Hur det började
Innan riksdagen klubbade igenom relationsförändringen mellan staten och Svenska kyrkan (lägg detta uttryck på minnet) hade jag skaffat kyrka /stat-utredningen, ett par tjocka luntor, som bl.a. gav svar på frågan "Vem äger egentligen svenska folkets kyrkor"? Många tror att dessa kyrkor ursprungligen har tillhört den katolska kyrkan, men därefter har "stulits" av Gustav Vasa och blivit statlig egendom. Rätt eller fel? Svaret kommer i ett senare inlägg!
Eftersom jag befarade att samma skulle komma att ske med svenska kyrkor, som skett med en del utländska kyrkor som sålts och blivit krogar eller andra "syndens nästen", började jag fundera på hur detta skulle hindras. Min första tanke var att införa en H-märkning (helig byggnad eller plats) som motsvarigheten till K-märkningen, av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som inte får ändras. Vitsen med H-märkningen skulle då vara att, om en H-märkt byggnad (d.v.s. kyrka) säljs, så får den av den nya ägaren bara användas för ursprungligt ändamål (d.v.s som kyrka). De potentiella köparna skulle därigenom begränsas till kristna samfund, såsom katolska kyrkan, ordoxa kyrkor eller protestantiska frikyrkor. Kyrkornas marknadsvärde skulle då inte påverarkas av prisutvecklingen på affärs- och kontorsfastigheter i grannskapet, t ex storstädernas citykärnor.
Under intryck av omvandlingen av de statliga affärsverket (SJ, Telia m fl) skrev jag en artikel i Svenska Kyrkans Tidning, att Svenska kyrkan (i fortsättningen: Svk) skulle delas på samma sätt som SJ, i ett förvaltningsorgan, som ansvarar för den kyrkliga infrastrukturen (kyrkor och kyrkogårdar) och ett trossamfund, som ansvarar för (de vertikala) kommunikationerna och gudstjänstlivet. Det skulle därigenom bli fritt fram för alla kristna samfund att utnyttja kyrkorna, genom köp (med H-märkning) arrende eller hyra på lika villkor. Kyrkorna och kyrkogårdarna skulle förvaltas av en särskild förvaltningsorgan, eventuellt i bolagsform, som ägs av de kristna samfunden gemensamt. En fördel skulle vara, att om Svk drabbas av ett stort medlemsras i någon församling eller landsdel, t ex genom övergång till ett annat kristet samfund, skulle detta samfund ta ansvar för kyrkan. Detta skulle bidra till en lösning på problemet med övertaliga kyrkor.
Mitt senaste förslag är att återinföra de kyrkliga kommunerna, som avskaffades 2000-01-01, är en utveckling av föregående förslag. Den kyrkliga kommunen, d v s en offentlig förvaltning vars ledning utses i kyrkovalen, skulle få samma uppgifter som förvaltningsbolaget, i det förra förslaget. Som den ärade läsaren säkert redan har upptäckt, dyker nya idéer upp hela tiden. Något slutligt förslag är det alltså inte fråga om. Men följande inlägg ska handla om detta förslag, efter en historisk återblick.
Eftersom jag befarade att samma skulle komma att ske med svenska kyrkor, som skett med en del utländska kyrkor som sålts och blivit krogar eller andra "syndens nästen", började jag fundera på hur detta skulle hindras. Min första tanke var att införa en H-märkning (helig byggnad eller plats) som motsvarigheten till K-märkningen, av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som inte får ändras. Vitsen med H-märkningen skulle då vara att, om en H-märkt byggnad (d.v.s. kyrka) säljs, så får den av den nya ägaren bara användas för ursprungligt ändamål (d.v.s som kyrka). De potentiella köparna skulle därigenom begränsas till kristna samfund, såsom katolska kyrkan, ordoxa kyrkor eller protestantiska frikyrkor. Kyrkornas marknadsvärde skulle då inte påverarkas av prisutvecklingen på affärs- och kontorsfastigheter i grannskapet, t ex storstädernas citykärnor.
Under intryck av omvandlingen av de statliga affärsverket (SJ, Telia m fl) skrev jag en artikel i Svenska Kyrkans Tidning, att Svenska kyrkan (i fortsättningen: Svk) skulle delas på samma sätt som SJ, i ett förvaltningsorgan, som ansvarar för den kyrkliga infrastrukturen (kyrkor och kyrkogårdar) och ett trossamfund, som ansvarar för (de vertikala) kommunikationerna och gudstjänstlivet. Det skulle därigenom bli fritt fram för alla kristna samfund att utnyttja kyrkorna, genom köp (med H-märkning) arrende eller hyra på lika villkor. Kyrkorna och kyrkogårdarna skulle förvaltas av en särskild förvaltningsorgan, eventuellt i bolagsform, som ägs av de kristna samfunden gemensamt. En fördel skulle vara, att om Svk drabbas av ett stort medlemsras i någon församling eller landsdel, t ex genom övergång till ett annat kristet samfund, skulle detta samfund ta ansvar för kyrkan. Detta skulle bidra till en lösning på problemet med övertaliga kyrkor.
Mitt senaste förslag är att återinföra de kyrkliga kommunerna, som avskaffades 2000-01-01, är en utveckling av föregående förslag. Den kyrkliga kommunen, d v s en offentlig förvaltning vars ledning utses i kyrkovalen, skulle få samma uppgifter som förvaltningsbolaget, i det förra förslaget. Som den ärade läsaren säkert redan har upptäckt, dyker nya idéer upp hela tiden. Något slutligt förslag är det alltså inte fråga om. Men följande inlägg ska handla om detta förslag, efter en historisk återblick.
Kommentarer
Trackback
