt flyter samman till samma tid och rum, utan fann det orimligt att Jesus verkligen kunde vara närvarande på flera olika platser samtidigt (ubikvitet). Men Jesu ubikvitet (allestädes närvaro) är inte samma sak som nattvarden, som för oss tillbaka till en enda tid och en enda plats: Golgata. Peter (sign Kraxpelax) har skrivit på bloggen Fides Catholica:

Vad konsubstantiationen med sin "närvaro med, i och under brödet" skall betyda är för mig obegripligt. Det är ju varken hackat eller malet, och att vin & bröd efter förättande åker i slasken med föruttsättningen att presensen upphört är ju heller ingen höjdare. Hellre då de reformertas rena åminnelse. Den doktrinen är åtminstone tydlig nog.

Det handlar om katolsk bokstavstro. Den ena läran mot den andra läran. Bättre att ha en tydligt definerad motståndaare än en missförstådd vän! Som om föremålet för den kristna tron inte hade någon egen existens utanför våra hjärnor. Jag har lovat att svara Peter, och har gjort det.
_____________
*) Uppfrysning av stenar i vägar och åkrar beror på att stenmaterialets värmeledande egenskaper skiljer sig från omgivningens, varigenom det lösa vattnet koncentreras till stenens undersida och ombildas till is, så att stenen pressas uppåt.

Plötsligt står han där, mitt i vardagsrummet bland alla barnen, och delar ut julklapparna. Samma sak händer i samma stund i alla andra hus runt om i världen. De små barnen tror att tomten verkligen är närvarande. Det är ingen illusion. Däför har de i inte fördjupat sig i frågan om tomtens ankomst, hur han har tagit sig in i huset.

Det finns dock tre teorier. Den ena, som har anhängare över hela världen men bara ett fåtal i Sverige, säger att tomten kommer genom skorstenen. Mot det har Svenska tomtetroende protesterat, då de menar att tomten är för stor för att komma ner genom den trånga rökkanalen. Den tredje teorin säger att det inte alls är tomten, som kommer, utan det är pappa som har klätt ut sig till minne av tomten.

Nu kan man ju tycka att de två förstnämnda teorierna tror på samma verklighet, att det verkligen är tomten. Men så enkelt är det inte, menar ett antal representanter för Internationella Tomtetrosumfundet. Det helt avgörande är på vilket sätt tomten tar sig in i huset. "Tron att vi har samma tro är en mycket farlig villolära", förklarar de och förtydligar med barsk stämma: "Ni är inga riktiga tomtar, för det är bara vi".

Men den verkliga skillnaden går väl ändå mellan dem som tror på tomtens verklighet, och de som tror att det är en illusion (pappa som har klätt ut sig). En illusion har ju ingen egen existens. Det, som är verkligt, har  däremot en egen existens, oberoende av människors förklaringar av detsamma. Alla barnen kan ha fel om tomtens ankomst, men eftersom han är verklig står han där ändå, mitt i vardagsrumet och delar ut julklapparna.