En fråga om religionsfrihet
"För 50 år sedan blev det tillåtet för kvinnor att vara präster. Fortfarande finns motståndet kvar och det är som störst i norra Sverige. 86 procent av de kvinnliga prästerna i Luleå stift har någon gång känt sig diskriminerade för att dom är präster och kvinnor. Motståndet finns inte bara hos manliga präster, utan även bland vanliga församlingsmedlemmar."
Min understrykning. Citatet är från Karin Långström-Vinges blogg. (länk finns i spalten till höger). Karin kommenterar: "Biskop Hans Stiglund har en del att göra."
Vadå? Om en församling vill anställa en manlig präst, ska biskopen lägga in något slags veto?
Tydligen handlar det om Luleå stift. Vilka är de "vanliga församlingsmedlemmar" som påstås diskriminera kvinnliga präster? Man anar att de är laestadianer, och att kvinnoprästmotståndet är teologiskt grundat och alltså inte utslag av en negativ syn på kvinnor. Då är det en konflikt mellan religionsfriheten och jämställdheten. Som präst borde Karin L-V begripa att religionsfriheten har företräde framför jämställdheten. Även sett ur ett rent juridiskt perspektiv är det så. Religionsfriheten är inskriven i grundlagen, och grundlagen har företräde framför vanliga lagar.
Manliga präster ska inte diskriminera kvinnliga kollegor. Så långt är vi nog överens! Därför har jag under flera år propagerat för att prästvigningen borde skiljas från anställningsavtalet. Och att prästvigningarna av kvinnoprästmotståndare alltså återupptas.
Grundlagen säger tydligt att envar har rätt att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Är man tillräckligt många har man rätt att anställa en präst med samma tro. Om Svenska kyrkan hade varit en liten minoritetskyrka hade man kunnat säga åt dem, som inte tycker som majoriteten, att de gå ur Svk och starta eget. Men Svk förvaltar vårt kristna kulurarv och har övertagit de f.d. kyrkliga kommunernas egendom, som har skapats av tidigare generationer kristna under tusen år. Svk ska vara en öppen och demokratisk folkkyrka, och måste därför vara acceptera den tro som tidigare haft sin hemvist i kyrkan. Annars är den inte "öppen".
Med min modell till återinförda kyrkokommuner, skulle kvinnoprästmotståndarna kunna bilda egna församlingar och anställa egna präster och ändå vara delaktiga i det kyrkliga arvet.
Jag misstänker att Karin L-V inte bara är mot diskriminering av kvinnliga präster, utan att hon också är mot kvinnoprästmotståndarnas (även lekmän som är motståndare) blotta existens inom det som nu är Svenska kyrkan. Man har aldrig rätt att önska att andra människor inte funnes. En religiös övertygelse måste anses vara en minst lika grundmurad del av personligheten som en sexuell läggning. När man börjar kritisera gammaltroende församlingsmedlemmar och kräver att biskopen ska intripa mot dem, har man gått över en gräns.
Min understrykning. Citatet är från Karin Långström-Vinges blogg. (länk finns i spalten till höger). Karin kommenterar: "Biskop Hans Stiglund har en del att göra."
Vadå? Om en församling vill anställa en manlig präst, ska biskopen lägga in något slags veto?
Tydligen handlar det om Luleå stift. Vilka är de "vanliga församlingsmedlemmar" som påstås diskriminera kvinnliga präster? Man anar att de är laestadianer, och att kvinnoprästmotståndet är teologiskt grundat och alltså inte utslag av en negativ syn på kvinnor. Då är det en konflikt mellan religionsfriheten och jämställdheten. Som präst borde Karin L-V begripa att religionsfriheten har företräde framför jämställdheten. Även sett ur ett rent juridiskt perspektiv är det så. Religionsfriheten är inskriven i grundlagen, och grundlagen har företräde framför vanliga lagar.
Manliga präster ska inte diskriminera kvinnliga kollegor. Så långt är vi nog överens! Därför har jag under flera år propagerat för att prästvigningen borde skiljas från anställningsavtalet. Och att prästvigningarna av kvinnoprästmotståndare alltså återupptas.
Grundlagen säger tydligt att envar har rätt att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Är man tillräckligt många har man rätt att anställa en präst med samma tro. Om Svenska kyrkan hade varit en liten minoritetskyrka hade man kunnat säga åt dem, som inte tycker som majoriteten, att de gå ur Svk och starta eget. Men Svk förvaltar vårt kristna kulurarv och har övertagit de f.d. kyrkliga kommunernas egendom, som har skapats av tidigare generationer kristna under tusen år. Svk ska vara en öppen och demokratisk folkkyrka, och måste därför vara acceptera den tro som tidigare haft sin hemvist i kyrkan. Annars är den inte "öppen".
Med min modell till återinförda kyrkokommuner, skulle kvinnoprästmotståndarna kunna bilda egna församlingar och anställa egna präster och ändå vara delaktiga i det kyrkliga arvet.
Jag misstänker att Karin L-V inte bara är mot diskriminering av kvinnliga präster, utan att hon också är mot kvinnoprästmotståndarnas (även lekmän som är motståndare) blotta existens inom det som nu är Svenska kyrkan. Man har aldrig rätt att önska att andra människor inte funnes. En religiös övertygelse måste anses vara en minst lika grundmurad del av personligheten som en sexuell läggning. När man börjar kritisera gammaltroende församlingsmedlemmar och kräver att biskopen ska intripa mot dem, har man gått över en gräns.
Kommentarer
Trackback
