larsflemstroms

De sexton sverigedemokrater som lämnde Storkyrkan (enligt flera uppgifter satt fyra kvar) har bortförklarat sin aktion med att Eva Brunne hade hyllat "stenkastarvänstern", genom att tala om att "stenarna ska ropa" i sin predikan.

Men hur kan de då vara så säkra på att Eva Brunne syftade på någon "stenkasktarvänster"? "Stenar" är en mycket vanlig metafor i kristen teologi, och i synnerhet i nutida svenskkyrklig förkunnelse, och det är väl alldeles självklart att Brunne  både känt till och använt denna metafor.

Tänk bara på "stötestenen", att kristendomen är en stötosten för dem som inte tror eller inte vill lyda Guds lagar. Brunnes predikan var uppenbarligen en stötosten för somliga.

Men framförallt tror jag att Brunne syftade på de båda bibelställena Lukas 19:40, som Karin nämnder och Första Petrusbrevet 2:4-5 "När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge."

Och det andliga husbygget, det är den allmänneliga kristna kyrkan, som vi BEKÄNNER i trosbekännelsen, och som jag har skrivit om här på bloggen.

Vi är alltså levande stenar i det andliga husbygget, och det gäller även dom av oss (jag var inte där) som deltog i den omtalade demonstrationen, och ropade ut sin vrede mot rasismen. Det var stenarna som ropade.

Det var inga stenar som flög. För säkerhets skull kontrollerar jag med Brunnes predikan. Hon sa:  "Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp."

Det var en tydlig uppfodran till de levande stenarna i det andliga husbygget, det var en uppfodran till oss som skriver på bloggar, när Brunnes egna ord dränks i SD-ledningens bortförklaringar.

Och jag frågar, vad har Björn Söder, sd, som suttit i kyrkomötet, gjort? Har han inget lärt sig? Om det verkligen var en spontan aktion att gå ut, så borde han ha lugnat sina partikamrater, uppmanat dem att sitta kvar, som levande stenar. I stället ledde han uttåget.

Det finns mycket att säga och skriva om detta. Jag har ju faktiskt läst både fornkunskap och historia vid univ, men det mest givande var kursen i källkritisk metod. Sedan har jag intresserat mig för allmän, politisk, ekonomisk, rätts- och kyrkohistoria, i ett orsak - verkanperspektiv, alltså vilka faktorer före en händelse, som har lett fram till händelsen. Historia är en koncentrat av vad många miljoner människor i flera generationer har upplevt, och då gäller det ju att vaska fram just det "som har blivit historia", och bortse från allt annat. Evangelisterna behärskade det sättet att SKRIVA historia till fulländning.

Vilket borde ge ökad trovärdighet åt den kristna traditionen... Men det skulle ta för mycket utrymme att gå in på här. Vårt behov av "odödlighet" innebär för mig att lämna tros-arv (depsitum fidei), som jag mottagit från tidigare generationer kristna, vidare. Det är den egentliga drivkraften för mig att diskutera kristen tro på bloggar - att föra arvet vidare. Den muntliga tradition, som kompletterar Bibeln, och fram för allt tolkningstraditionen som vägleder oss att förstå Bibeln, är oumbärliga delar av kristendomen som en LEVANDE religion.

När det inte längre finns någon som läser "Gud som haver barnen kär" vid sängkanten med sitt lilla barn, som kristna mödrar har gjort med sina barn i snart 2000 år (även om språk och böner har skiftat), kommer kristendomen att vara en död religion, i likhet med fortidens utdöda hednareligioner. Jo, jag hör invändningen: Den helige Ande kommer att blåsa nytt liv i kristendomen...

Men med hednareligionerna är det i alla fall så, att när ingen längre finns som dyrkar de gamla hednagudarna, finns ingen möjlighet att återinföra de gamla religionera, att tro som de gamla hedningarna gjorde. När de små barnen, som ännu inte lärt sig tala, kunde avläsa de vuxnas ansiktsuttryck i skenet från lägerelden... Kommunikation - och traditionsöverföring är en form av kommunikation - är så mycket mer än ord...

Därför vet vi mer - hur konstigt det än låter - om de forntida religionerna genom kristendomens levande tradition, än genom artefakterna från dessa religioner själva. Dels genom att rester av hednareligionerna har inkapslats i det kristna tänkandet, som datavirus som gömmer sig i program, och dels genom häftiga känslomässiga reaktioner mot vissa företeelser från personer med en traditionell kristen tro. Som fortfarande bär på arvet från missionstiden för tusen år sedan, då missionärerna sa att vissa saker skulle man akta sig särskilt noga för...

Den icke-verbala kommunikationen är också en del av traditionen...

Kristendomens ibland överdrivna "sexualskräck" kan bottna i missionstidens kamp mot orgiastiska fruktbarhetsriter under hednatiden. Alla låg med alla i vådsamt gruppsex, men det var knappast dagligt familjeliv under forntiden, utan vid speciella tillfällen, även skildrat i Bibelns berättelse om Sodom och Gomorra.

Och går inte nutidens intresse för polyamorösa förhållanden hand i hand med försöken att återuppväcka döda hednareligioner, som dyrkade olika naturkrafter, inklusive den mänskliga sexualdriften som gudar?  Svenska kyrkan är nog mer indragen i denna naturdyrkan, som ligger i förlängningen av den "gröna" ideologin, än man kan tro.

Det är ju som om en dammlucka har öppnats när domprosten i Stockholms stift Åke Bonnier gör reklam för gruppsexet på sin blogg under den oslagbara rubriken "Polyamorös och trogen". Gärna gruppsex, men det ska vara inom gruppen - som enligt uppgifter på nätet kan bestå av mellan tre (minsta möjliga antal) och flera hundra personer! Detta accepteras inte av Svenska kyrkan "i dag", skrev domprosten bekymrat.

Men hur tillförlitlig är då traditionen? Är det inte risk att den förändras över tiden utan att vi vet något? Det finns ju inga bandinspelningar från traditionens begynnelse, när evangelisterna själva lade ut texten och förklarade vad de menade med det som de hade skrivit.

Nej, men det finns tidiga nedskrivningar "sekundärtraditionen" (Bibeln kallas i dessa sammanhang "primärtraditionen"). Och man kan få en uppfattning genom att jämföra hur traditionen har förvaltats av kristna kyrkor som har isolerats från varandra, såsom den Europeiska kyrkan och Tomas-kyrkan i Indien, enligt traditionen grundad år 52 av Jesu lärjunge Tomas. Jag har hört ett föredrag av en indisk präst, som är uppvuxen i denna kyrka. Att lyssna på honom var som att flyttas drygt 50 år bakåt i tiden, till en kristendomslektiom i den svenska Folkskolan.

Man kan också få en god uppfattning om traditionens tillförlitlighet genom att studera hur olika hednareligioner har förvaltat sina traditioner. Man har använt i stort sett samma berättarteknik. Men det har varit skillnad mellan vandringssägner, som har berättats i underhållssyfte och som det varit tillåtet att "förbättra" och återgivande av sådant som gudarna har uppenbarats. Dem har det varit noga med. Och därför har traditionsbevarandet anförtrotts åt speciella personer, som haft detta som sitt yrke - prästerna.

Konsten att skriva och återge - muntligt såväl som skriftligt - stammens historia och gudarnas ingripande i historien var driven till fulländning hos både judarna och hednafolket í östra Medelhavsområdet, när kristendomen framträdde som en ny religion. Den konsten behövde de kristna inte uppfinna. Den fanns redan. Jesu egna intiativ stämmer väl med moderna psykologiska rön om det mänskliga minnets sätt att fungera.

Det resonemang som jag här har fört hade väckt förargelse, innan kristendomen hade börjat ifrågasättes av krafter både utanför och innan för kyrkan. Men nu behövs det. Vad som kyrkans tradition har att säga om kristen tro kan man lita på. Även om man inte själv är kristen.

Bibeln är Guds heliga ord, enligt Luther det enda "ofelbara" verket av människohand. Vilket bör uppfattas som kritik mot katolikernas anspråk på att påvar och koncilier skulle kunna göra ofelbara uttalanden. Man ska då lägga märke till att trosbekännelserna är en sammanfattning av Bibeln, en bibel i kortform".

Om vi människor tycker att Bibeln är motstägelsefull, eller t.o.m. i vissa stycker absurd, så gör det inte Bibeln mindre ofelbar, utan det är vår förmåga till bibelförståelse som det är fel på. Och den har ju inte blivit bättre av bedrägerierna bakom "Bibel 2000", som är medvetet felöversatt i vissa stycken. När orlistor över de forngrekiska ordens användning i profana (!) sammanhang ger olika alternativ, har Bibel 2000-översättarna konskevent valt den översättning som ligger längst ifrån den kristna traditionen.

Jag har läst valda delar av Bibeln, då vi har använt oss av flera olika översättningar, tillsammans med präster med kunskaper i de antika språken, och då frågat "Vilket ord används på orginalspråket?" NT:s orginalspråk är förvisso forngrekiska, men Jesu och hans lärjungars modersmål var dock arameiska - vilket inte motsäger att lärjungarna behärskade forngrekiska, eller - mer troligt - lärde sig forngrekiska senare i livet. Hur gör jag själv när jag skriver något på engelska. Jag tänker på svenska, och översätter innan jag skriver ner.

Är det då alldeles säkert att den mening, som jag lägger in i de engelska orden, helt överensstämmer med vad en engelsman skulle mena med samma ord? Således misstänker jag att NT-författarna skapade en speciell "kyrkforngrekiska", som har förvaltats av den kristna traditionen. - GT:s ursprungsspåk som kristen helig skrift är också forngrekiska, "synagogsforngrekiska", som jag misstänker inte helt överensstämmer med den senare utbildade judiska kanon, som mer direkt utgår från hebreiskan.

Judarna var till stor del ett handelsfolk, och det fanns judiska "kolonier" över hela Främre Orienten, och alla judar i den förkristna diasporan behärskade inte hebreiskan. Och med undantag för de kristna församlingar, som grundades av Paulus (som med säkerhet behärskade hebreiskan), grundades ju de flertalet av de första kristna församlingarna i dessa judiska kolonier. - Någon expert på judarnas historia och judendomen är jag dock inte, så rätta mig om jag har fel!

Så jag föredrar alltså 1917 års översättning, som jag växt upp med, och som trots allt är en kristen Bibel. Men tyvärr börjar felöversättningarna redan i 1917. I både 1917 års översättning, Bibel 2000 - och märkligt nog i "motöversättningen" Svenska Folkbibeln är 1 Mos 1:1 felöversatt, då det står att Gud skapade "himmel och jord". I alla utländska och äldre svenska översättningar (som jag har sett) står det "himlarna och jorden".

Denna felöversättning lär bero på ett personligt ingripande av ärkebiskop Nathan Söderblom, som på fullt allvar lär ha trott att den moderna vetenskapen skulle verifiera Bibelns sanningsanspråk. Och när Bibeln inte gjorde det, skulle Bibeln anpassas till vetenskapen. Men vad säger att inte framtida vetenskapliga upptäckter kan komma att förklara vad Gud har menat med "den vetenskapliga felaktigheten" i sitt heliga ord?

Andra "vetenskapliga felaktigheter", såsom jungfrufödseln har en avgörande frälsningshistorisk betydelse, och visar att Gud, som själv har skapat naturlagarna och allt biologisk liv, inte själv är underställd naturlagarna. Och det var han naturligtvis inte heller i begynnelsen, då ännu inga naturlagar fanns!

Muslimerna tror att Koranen är en avskrift av en bok i himlen, vilken ord för ord har uppenbarats för Muhammed. Katolikerna tror, åtminstone enligt de debatter jag haft med svenska katoliker, att Bibeln är en skapelse av kyrkan, vars "ofelbarhet" alltså skulle garantera Bibelns ofelbarhet.

Enligt den lutherska traditionen är Bibeln inspirerad eller "utandad" av den helige Ande. Men hur denna inspiration i praktiken har gått till, vet vi icke. Vi vet däremot att t.ex. evangelisten Lukas gjorde noggranna egna undersökningar, och att han då använde ögonvittnesskildringar, som delvis kan beläggas av andra historiska källor.

Markusevangeliet är inte längre än att det kunde läsas upp som en predikan, varför det kan vara en nedskrivning av det som Markus predikade muntligt. Enligt Eusebios skrev han ner sitt evangelium på begäran av församlingen. Vid dessa predikningar förekom det säkert att församlingsmedlemmar frågade "Hörru, Markus, vad menar du egentligen när du säger att..." Jag förmodar att det var så den ursprungliga kristna tolkningstraditionen uppstod.

Översättarna bakom Bibel 2000, och den nutida så kallade bibelvetenskapen vid de svenska statliga universiteten tror att de vet bättre än Markus själv och de andra bibelförfattarna, enligt den kristna traditionen, vad bibelförfattarna egentligen menade.

Det kallar jag kvasivetenskaplig självöverskattning. Teologi är inte en exakt vetenskap i stil med naturvetenskaperna, utan vi har endast Guds ord att förlita sig på. Men Guds ord är både det skrivna gudsordet och den tolkningstradition, som ger det skrivna gudsordet dess rätta förklaring. Och någon ny och sannare tolkningstradition kan ingen "vetenskap" i världen ge oss. Religionen handlar om det vetenskapligt oförklarliga.

Luther rensade i den vildvuxna katolska "traditionen", men var själv mycket traditionsbunden. Han avfärdade bestämt tanken att vem som helt, utan vare sig tro eller undervisning, kan läsa och förstå Bibeln rätt. Se Luthers företal till sin Stora katekes!

"Övertron på Bibelns oinskränkta tillförlitlighet i alla frågor fick ett grundskott när 1800- och 1900-talets bibelforskning avslöjade att den har en lång och komplicerad tillkomsthistoria, och att tolkningen inte bara bjuder på teologiska utan också på vetenskapliga problem. Detta drog gränsen skarpt mellan dem som ville tolka bibelordet utifrån förnuftsprinciper och de som ansåg den för helt sakrosankt och menade att den måste uppfattas efter ordens

bokstavliga lydelse. Här har alltså orsaken till den splittring som vi finner inom dagens protestantism. Men förutsättningen är hela tiden, och på båda hållen, hos fundamentalister och liberaler, att Bibeln är en bok som fungerar oberoende av kyrkan och inte behöver dess erfarenhet för att bli tolkad."

Om Traditionen har fel om Bibelns tillkomsthistoria, kan man då över huvud taget lita på Traditionen? Jag har i flera debatter hävdat att radikala protestanter som säger sig inte alls tro på Traditionen "omedvetet" tror på Traditionens mest grundläggand delar, nämligen vad Traditionen säger om Bibelns tillkomsthistoria och predanje. Å andra sidan verkar svenska katoliker, som gärna jämställer Traditionen och Bibeln, inte tro på dessa mest grundläggande delar av Traditionen - den lära som apostlarna lämnade över till kyrkan. I stället tror de på de delar som påvar och koncilier har beslutat långt efteråt!

För Beskow existerar tydligen bara ytterligheterna "fundamentalister" och  "liberaler" inom protestantismen. Själv har han en närmast liberal inställning, då han gör bibeltolkningen till ett "vetenskapligt" problem - något annat hade varit nästan tjänstefel av en docent vid ett statligt universitet! Hur förklarar han då att hans forskning inte alls stämmer med vad kollegan i Uppsala Annika Borg, "bibelvetare" och präst i Svenska kyrkan kommit fram till? Jo, man måste ju tillhöra rätt kyrka och ha den heliga Andes vägledning. De lutherska teologiprofessorerna under första hälften av 1900-talet hade hållit med. Och i stort sett förstod de Bibeln på samma sätt som Beskow - medan Borg verkar ha forskat fram en ny religion, som inte är Svenska kyrkans tro enligt Svk:s egna bekännelseskrifter.

Men likväl handlar det om en rätt så våldsam nedvärdering av både Skriften och Traditionen, när man gör bibeltolkningen till en vetenskaplig fråga - oavsett om man är katolik eller lärjunge till Borg. Bibelförståelsen blir ju då inte längre - som påven Paul VI sa - det trosarv som det är kyrkans skyldighet att oförvanskat föra vidare. Denne påve sa vidare:

Kyrkan anser det med rätta vara sin plikt att ständigt fördjupa och för varje generations krav avpassa framställningen av Guds outrannsakliga mysterier som i sig innesluter alla frälsningens frukter. Men samtidigt är det av största vikt att tillse att, under bevarande av den nödvändiga plikten att pröva, inga av den kristna trons sanningar bringas att vackla. /- - -/ Det bör dessutom erinras om att tolkandets eller hermeneutikens uppgift är att förstå och urskilja vad som i en observerad sats är uttalat eller innebörden av en text men alls icke att försöka konstruera fram någon slags ny mening utifrån några godtyckliga antaganden.

Eftersom inte ens katolska kyrkan är ofelbar i allt, har det väl förekommit tvära omtolkningar från generation till generation även inom katolska kyrkan. Men påven hade ju helt rätt i att kyrkans uppgift är att göra samma budskap begripligt för varje generation. Men om det är samma gamla budskap, som har förts vidare hela tiden, om än i olika kulturella skepnader, kan ju inte den rätta förståelsen av kristendomen vara monopoliserad till katolska kyrkan! Om kristendomen däremot är ett nytt vetenskapsområde, som måste utforskas i något slags katolsk-vetenskaplig kontext ...

Att göra samma budskap begripligt för varje generation, är inte detsamma som att hitta på ett nytt budskap, ny dogmer utan stöd i Bibeln och den ursprungliga Traditionen. Men nu påstår svenska katoliker - vilket är ren historieförfalskning - att Bibeln är en ganska sentida skapelse av kyrkan, d.v.s. den katolska kyrkan. Som därför skulle ha rätt att förfoga över Bibeln som den vill. Bibeln beskrivs rentav som en bok en bok som formats av den katolska Kyrkan för att så långt möjligt beskriva grunden för vad den katolska Kyrkan tror. Och då menar de förstås att den nuvarande katolska kyrkan är en spikrak fortsättning på kyrkan under antiken. Den och ingen annan. Svenska kyrkan är inte ens en liten avkrok av den ursprungliga kyrkan. 

Påståendet att 1800- och 1900-talets bibelforskning avslöjat att Bibeln har en lång och komplicerad tillkomsthistoria är ett grundskott inte bara mot Bibelns utan även mot Traditionens tillkomsthistoria. Det är ett vanlig åsikt bland katoliker i Sverige att Bibeln är ett ganska sent hopplock av olika vandringssägner - en gudsförnekande idé som först formulerades av 1700-talets protestantiska bibelkritiker. I själva verket blandar de ihop tillkomsthistorien med kanoniseringsprocessen.De blandar ihop den dåtida, ännu odelade kyrkan, med dagens romersk-katolska kyrka. Kanoniseringsprocessen innebär att man definitivt avgjorde vilka böcker som skulle ingå i Bibeln och i viss mån  bibeltexternas exakta lydelse. Med den närhet till händelserna, som trots allt då fortfarande rådde, var denna kanoniseringsprocess säkerligen mer tillförlitlig än de nutida "vetenskapliga" försöken att tränga bakom bibeltexterna och avslöja den verkliga bakgrunden till att det står som det gör.

Parallellt med dessa katolska galenskaper, har det uppstått en rörelse av huvudsakligen f d frikyrkokristna, som låtsas vara före detta judar. Fastän de aldrig har varit judar. Med sin påstått judiska bakgrund, gör de anspråk på tolkningsföreträde av den lära som förkunnades av juden Jesus, juden Petrus, juden Paulus, o.s.v. Detta under en tid, då intresset för kristendomens judiska rötter växer. Detta att svenskar låtsas vara judar är emellertid inget nytt. I Rudbecks försvar för den svenska stormaktspolitiken under 1600-talet hävdade han att svenskarna är "Israels trettonde stam", världen urjudar. 

Men nu undrar jag om inte de verkliga "bibelvetarna", de som står bakom Bibel 2000, är i full färd med att upptäcka judendomens rötter i gamla hednareligioner. Forskningen går framåt och upptäcker för länge sedan glömda gudar!

Ordet "tradition" betyder lämna över, från en generation till nästa, och till nästa.  Med Traditionen (med stort T) menas i kristna sammanhang den lära som apostlarna lämnade över till kyrkan. Den lära, som de första kristna, de som var samtida med Jesus, lämnade över til den första generation kristna, som inte var personligen närvarande. Traditionen började mycket tidigt, och var sannolikt enbart muntlig från början. Men eftersom Traditionen själv säger att  evangelierna skrevs av apostlarna, eller nära medarbetare till dem, och eftersom Paulus räknas till apostlarna fastän han inte var en av de tolv lärjungarna, är Skriften nästan lika gammal som den muntliga Traditionen.

Det berättas att församlingen uppmanade Marcus att skriva ner sitt evangelium. Detta tyder på att Marcus-evangeliet fanns hos Marcus, i muntlig form innan han skrev sitt evangelium. Enligt denna tolkning är Skriften en del av Traditionen redan från början, och inte - som senare har påståtts - ett hopplock efter flera generationer av olika mungliga "traditioner". Marcus evengelium är det äldsta och det kortaste av evangelierna. Det bör ha varit möjligt för en i berättarkonsten tränad person att lära sig hela evangeliet utantill och läsa upp det ur minnet som en del av gudstjänsten.

Hur gjorde man i skriftlösa samhällen för att minnas och återberätta stammens historia och uppenbarelser från gudavärlden. Både judendomen och kristendomen uppstod bland omgivande hedniska samhällen. Skrivkonsten var visserligen uppfunnen, men inte allmän. Hedniska traditioner fanns sannolikt från tiden före uppfinningen av skrivkonsten. Längre bort fanns fortfarande samhällen som helst saknade skrivkonsten. Jo, i skriftlösa samhällen har funnits särskilda yrken av professionella historieberättare, levande historieböcker - och präster, som hade tränats i konsten att komma ihåg och föra berättelsen oförändrad vidare från generation till generation.

Denna konst utvecklades till en hel "vetenskap". Hur mycket är det möjligt för en människa att minnas ordagrannt? Vid vilken ålder skall den nya generationen historieberättare eller blivande präster läras upp? Hur ska man göra med det, som man inte kan minnas ordagrannt? Kan den ordagranna berättelsen innehålla stopar, som gör att man med egna ord kan åtgerge även det? Hur mycket kan man komprimera den ordagranna berättelsen, genom att undvika långa förklaringar - som i så fall måste ingå i de icke ordagranna hågkomsterna. Och hur mycket och vad ska bevaras till eftervärlden, och hur mycket och vad skall lämnas till glömskan?

När judar och greker har lärt sig skrivkonsten, är bägge folkslagen redan skickliga historier. Med skrivkonsten kan de bevara mer till eftervärlden, men fortfarande handlar det om ett urval. Redan under förkristen tid har de utvecklat nästan vetenskapliga metoder för att välja ut händelser "som förändrar historien" (såväl den rent profana historien som skildringen av Guds ingripande i historien) och lämna triviala händelser utanför. Evangelisterna arbetar med exakt samma metod, en oehörd mängd kunskap komprimeras i de ganska korta evangelierna - Skriften. Förklaringen, som sedan dyker upp som noter i de olika bibelöversättningarna, lämnas till den muntliga Traditionen.

Genom att välja ut de tolv lärjungarna, har Jesus redan rekryterat de första prästerna, som ska föra hans lära vidare. Med orden "Du är Petrus. På denna klippa ska jag bygga min kyrka", har Jesus redan inrättat prästämbetet. Judarna hade ett prästämbete. Hednafolken hade präster. Den fornnordiska asatron hade präster. Prästämbetet är inget unikt för kristendomen, utan snararer allmänmänskligt, något som är nedlagt i människans natur som en förmåga att föra en tradition vidare. Unikt är snarare föreställningen att vem som helst kan läsa och rätt förstå Bibeln, utan stöd av något som har förmedlats från tidigare generationer. Den del av Traditionen, som hjälper oss att rätt läsa och förstå Bibeln, kallas av den rysk-ortoxa kyrkan predanje.

Prästämbetet har sin särskilda betydelse i detta sammanhang som förvaltare av Skriften och Traditionen. Detta är en del av den apostoliska successionen. Man behöver inte vara präst för att föra en tradition vidare. Samma uppgift har pastorsämbetet inom frikyrkorna. Traditionsbevarandet är dock mer instituionaliserat genom prästämbetet i de s.k. historiska kyrkorna, vilket enligt min mening är nödvändigt för att bevara traditionen oförändrad under lång tid.

Kristendomen är en historisk religion. Därmed menas att de händelser, som Bibeln berättar om, verkligen har inträffat. De har setts av tusentals människor. Därför måste det också finnas (eller åtminstone; ha funnits) andra källor, vid sidan av Bibeln. Sådana källor är också en del av Traditionen. Till Traditionen räknas inom den katolska kyrkan också kyrkokfädernas skrifter, beslut av kyrkan själv, uttalanden av påvar, o.s.v.  Traditionen blev med tiden ganska vildvuxen, och alltmer ifrågasatt, särskilt av reformatorerna under 1500-talet. I den svenska bloggosfären pågår idag animerade debatter om den katolska kyrkans ofelbarhet, påvens ofelbarhet, och vilka uttalanden av kyrkan eller påven som är ofelbara.

Den protestantiska uppfattningen (och jag talar då inte om alla medlemmar i protestatniska kyrkor, utan om dem som har en traditionell protestantisk tro) är, att Skriften är det enda verk av människohand, som är ofelbar. Detta förklaras med att Skriften är tillkommen under särskild ledning av den helige Ande. Detta behöver, enligt min mening, inte betyda att allting vid sidan av Skriften är fel. Men man kan tala om olika grader av sannolikhet. En vanlig invändning mot dessa s.k. utombibliska källor är, att de är svåra att datera, så att man kan vara säker på att de inte är påhittade i efterhand. Berättelser, som tillhör den muntliga Traditionen, kan sällan dateras tidigare än till det första bevarade dokumentet, sedan berättelsen har nedskrivits. Detta hindrar dock inte att berättelsen kan ha traderats muntligt under flera generationer, som just en muntlig tradition.

Predanje skiljer sig från resten av Traditionen genom att den inte är fristående från Skriften, då den ju snarare är en bruksanvisning till Skriften. När flera tolkningar av ett bibelställe är möjliga, rent språkligt, talar predanje om vilken tolkning som är den rätta, vad evangelisten egentligen menade. Detta är inte möjligt att utröna med modern "bibelvetenskap", som i det nämraste är ren humbug. Ordet teologi betyder vetenskapen om Gud. Men teologi är traderad kunskap, inte vetenskap. Studieoobjektet för teologin, Gud, låter sig nämligen inte utforskas med vetenskapliga metoder. Därom är ateister och traditionsbundna kristna helt överens!

Vi behöver alltså predanje för att rätt förstå Skriften. Men detta är som ett puzzel. Genom kyrkans splittring, kan puzzelbitarna har spridits, så att Katolska kyrkan har en del, orotodoxa kyrkan har andra delar och slutligen kan de protestantiska kyrkorna ha sina delar. En enda kyrka sitter inte inne med hela sanningen.