larsflemstroms

Morgonekot idag berättade att majoriteten av politikerna i Svk:s stiftsstyrelser vill behålla vigselrätten, samt att stiftsstyrelserna inte har godkänt vigselformuläret. Ekot missade dock nyheten i nyheten, eftersom ett ja av kyrkomötet till vigselformuläret är ett ja till samkönade vigslar, och vice versa.

För närvarande finns alltså inte ens ett förslag till beslut om ja till samkönade vigslar. Uppgiften för en grävande journalist borde naturligtvis ha varit att ta reda på om underkännandet av vigselformuläret bara handlar om missnöje med vissa formuleringar, eller om något mer principiellt. Detta kastar nytt ljus över nio biskopars - som själva var oeniga i sakfrågan - tilltag att begära att staten avskaffar kyrkans vigselrätt - i syfte att dölja oenigheten inom stiftsstyrelserna. Vilket blottlade oenigheten mellan de fjorton biskoparna.

Politikernas ilska mot de nio biskoparna är nog berättigad, medan kravet från vissa bekännelsetrogna lekmän att biskoparna borde bestämma själva framstår som smått löjeväckande. Då hade ju biskoparna (dessa f.d. höga statliga ämbetsmän) sluppit ha problem med politiker, som till skillnad mot troligen merparten av biskoparna själva, begriper att staten och kyrkan inte behöver tycka lika.

Utomståendes alltför spekulativa inblandning ("politikerna mot teologerna") i Svenska  kyrkans inre angelägenheter, har tvingat oss till ett förödande tvåfrontskrig, där försvaret av kyrkans vigselrätt som sådan tagit all tid och kraft, medan den andra fronten, principen att staten och kyrkan inte behöver tycka lika, har lämnats i det närmaste oförsvarad.

Varför staten och kyrkan måste tycka olika i just frågan om homovigslar har inte ens diskuterats, eftersom homoäktenskapsmotståndarna (frikyrkliga såväl som katoliker) faktiskt tycks mena att kyrkan ska bestämma vad staten ska tycka, d.v.s. ATT STATEN OCH KYRKAN SKA TYCKA LIKA. Sveriges katoliker kunde i stället ha bidragit konstruktivt genom att visa att en nationsgränsöverskridande kyrka inte kan tycka som staten i alla länder där kyrkan finns. Katolikeerna kunde också ha bidragit konstruktivt genom att förklara äktenskapet som ett sakrament, men helst utan sedvanlig exklusivitet ("Så tycker faktiskt vi katolikere, hur otroligt det än kan låta för alla protestanter").

Själv fick jag lära mig av min gamle konfirmationspräst att Svenska kyrkan har fyra (mot Katolska kyrkans sju och pingströrelsens noll) sakrament. Det torde vara en närmast omöjlig uppgift att motivera ett nej till samkönade vigslar i kyrkan tillsammans med sakramentsförnekare. Vilka argument återstår då - förutom de rent världsliga, som är svåra att försvara mot en homorörelse som kan visa upp lyckade exempel på homosexuella familjebildningar?

"Gud handlar och då kan den som vill kalla äktenskapet ett sakrament - men det finns annat som Gud har förordnat, t ex den världsliga överheten, resonerar reformatorerna och skyggar lite att kalla äktenskapet sakrament även om de är helt klara över att förbindelsen gäller man och kvinna. Den handfasta bibelundervisningen , där Kristus och Kyrkan blir förebilder för man och kvinna är tydligt sakaramental - det vill säga beskriver något som är både uppenbart och fördolt." (Dag Sandahl: Huvudsakligt.)

Sakramenten är gudomliga ordningar, som är instiftade av Gud och har en egen existens, vare sig de erkänns av människor eller inte. Detta begrep reformatorerna, bl.a. Luther , som aldrig slog fast att "Den lutherska kyrkan HAR två sakrament" (dopen och nattvarden). Han slog fast att det otvivelaktigt FINNS två sarkament, kanske fler.

Ett sakrament som så påtagligt som äktenskapet reglerar människors rättigheter och skyldigheter under jordelivet, bör naturligtvis erkännas som ett rättsförhållande av staten - utan nårgra särskilda statliga registreringsceremonier.

För Svenska kyrkan är äktenskapet som den möjliga ubåten i Horsfjärden - ett möjligt sakrament.

Om detta borde debatten om samkönade vigslar i kyrkan handla.

När jag menar att staten och kyrkan faktiskt kan tycka olika, är det givetvis dubbelriktat:
1) Staten kan säga ja till homoäktenskap även om kyrkan säger nej till homovigslar i kyrkan.
2) Kyrkan kan säga nej till homovigslar i kyrkan även staten har sagt ja till homäktenskap. Jag ser ingen rimlig anledning för att kyrkan ska bestämma över staten i detta fall. Ingen dör ju - till skillnad mot abort och eutanasi.