Gustav Vasa och reformationen
Som bekant skriver segrarna historien. Och då har segrarna haft den rätta övertygelsen från första början. När Magnus Nyman sent omsider har skrivit "Förlorarnas historia" - ur ett katolsk perspektiv - har Gustav Vasa varit huvudmotståndaren. Hjältarna har varit den handfull påvetrogna katoliker, som kom i konflit med Gustav Vasa. Alla övriga katoliker vid den tiden har Nyman reducerat till "reformkatoliker" - ett epitet som bättre passar lutheranerna än alla dem som faktiskt höll fast vid den gamla läran.
Historieböckerna berättar att Gustav Vasa genomförde reformationen snabbt och effektiv, snarast som en ideologisk täckmantel för konfiskationerna av kyrklig egendom, som skedde i syfte att betala krigsskulden. Politiska motiv, från kungens sida, ska alltså ha legat bakom. Min granskning av Gustav Vasa som kyrkopolitiker, visar en helt annan och delvis motsägelsefull bild. Eftersom det finns många brev m.m. bevarade sedan Gustav Vasas tid, borde det inte vara omöjligt att utröna hans religiösa övertygelse. Om något har försvunnit, så skulle det vara dokument som tydde på katolska sympatier.
Att den svenska kungen vid mitten av 1500-talet skriver ett underdånigt brev till den svensk-katolska titulärärkebiskopen i Rom och försvarar sig inför denne - och dessutom inleder brevet med orden "Käre biskop Olof" - motsäger bilden av en övertygad protestant som hårdhänt, snabbt och effektivit har genomdrivit reformationen. Men förklarar kanske Svenska kyrkans upprepade "återfall" i katolicism - och skarpa avståndstagande ända in i vår tid från de mer radikala reformatorerna.
Jag fann detta brev i en svensk litteraturhistoria, som exempel på svenska språkets utveckling. Men kan det inte vara så att Gustav Vasa ångrade sig på gamla dagar? Nej, i så fall hade han bekänt synder och inte försvarat sig inför titulärärkebiskop Olof. Dennes äldre bror, Johannes, som hade skickats till Sverige som påvlig nuntie med uppgift att bekämpa den lutherska läran, hade Gustav Vasa försökt göra till ärkebiskop. Det enda som fattades var påvens godkännande, som kom först sedan Johannes levt i exil i flera år och återvänt till Rom. Så blev Johannes den första och Olof den sista av de svensk-katolska titulärärkebiskoparna. Problemet var att det sedan 1531 fanns en annan ärkebiskop i Uppsala, sedan ärkebiskopstolen stått vakant i flera år.
Gustav Vasa försökte i det längsta hålla staten utanför den kyrkligas lärostriden. Under slutet av 1530-talet lyckades lutheranerna utverka kungens tillstånd till en liturigsk reform. Som kungen stoppade några månader senare, p.g.a katolikernas invändningar. När de lutherska staterna i Nordtyskland hotade Sverige med krig, om landet inte klart tog ställning för den lutherska läran, inledde Gustav Vasa en diplomatisk offensiv till kejsaren i det katolska Österrike för bildandet av en militärallians mot de lutherksa staterna. Som förberedelse för kriget rustade Gustav upp försvaret, vilket finansierades med att nya skatter lades på svenska folket - samt med nya konfiskationer av kyrklig egendom. Den svenske kungen stödde också kejsarens linje att den kyrkliga lärostriden skulle avgöras av ett fritt koncilium, som kejsaren ville sammankalla.
I historieböckerna framstår Johan III:s försök att återförena Svenska kyrkan med Katolska kyrkan som en blixt från en klar protestantisk himmel. Men med vetskap om den neutralitetspolitik, som Gustav Vasa i det längsta försökt föra, framstår Johans politik snarare som en fortsättning på faderns politik, om man gör undantag för den anti-katolska politiken vid mitten av 1540-talet, efter nedslåendet av Dacke-upproret.
Detta uppror vände sig mot Gustavs skatte- och tullpolitik (som försvårade handeln med Danmark) och mot de kyrkliga reformer som den lutherska biskopen Henrik hade genomfört i Linköpings stift. Men upproret främjades av de lutherska stormakterna Danmark och Lybeck. Dackeupproret hotade både landets enhet och självständighet och den statliga neutralitetspolitik i den kyrkliga lärostriden. De aktioner mot katolska intressen, som Magnus Nyman gör så stort nummer av, gällde egent.ligen exklusiva katolska anspråk, som hotade den kyrkliga neutralitetspolitiken.
Påvarna förhalade både utnämningen av en ny ärkebiskop i Uppsala och sammankallandet av konciliet, som skulle avgöra lärostriden. Och när konciliet äntligen sammankallades var det påvlig marionetteater för hela slanten, och ett brott med den medeltida kyrkan.
Under Erik XIV:s regeringstid rasade likvoriststriden (om nattvarden) i Svenska kyrkan, där ärkebiskop Laurentius Petri segrade. Så gäller alltjämt i Svenska kyrkan att nattvarden är Jesu kropp och blod. Denna omvandling från bröd och vin kräver riktiga präster - med apostolisk succession. Och just rädslan för att den apostoliska successionen skulle gå förlorad torde ha varit drivkraften bakom Johan III:s försök att återförena Svenska kyrkan med Rom. Då fanns det inte längre någon svensk titulärärkebiskop i Rom.
Vad Gustav Vasa egentligen ville med kyrkan är alltså höljt i dunkel. Du kan läsa mer om utvecklingen under de avgörande åren under kategorin kyrkohistoria (se spalten till höger). Under rubriken Länkar finns också en länk till en uppsats om den apostoliska successionen i Svenska kyrkan - den enda protestantiska kyrkan i världen med obruten apostolisk succession från den katolska tiden.
Ordförklaringar:
En titulärbiskop är en av påven utsedd biskop som inte kan tillträda sitt stift.
Ett koncilium är ett slags stormöte mellan biskopar och präster inom Katolska kyrkan för avgörande av kyrkliga lärofrågor. Vissa beslut anses bindande för all framtid, och kallas då dogmer.
Historieböckerna berättar att Gustav Vasa genomförde reformationen snabbt och effektiv, snarast som en ideologisk täckmantel för konfiskationerna av kyrklig egendom, som skedde i syfte att betala krigsskulden. Politiska motiv, från kungens sida, ska alltså ha legat bakom. Min granskning av Gustav Vasa som kyrkopolitiker, visar en helt annan och delvis motsägelsefull bild. Eftersom det finns många brev m.m. bevarade sedan Gustav Vasas tid, borde det inte vara omöjligt att utröna hans religiösa övertygelse. Om något har försvunnit, så skulle det vara dokument som tydde på katolska sympatier.
Att den svenska kungen vid mitten av 1500-talet skriver ett underdånigt brev till den svensk-katolska titulärärkebiskopen i Rom och försvarar sig inför denne - och dessutom inleder brevet med orden "Käre biskop Olof" - motsäger bilden av en övertygad protestant som hårdhänt, snabbt och effektivit har genomdrivit reformationen. Men förklarar kanske Svenska kyrkans upprepade "återfall" i katolicism - och skarpa avståndstagande ända in i vår tid från de mer radikala reformatorerna.
Jag fann detta brev i en svensk litteraturhistoria, som exempel på svenska språkets utveckling. Men kan det inte vara så att Gustav Vasa ångrade sig på gamla dagar? Nej, i så fall hade han bekänt synder och inte försvarat sig inför titulärärkebiskop Olof. Dennes äldre bror, Johannes, som hade skickats till Sverige som påvlig nuntie med uppgift att bekämpa den lutherska läran, hade Gustav Vasa försökt göra till ärkebiskop. Det enda som fattades var påvens godkännande, som kom först sedan Johannes levt i exil i flera år och återvänt till Rom. Så blev Johannes den första och Olof den sista av de svensk-katolska titulärärkebiskoparna. Problemet var att det sedan 1531 fanns en annan ärkebiskop i Uppsala, sedan ärkebiskopstolen stått vakant i flera år.
Gustav Vasa försökte i det längsta hålla staten utanför den kyrkligas lärostriden. Under slutet av 1530-talet lyckades lutheranerna utverka kungens tillstånd till en liturigsk reform. Som kungen stoppade några månader senare, p.g.a katolikernas invändningar. När de lutherska staterna i Nordtyskland hotade Sverige med krig, om landet inte klart tog ställning för den lutherska läran, inledde Gustav Vasa en diplomatisk offensiv till kejsaren i det katolska Österrike för bildandet av en militärallians mot de lutherksa staterna. Som förberedelse för kriget rustade Gustav upp försvaret, vilket finansierades med att nya skatter lades på svenska folket - samt med nya konfiskationer av kyrklig egendom. Den svenske kungen stödde också kejsarens linje att den kyrkliga lärostriden skulle avgöras av ett fritt koncilium, som kejsaren ville sammankalla.
I historieböckerna framstår Johan III:s försök att återförena Svenska kyrkan med Katolska kyrkan som en blixt från en klar protestantisk himmel. Men med vetskap om den neutralitetspolitik, som Gustav Vasa i det längsta försökt föra, framstår Johans politik snarare som en fortsättning på faderns politik, om man gör undantag för den anti-katolska politiken vid mitten av 1540-talet, efter nedslåendet av Dacke-upproret.
Detta uppror vände sig mot Gustavs skatte- och tullpolitik (som försvårade handeln med Danmark) och mot de kyrkliga reformer som den lutherska biskopen Henrik hade genomfört i Linköpings stift. Men upproret främjades av de lutherska stormakterna Danmark och Lybeck. Dackeupproret hotade både landets enhet och självständighet och den statliga neutralitetspolitik i den kyrkliga lärostriden. De aktioner mot katolska intressen, som Magnus Nyman gör så stort nummer av, gällde egent.ligen exklusiva katolska anspråk, som hotade den kyrkliga neutralitetspolitiken.
Påvarna förhalade både utnämningen av en ny ärkebiskop i Uppsala och sammankallandet av konciliet, som skulle avgöra lärostriden. Och när konciliet äntligen sammankallades var det påvlig marionetteater för hela slanten, och ett brott med den medeltida kyrkan.
Under Erik XIV:s regeringstid rasade likvoriststriden (om nattvarden) i Svenska kyrkan, där ärkebiskop Laurentius Petri segrade. Så gäller alltjämt i Svenska kyrkan att nattvarden är Jesu kropp och blod. Denna omvandling från bröd och vin kräver riktiga präster - med apostolisk succession. Och just rädslan för att den apostoliska successionen skulle gå förlorad torde ha varit drivkraften bakom Johan III:s försök att återförena Svenska kyrkan med Rom. Då fanns det inte längre någon svensk titulärärkebiskop i Rom.
Vad Gustav Vasa egentligen ville med kyrkan är alltså höljt i dunkel. Du kan läsa mer om utvecklingen under de avgörande åren under kategorin kyrkohistoria (se spalten till höger). Under rubriken Länkar finns också en länk till en uppsats om den apostoliska successionen i Svenska kyrkan - den enda protestantiska kyrkan i världen med obruten apostolisk succession från den katolska tiden.
Ordförklaringar:
En titulärbiskop är en av påven utsedd biskop som inte kan tillträda sitt stift.
Ett koncilium är ett slags stormöte mellan biskopar och präster inom Katolska kyrkan för avgörande av kyrkliga lärofrågor. Vissa beslut anses bindande för all framtid, och kallas då dogmer.
Kommentarer
Trackback
