Nu har vi firat!
Elisabeth Djurle, prästvigd 10 april 1960 - en av de tre första kvinnliga prästerna.
Idag, söndag 28 september var det högmässa utan nattvard i sockenkyrkan. Den kvinnliga prästen sa inte ett ord om den händelse för 50 år sedan, som gjort det möjligt för henne att bli präst. Högmässa med nattvard och kvinnlig präst var det däremot förra söndagen. Men inget knäfall framför altaret, som det varit sedan Sverige kristnades och långt in på 1990-talet.
Nejdå, för nu är det ju katolsk nattvardsliturgi som gäller i Svenska kyrkan. "Gående" nattvard, med handen på axeln, om man inte gillar kvinnliga präster eller Svenska kyrkan som helhet. Då blir man bara välsignad. Detta spektakel är ett resultat av Katolska kyrkans kompromisser med vad "de ofelbara" nere i Rom trodde var luthersk nattvardsliturgi. Så nu har denna katolska förväxling mellan luthersk och reformert nattvardsliturig spridit sig till Svenska kyrkan, som pietetsfullt bevarat den katolska seden från medeltiden till slutet av 1900-talet.
Kyrkvärden läste upp en enkel tackbön till Gud för kvinnoprästbeslutet 1958, som tillkom efter en hätsk tidningskampanj mot Svenska kyrkan. Man sköt in sig på att det bara var tre yrken som fortfarande inte var formellt öppna för kvinnor: präst, polis och officer. Hånfulla kommentarer mot kvinnoprästmotståndarna varvades med diskussioner om bovars bristande respekt för kvinnliga poliser. Och risken att kvinnliga officerare skulle bli våldtagna på slagfältet contra möjligheten att officersubildade kvinnor skulle kunna värja sig mot att bli våldtagna i krig.
Tackbönen avslutades med en önskan om att såren skulle läkas, genom att Guds vilja slutgiltigt ska avsluta kvinnopräststriden. Och det kan man ju hålla med om. Däremellan kom emellertid en passus om att hela mänskligheten, både män och kvinnor, numera tillhör kristenheten. Varav man kan dra slutsatsen att bara präster är människor.
Nog kan man tacka Gud för de kvinnliga prästernas insatser under de gångna 50 åren. För någonting bra måste de ju ha gjort även i kvinnoprästmotståndarnas ögon. Kunde man inte ha utformat tackbönen, så att alla kunnat delta?
Och visst hade man kunnat be till Gud att han slutgiltigt ska visa vem som hade rätt i kvinnopräststriden. Även den bönen hade man kunnat utforma så att alla kunna delta.
Och nog kunde man ha firat med nattvardsgudstjänst? Inte för att alla hade kunnat delta fullt ut. Men var det inte möjligheten att få nattvarden av en kvinna som skulle firas? Den stora dagen borde väl ha firats med att ge alla chansen - och respektera var och ens tro? Det hade väl ändå varit möjligt för en kvinnoprästmoståndare att ta emot välsignelsen, med handen på axeln? Kanske som en försoningsgest.
Min ståndpunkt är klar. Så länge teologerna inte är överens i ämbetsfrågan, måste båda linjerna finnas bland Svenska kyrkans präster, men hanteras så att det inte uppstår friktioner. Kvinnoprästmoståndarna måste vara beredda på offer för sin tro, men ska inte nekas prästvigning.
Huvuddelen av firandet borde ha varit i församlingshemmet. Med tårta dagen till ära. Fira kan man alltid göra. Det vore fel att missunna segraren att fira. Att fira, att glädjas med segraren, även om man själv tillhör förlorarna, är mänskligt. Ett sätt att försonas, och upptäcka allt som man ändå har gemensamt. Men glädjen ville inte riktigt infinna sig i en bön, som utpekar förlorarna som en fiende till mänskligheten. Det var för propagandistiskt. Och dessutom är vi ju några individer, som inte är präster. Tillhör inte vi också mänskligheten?
