Gudrun stormar mot religionsfriheten
I år firar Svenska kyrkan 50-årsjubiléet av beslutet att låta kvinnor bli präster. En av de, som firar är f.d. kvinnoprästmotsåndaren Martin Lind, biskop i Linköping. Han har tänkt om. Och det hade kanske varit glädjande om han tänkt om bara i kvinnoprästfrågan. Men nu kan man ju undra om biskopen verkligen tror att kvinnor kan vara kristna präster... För det är väl vad de kvinnliga prästerna, som tagit sitt prästämbete på allvar, har velat höra under de gångna 50 åren? Nåja, att Linköpingsbiskoparna byter åsikt efter de politiska vindarna, är en gammal tradition sedan biskop Brasks dagar, ni vet han som först höll på riskföreståndaren Sten Sture, sedan på den danske kungen Kristian Tyrann, därefter på Gustav Vasa och slutligen på den danske kungen Fredrik I.
Förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman skriver att det är inget att fira, Svenska kyrkan har förtryckt kvinnor i 50 år, delvis med lagrens hjälp. Jaså, bara i 50 år? Som partiledare försökte hon locka kristna till vänsterpartiet, vilket slutade med att en kyrkoherde i norra Sverige, som kandiderade till riksdagen ströks från partiets valsedlar. Han hade fått frågan om vad som gäller, partiprogrammet eller Bibeln, och hade svarat att i kyrkan är det Bibelns om gäller. Han ersattes som kandidat till riksdagen, av en kvinnlig kyrkorådsledamot, som gav samma svar på samma fråga. Så hon ströks också. Gudrun har därmed visat vem, som förtrycker kristna kvinnor!
Har alla kvinnliga präster under de gångna åren verkligen varit diskriminerade, för att de har varit kvinnor. Eller har de motarbetats av någon annan orsak? Både ja och nej! Strax efter mitten av 1900-talet fanns ingen verklig jämställdhet på arbetsmarknaden. Få kvinnor nådde de hösta befattningarna. Den manliga dominansen inom en mängd yrken, som formellt var öppna för kvinnor, var total eller nästan total. Svenska kyrkan var inte värre än andra. Men det är klart att när pionjärerna bland kvinnliga präster intervjuas, så svarar de att de var diskriminerade, jämfört med nutida förhållanden.
Man kan undra varför de blev präster, om det var så eländigt. Det visste de ju om. Och är det inte värt att fira att det har gått framåt, om man nu verkligen tror att kvinnor kan vara präster, som tjänar en verklig Gud och inte något fantasifoster? Man kan undra om Gudrun Schyman har den minsta respekt för några präster, eller andras kristna, över huvud taget. Jämställt är det kanske när alla förtrycks lika?
Att Svenska kyrkan diskriminerade de kvinnliga prästerna med stöd av lagen är alldeles sant. Att så skulle ske var politikerna fullt medvetna om. Jämställdheten var ju inte riktigt uppfunnen, utan det handlade mer om den s.k. emancipationen, att göra erövringar. Alla yrken utom officer, polis och präst hade formellt öppnats för kvinnor. Alltså måste dessa sista helmanliga bastioner erövras.
Den lutherska statskyrkoidén hade tillkommit i en värld, där alla länder styrdes av enväldiga kungar. Och nu skulle kungen, i stället för påven, bli kyrkans överhuvud, åtminstone formellt. För den verkliga makten över kyrkan skulle ligga hos kungens själasörjare, som i likhet med andra präster var en statlig tjänsteman. För att prästerna verkligen skulle lyda vår Herre, när de gav kungen råd, stadgade 1809 års grundlag att konungen inte fick betvinga någon statstjänstemans samvete. Och detta gällde givetvis även kvinnors tillträde till prästämbetet. 1809 års grundlag gällde fortfarande, och gav kvinnoprästmotståndarna grundlags skydd.
Kanske Gudrun föredrar Stalins behandling av sina rådgivare? Kanske bäst att påminna om att Kristus - inte staten, konungen eller partiet - är kyrkans Herre. Kanske bäst att påminna om att religionsfriheten är inskriven även i vår nuvarande grundlag. Jag håller tummarna för att den nuvarande vänsterpartiledaren, prästsonen Lars Ohly, respekterer religionsfriheten bättre än sin företrädare. I så fall har vi något att fira!
Schyman tycker att Svenska kyrkan är viktig för normbildningen i samhället. Jag förstår. Det är de kvinnliga prästernas uppgift. De manliga ska sköta religionen.
Förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman skriver att det är inget att fira, Svenska kyrkan har förtryckt kvinnor i 50 år, delvis med lagrens hjälp. Jaså, bara i 50 år? Som partiledare försökte hon locka kristna till vänsterpartiet, vilket slutade med att en kyrkoherde i norra Sverige, som kandiderade till riksdagen ströks från partiets valsedlar. Han hade fått frågan om vad som gäller, partiprogrammet eller Bibeln, och hade svarat att i kyrkan är det Bibelns om gäller. Han ersattes som kandidat till riksdagen, av en kvinnlig kyrkorådsledamot, som gav samma svar på samma fråga. Så hon ströks också. Gudrun har därmed visat vem, som förtrycker kristna kvinnor!
Har alla kvinnliga präster under de gångna åren verkligen varit diskriminerade, för att de har varit kvinnor. Eller har de motarbetats av någon annan orsak? Både ja och nej! Strax efter mitten av 1900-talet fanns ingen verklig jämställdhet på arbetsmarknaden. Få kvinnor nådde de hösta befattningarna. Den manliga dominansen inom en mängd yrken, som formellt var öppna för kvinnor, var total eller nästan total. Svenska kyrkan var inte värre än andra. Men det är klart att när pionjärerna bland kvinnliga präster intervjuas, så svarar de att de var diskriminerade, jämfört med nutida förhållanden.
Man kan undra varför de blev präster, om det var så eländigt. Det visste de ju om. Och är det inte värt att fira att det har gått framåt, om man nu verkligen tror att kvinnor kan vara präster, som tjänar en verklig Gud och inte något fantasifoster? Man kan undra om Gudrun Schyman har den minsta respekt för några präster, eller andras kristna, över huvud taget. Jämställt är det kanske när alla förtrycks lika?
Att Svenska kyrkan diskriminerade de kvinnliga prästerna med stöd av lagen är alldeles sant. Att så skulle ske var politikerna fullt medvetna om. Jämställdheten var ju inte riktigt uppfunnen, utan det handlade mer om den s.k. emancipationen, att göra erövringar. Alla yrken utom officer, polis och präst hade formellt öppnats för kvinnor. Alltså måste dessa sista helmanliga bastioner erövras.
Den lutherska statskyrkoidén hade tillkommit i en värld, där alla länder styrdes av enväldiga kungar. Och nu skulle kungen, i stället för påven, bli kyrkans överhuvud, åtminstone formellt. För den verkliga makten över kyrkan skulle ligga hos kungens själasörjare, som i likhet med andra präster var en statlig tjänsteman. För att prästerna verkligen skulle lyda vår Herre, när de gav kungen råd, stadgade 1809 års grundlag att konungen inte fick betvinga någon statstjänstemans samvete. Och detta gällde givetvis även kvinnors tillträde till prästämbetet. 1809 års grundlag gällde fortfarande, och gav kvinnoprästmotståndarna grundlags skydd.
Kanske Gudrun föredrar Stalins behandling av sina rådgivare? Kanske bäst att påminna om att Kristus - inte staten, konungen eller partiet - är kyrkans Herre. Kanske bäst att påminna om att religionsfriheten är inskriven även i vår nuvarande grundlag. Jag håller tummarna för att den nuvarande vänsterpartiledaren, prästsonen Lars Ohly, respekterer religionsfriheten bättre än sin företrädare. I så fall har vi något att fira!
Schyman tycker att Svenska kyrkan är viktig för normbildningen i samhället. Jag förstår. Det är de kvinnliga prästernas uppgift. De manliga ska sköta religionen.
Kommentarer
Trackback
