larsflemstroms

Det var många besök på bloggen i går, faktiskt rekord, troligen i anslutning till den diskussion på en annan blogg om vad som egentligen hände i Sverige under 1500-talet. Här följer en repition av den historiska utvecklingen.

Under medeltiden ägdes jorden av ätten, och inte av den enskilde, som hade brukningsrätt till jorden under sin livstid. Enskilt ägd jord fanns också. Det var alltså konkurrerande rättssystem. Jord eller brukningsrätten / rätten till avkastning ägdes dessutom i flera nivåer. En bonde kunde ha brukningsrätten, och en storman (adelsman) kunde ha beskattningsrätten till avkastningen av bondens arbete. Innan träldomen förbjöds kanske arbetet utfördes av en träl. Kronan kunde förläna statens beskattningsrätt till stormän, som ersättning för tjänster de gjorde åt staten. En sådan förläning borde bara vara under stormannens egen livstid, men kunde ärvas inom stormannens ätt. Genom giftermål skapades stora jordimperier. Jag ska inte försöka förklara detta komplicerade system närmare, för komplicerat var det. Kyrkan kämpade under hela medeltiden för att upphäva detta halvsocialistiska system i syfte att i stället införa privast äganderätt - med testamentsrätt.

Kyrkans verksamhet kostade mycket pengar. Förutom den rent religiösa verksamheten drev ju kyrkan även sjukvård och fattigvård, och biskoparna hade ju sina egna arméer och biskopsborgar. De var inga romantiska sagoslott utan var militära fästningar. Allt detta kostade mycket pengar. Stora jordegendomar testamenterades olagligt till kyrkan. När ätten försökte kräva tillbaka dessa egendomar, hotades ätten med med gruvliga straff (skärselden, helvetet). Ändå var det många rättegångar mellan kyrkan och de lagliga ägarna. Ofta vanns dessa rättegångar på mycket tvivelaktiga grunder av kyrkan. För att bli domprost i det medeltida Sverige krävdes dubbla doktorsgrader: I både teologi och juridik. Det var domprostens uppgift att bevaka kyrkans ekonomiska intressen.

Vi som lever nu har ingen rätt att moralisera över dåtida förhållanden. Vi riskerar själva att dömas av dem som kommer efter oss. Men då ska vi inte heller döma Gustav Vasa för att han avskaffade kyrkans militära resurser och reducerade kyrkans olagliga jordinnehav. Sverige var ett ockuperat land och saknade, även mätt med 1500-talets mått, moderna lagar. Den statliga förvaltningen låg i ruiner. Det gjorde också de statliga borgarna. De hade ju ockupationsmakten bemannat med utländska knektar, varför de hade raserats under upproren. Biskoparna var självskrivna medlemmar i Riksrådet, som var landets regering. Biskoparna hade svurit trohetsed mot påven, och hade därmed trefaldiga lojaliteter: mot den egna ätten, mot påven och (minst av allt) mot svenska staten.

Som ett led i maktspelet mellan de olika stormansätterna valdes Gustav Trolle 1515 till ärkebiskop - och avsattes 1517. Han var bara en brådmogen yngling som var starkt beroende av sin far Erik Trolle. Trolle-ättens huvudborg Almare-Stäket stormades och brändes ner. Som en till tänderna beväpnad ärkebiskop gjorde sig Gustav Trolle skyldig till många grymheter. Han slog ner uppror utan att upprorsmännen fick en kristen begravning, vilket gjorde ett outplånligt intryck på en annan ung stormansättling: Gustav Eriksson Vasa. 1555 försvarade sig Gustav Vasa inför den svensk-katolska titulärärkebiskopen i Rom, Olaus Magnus, med Trolles grymheter före Stockholms blodbad. Olaus Magnus, som själv varit ögonvittne till Stockholms blodbad, har skrivit en ytterst bloddrypande skildring av blodbadet och hur det dirigerades av ärkebiskopen.

Som straff för avsättningen av Gustav Trolle utlyste påven 1520 interdikt över Sverige. Interdikt är bannlysning av ett helt land. Med stöd av interdiktet ryckte den danske kungen Kristian Tyrann in i Sverige med Europas bästa legoknektar. Den svenska statliga armén, som i huvudsak var en hoprafsad bondehär, krossades effektivt, och riksföreståndaren Sten Sture d. y. sårades och avled under hemfärden till Stockholm. Som mot alla odds försavarades framgångsrikt av Sten Stures änka Kristina Gyllenstjerna - som på ett märkligt sätt lyser med sin frånvaro i Sveriges nutida feministiskt skrivna kvinnohistoria. Hon var en av Sveriges största kvinno-gestalter och borde ha en given plats bredvid andra berömda kvinnor. Men djupt religiös, som hon var, övertalades han att kapitulera av abedissan i Stockholms Klarakloster, som var syster till den danska befälhavaren som ledde belägringen av Stockholm.

Kung Kristian hade lovat försoning, men bjöd på blodbad. När detta blev känt av Kristians holländska finansiärer - som kanske insåg att blodbadet var början till slutet på danskväldet i Sverige - tvingade de Kristian att återvända till Köpenhamn, med krav på omedelbar återbetalning av krigsskulden. Under hemfärden begick Kristian flera våldsdåd, mest kända är spädbarnsmorden i Jönköping och dränkningen av munkarna i Nydala kloster. (Inför återinvigningen av Nydala som kloster 2008-06-06, på årsdagen av klostrets grundläggning 1143, skrev tidningen Dagen att munkarna föll offer för "Gustav Vasas härjningar mot klostren".) Under tiden jagades Gustav Vasa av danska knektar i Dalarna, där han försökte få allmogens stöd för ett nytt uppror.

Men Dala-allmogen, som var lojal mot Sture-ätten, ville inte gå i krig under ledning av Gustav, tills de av någon anledning ändrade sig. Kan det ha varit underrättelser om Kristians fortsatta våldsdåd? Man bör hålla Dala-allmogens Sture-lojalitet i minnet, eftersom det kan vara förklaringen till Dala-allmogens uppror mot Gustav, efter segern i befrielsekriget. Allianserna växlade med framgångarna i krigen. Stocholms blodbad och de fortsatt våldsdåden sände en chockvåg genom den svenska nationen, vilket ledde till att gamla fiender i de ständiga inbördeskrigen tillfälligt enades under Gustav ledning.

Tidpunkten för Gustavs uppror var gynnsam. Fienden hade lämnat landet med sina bästa soldater, och dessutom hamnat i onåd hos sina finansiärer. Gustav hade finansiärer - hansestaden Lybeck, som såg sin Östersjö-handel hotad av danskväldet. Under tidigare befrielsekrig hade den svenska hären decimerats betydligt under sommaren, då bönderna måste vara hemma och sköta sina jordbruk. Nu kunde Gustav hyra egna legoknektar (samma som tidigare tjänat Kristian?) och dessutom krigsfartyg, som behövdes för att belägra Stockholm även från sjösidan. Men med Gustavs legoknektar följde också problem. Borgarna hade raserats under krigen, och i brist på andra förläggningar inkvarterades knektarna i klostren och munkar misshandlades.

Efter segern i befrielsekriget måste Gustav snarast möjligt:

- göra sig av med de utlänska legoknektarna, som gav sig på civilbefolkningen, när de inte hade någon militär fiende att slåss mot. Gustav måste allså sätta upp en stående armé, alltså en armé som var stridsberedd hela året, som bestod av svenskar.

- bygga upp militära anläggningar, dels som fästningar och dels som förläggningar åt den stående armén.

- bygga upp en örlogsflotta för att freda landets kuster och utrikeshandeln.

- betala tillbaka krigsskulden till Lybeck för att undvika ekonomiskt beroende.

- tillsätta en ny ärkebiskop efter Gustav Trolle, vilket inte var gratis. Påven tog nämligen rejält betalt för att godkänna biskopar!

Med hänsyn till landets finansiellt ansträngda läge efter segern i befrielsekriget, begärde Gustav befrielse från betalningen för godkännandet av den nya ärkebiskopen, Johannes Magnus, som var påvens nuntie (ambassadör) i Sverige. Påven vägrade dock godkänna avsättningen av Trolle (och förhalade därmed godkännandet av Johannes) innan anklagelserna mot honom hade utretts, vilket närmast framstår som ett svepskäl. Hanteringen från påvens sida av biskopsfrågan verkar närmst vara ett drag i det politiska intrigspelet i syfte att försvaga Gustavs regering. Fem av sju biskopar saknades. Och biskoparna var ju självskrivna medlemmar i Riksrådet, d.v.s. regeringen. Vartill många religiösa uppgifter bara fick utföras av biskopar. - Jag har skrivit ganska utförligt om biskopsfrågan i tidigare inlägg på denna blogg, klicka på kategorin Kyrkohistoria!

Det finns inga historiska belägg för att Gustav ville ha en brytning med Rom. Tvärtom försökte han i det längsta hålla staten utanför den uppseglande kyrkliga lärostriden mellan "katoliker" och lutheraner. Gustav stödde den österrikiske kejsarens (som var katolik) försök att sammankalla ett koncilium under sin egen ledning för att avgöra lärstriden, som ju även rasade i kejsarens eget rike.

Det gick så långt att de lutherska delstaterna inom kejsardömet hotade Sverige med krig, om inte svenska staten klart tog ställning för den lutherska läran. Gustav svarade med att förbereda sig för krig, samtidigt som han inledde en diplomatisk offensiv, i syfte att bilda en militärallians med kejsaren! Krigsförberedelserna medförde förstås nya skatter på folket och nya indragningar av kyrklig egendom till kronan. Dackeupproret var förvisso en protest mot Gustavs- skatte och tullpollitik och mot de lutherska nyordningar som infördes av biskop Henrik i Linköping. Men upproret understöddes av Danmark, som övergått till den lutherska läran, och Lybeck och övriga lutherska stater. Så tvingades Gustav att slå ner ett katolik-uppror i sitt eget land, i stället för att - som han själv tänkt - gå i krig på den katolska sidan mot de lutherska staterna.

Vad hände egentligen med jordägandet? Jodå, Gustav införde genom lagfarterna den privata äganderätten till jorden! Det var en verklig revolution på det äganderättsliga området. En begynnande övergång från ättesamhälle till ett mer "kapitalistiskt" system. De feodala förhållandena kom visserligen att bestå, men det blev lagligt att testamentera jord till kyrkan. Och stora jordegendomar har ju testamenterats till Svenska kyrkan efter reformationen. När reformationen egentligen genomfördes är en fråga som är nästan omöjlig att besvara. Svenska kyrkan har aldrig begärt utträde ur den Katolska kyrkan. Svenska kyrkans ståndpunkt har länge varit att det i stället är de med påven förbundna kyrkorna i Sydeuropa som har gått ur.