Lite om bloggens framtid
Bloggen har snart varit uppe en halv månad, och har redan funnit sin trogna läsarskara. Som förstås undrar när det ska komma ett färdigt förslag om kyrkokommuner. Jag väntar på att fler ska hitta till bloggen. Jag har börjat fundera på att göra ändringar, så att du lättare kan finna vad du söker. Det kan då t ex bli aktuellt med en särskild blogg, som nås med en länk från denna blogg, för kyrkokummunfrågan. Men inte än. Ett problem är att de inlägg i kyrkokummnfrågan, som bör läsas först, har hamnat längst ner i denna blogg. Och det går (som på en del andra bloggar) att ändra ordningen mellan äldsta och senaste inlägg. Med en särskild blogg om kyrkokommuner, skulle det bli lättare att kommentera dagsaktuella frågor.
Jag har dessutom lagt in länkar, bl a till en kvinnlig präst och till en känd kvinnoprästmotståndare. Läs gärna deras predikningar och bilda dig en egen uppfattning i förra århundradets största stridsfråga inom kyrkan. Jag vill gärna lägga ut fler länkar till kvinnliga prästers respektive kvinnoprästmotståndares predikningar, men det går tydligen bara att lägga ut fem länkar i länkavdelningen. Jag vill gärna redovisa min egen inställning, som inte är helt negativ, till kvinnliga präster. Men jag tycker att det är ett förfärligt angrepp på den kristna traditionen, att neka prästvigning för manliga teologer, med samma uppfattning som kyrkan haft under 1925 år (dvs sedan Jesus grundade kyrkan, troligen år 33, till beslutet om kvinnliga präster, år 1958).
I religionsfrihetens namn borde ju både kvinnliga präster och motståndarna rymmas inom samma kyrka. Problemet är att de inte hålla nattvardsgudstjänst tillsammans, utan att den ena tar ett steg bakåt. (De som gör detta är värd all heder.) Jag tycker att Missionsprovinsen har löst detta problem på ett utmärkt sätt, men anklagas av den stridbara och kontroverseilla prästen Karin Långström-Vinge för att stänga ute de kvinnliga prästerna och deras anhängare. Det håller jag absolut inte med om. Missionsprovinsen har i stället stängt ute sig själva från alla prästtjänster i Svenska kyrkan. En lösning, som jag länge pläderat för, är att kvinnoprästmotståndare ska ha rätt till prästvigning i Svenska kyrkan, men de ska inte sedan ha rätt till fasta tjänster i Svk:s territoriella församlingar. Men däremot i sina egna sammanhang, där prästlönerna betalas med frivilliga medlemsavgifter.
Kvinnoprästanhängare och -motståndare måste gräva ner stridsyxan och samarbeta i alla frågor, som de är överens om.
Många kvinnliga präster har stora personliga förtjänster som medmänniskor, teologer och kyrkliga ledare, oavsett om de är "riktiga" präster eller ej. Många manliga präster, som är kvinnoprästmotståndare, är oumbärliga i uppgiften att förvalta den kristna traditionen och föra den vidare till kommande generationer. Kvinnorna har hittills bidragit till detta som mödrar och uppfostrare. Kanske kan man se det kvinnliga prästadömet som ett led i samhällets omvandling (på gott och ont) av mödrarollen i stort till en yrkesmässig verksamhet. Ofta har en kvinna lagt grunden för en blivande biskops eller påves tro. Kvinnorna har alltså aldrig varit utestängda i total mening. Man kan då inte vända på det hela, och säga att det är rätt att totalt utestänga vissa manliga individer, som är kallade att bli präster. Har man den religiösa tron, att man inte kan samarbeta fullt ut med sina kvinnliga kollegor, får man ta konsekvenserna av den tron för sin personliga del. Men kyrkan, den kristna traditionen och de lekmän, som delar kvinnoprästmotståndarnas tro, ska inte bli lidande.
En kyrklig kommun, som lyder under grundlagen, får naturligtvis inte diskriminera någon vare sig på grund av kön eller religiös tro. Hur dessa, till synes motstridiga krav, kan genomföras i praktiken, kommer jag att förklara i det färdiga förslaget till kyrkliga kommuner. Kyrkan måste bereda sig på att under mycket lång tid framöver leva med skijda uppfattningar i kvinnoprästfrågan.
www.missionsprovinsen.se/
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/
Jag har dessutom lagt in länkar, bl a till en kvinnlig präst och till en känd kvinnoprästmotståndare. Läs gärna deras predikningar och bilda dig en egen uppfattning i förra århundradets största stridsfråga inom kyrkan. Jag vill gärna lägga ut fler länkar till kvinnliga prästers respektive kvinnoprästmotståndares predikningar, men det går tydligen bara att lägga ut fem länkar i länkavdelningen. Jag vill gärna redovisa min egen inställning, som inte är helt negativ, till kvinnliga präster. Men jag tycker att det är ett förfärligt angrepp på den kristna traditionen, att neka prästvigning för manliga teologer, med samma uppfattning som kyrkan haft under 1925 år (dvs sedan Jesus grundade kyrkan, troligen år 33, till beslutet om kvinnliga präster, år 1958).
I religionsfrihetens namn borde ju både kvinnliga präster och motståndarna rymmas inom samma kyrka. Problemet är att de inte hålla nattvardsgudstjänst tillsammans, utan att den ena tar ett steg bakåt. (De som gör detta är värd all heder.) Jag tycker att Missionsprovinsen har löst detta problem på ett utmärkt sätt, men anklagas av den stridbara och kontroverseilla prästen Karin Långström-Vinge för att stänga ute de kvinnliga prästerna och deras anhängare. Det håller jag absolut inte med om. Missionsprovinsen har i stället stängt ute sig själva från alla prästtjänster i Svenska kyrkan. En lösning, som jag länge pläderat för, är att kvinnoprästmotståndare ska ha rätt till prästvigning i Svenska kyrkan, men de ska inte sedan ha rätt till fasta tjänster i Svk:s territoriella församlingar. Men däremot i sina egna sammanhang, där prästlönerna betalas med frivilliga medlemsavgifter.
Kvinnoprästanhängare och -motståndare måste gräva ner stridsyxan och samarbeta i alla frågor, som de är överens om.
Många kvinnliga präster har stora personliga förtjänster som medmänniskor, teologer och kyrkliga ledare, oavsett om de är "riktiga" präster eller ej. Många manliga präster, som är kvinnoprästmotståndare, är oumbärliga i uppgiften att förvalta den kristna traditionen och föra den vidare till kommande generationer. Kvinnorna har hittills bidragit till detta som mödrar och uppfostrare. Kanske kan man se det kvinnliga prästadömet som ett led i samhällets omvandling (på gott och ont) av mödrarollen i stort till en yrkesmässig verksamhet. Ofta har en kvinna lagt grunden för en blivande biskops eller påves tro. Kvinnorna har alltså aldrig varit utestängda i total mening. Man kan då inte vända på det hela, och säga att det är rätt att totalt utestänga vissa manliga individer, som är kallade att bli präster. Har man den religiösa tron, att man inte kan samarbeta fullt ut med sina kvinnliga kollegor, får man ta konsekvenserna av den tron för sin personliga del. Men kyrkan, den kristna traditionen och de lekmän, som delar kvinnoprästmotståndarnas tro, ska inte bli lidande.
En kyrklig kommun, som lyder under grundlagen, får naturligtvis inte diskriminera någon vare sig på grund av kön eller religiös tro. Hur dessa, till synes motstridiga krav, kan genomföras i praktiken, kommer jag att förklara i det färdiga förslaget till kyrkliga kommuner. Kyrkan måste bereda sig på att under mycket lång tid framöver leva med skijda uppfattningar i kvinnoprästfrågan.
www.missionsprovinsen.se/
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/
Kommentarer
Trackback
