Johannes Magnus ...
Som svensk-katolsk titulärärkebiskop i Rom diktade han ihop myterna om svenskarnas stordåd i det förgångna.Johannes Magnus hade undervisats av den blivande påven Hadrianus VI, och blev under våren 1523 skickad till Sverige med uppgift att bekämpa de lutherska läran. Han anlände i juni 1523 och kom omedelbart på god fot med Gustav Vasa. Johannes rätta titel var troligen storinkvisitor. Från den tiden finns ett kungligt brev, som troligen hade skrivits av Johannes Magnus, som föreskrev dödsstraff för envar som importerade, sålde eller köpte luthersk litteratur. Det är dock ovisst om brevet undertecknades av Gustav Vasa. Otänkbart är det inte. Denne man ville alltså Gustav Vasa göra till ärkebiskop!
Men Johannes Magnus fick aldrig chansen att bekämpa den lutherdomen med en ärkebiskops auktoritet! Hadrianus' efterträdare på påvestolen, Clemens VII verkar inte ha haft några ambitioner alls att rädda katolicismen i Sverige. Och bra var väl det, eftersom vi slapp inkvisitionen. Clemens främsta utrikespolitiska intresse var att hålla sig väl med Österrikes kejsare Karl V, som var svärfar till Danmarks kung Kristian Tyrann, som tagit biskopsmördaren Gustav Trolle under sitt beskydd.
När det kom till handling var nog Johannes Magnus alltför samvetsöm för att dra igång en inkvisition, och för Gustav Vasa var saken politiskt känslig. Lutherdomen hade visst stöd hos borgerskapet i de "större" städerna, mest inflyttade tyskar, som hade rätt att bedriva utrikeshandel. Och med Stockholms blodbad i färskt minne, var det nog inte så lämpligt att fira befrielsen av Stockholm med att införa inkvisitionen.
Men desto nödvändigare var det för Johannes Magnus att kunna undervisa och förmana med en ärkebiskops auktoritet, om katolicismen skulle räddas. Biskop Brask i Linköping drev på, och fick artiga svar av Gustav Vasa att det vore "nyttigt " (Gustavs favorituttryck) att vederlägga Luthers lära med katolsk motpropaganda. Vilket torde varit anledningen till att Brask startade det tryckeri i Söderköping, som senare st'ängdes av Gustav Vasa. 6 maj 1524 beslöt Clemens att förordna Johannes Magnus som "administrator" för ärkestiftet, tills Trolle kunde återvända. En en kamrerssyssla alltså!
Det påstås här och var att Johannes Magnus var Sveriges sista fungerande katolska ärkebiskop. Jag har inte funnit några bevis för att så var fallet. Han var troligen inte ens biskopsvigd. Jag är helt säker på att Brask med glädje hade fixat den saken, om påven bara hade givit sitt confirmatio. För en rättrogen katolik måste Clemens passivitet under de avgörande åren 1524 - 1526 ha varit oförlåtlig.
Under 1527 fick Clemens annat att tänka på. Kyrkostaten, den mellanitalienska stat som påven styrde enväldigt, invaderades av franska trupper, Rom plundrades och påven själv fördrevs. Finansdynastin di Medici's ekonomiska maktställning krossades. Påven själv var en di Medici. Allt återställdes dock genom Karl V:s ingripande i striderna.
När påven vaknat ur sin egen mardröm var läget i Sverige i det närmaste hopplöst. Johannes Magnus, som hade misslyckats med sin uppgift som storinkvisitor hade återvänt till Rom, och Brask hade flytt ur landet. Petrus Magnus i Västerås var enda biskop med påvlig confirmatio. Men Gustav Vasa tvekade fortfarande att tillsätta den vakanta posten som ärkebiskop utan påvens confirmatio. Inte ens detta halmstrå orkade Clemens gripa tag i. Troligen var det Clemens efterträdare, som 1534 körde över Trolle och förärade Johannes Magnus den prestigefyllda ärkebiskops-titeln.
Tio år tidigare hade Johannes Magnus en ärkebiskopsstol men ingen titel. Nu hade han titeln men inte stolen. Så blev han Sveriges första katolska titulärärkebiskop, d.vs. ärkebiskop i exil. Av hans författarskap att döma led han av hemlängtan. Hans skildringar av svenska folket har blivit stilbildande för senare tiders högstämda nationalistiska litteratur. Han diktade ihop sagokungar och hjältar som aldrig har funnits, och otroliga bedrifter av detta nordiska folk. Hans kärlek till fosterlandet står i bjärt kontrast mot de anti-nationella stämningarna hos de svenskfödda katoliker, som brukar märkas i debatten idag.
En rolig detalj som en av mina lärare i kristendomens historia, Martin Berntson, påpekade för mig är att det mellan åren 1533-1535 fanns tre vigda ärkebiskopar för Uppsala ärkestift. Gustav Trolle, Laurentius Petri och Johannes Magnus. Laurentius Petri var dock den som var installerad i Uppsala under tidsperioden och kom att överleva de övriga två.
Javisst, tre regelrätt vigda ärkebiskopar. Två av dem hade dessutom påvens confirmatio. Vill minnas att Johannes Magnus, i egenskap av svenskt sändebud i Rom, framförde klagomålen mot Trolle, Hadrianus VI var då påve, men han avled förmodligen innan saken hann avgöras.
Martin Berntson, som du nämnde, har skrivit en mycket bra bok som heter Klostren och reformationen. Till skillnad mot Nymans Förlorarnas historia, som är vad den utger sig för att vara (ensidig), låter Klostren och reformationen båda sidor komma till tals.
Jo, jag har läst båda böckerna. Martin Berntsons bok är verkligen mycket saklig och uttömande. Ett annat läsvärt boktips för tidsperioden är Gunnar Rosendals Rätte lärare. Mäster Olof och ärkebiskop Lars. Där står den av Magnus Nyman särskilt omnämnda beskrivningen av Peder Galle.
Vill inte påstå att Nymans bok är dålig, men det framgår ju av boktiteln att den är en partisinlaga, ett komplement till den konventionella historieskrivningen. SOM ALLTSÅ LÄSAREN FÖRUTSÄTTS KÄNNA TILL. Gör man inte det, får man en helt förvriden bild av skeendet.
Angående confirmatio så var det tydligen på den tiden inte ovanligt att biskoparna vigdes med endast metropolitens confirmatio, men utan påvens. Metropoliten för den svenska kyrkoprovinsen var alltså ärkebiskopen av Uppsala, för den som undrar.
