Kom igång med prästvigningarna!
Min blogg är ju ganska nystartad (juni -08), men har ändå hunnit skriva några inlägg om ämbetsfrågan i Svk. Har skrivit desto mer om ämbetsfrågan på andras bloggar (även Charlotte Therese), men ffa på numera nedlagda Vestibul, som drevs av Svenska kyrkans Tidning.
Jag har hela tiden drivit linjen att skilja prästvigningen från anställningsavtalet. Viljan att samarbeta med kvinnliga präster (eller med manliga präster!) ska inte vara avgörande för prästvigningen, utan bara för fast anställning i någon av Svenska kyrkans territoriella församlingar.
Eftersom församlingarna är arbetsgivare ska ingen central instans i kyrkan bestämma att en församling inte får anställa en kvinnoprästmotståndare som komminister eller kyrkoherde, utan församlingen måste utgå från sin egen arbetssituation, t ex om det finns risk för problem med kvinnliga präster som redan är anställda eller kan komma att anställas i församlingen.
En förväntad negativ medlemsutveckling, och förskjutningen av gudstjänstbesöken från varje söndag till storhelger och temagudstjänster, kommer att medföra att Svk framledes inte kommer att ha råd att ha alla präster som behövs under storhelgerna fast anställda, utan vi kommer att få alltfler fritidspräster, som i huvudsak försörjer sig på andra jobb.
Förslaget har väl inte direkt applåderats av kvinnoprästmotståndarna, men ger dock en öppning, en möjlighet att komma igång med prästvigningar av motståndarna, i första hand som fritidspräster, men i enstaka fall även som fast anställda församlingspräster - en arbetsmarknad som dock kan förväntas växa i takt med att man avvecklar gammalt groll i ämbetsfrågan och utvecklar nya arbetsformer.
Kvinnoprästfrågan unik som problem. Problemet är ju inte att de kvinnliga prästkandidaterna inte kan finna någon biskop som vill prästviga dem, utan att de efter präsvigningen kanske måste samarbeta år ut och år in med en manlig kollega, som inte erkänner dem som riktiga präster.
Detta är inte alls jämförbart med homoäktenskapsfrågan, eftersom homoparet inte behöver träffa prästen, som vägrar viga dem.
Om prästvigningen hade varit skiljd från anställningsavtalet, och om församlingarna redan då hade varit arbetsgivare, hade den situationen inte behövt uppstå, som rådde i Göteborgs stift när Bertil Gärtner var aktiv som biskop i stiftet. Kvinnor, som hade blivit prästvigda i andra stift, hade kunnat få anställning även i Göteborgs stift. Annars är det ju en vettig ordning att man prästvigs i samma stift där man kommer att vara verksam (som anställd församlingspräst eller fritidspräst) efter prästvigningen.
Dock menar jag inte att alla som vill bli präster, ska ha rätt att bli det. Behovet av präster i varje stift ska avgöra hur många som ska prästvigas. Inte hur många som vill prästvigas. Och inte hur många som kan erbjudas fasta anställningar. I första hand ska tillses att det finns tillräckligt många präster för fasta anställningar i de församlingar som kräver att varje fastananställd präst ska samarbeta fullt ut med alla kollegor i församlingen.
Sedan jag lade fram förslaget att skilja prästvigningen från anställningsavtalet på Vestibul har en del positiva saker skett, särskilt att samarbetsklimatet har förbättrats mellan de kvinnliga prästerna och kvarvarande motståndare. Jag har dessutom tänkt över vissa aspekter. Sedan församlingarna har blivit arbetsgivare för sina egna präster, är det fel att de inte får anställa vem de vill, under förutsättning att vederbörande uppfyller subjektiva (egen utbildning och lämplighet) och objektiva (behovet av präster) för att bli präster. Församlingarna måste, under samma förutsättningar, ha rätt att själva bestämma vilka som ska anställas som kyrkoherdar *.
Svenska kyrkan garanterar inte längre några livstidsanställningar för några präster, "Fast anställning" är i praktiken detsamma som tillsvidare-anställning. Fritidsprästerna i framtiden kommer att utgöras både av de, som aldrig har haft någon fast anställning, och av de som har haft en fast anställning, som de blivit uppsagda ifrån. Dessa torde ha förtur till nya tillsvidare-anställningar. Flertalet fritidspräster kommer att bestå av de, som själva inte vill vara präster på heltid samt kvinnoprästmotsåndare, som kanske har sökt men inte fått någon tillsvidare-anställning.
Eftersom de flesta gudstjänsterna leds av en ensam präst, kommer det sällan att vara några hinder mot att anlita fritidspräster, som är kvinnoprästmotståndare, för enstaka gudstänster. En kvinnoprästmotståndare kan även leda nattvardsgudstjänster tillsammans med en kvinnlig präst, under förutsättning att de är överens om rollfördelningen. Av-görandet ligger i det fallet hos den kvinnliga prästen, som har rätt att "vägra" - ett slags omvänd väjningsrätt. Men låt oss nu titta på de situationer, då fritidsprästerna kan tänkas tjänstgöra:
- Hålla gudstjänst vid storhelger då gudstjänst firas i församlingens alla kyrkor och de fastanställda prästerna inte räcker till.
- Temagudstjänser och gudstjänster utanför det ordinarie programmet
- Tillfälliga vikariat för fastanställda präster
- Enskilda förrättningar, som vigslar, dop och begravningar
____________
*) Att vägra församlingarna denna rätt, strider mot religionsfriheten! Jag talar då inte om prästernas religionsfrihet, eftersom ingen har någon ovillkorlig rätt att bli präst, utan om lekmännens religionsfrihet. Bestämmelsen i grundlagen att envar har rätt att utöva sin religion, omfattar även dem som tror på ett särskilt prästämbete. Och även dem som inte tror att kvinnor kan vara präster. Religionsfriheten innebär förvisso inte att vem som helst ska kunna utöva sin religion i Svenska kyrkan. Men Svk har som ett av statens särskilt gynnat samfund ett särskilt ansvar för religionsfriheten för kristna trosbekännare, och i synnerhet för sina egna medlemmar, som tror det som Svenska kyrkan tror eller har trott. Det måste finnas hemortsrätt i Svenska kyrkan för alla de teologiska övertygelse som har är eller varit erkänd eller accepterad lära inom Svk . Kyrkan har ingen rätt att bryta det "kontrakt" som kyrkan har ingått med sina medlemmar genom dopet.
Jag har hela tiden drivit linjen att skilja prästvigningen från anställningsavtalet. Viljan att samarbeta med kvinnliga präster (eller med manliga präster!) ska inte vara avgörande för prästvigningen, utan bara för fast anställning i någon av Svenska kyrkans territoriella församlingar.
Eftersom församlingarna är arbetsgivare ska ingen central instans i kyrkan bestämma att en församling inte får anställa en kvinnoprästmotståndare som komminister eller kyrkoherde, utan församlingen måste utgå från sin egen arbetssituation, t ex om det finns risk för problem med kvinnliga präster som redan är anställda eller kan komma att anställas i församlingen.
En förväntad negativ medlemsutveckling, och förskjutningen av gudstjänstbesöken från varje söndag till storhelger och temagudstjänster, kommer att medföra att Svk framledes inte kommer att ha råd att ha alla präster som behövs under storhelgerna fast anställda, utan vi kommer att få alltfler fritidspräster, som i huvudsak försörjer sig på andra jobb.
Förslaget har väl inte direkt applåderats av kvinnoprästmotståndarna, men ger dock en öppning, en möjlighet att komma igång med prästvigningar av motståndarna, i första hand som fritidspräster, men i enstaka fall även som fast anställda församlingspräster - en arbetsmarknad som dock kan förväntas växa i takt med att man avvecklar gammalt groll i ämbetsfrågan och utvecklar nya arbetsformer.
Kvinnoprästfrågan unik som problem. Problemet är ju inte att de kvinnliga prästkandidaterna inte kan finna någon biskop som vill prästviga dem, utan att de efter präsvigningen kanske måste samarbeta år ut och år in med en manlig kollega, som inte erkänner dem som riktiga präster.
Detta är inte alls jämförbart med homoäktenskapsfrågan, eftersom homoparet inte behöver träffa prästen, som vägrar viga dem.
Om prästvigningen hade varit skiljd från anställningsavtalet, och om församlingarna redan då hade varit arbetsgivare, hade den situationen inte behövt uppstå, som rådde i Göteborgs stift när Bertil Gärtner var aktiv som biskop i stiftet. Kvinnor, som hade blivit prästvigda i andra stift, hade kunnat få anställning även i Göteborgs stift. Annars är det ju en vettig ordning att man prästvigs i samma stift där man kommer att vara verksam (som anställd församlingspräst eller fritidspräst) efter prästvigningen.
Dock menar jag inte att alla som vill bli präster, ska ha rätt att bli det. Behovet av präster i varje stift ska avgöra hur många som ska prästvigas. Inte hur många som vill prästvigas. Och inte hur många som kan erbjudas fasta anställningar. I första hand ska tillses att det finns tillräckligt många präster för fasta anställningar i de församlingar som kräver att varje fastananställd präst ska samarbeta fullt ut med alla kollegor i församlingen.
Sedan jag lade fram förslaget att skilja prästvigningen från anställningsavtalet på Vestibul har en del positiva saker skett, särskilt att samarbetsklimatet har förbättrats mellan de kvinnliga prästerna och kvarvarande motståndare. Jag har dessutom tänkt över vissa aspekter. Sedan församlingarna har blivit arbetsgivare för sina egna präster, är det fel att de inte får anställa vem de vill, under förutsättning att vederbörande uppfyller subjektiva (egen utbildning och lämplighet) och objektiva (behovet av präster) för att bli präster. Församlingarna måste, under samma förutsättningar, ha rätt att själva bestämma vilka som ska anställas som kyrkoherdar *.
Svenska kyrkan garanterar inte längre några livstidsanställningar för några präster, "Fast anställning" är i praktiken detsamma som tillsvidare-anställning. Fritidsprästerna i framtiden kommer att utgöras både av de, som aldrig har haft någon fast anställning, och av de som har haft en fast anställning, som de blivit uppsagda ifrån. Dessa torde ha förtur till nya tillsvidare-anställningar. Flertalet fritidspräster kommer att bestå av de, som själva inte vill vara präster på heltid samt kvinnoprästmotsåndare, som kanske har sökt men inte fått någon tillsvidare-anställning.
Eftersom de flesta gudstjänsterna leds av en ensam präst, kommer det sällan att vara några hinder mot att anlita fritidspräster, som är kvinnoprästmotståndare, för enstaka gudstänster. En kvinnoprästmotståndare kan även leda nattvardsgudstjänster tillsammans med en kvinnlig präst, under förutsättning att de är överens om rollfördelningen. Av-görandet ligger i det fallet hos den kvinnliga prästen, som har rätt att "vägra" - ett slags omvänd väjningsrätt. Men låt oss nu titta på de situationer, då fritidsprästerna kan tänkas tjänstgöra:
- Hålla gudstjänst vid storhelger då gudstjänst firas i församlingens alla kyrkor och de fastanställda prästerna inte räcker till.
- Temagudstjänser och gudstjänster utanför det ordinarie programmet
- Tillfälliga vikariat för fastanställda präster
- Enskilda förrättningar, som vigslar, dop och begravningar
____________
*) Att vägra församlingarna denna rätt, strider mot religionsfriheten! Jag talar då inte om prästernas religionsfrihet, eftersom ingen har någon ovillkorlig rätt att bli präst, utan om lekmännens religionsfrihet. Bestämmelsen i grundlagen att envar har rätt att utöva sin religion, omfattar även dem som tror på ett särskilt prästämbete. Och även dem som inte tror att kvinnor kan vara präster. Religionsfriheten innebär förvisso inte att vem som helst ska kunna utöva sin religion i Svenska kyrkan. Men Svk har som ett av statens särskilt gynnat samfund ett särskilt ansvar för religionsfriheten för kristna trosbekännare, och i synnerhet för sina egna medlemmar, som tror det som Svenska kyrkan tror eller har trott. Det måste finnas hemortsrätt i Svenska kyrkan för alla de teologiska övertygelse som har är eller varit erkänd eller accepterad lära inom Svk . Kyrkan har ingen rätt att bryta det "kontrakt" som kyrkan har ingått med sina medlemmar genom dopet.
Kommentarer
Trackback
