Ska man betala skatt till kejsaren, och vad ska kejsaren använda pengarna till?
Axel Hägerström, 1868-1939. Den genialitet som numera tillskrivs Ingemar Hedenius var egentligen Hägerströms förtjänst. Hedenius efterträdde Hägerström som professor i praktisk filosofi., och var alltså dennes lärjunge. Idén att varje orättvisa i det gamla klassamhället var resultat av Guds egen lag, behövde nog kritiseras. Hägerström visade att lagstiftningen i stället var uttryck för statsmaktens syften, och tillbakavisade alltså de naturrättsliga överdrifterna. Men Hägerström gick längre än så. Han grundade Uppsala-skolan inom filosofin, vilket förnekade att det objektivt finns något som är ont eller gott, rätt eller fel (värdenihilsmen). Han grundade rättspositivismen (även kallad rättsrealismen) som menade att lagarna ska vara uttryck för statsnyttan - oavsett om denna definierades av en demokratiskt vald regering eller av en diktator. Därigenom bröt han mot sin egen princip att det inte finns något som är rätt eller fel, och gjorde sig till tolk för en brutal maktlära - den som har möjlighet att genomdriva sin vilja, har rätt att göra det. En princip som kom att drivas till fulländning i Hitlertyskland och Stalinsovjet - vilket Hägerström troligen inte hade förutsett när han grundade sin lära.
Hägerströms liv och arbete är exempel på en svensk egenhet som vi svenskar i allmänhet inte är medvetna om: att när vi äntligen ändrar oss, raser vi (som Stockholms aktiebörs) från den ena ytterligheten till den andra, utan att stanna vid ett vettigt mellanläge. Från överdriven naturrättslära till hejdlös tro på statsnyttan som högsta rätt. Därför har min blogg mottot "Gårdagens sanningar är dagens lögner, dagens sanningar är morgondagens lögner".
Men nu finns ju ytterligare bibelord, förutom "Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör", även "Överheten bär icke svärdet förgäves" samt "All överhet är av Gud." De bibelorden är ganska dramatiska, och visar att kyrkan och staten verkligen har olika uppgifter. Den svenska rättspositivismen, som emanerar ur Uppsalafilosofen Axel Hägerströms värdenihilism, må vara förkastlig. Men ej heller med ett naturrättsligt rättsfilosofi ligger makten över lagstiftningen i teologernas händer, utan i juristernas. Numera. Det är som med vetenskap i allmänhet. Den naturrättsliga skolan har tidvis gjort allför stora anspråk på att juridiken skulle vara vetenskap, rentav naturvetenskap som fysik och biologi.
Skillnaden mellan naturrätten, jämfört med rättspositivismen, är ett större inflytande över lagstiftningen för juristerna i egenskap av "rättsvetenskapsmän", jämfört med politikerna. Men politikerna är numera demokratiskt valda - de representerar "det allmänna rättsmedvetandet", vilket även nämndemännen i domstolssystemet gör.
Detta ger ändå ett återkoppling till naturrätten, även i rättspositivismens förlovade hemland Sverige. Vars grundtanke är en gudomlig lag, som är nedlagd i just det allmänna rättsmedvetandet. Må så vara att detta kan fördunklas genom politisk propaganda mm.
Det är ett gammalt rättsfilosofiskt spörsmål, som torde ha diskuterats redan av Thomas av Aquino, vilka synder, som ska vara straffbara enligt statens lag. Homoseuxuell utlevelse är visserligen fortfarande en synd, men inget brott. Den Katolska kyrkan - och många enskilda kristna i andra samfund - anser väl att abort får sådana konsekvenser för en annan individ (det ofödda barnet) att handlingen i varje fall inte bör vara laglig utom vid fara för moderns eget liv. Detta är lätt att säga, men svårare att infria politiskt.
Rättspositivismens, vars yttersta konsekvens är att rätten ska tjäna statssnyttan, är naturligtvis en oerhört tung börda för alla abortmotståndare. Det råder inget tvivel om att den kraftiga ökningen av aborttalen under Göran Hägglunds, kd, tid som socialminister ligger helt i linje med den typ av statsnytta som kd företräder i regeringsställning.
Alla synder lämpar sig inte för kriminalisering genom lagstiftning. I de fallen är kristna politikers uppgift att verka för att lagstiftningen inte förbjuder eller försvårar den kristna livsstilen.
Homorörelsen har faktiskt en poäng i sin retoriska fråga till kristna: "På vilket sätt skulle era äktenskap minska i värde, om vi får rätt att gifta oss?" Nu handlar äktenskapet om mer. Om kd inter hade funnits, om den kristna opinionen hade spridit ut sig och varit lika aktiv i alla partier som homorörelsen, hade vi kanske sluppit homoäktenskapen.
Men jag ser den kampen som förlorad - eller åtminstone att det skulle krävas för stora resurser, som måste tas från annat håll, för att vinna kampen om äktenskapet. I kartext: Kampen mot ökningen av aborttalen måste ha högre prioritet än kampen mot homoäktenskapen.
Även om de politiska besluten, p.g.a majoritetens inställning eller andra politiska realiteter, inte går de kristnas väg, är kristna politikers uppgift att verka för att lagstiftningen inte förbjuder eller försvårar den kristna livsstilen eller religionsutövningen, eller tvingar kristna att handla mot sina samveten, eller tvingar präster att upphöja synden till kulthandling i kyrkan.
Att avstå från vigselrätten, eller göra kyrkvigseln juridist ogiltig, är fel väg att gå. Det vore att avstå från krav som kristna har rätt att ställa som samhällsmedborgare. Man kan vända på frågan, och fråga homorörelsen: "På vilket sätt skulle era äktenskap bli mindre värda, om våra kyrkvigslar förblir lika mycket värda som borgerliga vigslar?" Kyrklvigselngs juridiska giltighet lämpar sig ytterst väl för lagstiftning! Varför kapitulera? Varför ska inte staten främja en kristen livsstil för de redan troende? Ingen tvingas ju att gifta sig i kyrkan...
Kd:s kamp mot homoäktenskapen är en avledningsmanöver från det som kd håller på med. Kd har faktiskt aldrig varit för ett abortförbud. Kd har fram till 1997 varit mot kvinnans rätt att bestämma själv. Dessförinnan ville kd återgå till den restriktiva abortpolitiken före 1975, då abort kunde bevijas på sociala, medicinska eller rasbiologiska grunder.
Omsvängningen 1997 innebär att kd kräver att kvinnan själv ska ta "ansvar" och göra abort på sociala indikationer, om det väntade barnet kan bli en belastning på samhällsekonomin. Det vill jag kalla abort på politisk indikation. Det väntade barnet är inte önskat av våra kristdemokratiska politiker! Kristdemokraterna är Axel Hägerströms mest hängivna lärjungar.
Bland kd-politikerna finns en grupp barnmorskor. Jag lyssnade på ett anförande av en av dessa, som just tillträtt posten som landstingsråd. Enligt henne talar det hon "sett" som barnmorska för abort i vissa fall. Jag undrar vad hon har sett: Har hon sett havandeskapsdepressioner? Nej, troligen handlar det om sociala problem (den sociala indikationen!) på de blivande moderns eller familjens sida!
Havandeskapsdepressioner, som kan leda till självmord, lär vara sällsynta. Och "diagnosen" har missbrukats för att få abort beviljad i länder där abort är tillåten bara vid fara för moderns liv. Men jag är bekant med en kvinna, som har drabbats av allvarlig havandeskapsdepression. Det var innan Sverige fick fri abort. Därför är jag för fri abort. Men allt måste göras för att kvinnnor, som överväger abort, ska välja andra lösningar.
På blogg.se finns bloggar, som skrivs av mycket unga kvinnor, som tagit strid mot samhällets abortplikt. "Ung mamma 15 år." och "17-årig trebarnsmor". Den sistnämnda har bemött invädningar om att hon är för ung för att ha sex, o.s.v. Varför vägrar man se det berömvärda, att hon har fullföljt sina graviditeter?
Det är allmänt erkänt bland kristna att man inte kan lagstifta fram en kristen tro. När kd (som då hette KDS) grundades hade medlemmarna en överedriven tro att det går att lagstifta fram en kristen livsstil. Nu är det en politisk dogm, att "religionen är en privatsak". Men så enkelt är det inte. De religiösa förbuden mot stöld och mord återfinns fortfarande i statens lag - och gäller alla. Att göra religionen helt och hållet till en privatsak vore att frånta de troende deras rättigheter som samhällsmedborgare. Varför ska ateisters, men inte troendes, uppfattningar om vad som är rätt eller fel, få genomslag i lagstiftningen?
Frågan är alltså vad som ska främjas /motverkas genom lagstiftningen, vad som ska främjas /motverkas grenom andra politiska medel, och vad som ska vara ett frivilligt åtagande bara för de troende själva.
Men Bibeln lär också att "Man ska lyda Gud mer än människor". Detta har ibland tolkats så, att kyrkan på något sätt ska vara överställd staten. Kanske uppfattades saken så av ärkebiskop Gustav Trolle, när han dirigerade modern på sina personliga fiender och politiska motståndare. Ett agerande som skarpt fördömödes inte bara av Gustav Vasa, utan även av titulärärkebiskopen över Sverige Oluas Magnus när han under sin exil i Rom skev "De nordiska folkens historia".
Den starka betoningen av "All överhet är av Gud" indikerar att en kristen inte får trotsa överheten för egna orättfärdiga syften. Men likväl kan tvingas till ohörsamhet och t.o.m. till uppror mot överheten, om densamma sätter sig upp mot Gud.
Det är därför under alla förhållanden kristna politikers uppgift att förhindra att vi får lagar, som tvingar kristna att bli lagbrytare för att inte begå synd. En lag, som förbjuder en pastor att predika Guds ord, är en sådan lag. Därför bör kristna sprida ut sig i alla partier, i stället för att låta sig utnyttjas av kd.
--------------
I den allmänna debatten har jag fört fram en mängd förslag för att minska aborttalen. När riksdagsman Stefan Attefall, kd, var chefredaktör för tidningen Kristdemokraten skickade jag en insändare med förslag att anti-abortorganisationer skulle få statsbidrag på samma villkor RFSU., i syfte att motverka den statligt finansierade pro-abortpropagandan. Det tyckte inte Attefall, som inte ens ville ha den debatt i tidningen. Jag har föreslagit kriminalisering av oönskad abortrådgivning och påtryckningar på kvinnor att göra abort. Jag har föreslagit ett särskilt ekonomiskt stöd till förstföderskor för att första barnet inte ska aborteras. Men de pengarna har kd använt till ett vårdnadsbidrag, som i stort sett bara kan utnyttjas av redan välbärgade. Jag har gjort kostnadsberäkningar av förlängd föräldraförsäkring under barnets första fem år, vilket kan finansieras med minskade kostnader för arbetslösheten.
Jag har tidigare i år kritiserat vissa "kristna missionärers" verksamhet i muslimska länder, och fått frågan om jag är mot kristen mission bara för att den är olaglig. Nej, det är jag givetvis inte! Men när det gäller polistiskt instabila länder med risk för förföljelse av den kristna minoritet, som redan finns i landet, kan tidpunkten vara fel. Och alla "missionärers" motiv är inte så ädla, som de själva påstår när de tigger pengar till sin verksamhet.
Den mordlystne Gustav Trolle var Sveriges sista klart katolska ärkebiskop. Om honom, och hur han backades upp av påven, kan du läsa i kategorin "Kyrkohistoria" på denna blogg!
