larsflemstroms

Kristen tro ger inga självklara svar på de partiskiljande frågor, som har störst påverkan på den enskilda människans tro, såsom skatter,skola, vård omsorg, kollektivtrafik och bostadsbyggande. Vem som gynnas eller missgynnas av en viss regerings politik beror i hög grad på på personliga ekonomiska förhållanden, om man är företagare, anställd, arbetslös eller pensionär, om man bor i villa, bostadsrätt eller hyresrätt, i storstad eller glesbygd. Samma person uppträder i olika roller, som både producent (om man har jobb) och konsument. Många är både bilister och kollektivtrafikresenärer, beroende på vart de ska, om de åker i jobbet eller privat. Det finns marginalväljare, som tar ställning från val till val, vilket partiprogram som passar bäst, och det finns väljare som röstar på samma parti hela livet. Det finns "klassmedvetna" väljare, som av princip alltid röstar till höger eller till vänster.

Homorörelsen har insett att man inte är antingen över- eller underklass för att man är homosexuell, att alla homosexuella inte stödjer samma parti, att somliga homosexuella gynnas av låga skatter,. medan andra gynnas av höga bidrag. Homorörelsen har lyckats motstå frestelsen att bilda ett eget parti, och är därför företrädda i alla partier, som slåss om de homosexuellas röster. De homosexuella, som bara utgör en dryg procent av hela befolkningen, har ersatt stora kollektiv som barnfamiljer, pensionärer, villaägare, kärnkraftmotståndare, etc, som den grupp som partierna friar till.

Bekännelsetrogna kristna, som i vart fall är betydligt fler än antalet homosexuella,. har lyckats marginalisera sig själva så till den grad, så att partierna slåss med varandra om att vara mest mot denna jämförelslevis stora väljargrupp. Detta är resultatet av Kristdemokraternas 40-åriga strävan att göra traditionell kristen tro till ett högerprojekt.

Kkristendomen var från början en slavreligion. Det var bland slavarna, den understa underklassen, som den spreds. Och det var inom slavklassen som den klassiska kristendomen växte fram. Det som nu kallas "vänsterkristendom" var gnostiska irrläror hos medel- och överklassen. Även inom den frikyrkliga väckelserörelse, som drog fram företrädesvis inom underklassen för 100 år sedan, predikades huvudsakligen den klassiska varianten. De cetrala dogmerna, som formades av fornkyrkan, under de tre första århundradena.

Men frikyrkopredikanterna kom snart i kläm mellan en medlemsmajoritet, som tillhörde arbetarbefolkningen och församlingarnas ekonomiska understödjare, som tillhörde arbetsgivarna. Klasskampen blev ett rött skynke för vissa frikyrkopredikanter. Arbetarklassen splittrades i socialister och frireligiösa. Stämningen mellan grupperna var stundtals hätsk.

Svenska kyrkan, som för hundra år sedan framstod som försvarare av det gamla priviegiesamhället, de rikas bundsförvant, kom alltmer att utvecklas till en plats, där man kunde vara både kristen och socialist. Men det var fortfarande den klassiska kristendomen som gällde. Under senare tid har nygnosticismen, medel- och överklassens kristendomsförvanskning, slagit klorna i Svenska kyrkan.

När kd och den borgerligt anstyckna frikyrkligheten gjort den klassiska kristendomen till ett högerprojekt, har nygnosticixmen marknadsfört sig duktigt hos framförallt ledande socialdemokratiska kyrkopolitiker som "vänsterkristendom". Detta ser "den kristna högern" som resultat av socialdemokratisk infiltration av Svenska kyrkan iscensatt av den socialdemokratiska minster Arthur Engberg under 1930-talet. Lösningen är tydligen att Svk gör sig av med hälften av sina medlemmar! - och blir en sekt av redan frälsta i tron på de borgerliga politiska värderingarna och Göran Hägglunds abortturism. Frikyrkliga abortmotståndare blir väldigt överseende, så snart regeringsfrågan kommer på tal...

Och det är egentligen vad det handlar om. Bekännelsetrogna kristna med borgerliga sympatier har blivit kristdemokratiska valboskap, som kan fösas hur som helst, så att de stödjer en politik om de motsätter sig med näbbar och klor, när den bedrivs av vänsterblocket. Bekännelsetrogna kristna med socialistiska sympatier tvingas välja mellan två för dem lika avskyvärda alternativ: stödja en borgerlig politik med långtgående social nedrustning eller acceptera de nygnostiska lärorna.

Detta är vad kd har åstadkommit under drygt 40 år. Jag hoppas att kd åker ur riksdagen, men inte att kd ersätts av någon parti, som idag står utanför riksdagen. Eftersom kd-sympatisörerna, de som finns kvar i dag, till säkerligen 99 % består av personer med borgerliga sympatier, önskar jag att de i stället engagerar sig i de tre seriösa borgerliga partierna, och gjuter nytt kriste liv i dem - Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Jag tror att en borgerlig regeringspolitik, som hade kompromissats fram av tre i stället för fyra partier, inte hade farit lika hårt fram i de sociala trygghetssystemen. Kd har i varje fall inte verkat återhållande.

Och att kyrkan blir en plats, där de politiska striderna har lämnats utanför, där vi över alla partigränser kan värna om den klassiska kristna tron.