larsflemstroms

 
Två ledande kvinnor i Svenska kyrkan:
Den heliga Birgitta och hennes dotter den heliga Katarina.


Boel Hössjer-Sundman, som är projektledare för 50-årsjubileet av kvinnoprästbeslutet har svarat Gudrun Schymans påhopp. Hon skriver i tidningen Dagen 16 / 9 att det finns problemområden med bl.a otydligt ledarskap och fortsätter:

"Inte sällan märks det vanliga motståndet mot kvinnor som chefer och ledare, som finns inom många samhällsområden, också i Svenska kyrkan. Men Svenska kyrkan behöver de prästvigda kvinnorna som ledare i kyrkan, som kyrkoherdar och biskopar! Det är helt klart så att ledaruppgifterna i Svenska kyrkan behöver omformuleras och ifrågasättas. I själva verket innebär jubileet att just kvinnornas perspektiv i hög grad uppmärksammas."

Men vad skriver hon, egentligen? Jo, om det vanliga motståndet mot kvinnor som chefer och ledare, inte om det särskilda, teologiskt grundade motståndet mot kvinnliga präster. Det motstånd, som hon skriver om, finns inom många samhällsområden, inte bara i kyrkan! Men de, som ifrågasätter kvinnliga chefer inom de andra samhällsområdena har väl ingen teologisk grund för detta? Och dessutom är ifrågasättandet av kvinnliga präster kopplat till att de är just präster, och inte till att dessutom är chefer. Kvinnoprästmotståndet  gäller  även präster som inte är chefer. Det som de s.k. kvinnoprästmotståndarna ifrågasätter är om det är Guds vilja att kvinnor ska vara präster.

Om kvinnoprästmotståndet hade berott på en allmän avoghet mot kvinnor, hade kvinnoprästmotståndarna inte accepterat att bli gripna av kvinnliga poliser, dömda av kvinnliga domare eller opererade av kvinnliga kirurger. Vad det nu verkar handla om i Svenska kyrkan, är att vissa kyrkopolitiker har svårt att respektera den dubbla ansvarslinjen, och att det då tydligen är lättare att ukämpa maktkamper mot kvinnliga kyrkoherdar än  manliga.

Det finns ett antal lärofrågor som splittrar kristenheten och även Svenska kyrkan. För tusen år sedan splittrades kyrkan på frågan om Anden utgår från både Fadern och Sonen, eller enbart från Fadern. Exempelvis. Frågan om kvinnor kan vara präster kan inte underkastas det profana samhällets värderingar, politiska beslut och lagar. Den måste lösas teologiskt och det måste ta den tid det tar. Emellertid innebär det, eftersom kvinnoprästbeslutet är taget, att båda linjerna i ämbetsfrågan måste existera sida vid sida. Jag förespråkar alltså i princip samma linje, som Gustav Vasa gjorde i lärofrågan under de 15 första åren av sin regeringstid. Fredlig samexistens!

Mitt eget förslag till fredlig samexistens är att skilja prästvigningen från anställningsavtalet. För att få en ordinarie anställning ska man vara beredd att samarbeta med samtliga kollegor i församlingen. Den, som inte är beredd till detta ska ändå kunna prästvigas, men får då ha ett annat arbete som huvudsaklig försörjningskälla och vara präst på "fritid". Behovet av "fritidspräster" kommer att öka, i takt med koncentrationen av gudstjänstbesöken till storhelger och långledighet. Jag vill dock intre ställa mig i vägen för andra lösningar lokalt, genom frivilliga överenskommelser.

På grund av prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare har kyrkan berövats viktigs stöttepelare för den traditionella kristna tron. Ansvaret vilar därför allt tyngre på den kvinnliga prästerna att föra den kristna tron oförfalskad vidare. Alltså den tro, som apostlarna lämnade över till kyrkan. Predikan är det viktigaste medlet för att lägga ut och förklara Guds ord. Predikan ska ivarken vara en människas tankar, eller en människas tankar. Ska den då vara flera människors tankar? Tänk om de har fel? Innebär demokrati i kyrkan att gudstjänstbesökarna - eller värre ändå: kyrkopolitikerna - ska bestämma innehållet i predikan? Nej, det är lika orimligt som om mattelärarna skulle rätta sig efter eleverna. Guds ord är lika eviga som multiplikationstabellen,

När mattelärarna kunnat predika samma sanningar under hundratals år, utan att ifrågasättas, borde pärsterna kunna göra det också, utan att ifrågasättas.

De teologiskt ubildade prästerna ska vara lärare, och de teologiskt mer eller mindre utbildade lekmännen ska vara väktare. Så säger en gammal princip. Lekmännen ska reagera om prästen börjar predika en ny religion. Men den kunskap, som lekmännen har, har de fått från någon präst. Statsmakten ska inte kunna byta religion genom att tillsätta nya präster, med helt nya religiösa idéer. Men det är risk att så sker p.g.a. prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare. Därför ligger ett stort ansvar på de kvinnliga prästerna att vara goda lärare, så att de för samma lära, som vi mottagit från tidigare generationer kristna, vidare till kommande genererationer.

Det förekommer emellertid förväntningar och krav på i synnerhet de kvinnliga prästerna, att de inte ska förkunna en traditionell kristendom, utan rätta sig efter tidsandan. De vanligen manliga kyrkopolitiker som står bakom detta nya förtryck av de kvinnlig prästerna, pekar bekvämt ut kvarvarande kvinnoprästmotståndare som syndabockar.

Jag har på denna blogg lagt ut en länk till en kvinnlig prästs predikningar, Prästflickans predikningar. Hon kallar sig så eftersom hon ständigt får kommentarer om hur ung hon är. Får unga manliga präster samma kommentarer? Läs hennes predikningar! Det är underbart vackra predikningar, som fångar kärnan i den kristna tron. Läs vad hon säger om synden! Det irriterar säkert många nutida människor, men är vad genuina kristna präster har lärt ut i alla tider!