larsflemstroms

Apostolisk succession

Jag har ganska nyligen skrivit en uppsats om den Apostoliska successionen i Svenska kyrkan. Den finns att läsa på:



http://www.mimersbrunn.se/arbeten/15264.asp

Jag rekommenderar verkligen alla läsare av denna blogg att läsa Rickards uppsats.

Om någon vill ha den som betydligt mer lättläst pdf-fil går det bra att kontakta mig på epost:



rickard.lind snabel-a student.gu.se

Om Svenska Kyrkan är katolsk så är jag jultomten.

Har lite snabbt läst den intressanta och bra uppsatsen. Något som gärna hade fått vara med är en analys av den officiella syn som Svenska Kyrkan idag ha, det vill säga att det räcker med lärosuccession och att vigningssuccessionen är bra men inte nödvändig.



Min tes är att man tror detta för att inte bryta med danska och norska och isländska folkkyrkorna. För min del godkänner jag av denna anledning inte deras prästämbeten, så är man i dessa länder (samt bl.a. Tyskland men inte Finland Estland och Lettland) får man söka sig till en anglikansk kyrka om sådan finns, eller den katolska för att fira mässa.

Hej,



visst är det skillnader mellan olika protestantiska samfund. Men faktum kvarstår väl: svenska kyrkan är ett protestantiskt samfund, om än åt det "katolska" hållet? Man har ju fortfarande exempelvis Konkordieboken som ett grundläggande lärodokument.



Sedan tror jag att det i svenska kyrkans fall kan vara värt att titta på fallet med den engelska statskyrkan (och anglikanska gemenskapen i stort). Detta torde vara den grupp som ligger "närmast" att erkännas som kyrkor av de samfund och kyrkosamfund som bröt sig ur katolska kyrkan under 1500-talet (inte utan stor egen skuld även från katolska kyrkan, förstås!). Men även i detta fall håller man ogiltigheten av vigningar och sakrament för klart ogiltiga. I det senaste dokumentet som klart uttalade sig om just detta står att:



"With regard to those truths connected to revelation by historical necessity and which are to be held definitively, but are not able to be declared as divinely revealed, the following examples can be given: the legitimacy of the election of the Supreme Pontiff or of the celebration of an ecumenical council, the canonizations of saints (dogmatic facts), the declaration of Pope Leo XIII in the Apostolic Letter Apostolicae Curae on the invalidity of Anglican ordinations."



( http://www.ewtn.com/library/CURIA/CDFADTU.HTM )



Jag vill inte med detta kasta paj eller skvätta sand. Jag tror bara att det kan vara bra att i ekumeniska samtal, av vilket slag det än må vara, att vara klar över de ömsesidiga utgångspunkterna. Sedan kan man önska att det såg annorlunda ut. Men det är nu så det är: engelska kyrkans vigningar anses inte giltiga från katolskt håll. Så mycket mindre, då, svenska kyrkans.



"Mekanisk succession" är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för apostolisk succession.



Vänligen,



Erik

PS. Dokumentet från vilket citatet ovan är taget är från 1998. Noteras kan att nuvarande påven då var prefekt för Troskongregationen, som utfärdade dokumentet. DS.

Erik, varför tror du att det skulle vara någon större skillnad mellan Sv K och The Anglican Communion när det gäller att erkännas som kyrkor?



Men det sistnämnda du skriver håller jag med om.

Erik får gärna svara på frågan, som är ställd till honom, därför avstår jag från att svara själv just nu. Men allting som kommer från Rom är inte eviga sanningar. Verkligheten är inte heller alltid evigt bestående.



Det vore märkligt om inte kyrkan har tänkt på att hennes högsta regionala representer, biskoparna, lever farligt i länder där kristna förföljs. Skulle då inte en vanlig präst kunna förrätta prästvigning i ett nödläge, när alla biskopar har blivit mördade?



En sådan nödregel lär ha funnits i den medeltida kyrkorätten, men var den tillämplig i fallet Church of England, som "anglokatolikerna" hävdar? Det helt unika för Svenska kyrkan är att hennes apostoliska succession inte utgår från sådana präst-prästvigningar, utan från en riktig biskop!



Läste om kriterier för apostolisk succession i en skrift om ortodox tro, och bedömer utifrån denna skrift att successionen i Svk vid mitten av 1900-talet uppfyllde mellan hälften och 3/4-delar av dessa kriterier - betydligt mer än bara den "mekaniska" biten.



Den största betydelsen av den apostoliska successionen i Svk tror jag ligger på det "psykologiska" planet.



Tanken på att själv vara en länk i en obruten kedja av tidigare präster tillbaka till apostolarna, måste för den som själv tror på detta, vara en ständig påminnelse om hans ansvar för att föra den kristna tro - som han sålunda själv mottagit - oförvanskad vidare.

Hej,



Jonas: anglikanska kyrkor ligger närmre att erkännas som kyrkor eftersom, vad jag förstår, dessa inte är "reformatoriska". Visserligen bröt sig Church of England ur under reformationestiden, och man påverkades också av reformatoriska tankar, speciellt under Elizabeth I, men man definierade sig aldrig som ett protestantiskt samfund (mig veterligen). Högkyrkligheten uppkom ju också inom CofE, där man också hade en viss argumentation för att CofE inte var ett protestantiskt samfund. Anglikanerna har också länge sett sig som "via media", mellan katoliker och protestanter. Därför anser jag att deras ämbetens giltighet ligger närmre för godkännande än SvK:s.



Lars: intressant med din bedömning om upppfyllnaden av apostolisk succession till hälften eller tre fjärdedelar. Minns du vilka delar det var?



Angående nödregeln för prästvigning: jag har också för mig att en sådan nödregel har funnits (eller kanske finns?). Det är dock vanskligt att anse att det var en nödsituation under reformationen; sanningen var ju inte att man hade brist på biskopar, utan snarare att man drev iväg biskoparna.



Jag upprepar dock: det finns i protestantiska samfund ingen pricipiell skillnad mellan präst och biskop. I exempelvis "Om påvens makt och överhöghet", som ingår i SvK:s bekännelsedokument, står att läsa att:



"biskop å ena sidan och presbyter och pastor å den andra representera skilda grader blott med hänsyn till mänsklig myndighet. Detta ligger i själva saken, ty deras av Gud förlänade uppdrag är ett och detsamma, såsom jag ovan sagt" (nr. 63).



Tanken på apostolisk succession enligt något som liknar katolsk och ortodox modell har , mig veterligen, inte framförts inom SvK förrän under början av 1900-talet, inom högkyrkligheten (som alltså i mångt och mycket är en ren import från CofE).



Förutom dessa grundläggande frågor kan jag dock lägga till två nya förhållanden på senare tid som gjort ett erkännande än mer avlägset:



1) vigning av kvinnliga biskopar. (Det är också anmärkningsvärt och symptomatiskt att det inte togs något enskilt beslut om kvinnor till biskopsämbetet i SvK.)



2) kyrkogemenskap med Missionskyrkan. Här finns uppenbart ingen apostolisk succession. Ändå kan pastorer från Missionskyrkan utan förgående vigning verka som präster inom SvK. Också detta förmedlar ju en syn på prästämbete och apostolisk succession.



Detta alltså sådant som tillkommit under senare år, i tillägg till tidigare hinder.



Som du skriver kan mycket förändras inom det ekumeniska läget, och vi får alla be och hoppas på att alla kristna en dag kan bli ett. Med all rimlig bedömning går dock utvecklingen vad gäller just SvK och katolska kyrkan åt rakt motsatt håll.



Vänligen,



Erik

Det var ett bestämt antal tydligt beskrivna kriterier, som skall uppfyllas, för en giltig apostolisk succession. Tyvärr minns jag exakt, förutom att succissionen ska vara lokal. Detta hade jag inte sett tidigare. Svk verkar vara den enda "protestantiska" kyrkan i världen (och dessutom den enda kyrkan öht i Sverige) som uppfyller detta krav. Visserligen finns det en katolsk och flera ortodoxa biskopar i Sverige, men de har ju ingen lokal succession i Sverige bakom sig. Om kyrkan skulle återförenas, så kommer alltså Svk:s bidrag att bli successionen i Sverige. Även om det så skulle kräva att den svenska biskop, som återupptar den apostoliska successionen fullt ut, måste åka till Rom och bli godkänd av påven. Som jag ser det.



Det är nog riktigt att Oxfordrörelsen fungerade som katalysator för högkyrkligheten i Sverige, och dess närmande till katolicismen. Men rötterna är svenska. I nutiden talar vi ju om en katolskt orienterad gren av högkyrkliga och en mer "pur-luthersk", ibland kallad gammalkyrklig. Sedan har vi ju benämningen folkkyrklig, som står för en mer frikyrklig ämbetssyn. Samtliga inom Svk.



Ordet "protestant" användes inte före 1800-talet, och betyder ju ordagrannt "för testamentet", alltså en ursprungliga kristendomen. Under den s k reformationstiden uppfattades ju påven och den sydeuropeiska kyrkan som avfällig. Vill också minnas att Uppsala möte fördömer "papismen" och inte hela den tidigare kyrkan.

Erik, jag tror tyvärr inte att det du skriver håller, vad man kallar sig är ju inte på något sätt avgörande utan, trossatserna och ämbetet har bevarats - och ämbetet har bevarats på samma sätt i SvK som i The Anglican Communion. Sen erkänns det ändå inte av den katolska kyrkan det är en annan sak. Svenska kyrkan har aldrig framställt sig som protestantiskt, utan evangeliskt-lutherskt och betonat att det är en historisk kyrka och inte något som bara uppstod på 1500-talet.



Högkyrkligheten, den anglokatolska rörelsen uppstod i England på 1800-talet, ja, och den kom att påverka den Svenska kyrkan i betydligt högre grad än andra reformatoriska kyrkor (vilka saknar den historiska successionen). Svenska kyrkan är därför när det gäller liturgi och sakrament förhållandevis högkyrklig som sådan. Liksom det finns anglokatoliker inom The Anglican Communion finns det högkyrkliga inom Svenska kyrkan och dessa har väldigt lika uppfattningar om saker och ting.



En viktig sak som talar emot att The Anglican Communion skulle ligga närmare att erkännas som kyrka är att man är mindre dogmatisk än Svenska kyrkan när det gäller synen på nattvarden (gäller antagligen inte anglokatolikerna inom The Anglican Communion). Man är inte lika tydlig när det gäller Jesus Kristus kropp och blods bokstavliga närvaro i brödet och vinet. Detta beror antagligen på det presbyterianska/reformerta inflytandet, något som har saknats i Sverige.



Jag tror därför att det inte är någon större skillnad.

Svk hade ett bättre utgångsläge än CofE vid mitten av 1900-talet, med bl a apostolisk succesion från en biskop i den odelade kyrkan. Medan CofE hänvisar till nödregeln och dess präst-prästvigningar. Men därefter har sannolikt Svk drabbas av värre förfall än CofE. Men det är inte enda gången i Svk:s historia. Hon har rest sig förr och kommer att göra det igen.



Att dkK prioriterar CofE har nog sina orsaker, kunskapen om lilla Sverige och vår svenska kyrka verkar ju inte vara överväldigande inom den katolska världen, vartill svenskfödda katoliker bedriver direkt desinformation mot Svk.



Och historiskt har ju det geografiska läget talat mot Sverige, medan England ligger mellan det katolska Frankrike och det katolska Irland.