Länk till apostolisk succession
Debatten lär fortsätta att rasa om vi har en äkta apostolisk situation i Svk. De, som förnekar detta, borde begrunda åtminstone hur nära... Hur lite som fattas. Jag har frågat flera präster i Svk, om deras inställning. Och helt klart är att Svk-präster, som anser sig ha del i den apostoliska successionen, känner ett mycket större ansvar för att föra den ursprungliga, och oförfalskade kristendomen vidare. Diskussionen om den apostoliska successionens äkthet i Svk, ter sig något teoretisk, när man ser vilken oerhörd praktisk betydelse den succession, som dock finns, har för att medvetandegöra våra präster om deras uppgift som förvaltare av ett arv. Ett arv som vi mottagit från tidigare kristna generationer.
Jag har varit inblandad i lite diskussioner om den apostoliska successionen kan överföras på kvinnor. Om kvinnor över huvud taget kan vara präster, måste det vara så.
När anglokatoliker i Church of England hävdar att det finns en apostolisk succession även i CofE, menar de att detta är med en nödregel, som gav kyrkoherdar rätt att förrätta biskopsvigning, om biskopen inte vill göra sin plikt. Detta torde i hög grad gälla även Sverige, sett till påven Clemens VII:s bedrövliga agerande. Men Sverige har ju dessutom en apostoliks succession från biskop till biskop, vilken går tillbaka till Västerås-biskopen Petrus Magnus, som kom hem från Rom i juli 1524.
De svenska katoliker, som är så styva i korken, att de förnekar all apostolisk succession i Svk, borde se sig om i världen idag. 1988 vigde utbrytarbiskopen Marcel Lefebvre fyra biskopar utan påven Johannes Paulus II:s confirmatio, vilket ledde till en juridisk schism med påven och läroämbetet. Betydelsen av denna schism är omdiskuterad, men konkret har den lett till att biskoparna och de av dem vigda prästerna ej kan verka under den kyrkolag som gäller, och följdaktligen ej är inkardinerade i de av påven godkända stift som finns. De sakrament som utförs, förrättas giltigt, men otillåtet. (Källa: Katolsk Observatör.)
Att Svenska kyrkan via Church of England har del i den gammalkatolska vigningskedjan är allmänt känt, men att Svenska kyrkan också ska ha del i den grekisk-ortodoxa kyrkans som deltog i anglikanska vigningar under slutet av 1800-talet är mer okänt. Se: http://www.ucl.ac.uk/~ucgbmxd/success2.htm
Bland katolska sedevakantister finns åsikten att de romersk-katolska biskopsvigningarna enligt 1968 års rit är att betrakta som ogilitiga på samma grund som Apostolicæ Curæ från 1896 underkänner de anglikanska vigningarna. Se: http://www.traditionalmass.org/articles/article.php?id=74&catname=11
Det kan vara av intresse att studera vad man använt för vigningsbön i respektive kyrka. Det centrala tycks vara att denna bön skall kunna nedkalla den Helige Ande över personen som vigs. I Svenska kyrkans vigningsliturgi fram till HB42 har denna bön utgjorts av Herrens bön, som från reformationen använts som epiklesbön. I HB86, används istället de mer explicita orden "Herre, kom till NN med din helige Ande och tag honom i din tjänst som biskop i din kyrka." Den moderna romersk-katolska motsvarigheten står att finna i Oremus och om jag inte misminner mig så är orden "kom med ledarskapets ande"...
Jag tycker det är viktigt för oss i Svenska kyrkan att inte låta några utomstående vara den givna mallen för vad som är korrekt inom vårt samfund. Därmed inte sagt att vi inte skall lyssna och reflektera, för det är god ekumenisk anda. Den apostoliska successionen är i allra högsta grad fungerande i Svenska kyrkan och vi är fortfarande i kommunion med den medeltida kyrkan i vårt land, och genom den med apostlarnas kyrka. För den som tvivlar på detta kan det vara nyttigt att gå på en mässa eller prästvigning i en medeltida kyrka och uppleva att detta är en högst påtaglig realitet, som inte upphävs av andra samfunds åsikter.
Den gemensamma mallen bör väl vara den odelade kyrkan, medeltidskyrkan. Och inte vad utomstående har hittat på, utan att Nordeuropa fått delta i besluten. Men det ekumeniska samtalet måste vara ett givande och tagande. Och då måste vi även på vår sida ha rätt att formulera våra ståndpunkter, utan att bli tillrättavisade som okunniga småbarn.
Och vi måste ha rätt att hänvisa till gemensamma dokument, som har upprättats av Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbunet, utan att detta ska tolkas med interna katolska dokument som mall. Ledaren i senaste numret att Signum (skribent EÅ) klagar på att Svk inte verkar vara intresserad av "samsyn med de historiska kyrkorna".
Först krävs samsyn om att Svk faktiskt är den historiska kyrkan i Sverige! Jag begär inte att katolikerna ska köpa hela det lutherska paketet, ens när det gäller den apostoliska successionen. Men det vore klädsamt om representanterna för minoritetskyrkan i Sverige, åtminstone skulle skriva "enligt vår uppfattning", när de kommer med invändningar. I ställt för att använda ett språkbruk som om det vore Gud själv som talar.
Vem ifrågasätter vem och varför? Vem sätter agendan? Vem har Guds mandat att tala? Vem är kyrka?
Jag tänker nu göra följande påstående att tänka på för fortsatta ekumeniska diskussioner: Giltigheten i Svenska kyrkans apostoliska succession bör anses vila på betydligt säkrare grund än den nuvarande romersk-katolska.
Låt oss helt enkelt vända på argumenten.
Har verkligen den romersk-katolska kyrkan i Sverige apostolisk succession?
Enligt följande artiklar är den apostoliska succession i romersk-katolska kyrkan bruten eftersom vigningsliturgin är defekt och inte kan förmedla ämbetets substans:
http://www.traditionalmass.org/images/articles/NotTruBps1.pdf
http://www.traditionalmass.org/images/articles/NewEpConsArtPDF2.pdf
http://www.traditionalmass.org/images/articles/NuEpConObjex.pdf
http://www.traditionalmass.org/images/articles/NewEpCelierWeb.pdf
Tanken som för den vanlige lydige romerske katoliken i Sverige säkerligen framstår som otänkbar: Att giltigheten i biskopsvigningarna av de senaste två romersk-katolska biskoparna i Sverige, enligt romersk-katolska mått kan sättas under rimligt tvivel, liksom vigningen av alla romersk-katolska biskopar som vigts enligt den rit som i allmänhet brukats från år 1968. Konsekvensen av detta måste, med romersk-katolska mått, innebära att de som prästvigts av dessa biskopar och alla deras sakrament är ogiltiga. Giltigheten i de flesta prästvigningar efter 1968 bör av samma orsaker också ifrågasättas. Troligtvis hamnar då nästan alla romersk-katolska präster i Sverige under 70 års ålder i den här kategorin.
Det är rimligt att man från romersk-katolsk sida bör beakta detta i fortsatta ekumeniska diskussioner med Svenska kyrkan. För Svenska kyrkans del är inte den apostoliska successionen av avgörande betydelse, men för romersk-katolsk del måste det vara ett svårt slag för självförtroendet om ingen apostolisk succession inom det egna samfundet längre föreligger.
En liten fråga om förtydligande till Rickard:
du skriver att
"För Svenska kyrkans del är inte den apostoliska successionen av avgörande betydelse".
Hur går detta ihop med en katolsk tro (om än med evangelisk-luthersk "flavour")?
/Erik Åkerlund (signaturen "EÅ" i Signum)
Förresten, en fråga till, när jag ändå har ordet: kan du, Rickard, också utveckla hur Cekadas syn på romersk-katolska biskopsvigningar som ogiltiga skall påverka samtalet mellan katolska kyrkan och Svenska kyrkan? Menar du att katolska kyrkan skall ta till sig det och anse sina vigningar ogiltiga? Eller ska SvK ta till sig det och anse romersk-katolska kyrkans vigningar ogiltiga? (Frågan var nog mer en undran...)
Vänligen,
Erik,
har du hört talas om kålsuparteorin?
Hej Lars,
kan du utveckla det? På vilket sätt menar du att jag skulle vara kålsupare?
Vänligen,
Syftar inte på dig personligen, utan på våra respektive kyrkor. Båda verkar ha problem med den apostoliska successionen.
Ah, då förstår jag vad du menar!
Hej Erik,
Att successionen för SvK inte är av avgörande betydelse innebär inte att den saknar betydelse, det är ju i och med successionen som SvK kan hävda ett historiskt biskopsämbete i kontinuitet med apostlarnas kyrka. För SvK:s del är den rättfärdiggörande tron på Jesus Kristus det centrala i kyrkan och inte ämbetet. Därför måste inte av princip ett samfund som saknar apostolisk succession okyrkligförklaras. I SvK finns ämbetet i kyrkan för att tjäna församlingsmedlemmarnas tro, inte kyrkan i ämbetet för att bestämma över deras religiösa åsikter.
Hej Rickard,
tack för ditt svar!
Jag märker nu att mina frågor ovan var lite korthuggna; de var dock inte menade aggresivt, utan var bara korta, men genuina frågor.
Tack, som sagt, för ditt svar. Det var klargörande.
Som jag förstår det innebär ju dock detta att man har en annan syn än katolska kyrkan i frågan. Och det är väl det frågan om apostolisk succession slutligen i mångt och mycket kommer ned på: förvaltandet och den rätta uttolkningen av den en gång för alla givna tron.
Katolska kyrkan gör här ganska starka anspråk. Det heter t.ex. i katekesen, nr. 830:
"Ordet 'katolsk' betyder 'allmän', 'universell'; med detta ord menar vi här 'helhet' och 'fullhet'. Kyrkan är katolsk i dubbel mening: Hon är katolsk därför att Kristus är närvarande i henne. 'Där Jesus Kristus är, där är den katolska kyrkan.' I henne finns Kristi kropp, förenad med sitt huvud, helt och fullt. Detta innebär att hon av honom får förmågan att 'i sig innefatta den fulla och hela frälsningen'; detta innebär också att hon bekänner den rätta och fullständiga tron, lever det sakramentala livet helt och fullt och har det vigda ämbetet i apostolisk succession. I denna mening var kyrkan katolsk på den första pingstdagen, och hon kommer fortfarande att vara katolsk den dag då Herren kommer tillbaka." (se www.katekesen.se )
Här kopplas alltså rätt tro samman med denna apostoliska succession, och de båda till frälsningen i Kristus; allt hänger ihop. Såsom du skriver, och såsom också jag uppfattar det, är detta dock inte riktigt Svenska kyrkans syn.
Man kan ju prata vidare länge om detta (jag ska snart sluta, jag lovar... :) ), men en sak man här ändå kan se, tycker jag, är att katolska kyrkan och svenska kyrkan har olika läror i denna fråga (något även du skrev, om jag tolkar dig rätt). Då blir ju frågan vilken grundläggande syn som är den rätta. Och detta är ju ... just det, kopplat till frågan om den apostoliska successionen! För denna är ju inte bara en fråga om en oavbrutan räcka av vigningar (även om detta är en central aspekt), utan även om lärosuccession.
Och i den mån man från svenskkyrkligt håll gör anspråk på en katolsk tro har man alltså här att göra med två olika anspråk på att rätt uttolka denna katolska tro. För katolska kyrkan gör också, förutom det ovan citerade, också anspråk på att vara katolsk i en annan mening, nämlien universell. Katekesen igen, nr. 831:
"Kyrkan är katolsk därför att hon av Kristus blivit sänd till mänskligheten i sin helhet."
Hon gör alltså anspråk på att denna syn på kyrkan och ämbetet, på apostolisk succession och lära, också är giltig i exempelvis Sverige.
Därför tror jag också att denna frågan är viktig från katolskt håll. Och, antagligen, också så upprörande, anspråksfull och besserwissrig från andra kristnas sida.
Vänligen,
(I sista meningen saknas några ord. Så här, ungefär, ska det vara:
"Och därför också, antagligen, uppfattas som så upprörande, anspråksfull och besserwissrig från andra kristnas sida."
Detta gäller alltså katolska kyrkan och de anspråk hon gör.
Typiskt när själva poängen faller bort! :-) )
Det går att leva med vetskapen att det finns andra kristna, som tror att deras kyrka är den enda rätta. Men det verkar finnas katoliker, som inte kan leva med denna vetskap, särskilt när det gäller Svenska kyrkan.
Jag har på olika bloggar försökt skingra fördomar bland katoliker om vad Svenska kyrkan och luthersk tro egentligen är. Jag har reagerat mot radikala protestanter som försökt kidnappa Luther, och använt honom som slagträ mot katolicismen, även i fdrågor där han stött den katolska linjen.
En person, som på ett mycket illvilligt sätt spridit fördomar mot Svenska kyrkan är Maciej Zaremba. Han har givit en falsk bild av den lutherska statskyrkoidéns innebörd. Jag kommer därför att fortsätta att granska Zarembas DN-artiklar om Svk.
Den lutherska kyrkan i varje land ÄR universell, och står i osynlig förbindelse med alla kristna kyrkor i hela världen. Därför har man först under senare delen av 1900-talet börjat skriva "Svenska kyrkan, med stort S och utan bestämd artikel. Tidigare skrev man alltid "den svenska kyrkan", vilket sedan medeltiden varit en benämning på den organisatoriska enhet, som leds av ärkebiskopen i Uppsala och före 1809 även omfattade Finland.
Det kan låta som ett skämt att påstå att papisterna, under ledning av påven Clemens VII, utträdde ur Svenska kyrkan under 1500-talet. Men i princip är påståendet riktigt, eftersom den svenska kyrkans självbild då och nu är att hon är den universella katolska kyrkans svenska del.
Hej Lars,
tack för ditt svar!
Angående katolska kyrkan och andra kyrkor erkänner man andra kyrkor som sanna kyrkor, främst de ortodoxa. Det är alltså inte bara huruvida man är skild från någon annan grupp av kristna som dessa ses såsom utgörande en kyrka eller inte.
Angående den osynliga gemenskapen med andra kyrkor som du säger svenska kyrkan har uppfattar jag det också som att man ser det så. Vad katolska kyrkan dock eftersträvar, liksom de ortodoxa, och vad man främst räknar med är den synliga gemenskapen av alla lokalkyrkor. Detta inkluderar då även att alla biskopar, såsom herdar för lokalkyrkorna, står i kommunion med varandra. Här tycks dock svenskkyrklig och katolsk syn skilja sig åt, såsom jag skrev ovan. Eller har jag missuppfattat?
Vänligen,
Gustav Vasa kämpade förgäves för Uppsala domkapitels val av den påvliga nuntien Johannes Magnus till ärkebuskop skulle erkännas av påven - som föredrog biskopsmördaren Gustav Trolle på ärkebiskopstolen. Lika illa behandlades Gustav son, Johan III, när han ville återupprätta den synliga gemenskapen med Katolska kyrkan. Katolska kyrkan uteblev från det ekumeniska mötet i Stockholm 1925, som ärkebiskop Nathan Söderblom inbjudit till. Inbjudan besvarades med nya heresianklagelser. Idag driver svenskfödda katolska lekmän hätska kampanjer mot Svenska kyrkan. Jag har själv fått del av detta. Det katolska stiftet i Sverige vill vara en liten sekt utan gemenskap med den kyrka som har majoriteten av troende kristna i Sverige som medlemmar.
Såvitt framgått arbetar svenka katoliker för att bilda opinion för att hindra ett katolsk erkännande av Svenska kyrkan i något avseende. I kommentarerna på denna blogg kan vi t ex läsa att Svk-präster "leker mässa" för att de följer överenskommesler mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet.
Svenska kyrkan ingår i Borgå-gemenskapen, som omfattar protestantiska (f.d) statskyrkor i England och Nordeuropa. Så visst har Svk kommunion med andra lokalkyrkor.
Tack för ditt svar! Då tror jag att jag förstår din ståndpunkt.
Vänligen,
