Historia - nutid - framtid
Kyrkan skymtar genom stigluckan.
Trönö gamla kyrka, ägd av Riksantikvarieämbetet, är en av Sveriges bäst bevarade kyrkor från äldre medeltid, som inte blivit ombyggd under senmedeltiden. Kyrkans äldsta del är från 1100-talet. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende under 1200-talet, och är en stor landsbygdskyrka för sin tid, belägen i ett välmående jordbrukslandskap, med en mängd ålderdomliga gårdar i typisk Hälsinge-stil. Ni som är intresserad av gammal bygdekultur rekommenderas ett besök i Trönö församling. Trönö gamla kyrka är medtagen på Riksantikvarieämbets lista över de mest sevärde kulturminnesplatserna i Sverige. Trönö nya kyrka invigdes 1895, men totalförstördes vid en brand drygt hundra år senare. Den är delvis återuppbyggd.
I denna miljö, i prästgården mellan den gamla och den nya kyrkan är ärkebiskop Nathan Söderblom uppväxt, internationellt känd för sitt intresse för ekumenik och samarbete mellan olika kristna samfund. Hade han inspirerats av de olika kristna kulurer som hembygdens båda kyrkor representerar? Han ville arbeta för freden genom att hindra att religiösa motsättningar användes som bränsle i militära konflikter. Han deltog i världen första större ekumeniska möte i Edinburg 1910, som dock var en rent protestantisk historia. Han inbjöd kristenhetens tre huvudgrenar till det ekumeniska mötet i Stockholm 1910. Han inbjöd rikyrkornas representanter till ärkebiskopsgården i Uppsala, Att ärkebiskopen själv "nedlät" sig till att samtala med enkla frikyrkokpastorer var på den tiden en sensation.
Trönö församling med drygt 800 invånare ingår i dag i Norrala pastorat med 4500 invåndre, som förutom landsbygden i Trönö och Norrala omfattar norra delen av Söderhamns stad. I pastoratet finns fyra kyrkor: Trönö gamla kyrka, Trönö nya kyrka, Norrala kyrka och Vågbro kyrka. Vill minnas att jag vid genomresa även sett frikyrkobyggnader. Enligt uppgift ska det finnas en missionsförsamling i Norrala, men frikyrkorna verkar vara koncentrerade till Söderhamns stad och västra delen av Söderhamns kommun, Mokorset och Skog. I kommunen finns, förutom Svenska kyrkan och Missionskyrkan, Frälsningsarmén, Pingstkyrkan och Missionskyrkan.
Som jag skrev i ett av de första inläggen på denna blogg, ägdes inte sockenkyrkorna av staten under "statskyrkotiden". Svenska kyrkan var inte en statskyrka i egentlig bemärkelse, utan en gemenskap av kyrkliga kommuner - som hade framgått ur de medeltida socknarna. Men Trönö gamla kyrka är faktiskt en statlig kyrka. Det hände sig på den tiden, när man byggde nya kyrkor för de växande landsbygdsförsamlingarna och rev de gamla medeltidskyrkorna, att kulturhistoriskt särskilt värdefulla medeltidskyrkor löstes in av Riksantikvarieämbetet, som är en statlig myndighet.
Någon har kanske frågat: Varför bara Svenska kyrkans kyrkor? Finns det inte anda kyrkor som också är kuturhistoriskt värdefulla? Svaret är att Svenska kyrkans kyrkor var allmän egendom, de ägdes av de kyrkliga kommunerna, undrer "statskyrkotiden". De är invigda som gudstjänslokaler av en biskop. De står vanligen på en kyrkogård, med gravar utanför - och i ofta även inne i - kyrkan. De har tillkommit genom kyrkans beskattningsrätt, i form av pengar eller dagsverken. Dessa kyrkor disponeras idag med ensamrätt och formell äganderätt av Svenska kyrkans församlingar. Frikyrkobyggnaderna har alltid varit enskild egendom. Trönö gamla kyrka är också att anse som enskild egendom, då den ägs av en statlig myndighet, juridiskt sett, på samma sätt som en enskild ägare.
Riksantikvarieämbetet äger minst en frikyrkobyggnad, som har återställts i samma skick som när den byggdes vid mitten av 1800-talet. Det finns ett mycket stort antal frikyrkobyggnader runt om i landet, som både berättar historia om 1800-talets och det tidiga 1900-talets väckelserörelserr och är byggnadshistoriskt intressanta. Allmänt gäller att folkröreslebyggnaderna (Frikyrkobyggnader, nykterhetsloger, Folkets hus och tidiga idrottsanläggningar) inte fått det skydd de förtjänar. Saken har uppmärksammats i skriften "Husen som folket byggde". Som jag tänkt visa i ett senare inlägg, avspeglar kyrkorummet, vare sig vi talar om medeltidens stora katedraler eller 1800-talets enkla frikyrkobyggnader, en teologisk åskådning. Dessa enkla frikyrkobyggnader röjer samma idé som ligger bakom nutidens husförsamlingsrörelse - och är väl lämpade som gudstjänstlokaler för en husförsamling som blivit för stor för ett privat hem. Dessa små frikykokapell byggdes samtidigt med Svenska kyrkans stora Tegnérlador, som också präglas av enkelhet. Väggarna ska tiga, uppmärksamheten skall fokuseras på Guds ord!
Det unika med kyrkokommunidén är att de framtida kyrkokommunerna inte bara ska bevara byggnaderna, som musieföremål, utan också - genom att upplåta dem för gudstjänstbruk - bevara den kristna tron. Bör då inte samma sak ske med "övertaliga" frikyrkobyggnader? Jag förutsätter att Riksantikvarieämbetet även framledes kommer att lösa in byggnader som är särskilt värdefulla som byggnadsminnen. Men kyrkokummunerna ska också har rätt att förvärva frikyrkobyggnader, som behövs för gudstjänstlivet, eller av kulturbevarandeskäl.
Om Norrala pastorat skulle bli en kyrkokommun, så finns där redan fyra Svk-kyrkor (inkl statsägda Trönö gamla kyrka). I andra blivande kyrkokommuner finns kanske bara en enda Svk-kyrka. Visserligen föranleds kyrkokommunidén av övertalighesproblemet, men undantagsvis kan motsatta förhållandet råda: Brist. Och då är det ju onödigt att bygga nytt, när övergivna men bevaransvärda frikyrkobyggnader står och förfaller i andra delar av landet. Trähus är ju ganska lätta att flytta.
Kyrkokommunerna bör på uppdrag av Riksantikvarieämbetet ansvara för skötseln av de statsägda kyrkliga kulturminnena, förutom tidigare Svk-kyrkor (som gamla Trönö kyrka) även frikyrkobyggnader samt kyrkoruiner och kosterruiner. Kyrkokommunerna har ju till uppgift att, inte bara förvalta kyrkorna och anläggningarna, utan även att upplåta dem till kristna samfund för religiös verksamhet. Kyrkoruiner används för friluftsgudstjänster. Det har förekommit både att ödekyrkor har tagits i bruk igen och att kyrkoruiner har återuppbyggts. Vilket man definitivt inte förutsåg när kyrkan raserades. Låt oss denna gång vara lite framsynta!
.
Trönö gamla kyrka, ägd av Riksantikvarieämbetet, är en av Sveriges bäst bevarade kyrkor från äldre medeltid, som inte blivit ombyggd under senmedeltiden. Kyrkans äldsta del är från 1100-talet. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende under 1200-talet, och är en stor landsbygdskyrka för sin tid, belägen i ett välmående jordbrukslandskap, med en mängd ålderdomliga gårdar i typisk Hälsinge-stil. Ni som är intresserad av gammal bygdekultur rekommenderas ett besök i Trönö församling. Trönö gamla kyrka är medtagen på Riksantikvarieämbets lista över de mest sevärde kulturminnesplatserna i Sverige. Trönö nya kyrka invigdes 1895, men totalförstördes vid en brand drygt hundra år senare. Den är delvis återuppbyggd.
I denna miljö, i prästgården mellan den gamla och den nya kyrkan är ärkebiskop Nathan Söderblom uppväxt, internationellt känd för sitt intresse för ekumenik och samarbete mellan olika kristna samfund. Hade han inspirerats av de olika kristna kulurer som hembygdens båda kyrkor representerar? Han ville arbeta för freden genom att hindra att religiösa motsättningar användes som bränsle i militära konflikter. Han deltog i världen första större ekumeniska möte i Edinburg 1910, som dock var en rent protestantisk historia. Han inbjöd kristenhetens tre huvudgrenar till det ekumeniska mötet i Stockholm 1910. Han inbjöd rikyrkornas representanter till ärkebiskopsgården i Uppsala, Att ärkebiskopen själv "nedlät" sig till att samtala med enkla frikyrkokpastorer var på den tiden en sensation.
Trönö församling med drygt 800 invånare ingår i dag i Norrala pastorat med 4500 invåndre, som förutom landsbygden i Trönö och Norrala omfattar norra delen av Söderhamns stad. I pastoratet finns fyra kyrkor: Trönö gamla kyrka, Trönö nya kyrka, Norrala kyrka och Vågbro kyrka. Vill minnas att jag vid genomresa även sett frikyrkobyggnader. Enligt uppgift ska det finnas en missionsförsamling i Norrala, men frikyrkorna verkar vara koncentrerade till Söderhamns stad och västra delen av Söderhamns kommun, Mokorset och Skog. I kommunen finns, förutom Svenska kyrkan och Missionskyrkan, Frälsningsarmén, Pingstkyrkan och Missionskyrkan.
Som jag skrev i ett av de första inläggen på denna blogg, ägdes inte sockenkyrkorna av staten under "statskyrkotiden". Svenska kyrkan var inte en statskyrka i egentlig bemärkelse, utan en gemenskap av kyrkliga kommuner - som hade framgått ur de medeltida socknarna. Men Trönö gamla kyrka är faktiskt en statlig kyrka. Det hände sig på den tiden, när man byggde nya kyrkor för de växande landsbygdsförsamlingarna och rev de gamla medeltidskyrkorna, att kulturhistoriskt särskilt värdefulla medeltidskyrkor löstes in av Riksantikvarieämbetet, som är en statlig myndighet.
Någon har kanske frågat: Varför bara Svenska kyrkans kyrkor? Finns det inte anda kyrkor som också är kuturhistoriskt värdefulla? Svaret är att Svenska kyrkans kyrkor var allmän egendom, de ägdes av de kyrkliga kommunerna, undrer "statskyrkotiden". De är invigda som gudstjänslokaler av en biskop. De står vanligen på en kyrkogård, med gravar utanför - och i ofta även inne i - kyrkan. De har tillkommit genom kyrkans beskattningsrätt, i form av pengar eller dagsverken. Dessa kyrkor disponeras idag med ensamrätt och formell äganderätt av Svenska kyrkans församlingar. Frikyrkobyggnaderna har alltid varit enskild egendom. Trönö gamla kyrka är också att anse som enskild egendom, då den ägs av en statlig myndighet, juridiskt sett, på samma sätt som en enskild ägare.
Riksantikvarieämbetet äger minst en frikyrkobyggnad, som har återställts i samma skick som när den byggdes vid mitten av 1800-talet. Det finns ett mycket stort antal frikyrkobyggnader runt om i landet, som både berättar historia om 1800-talets och det tidiga 1900-talets väckelserörelserr och är byggnadshistoriskt intressanta. Allmänt gäller att folkröreslebyggnaderna (Frikyrkobyggnader, nykterhetsloger, Folkets hus och tidiga idrottsanläggningar) inte fått det skydd de förtjänar. Saken har uppmärksammats i skriften "Husen som folket byggde". Som jag tänkt visa i ett senare inlägg, avspeglar kyrkorummet, vare sig vi talar om medeltidens stora katedraler eller 1800-talets enkla frikyrkobyggnader, en teologisk åskådning. Dessa enkla frikyrkobyggnader röjer samma idé som ligger bakom nutidens husförsamlingsrörelse - och är väl lämpade som gudstjänstlokaler för en husförsamling som blivit för stor för ett privat hem. Dessa små frikykokapell byggdes samtidigt med Svenska kyrkans stora Tegnérlador, som också präglas av enkelhet. Väggarna ska tiga, uppmärksamheten skall fokuseras på Guds ord!
Det unika med kyrkokommunidén är att de framtida kyrkokommunerna inte bara ska bevara byggnaderna, som musieföremål, utan också - genom att upplåta dem för gudstjänstbruk - bevara den kristna tron. Bör då inte samma sak ske med "övertaliga" frikyrkobyggnader? Jag förutsätter att Riksantikvarieämbetet även framledes kommer att lösa in byggnader som är särskilt värdefulla som byggnadsminnen. Men kyrkokummunerna ska också har rätt att förvärva frikyrkobyggnader, som behövs för gudstjänstlivet, eller av kulturbevarandeskäl.
Om Norrala pastorat skulle bli en kyrkokommun, så finns där redan fyra Svk-kyrkor (inkl statsägda Trönö gamla kyrka). I andra blivande kyrkokommuner finns kanske bara en enda Svk-kyrka. Visserligen föranleds kyrkokommunidén av övertalighesproblemet, men undantagsvis kan motsatta förhållandet råda: Brist. Och då är det ju onödigt att bygga nytt, när övergivna men bevaransvärda frikyrkobyggnader står och förfaller i andra delar av landet. Trähus är ju ganska lätta att flytta.
Kyrkokommunerna bör på uppdrag av Riksantikvarieämbetet ansvara för skötseln av de statsägda kyrkliga kulturminnena, förutom tidigare Svk-kyrkor (som gamla Trönö kyrka) även frikyrkobyggnader samt kyrkoruiner och kosterruiner. Kyrkokommunerna har ju till uppgift att, inte bara förvalta kyrkorna och anläggningarna, utan även att upplåta dem till kristna samfund för religiös verksamhet. Kyrkoruiner används för friluftsgudstjänster. Det har förekommit både att ödekyrkor har tagits i bruk igen och att kyrkoruiner har återuppbyggts. Vilket man definitivt inte förutsåg när kyrkan raserades. Låt oss denna gång vara lite framsynta!
.
Kommentarer
Trackback