larsflemstroms

Ordet "tradition" betyder lämna över, från en generation till nästa, och till nästa.  Med Traditionen (med stort T) menas i kristna sammanhang den lära som apostlarna lämnade över till kyrkan. Den lära, som de första kristna, de som var samtida med Jesus, lämnade över til den första generation kristna, som inte var personligen närvarande. Traditionen började mycket tidigt, och var sannolikt enbart muntlig från början. Men eftersom Traditionen själv säger att  evangelierna skrevs av apostlarna, eller nära medarbetare till dem, och eftersom Paulus räknas till apostlarna fastän han inte var en av de tolv lärjungarna, är Skriften nästan lika gammal som den muntliga Traditionen.

Det berättas att församlingen uppmanade Marcus att skriva ner sitt evangelium. Detta tyder på att Marcus-evangeliet fanns hos Marcus, i muntlig form innan han skrev sitt evangelium. Enligt denna tolkning är Skriften en del av Traditionen redan från början, och inte - som senare har påståtts - ett hopplock efter flera generationer av olika mungliga "traditioner". Marcus evengelium är det äldsta och det kortaste av evangelierna. Det bör ha varit möjligt för en i berättarkonsten tränad person att lära sig hela evangeliet utantill och läsa upp det ur minnet som en del av gudstjänsten.

Hur gjorde man i skriftlösa samhällen för att minnas och återberätta stammens historia och uppenbarelser från gudavärlden. Både judendomen och kristendomen uppstod bland omgivande hedniska samhällen. Skrivkonsten var visserligen uppfunnen, men inte allmän. Hedniska traditioner fanns sannolikt från tiden före uppfinningen av skrivkonsten. Längre bort fanns fortfarande samhällen som helst saknade skrivkonsten. Jo, i skriftlösa samhällen har funnits särskilda yrken av professionella historieberättare, levande historieböcker - och präster, som hade tränats i konsten att komma ihåg och föra berättelsen oförändrad vidare från generation till generation.

Denna konst utvecklades till en hel "vetenskap". Hur mycket är det möjligt för en människa att minnas ordagrannt? Vid vilken ålder skall den nya generationen historieberättare eller blivande präster läras upp? Hur ska man göra med det, som man inte kan minnas ordagrannt? Kan den ordagranna berättelsen innehålla stopar, som gör att man med egna ord kan åtgerge även det? Hur mycket kan man komprimera den ordagranna berättelsen, genom att undvika långa förklaringar - som i så fall måste ingå i de icke ordagranna hågkomsterna. Och hur mycket och vad ska bevaras till eftervärlden, och hur mycket och vad skall lämnas till glömskan?

När judar och greker har lärt sig skrivkonsten, är bägge folkslagen redan skickliga historier. Med skrivkonsten kan de bevara mer till eftervärlden, men fortfarande handlar det om ett urval. Redan under förkristen tid har de utvecklat nästan vetenskapliga metoder för att välja ut händelser "som förändrar historien" (såväl den rent profana historien som skildringen av Guds ingripande i historien) och lämna triviala händelser utanför. Evangelisterna arbetar med exakt samma metod, en oehörd mängd kunskap komprimeras i de ganska korta evangelierna - Skriften. Förklaringen, som sedan dyker upp som noter i de olika bibelöversättningarna, lämnas till den muntliga Traditionen.

Genom att välja ut de tolv lärjungarna, har Jesus redan rekryterat de första prästerna, som ska föra hans lära vidare. Med orden "Du är Petrus. På denna klippa ska jag bygga min kyrka", har Jesus redan inrättat prästämbetet. Judarna hade ett prästämbete. Hednafolken hade präster. Den fornnordiska asatron hade präster. Prästämbetet är inget unikt för kristendomen, utan snararer allmänmänskligt, något som är nedlagt i människans natur som en förmåga att föra en tradition vidare. Unikt är snarare föreställningen att vem som helst kan läsa och rätt förstå Bibeln, utan stöd av något som har förmedlats från tidigare generationer. Den del av Traditionen, som hjälper oss att rätt läsa och förstå Bibeln, kallas av den rysk-ortoxa kyrkan predanje.

Prästämbetet har sin särskilda betydelse i detta sammanhang som förvaltare av Skriften och Traditionen. Detta är en del av den apostoliska successionen. Man behöver inte vara präst för att föra en tradition vidare. Samma uppgift har pastorsämbetet inom frikyrkorna. Traditionsbevarandet är dock mer instituionaliserat genom prästämbetet i de s.k. historiska kyrkorna, vilket enligt min mening är nödvändigt för att bevara traditionen oförändrad under lång tid.

Kristendomen är en historisk religion. Därmed menas att de händelser, som Bibeln berättar om, verkligen har inträffat. De har setts av tusentals människor. Därför måste det också finnas (eller åtminstone; ha funnits) andra källor, vid sidan av Bibeln. Sådana källor är också en del av Traditionen. Till Traditionen räknas inom den katolska kyrkan också kyrkokfädernas skrifter, beslut av kyrkan själv, uttalanden av påvar, o.s.v.  Traditionen blev med tiden ganska vildvuxen, och alltmer ifrågasatt, särskilt av reformatorerna under 1500-talet. I den svenska bloggosfären pågår idag animerade debatter om den katolska kyrkans ofelbarhet, påvens ofelbarhet, och vilka uttalanden av kyrkan eller påven som är ofelbara.

Den protestantiska uppfattningen (och jag talar då inte om alla medlemmar i protestatniska kyrkor, utan om dem som har en traditionell protestantisk tro) är, att Skriften är det enda verk av människohand, som är ofelbar. Detta förklaras med att Skriften är tillkommen under särskild ledning av den helige Ande. Detta behöver, enligt min mening, inte betyda att allting vid sidan av Skriften är fel. Men man kan tala om olika grader av sannolikhet. En vanlig invändning mot dessa s.k. utombibliska källor är, att de är svåra att datera, så att man kan vara säker på att de inte är påhittade i efterhand. Berättelser, som tillhör den muntliga Traditionen, kan sällan dateras tidigare än till det första bevarade dokumentet, sedan berättelsen har nedskrivits. Detta hindrar dock inte att berättelsen kan ha traderats muntligt under flera generationer, som just en muntlig tradition.

Predanje skiljer sig från resten av Traditionen genom att den inte är fristående från Skriften, då den ju snarare är en bruksanvisning till Skriften. När flera tolkningar av ett bibelställe är möjliga, rent språkligt, talar predanje om vilken tolkning som är den rätta, vad evangelisten egentligen menade. Detta är inte möjligt att utröna med modern "bibelvetenskap", som i det nämraste är ren humbug. Ordet teologi betyder vetenskapen om Gud. Men teologi är traderad kunskap, inte vetenskap. Studieoobjektet för teologin, Gud, låter sig nämligen inte utforskas med vetenskapliga metoder. Därom är ateister och traditionsbundna kristna helt överens!

Vi behöver alltså predanje för att rätt förstå Skriften. Men detta är som ett puzzel. Genom kyrkans splittring, kan puzzelbitarna har spridits, så att Katolska kyrkan har en del, orotodoxa kyrkan har andra delar och slutligen kan de protestantiska kyrkorna ha sina delar. En enda kyrka sitter inte inne med hela sanningen.