larsflemstroms

Tänk vad tiden går ändå. Det känns som igår, när man fick ringa till Televerket och beställa "rikssamtal" när man skulle tala med någon på andra sidan kommungränsen. För att inte tala om samtal som skulle kopplas upp på ett otal telestationer till en släkting 50 mil bort. Sedan fick man sitta i närheten av telefonen och vänta på att bli uppringd av Televerket, när det var färdigkopplat. Någon TV att förströ tiden med fanns inte på den tiden. Moster hade varit i Rom. Hon hade skickat vykort med flygpost till Sverige, men kom hem före kortet. Med tåg. Att ringa från Rom var inte att tänka på. Med föräldrar och syskon var jag på en utställning om framtiden. Det mest fascinerande var en bildtelefon, som visade i realtid vad som hände i rummet intill. Rörliga bilder var det också!

  Den framtida påven Jacobus I sänder ut korsriddaren don Cogote (t.h.) och hans storinkvisitor  för att gripa de högkyrkliga kättarna i Sverige och bränna dem på kättarbålet

Att det som jag skriver på denna blogg, läses i Rom är en fantastisk framtidssaga, som har blivit en sannsaga. Kanske är jag rentav ett diskussionsämne nerde i Rom. Vatikanstaten har kanske sitt eget FRA? Eller också är det bara de svenska amatörinkvisitorerna som ondgör sig. De där som skriver ilskan kommentarer, och kallar mig heretiker och hotar med evig förtappelse. Två av de unga mopsarna, som biter gamla farbror i knävecket, är bosatta i Rom. En av dem har skrivit ett litteärt mästerverk, som kommer att bli en klassiker. Don Cogotes flykt från den hemska lutheranerna i det kätterska Sverige. En av dem, Jacob Astudillo, har skrivit följande på sin blogg Fiat Lux:

Kära vänner, jag har i två inlägg berättat om den botfärdige pilgrimen Don Cogote och hans äventyr och lämnade historien när han och hans följeslagare Chancho Manza var på väg till Istanbul. Förut hade jag inte tid att skriva mer, och på sista tiden har jag inte känt mig särskilt motiverad. Men det har kommit till min kännedom att falska berättelser om honom har cirkulerat lite här och var, otäckt förtal som t ex att han skulle ha gått till nattvard i en anglikansk kyrka för att det inte var någon skillnad. Så för att förhindra att Don Cogote blir en frontfigur för en missriktad ekumenik så har jag beslutat mig för att fortsätta berättelsen.

De hade dock inte kommit längre än till Örebro, där Don Cogote och Chancho uppehöll sig alltför länge och missade sitt tåg. / - - - /. Två unga män i romerska prästkragar och varsitt birgittakors runt halsen gick fram till Don Cogote och bjöd in honom till en konferens på Laurentius Petristiftelsen i Lund, han lovades mat, intressanta föreläsare och en mässa som avslutning på det hela. "Är detta en katolsk mässa?", frågade Don Cogote "Oh ja, absolut", intygade en av de unga männen. Så de åkte iväg i en bil till Lund där de till slut kom fram till Laurentius Petri¨stiftelsen.
Och de fick mycket riktigt mat, och de lyssnade till den del andliga föredrag. Don Cogote tog tillfället i akt att predika sitt budskap om botgöring och blev bemött med både hån av dem som ansåg honom vara en tokig pajas och med beundran av dem som ansåg honom vara en helig dåre.

Men när det var dags för mässan och de skulle in i sitftelsens kyrka såg Don Cogote med bestörtning att det var en svenskkyrklig församling  "Jag har blivit förd bakom ljuset!", sade Don Cogote argt. "Jag utlovades en katolsk mässa, och eftersom det finns en katolsk församling i staden så behöver vi inte låna någon kyrka. Vad är det som pågår här!?"
De unga männen som hade bjudit in Don Cogote förklarade för honom i en ganska nedlåtande ton att det faktiskt var en katolsk kyrka, bara inte romersk-katolsk som han förmodligen inte kände så bra till då han kom från ett land där det nästan bara fanns romerska katoliker, men det finns faktiskt flera sorts katoliker och de var lutherska katoliker.
"Jag har en granne från Libanon som är maronitisk katolik, och en arbetskamrat från Irak som är kaldeisk katolik. Men "luthersk katolik" låter för mig lika rimligt som en fyrkantig cirkel".

Han bombarderades nu av historiska argument, hur Svenska kyrkan egentligen aldrig hade avsagt sig den katolska tron, hur den apostoliska successionen förblev obruten och sedan höjde de Gustav Vasa till skyarna som den omhuldande landsfadern. Ja, historia kan ni mer än jag", svarade Don Cogote. "Och mina teologiska kunskaper är rudimentära, så jag kan bara utgå från min intuition som inte kan fela när den är ledd av Anden, och den säger mig att det Allraheligaste sakramentet inte är närvarande i denna kyrka". Människorna där blev rasande och återigen fick Don Cogote och Chancho fly från en ilsken lynchmobb.

Jag tyckte att alltför mycket i detta, av mig något förkortade, litterära mästerverk, påminde om mig och vad jag skrivit på denna blogg om bl.a den obrutna apostoliska successionen och Gustav Vasa, för att vara en tillfällighet.

Anledningen till att jag skriver detta är ett  inlägg  på Bengt Malmgrens blogg som handlade om hur katoliker bör rösta i politiska val plötsligt kom att handla om min fiktiva(!) berättelse om Don Cogote, som dels är en parodi på Cervantes Don Quijote och har utvecklats till att bli en satir över en del företeelser som en katolik får handskas med i dagens samhälle. /- - - / Sedan ger sig Lars Flemström in i diskussionen (på Malmgrens blogg) och kom med en del påstående som måste klargöras och dementeras. Herr Flemström verkar tro att berättelsen kretsar kring honom. Jag tänker inte sticka under stol med att han inspirerade en del av vad som står där, men det är inte riktat mot honom personligen utan mot den högkyrkliga rörelsen varifrån jag tidigare har hört samma raljerande retorik. Herr Flemström påstår även att jag skulle vara min egen fiktiva figur Don Cogote, men jag är lika mycket han som Cervantes var Don Quijote. Hoppas detta inlägg reder ut eventuella missförstånd.

Malmgren kommenterar på Astudillos blogg:

Du säger dig vilja skriva en satir över högkyrkligheten i SvK. Laurentiistiftelsen är en högkyrklig stiftelse i Lund, jag utgår från att du valt ett namn snarlikt detta för att man skall associera åt det hållet. Satiren är ju tidsbunden och bygger på att läsaren har kännedom om det som satiren anspelar på. Du säger också att du inspirerarts av nämnde Flemström.
Det är bra att vi som kristna kan ha en distans till oss själva, humor kan vara förlösande och hjälper oss med detta. Som satir över högkyrkligheten fungerar din text dåligt, jag förstår inte riktigt poängen. I så fall är det lika mycket en satir över Katolska kyrkan och katoliker som kämpar mot "protestanternas irräror". Jag vet inte om du är medveten och avser denna senare dimension i din text också, i så fall kan den möjligtvis fungera som satir, om inte så blir texten ett sorgligt pekoral med undertoner av katolskt högmod och förlöjligande av våra protestantiska medkristna.

Astudillo svarar:

Bengt, jag tror att Don Cogote berättelsen också kan ha den vinkeln du syftar, för precis som Don Quijote så pendlar han mellan dårskap och ädelmod. Och då medger jag att jag även driver med mig själv, för ibland kan min entusiasm gå för långt när det gäller att bekämpa protestanternas irrläror. Men precis som i Cervantes berättelse (som vida överträffar min) så får hans huvudperson ge uttryck för impopulära sanningar, det är vad som är poängen med hans möte med de högkyrkliga.

Högkyrkligheten är den gren av Svenska kyrkan som står den katolska nämrast. Men varför har Astudillo placerat mig i det högkyrkliga facket? Snarare är jag gammalkyrklig, men har kanske landat i närheten av högkykligheten, sedan jag bestämt mig för att inte gå med i Katolska kyrkan. Mer om detta någon annan gång. Det är ändå kul att bli så uppmärksammad i det avlägsna Rom. Astudillo kommer säkert att bli värdsberömd för sina satirer mot Sverige och svenskar. Framtidens litteraturvetare kommer att efterforska vem hatobjektet no 1 egentligen var, och så kommer jag också att gå till historien, som en av de okända medan han levde.