Kvinnliga präster
Nu är det kvinnoprästmotståndarna som ska jagas ur kyrkan. Det har gått dåligt. Man förlitar sig på administrativa åtgårder, att vägra prästviga motståndare. Men motståndarna finns kvar, även om de inte är vigda inom Svk:s formella struktur, eller inte alls vigda. Konstaterar alltså att kvinnopräst-anhängare och -motståndare ömsesidigt har försökt exkludera varandra, men att båda grupperna finns kvar. Båda grupperna börjar inse att man måste acceptera varandras existens.
Den verkliga skiljelinjen inom kyrkan idag går inte mellan för eller mot kvinnliga präster. Den går mellan traditionell kristen tro och förnekandet av kristendomens centrala dogmer såsom jungfrufödseln och Jesu uppståndelse från de döda, mm. Och visst finns det kvinnliga präster, som predikar traditionell kristen tro (har skrivit en del om detta i inlägget Lite om bloggens framtid), och visst finns det manliga präster som tar avstånd från traditionell kristendom!
Problemet, när den ena parten inte ser den andra som "riktiga" präster, är att då kan man inte samarbeta fullt ut, även om man så är överens om nästan allting. Då är det svårt att ingå i samma arbetsorganisation, åtminstone om den ena parten inte är beredd att ta ett steg bakåt.
Missionsprovinsen är den ideala lösningen på detta problem. Missionsprovinsen, som enbart har manliga präster, vill erkännas som ett icke-territoriellt stift för kvinnopräst-motståndare inom Svenska kyrkan. Någon diskriminering av kvinnliga präster förekommer inte inom Missionsprovinsen, eftersom Missionsprovinsen saknar kvinnliga präster - och kvinnor har möjlighet att vara präster fullt ut i Svenska kyrkans territoriella organisation.
Kvinnor med samma lutherska tro som Missionsprovinsen, i alla frågor utom just kvinnoprästfrågan, har full möjlighet att praktisera sin tro, som präster, i den territoriella organisationen. Det kan dock vara svårt för Svk att erkänna Missionsprovinsen, som ett stift eftersom Missionsprovinsens biskopar då skulle bli jämböriga med de territoriella stiftsbiskoparna. En möjlig kompromiss-lösning vore att Svk erkänner Missionsprovinsen som ett inomkyrkligt förbund med egna biskopar.
Kyrkokommun-idén är också en lösning. Som ett inomkyrkligt förbund, med egna stadgar o dyl, skulle Missionsprovinsen delta på samma villkor som Svk:s territoriella församlingar (med kvinnliga präster), de protestantiska frikyrkosamfunden, den katolska och de ortodoxa kyrkorna.
"Kvinnor med samma lutherska tro som Missionsprovinsen, i alla frågor utom just kvinnoprästfrågan, har full möjlighet att praktisera sin tro, som präster, i den territoriella organisationen" skriver du.
Men jag är inte alldeles säker på det. Det finns ganska starka krafter i de territoriella församlingarna som INTE vill höra något om en dubbel utgång, en absolut gudomlig sanning eller om jungfrufödsel. Jag ska inte säga att det är omöjligt, för det vore förmätet, men det är inte enkelt och dessutom stundtals ganska ensamt.
Det du skriver visar att kvinnoprästmotståndare och bibel- och bekännelsetrogna kvinnliga präster måste samarbeta på alla plan, där samarbete är möjligt, för att bevara Svenska kyrkan som en kyrka med traditionell kristen tro.
Under OAS-mötet 2006 (och jag gissar att det är samma sak i år) fick inga kvinnliga präster medverka, vilket jag protesterade mot i Vestibul. Det måste ju finnas praktiska lösningar vid ett stort möte sommartid, med flera nattvardsbord.
Jag är i sanningens namn välsignad med en arbetsplats och många andra gemenskaper där samarbete, samexistens och samverkan sker så långt respektive samvete tillåter och där det dessutom sker med respekt och vänskap.
Det som skrämmer mig ibland är dock att förekomsten av sådan samexistens tycks vara så oerhört provocerande för många.
Missionsprovinsen anser jag inte är någon lösning, däremot ett icke terrotoriellt stift. Det kan dock inte ske på det sätt som Missionsprovinsen gick till väga. Sedan så består ju Missionsprovinsen i huvudsak av Kyrkliga Förbundet-folk.
Angående OAS så befinner jag mig på sommarmötet i Borås nu. Härligt att ha så många trogna kristna på samma ställe som tillber Herren Jesus Kristus. Det är ju alla från Cesarius Cavallin till ELM-BV och frikyrkliga. Huruvida det finns kvinnliga präster här vet jag inte - någon finns det säkert - men de deltar inte i de kyrkliga handlingarna, och det med rätta. OAS tar inte ställning själva och det är många medverkande som annars arbetar med kvinnliga präster, men eftersom man inte vill stänga ute t.ex. högkyrkliga och leastadianer så får endast manliga präster officiera.
Varför ska det vara ett självändamål för alla kvinnliga präster att få officiera i alla sammanhang, utan gå fram och motta Kroppen och Blodet som alla andra? Det gör till exempel bekännelsetrogna kvinnliga präster som Eva Hamberg och det borde också andra bekännelsetrogna kvinnliga präster kan göra. Det finns även många andra uppgifter här, till exempel som förebedjare där de skulle kunna ha en uppgift.
Problemet är väl att de kanske inte är så bekännelsetrogna i övrigt, och hänger upp sig på någon rättvise- eller jämställdhetstanke.
Jag vet inte om du var med 2006 i Skövde, men varken där eller här skulle det på ett bra sätt praktiskt kunna ha det på det sätt som du vill.
En länk till dagens Borås tidning om OAS-mötet och en intervju med Berit Simonsson (Gudabenådad predikant - ja kvinnor kan och får predika och inspiratör)
