"Käre biskop Olof."
Trots flera påstötningar från Gustav Vasa fick den av Uppsala domkapitel valde ärkebiskopen Johannes Magnus inte påvens confirmatio medan han ännu vistades i Sverige. Först sedan Laurentius Petri hade utnämnts till svensk ärkebiskop, fick Johannes påvens confirmatio - som titulärärkebiskop över Sverige i exil. Han efterträddes efter sin död 1544 av brodern Olaus Magnus som titulärärkebiskop över Sverige. Eftersom Olaus aldrig varit biskop i Sverige, och -till skillnad mot brodern Johannes inte ens uppfyllt funktionen, borde han - ur svensk synpunkt - har varit en illegal ärkebiskop, en landsförrädare.
1555, när den svenske kungen Gustav Vasa i praktiken hade efterträtt påven som Svenska kyrkans överhuvud, skrev kungen ett brev till titulärärkebiskopen Olaus Magnus i Rom. Kungen skrev inte "Fördömde landsförrädare" Kungens brev inleddes med orden:
"Käre biskop Olof!" .
Brevet var ett försvarstal för kungens åtgärder, och ett angrepp på den dåvarande ärkebiskopen Gustav Trolles våldsdåd under långfredagen 1520. I sin bok "De nordiska folkens historia" hade titulärärkebiskopen detaljerat beskrivit Stockholms blodbad hösten 1520 och Gustaf Trolles delaktighet däri. Titulärärkebiskopen och kungen var eniga i sitt fördömande av Gustav Trolle. Men i den kyrkopolitiska konflikten hade de hamnat på olika sidor. Kungen skrev till titulärärkebiskopen, att han hoppades att den högste domaren, Kristus, skulle döma rättvist i den konflikten.
1555, när den svenske kungen Gustav Vasa i praktiken hade efterträtt påven som Svenska kyrkans överhuvud, skrev kungen ett brev till titulärärkebiskopen Olaus Magnus i Rom. Kungen skrev inte "Fördömde landsförrädare" Kungens brev inleddes med orden:
"Käre biskop Olof!" .
Brevet var ett försvarstal för kungens åtgärder, och ett angrepp på den dåvarande ärkebiskopen Gustav Trolles våldsdåd under långfredagen 1520. I sin bok "De nordiska folkens historia" hade titulärärkebiskopen detaljerat beskrivit Stockholms blodbad hösten 1520 och Gustaf Trolles delaktighet däri. Titulärärkebiskopen och kungen var eniga i sitt fördömande av Gustav Trolle. Men i den kyrkopolitiska konflikten hade de hamnat på olika sidor. Kungen skrev till titulärärkebiskopen, att han hoppades att den högste domaren, Kristus, skulle döma rättvist i den konflikten.
Kommentarer
Trackback
